FBF startade Filosoficaféet 1997. Verksamheten har fortsatt utan avbrott sedan dess.
Avsikten med caféet är i sin enkelhet att erbjuda en diskussionsglad och
samhällsintresserad allmänhet ett ställe där de kan möta intressanta
föreläsare och personer som deltar i den offentliga debatten. Nu kanske man undrar vad
detta har med filosofi att göra? Är inte filosofi något svårt och
högtravande? Kanske i bland, men filosofi behöver inte vara det. Att göra filosofi
är ett sätt att ta sig an problem. Det är att utreda saker, att sträva till att
göra dem begripliga. Ibland lyckas man, ibland inte. Att filosofera är att hålla
sig till saken och det försöker vi göra. Argumentation och invändningar
hör också till filosofin. Den prövar våra uppfattningar. Och en kritisk
diskussion är vår målsättning. Vi vill helt enkelt att journalistiska
förenklingar, ideologiskt svammel och politiska bondfångartricks påtalas när
de förekommer. Är en sak komplicerad så måste den få vara det! Vi tror
att det är så här – Demokratin kräver det engagerade och filosofiska
samtalet! 
Kommande filosoficaféer finns under aktuellt.
Både i filosofin och i vårt vardagsliv finns ett otal tankefigurer som har det dolda syftet att täcka över vår förståelse. Om vi inte alls ville förstå någonting så skulle sådana tankefigurer förstås vara onödiga. Vad är det i vår förståelse som vi vill täcka över? Hur fungerar vårt språk då det döljer förståelse? Jag kommer att ta upp ett antal döljande tankefigurer i filosofin och i vardagen, inklusive det politiska livet, för att försöka visa hur de innefattar ett slags ordmagi som vi, i vårt desperata behov att lura oss själva, sväljer. Vi är ändå inte enbart benägna att förtränga förståelsen; vi vill också förstå. Jag ska också försöka få fram hur jag ser på den här sidan av livet och den förståelse som hänger samman med allt liv.
Tyvärr meddelade Helena Granström nyss att hon inte kan komma till filosoficafét 20.11 på grund av force majeure. Vår plan är nu att omboka Helena för ett filosoficafé i Åbo under våren istället. Mera information om exakt tidpunkt kommer efter årsskiftet.
Föreläsningen kommer att göra några nedslag i ödets idéhistoria från antiken till modern tid. ”Ödet” är ett av dessa mångfacetterade begrepp som på samma gång rymmer antaganden om determinism och tankar om att vi själva såsom fria subjekt är ansvariga för hur vi utformar våra livsöden. Det kan uppfattas både som gudomlig vilja och försyn, som naturkraft och historisk bestämning, som ren slump och som existentiell valfrihet. Vad är det ytterst för krafter som bestämmer våra liv och hur har västerländska tänkare i skilda epoker försökt tolka och begreppsliggöra dessa? Exempel hämtas från en lång rad skilda håll: filosofin, litteraturen, politiken, teologin och naturvetenskapen.” Det är, som vi kommer att se, ett mycket omdisputerat begrepp.
Michael Azar är författare och professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet. Han har skrivit en lång rad böcker och pjäser som han nu i efterhand tycker sig sammanstråla i ödets vida problematik. Läs mer information om författaren och hans verk.
Sedan ett par århundraden tillbaka har vi i de rikare delarna av världen förlitat oss på teknik och tekniska framsteg som lösningen på de flesta problem. Men är själva föreställningen om ”teknik” missvisande? Att modern teknik fordrar uppfinningar och ingenjörsvetenskap är uppenbart, men förutsätter den också ojämna globala flöden av biofysiska resurser, som hamnar utanför ekonomernas blickfält? Vår bild av världshandeln ser helt annorlunda ut om vi i stället för penningpriser mäter varuflödena i ianspråktagen arbetstid, markareal, energi eller material. Då framträder modern teknik som en strategi för att förskjuta arbets- och miljöbelastning till världssamhällets fattigare delar. Och vi anar att pengarnas och teknikens roll i vår världsbild fungerar som skygglappar, som får oss att bejaka tillväxt och utveckling utan att reflektera över konsekvenserna för människor och miljö i andra delar av världen.
Har vi inte förstått vad teknisk utveckling egentligen är, sedd ur ett globalt samhällsvetenskapligt perspektiv? För dem som har råd med den sparar tekniken tid och rum, men på bekostnad av förlorad tid och förlorade landskap för människor med mindre köpkraft. Genom historien har den ena gruppens framgångar genom ojämnt utbyte av arbetstid och naturresurser varit knutna till den andras förluster. Det vi i de rikare delarna av världen har uppfattat som utveckling och framsteg har haft ett drag av nollsummespel, men det har osynliggjorts av våra magiska föreställningar om teknikens väsen, som en i föremålen inneboende kraft snarare än något som möjliggörs av globala skillnader i priserna på arbete och naturresurser. Liksom slaveri och livegenskap är den globaliserade moderna tekniken ett sätt att förskjuta arbets- och miljöbelastning till andra.
Alf Hornborg är antropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har på svenska utgivit Myten om maskinen (2010) och Nollsummespelet (2015). Internationellt har han publicerat The Power of the Machine (2001), Global Ecology and Unequal Exchange (2011), Global Magic (2016) och flera antologier i gränslandet mellan antropologi, miljöhistoria och politisk ekologi.
EU beskrivs ofta som ett historiskt fredsprojekt med starka band till mänskliga rättigheter och demokratiska värden. Men bakom fasaden döljer sig en annan historia om krass realpolitik och geopolitiska ambitioner, där exploateringen av det koloniala Afrika ofta stod i centrum för intresset vid EU:s bildande på 1950-talet. Föreläsningen belyser denna centrala del av EU:s historia och försöker samtidigt finna svaren på varför den fallit i glömska.
Peo Hansen är professor i statsvetenskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet. Han har tillsammans med Stefan Jonsson bland annat skrivit boken Eurafrica: The Untold History of European Integration and Colonialism (London: Bloomsbury, 2015), vilken också utkommit i svensk översättning; Eurafrika: EU:s koloniala rötter (Stockholm: Leopard förlag).
I sitt föredrag ger Göran Torrkulla en presentation av Mary Midgleys kritik av reduktionistiska tendenser inom dagens vetenskapssyn. I centrum står frågan om vetenskapernas relation till den mänskliga livsvärldens övriga verksamheter. Särskilt då frågan om vetenskapens status och roller vad gäller vår existentiella självförståelse.
Filosofin gör anspråk på att vara ett fördomsfritt utforskande av tänkandet själv. Men hur står det till med fördomsfriheten om majoriteten filosofer är och har varit män? Är filosofin idag ett område där såväl män som kvinnor ges möjlighet att tänka fritt? Nätbloggar som beingawomaninphilosophy vittnar om sexism och andra former av diskriminering i den filosofiska världen. Är det här bara en historisk, och därmed förhoppningsvis övergående, tillfällighet? Eller vittnar det om mer djupgående problem i uppfattningen om vad filosofi är? Har den manliga dominansen lett till en snedvridning i vad som setts som centralt och relevant för den filosofiska undersökningen, så att de områden i mänskligt liv där kvinnor haft en mer dominerande ställning inte getts status av att vara tillräckligt filosofiska?
I sitt föredrag gör Camilla Kronqvist nedslag i filosofiska debatter som på olika sätt strävat till att göra kvinnors röst hörda. Hon frågar vilket inflytande de haft på situationen för kvinnliga filosofer vid Finlands universitet. Ibland högtflygande teoretiska resonemang kombineras med personliga erfarenheter av vad det innebär att verka som kvinnlig filosof på svenska i Finland.
Camilla Kronqvist är bosatt i Åbo och verksam som forskare i filosofi vid Åbo Akademi. Mera information om hennes forskning.
Författaren Witold Gombrowicz (1904-1969) var en av de viktigaste polska modernisterna. Vid 35 års ålder befann sig Gombrowicz på en halvofficiell resa i Argentina när andra världskriget bröt ut. Han befanns vara för sjuklig för militärtjänst och blev därför kvar i Buenos Aires; Polen var ockuperat, det var inget tal om att återvända. Europa såg han igen först 1963. Större delen av sitt verksamma liv bodde han alltså i Sydamerika. Han är författare till fyra romaner, Ferdydurke (1937), Trans-Atlantic (1953), Pornografia (Förförelsen, 1960), och Kosmos (1965). För Kosmos belönades han 1967 med Prix international de littérature. Han skrev också dramatik och novellsamlingar. Hans i det här sammanhanget viktigaste verk är dock hans monumentala Dagbok (1953-1969), och hans En kurs i filosofi på sex timmar och femton minuter (1971/1995). Hans verk är unika både till innehåll och form, och har analyserats från många olika perspektiv, bland annat inom queerteori, postkolonial teori, visuella studier, teaterstudier, och, självfallet, inom lingvistik och litteraturvetenskap. Dessa sätt att ta sig an Gombrowicz är alla förtjänstfulla, och ger oss insikt i Gombrowiczs verk och i förlängningen också i själva sakfrågorna inom respektive ämne. En nackdel med dessa teoretiska angreppssätt är dock att de har en tendens att med sina ramverk överskugga Gombrowicz som en unik tänkare i sin egen rätt. Gombrowicz är ingen teoretisk systembyggare, utan hans tänkande är, som han själv uttrycker det, alltid rumstempererat. Man kan med visst fog säga att Gombrowicz är en filosofisk tänkare i den existentialistiska traditionen. Han protesterar mot att det objektiva och opersonliga som kommer till uttryck i vetenskapen ska tillåtas ta över våra liv helt. Samtidigt menar han att existentialisterna gör sig skyldiga till samma kalla teoretiserande, men ytter värre, att det hos dem också blir till ett självbedrägeri. På Filosofikaféet ska vi se närmare på Gombrowiczs kritik av såväl vetenskapen som existentialismen, och tillsammans försöka nå klarhet i vad hans rumstempererade tänkande egentligen är för något.
Kim Solin är filosof. Han är bosatt i Helsingfors och gästforskare vid von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet. Han är postdoktor vid Filosofiska institutionen, Uppsala universitet, och honorary research fellow i filosofi vid The University of Queensland i Australien. Kim Solin undervisar även vid Newmaninstitutet i Uppsala
Se evenemanget på Facebook.
Utgående från konsumtion och handel forskar vi om kulturmöten och minoritetspositioner under 1800-talet och början av 1900-talet i svensk- och tvåspråkiga regioner i Finland. Vi vill synliggöra den växelverkan mellan olika språkliga och etniska grupper som den ökade konsumtionen medförde. Bland försäljarna fanns förutom svensk- och finskspråkiga från olika sociala grupper även personer med romsk, rysk/karelsk eller judisk bakgrund. Ofta erbjöd dessa personer nya och spännande varor till försäljning på den finländska landsbygden och på städernas marknader förmedlades konsumtionsvaror till olika sociala skikt.
Vi intresserar oss för hur dessa varor uppfattades och för hur varucirkulation erbjöd olika sociala, språkliga och etniska grupper försörjningsmöjligheter.
Problemställningen är i allra högsta grad samtidsförankrad och angelägen eftersom den anknyter till aktuella frågor kring ökad mobilitet, rasism, tiggeri och divergerande former av konsumtion. Paralleller till gårdfarihandel och handel av det slag som vi ser på 1800-talets marknader utgör i ökande grad en försörjningskälla för olika slag av marginaliserade grupper som satts i ständig rörelse eller lever i prekära omständigheter.
För mera information se Svenska littertursällskapet.
Se evenemanget på Facebook.
Genom sina självbiografiska romaner har Mathias Rosenlund utforskat teman som fattigdom, social utsatthet och psykiska sjukdomar. I Åbo kommer han med utgångspunkt i sitt eget författarskap prata om sociala frågor och rättvisa – och huruvida litteraturen och konsten har ett ansvar att påverka samhället, och hur det ansvaret ser eller kan se ut.
Mathias Rosenlund är författare, litteraturkritiker och tvåbarnspappa. Han är född i Stockholm, har vuxit upp i Vasa och bor för närvarande i Helsingfors. Rosenlund har studerat Nordisk litteratur och Nordamerikastudier vid Helsingfors Universitet. För Mathias böcker se författarpresentationer på Schildts & Söderströms.
Se evenemanget på Facebook.
Hannah Arendt talade om ”ondskans banalitet”; det krävs inga monster för att utföra de mest ondskefulla handlingar, det räcker med alldeles vanliga människor. Vad beror det på? Finns det ett hemligt samband mellan ”vanlig hygglighet” och det ohyggliga? Har vanlig hygglighet alls något att göra med godhet? Eller omvänt: varför framställer vi så gärna det onda som mystiskt och främmande? Och till slut: är moral helt enkelt samhällets normer för rätt och fel, tillåtet och förbjudet, eller finns det en personlig moralisk förståelse oberoende av dem, en verklighet bortom skenet?
Joel Backström är bosatt i Helsingfors. Han är verksam som forskare i filosofi vid Helsingfors universitet. Backström är även timlärare i utbildningsprogrammet för skådespelarkonst vid Teaterhögskolan. Han är aktiv skribent i bland annat Ny Tid och fungerar som side-kick i Radio Vegas program Eftersnack.
Presentationen kommer att handla om hur en historiker läser och försöker förstå biografier över människor som var, i detta fall, engagerade i den anti-imperialistiska rörelsen under mellankrigstiden och framåt. Utifrån en begreppslig diskussion om ”intellektuell migration” från det koloniala till imperialistiska metropoler i Europa kommer presentationen att skildra ett antal individers levnadsöden, vars anti-imperiala biografier visar på en resa både fysiskt och intellektuellt samt hur processer och sammanlänkade händelser förändrade dem över tid.
FD Fredrik Petersson är tf. universitetslärare i allmän historia vid Åbo Akademi. I sin forskning riktar Petersson in sig på att utveckla förståelsen för anti-kolonialism och anti-imperialism, politiska proteströrelser som till en början ansågs vara radikala till naturen och politiskt subversiva social rörelser, men som över tid alltmer normaliserades för att bli en del av den politiska och sociala diskussionen i förståelsen av det postkoloniala tillståndet i dagens samhälle. För närvarande jobbar Peterson med ett bokprojekt om League Against Imperialism och global anti-kolonialism under mellankrigstiden. Se Peterssons forskning.
Se evenemanget på Facebook.
Se evenemanget på Facebook.
Identitetspolitiken ritar om det offentliga samtalet. Maktstrukturer kring kön, ras och sexualitet avslöjas och friläggs när underordande grupper får en egen ideologi och terminologi – och energi! Men vad är egentligen identitetspolitik? Är den ett vänsterprojekt eller splittrar den de kulturradikala krafterna? Vad skiljer HBTQ-rörelsens identitetspolitiska projekt från högerextremisternas nationalism? Åsa Linderborg delar med sig av sina svenska erfarenheter av den svenska debatten om Tintin, svenskheten och rätten att älska vem man vill.
Ett av de mer remarkabla dragen i det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets filosofi är det förnyade intresset för teologiska tankefigurer. Detta gäller i synnerhet den politiska filosofin som hämtar näring ur den visionära potential som det bibliska arvet rymmer. Med utgångspunkt i sin bok Den gudomliga historien: Om profetism, messianism och andens utveckling (Glänta, 2014) diskuterar Jayne Svenungsson det bibliska arvets utopiska kraft. Med exempel från 1900-talets utopikritiska debatter till marxismens återkomst inom samtida politisk filosofi belyser hon strävan att navigera mellan utopiskt övermod och resignerad visionslöshet. Om den goda politiken består i att finna denna balansgång, vad kan vi då lära oss av Västerlandets komplexa teologiska arv?
Missade du detta filosoficafé? Ingen fara, här finns ett sammandrag av journalisten Jayne Svenungssons föredrag Drömmen om en annan värld: Om det bibliska arvets utopiska kraft.
Vad händer med journalistiken i en värld där tidningar och annan media inte längre är mål i sig utan medel för deras ägare att tjäna pengar? När verksamheten inte längre handlar om att sälja en tidning till ett antal läsare, utan om att sälja ett antal läsare till tidningens annonsörer? När makthavare satsar allt större resurser på kommunikation medan de som ska granska samma makthavare satsar allt mindre?
Marx och Engels påstående om att den härskande klassens tankar under varje epok är de härskande tankarna, kan tyckas klinga särskilt sant när det gäller media under vår epok. Men finns det verkligen ingenting vi kan göra åt saken?
Läs Edins blogg.
Missade du detta filosoficafé? Ingen fara, här finns ett sammandrag av journalisten Fredrik Edins föredrag En partisk journalists bekännelser.
Mot slutet av sitt liv skisserar den tjeckiske fenomenologen och människorättsaktivisten Jan Patocka på en text om Livet efter döden. Han ställer sig där frågan om hur vi som sekulära filosofer kan tala om de dödas efter- eller kvarlevnad. Utifrån hans fråga visar jag hur tematiken har både en föregångare och en efterföljare i Heidegger och Derrida. Den förre talade om ett särskilt sätt att ”vara-med-de-döda” och den senare skisserade möjligheten av ”det spektralas/spökligas fenomenologi”. Framställningen är en del av en större studie under arbete, med den preliminära titeln: Being with the dead: burial, ancestrality, and the origin of historical consciousness. Under måndagen presenteras ytterligare ett delkapitel, som berör anfäderskult vid ämnet filosofi vid Åbo Akademi (Arken) kl. 18.
Se evenemanget på Facebook.
I detta föredrag kommer jag att se närmare på hur en mekanistisk bild av kroppen vuxit fram inom det naturvetenskapliga, filosofiska och samhälleliga tänkandet. Jag diskuterar hur vår kroppslighet får mening i ett delat liv med andra, och hur olika moraliska frågor aktualiseras i diskussioner om kroppen. Jag ser närmare på frågor som:
-Vilken innebörd har det vetenskapliga intresset för anatomi och dissekering haft för filosofiska perspektiv på kroppen?
-Vad betyder det att röra sig, göra saker, att bli skicklig på att hantera något?
-Hur har vår kroppslighet mening i ett delat liv med andra?
-Hur ska vi förstå sådant som smärta, sjukdom och död?Se evenemanget på Facebook.
Missade du detta filosoficafé? Ingen fara, här finns ett sammandrag av filosofen Ylva Gustafssons föredrag Vad är en kropp? Tankar om kroppens filosofi.
När man diskuterar utbildningens mening och mål i Europa idag, inte minst när det gäller den högre utbildning, återkommer vissa grundläggande begrepp: ”kvalité”, ”rättssäkerhet”, ”anställningsbarhet”, ”likvärdighet”, ”valfrihet”, ”akademisk frihet”, ”professionalism”, ”öppenhet”, ”innovation”, mm. Men beroende på vilken grundidé man har om utbildningens roll för samhället och för individen, har dessa ord delvis olika och stundtals även närmast motsatta innebörder. Sharon Rider kommer att diskutera ett antal sådana begrepp i ljuset av två idealtypiska gestaltningar av framför allt den högre utbildning: ”det Klassisk Moderna Universitetet” och ”det Globala Multiversitet”.
Se evenemanget på Facebook.
Under de senaste 30-35 åren har det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken försvagats kraftigt, både i Finland och i andra demokratier. Även om den här avdemokratiseringen till en del kan försvaras med ekonomiska argument är den huvudsakligen en direkt följd av medvetna ideologiska val som i den offentliga debatten kamouflerats till ekonomiska fakta. I sitt föredrag Fem myter om ekonomi, som baserar sig på e-boken med samma namn, granskar Christer Lindholm fem ekonomiska ”sanningar” som i själva verket är ideologiska ställningstaganden, och som på ett avgörande sätt bidragit till den ekonomiska demokratins reträtt och marknadsfundamentalismens frammarsch.
Lindholms presentation kan laddas ner här.
E-boken kan laddas ner på en Google grupp där man också kan diskutera innehållet i boken. För att kommentera behöver man ett Google konto som man har automatiskt om man har en Gmail e-postadress. Men det går att skapa ett Google konto också med en annan e-postadress, se en videosnutt (på engelska) hur man gör det.
Mångkulturalism är ett av samtidens mest omdebatterade begrepp. Jag definierar mångkulturalism som en politisk idé med följande huvudsakliga innehåll:
i) ett samhälle präglat av etnisk mångfald är att föredra framom ett etniskt homogent samhälle
ii) bevarandet och utvecklandet av minoritetsgruppers kultur och språk bör bejakas.
Föredraget belyser assimilationismens, försvenskningsnormens, nedgång till förmån för mångkulturalism i Sverige mellan åren 1964, då mångkulturalismen tar form som en idé i svensk offentlighet, och 1975 då mångkulturalism upphöjs till officiell svensk politik. Den svenska mångkulturalismens kontextbundenhet och hur idéns samhällsomvälvande anspråk urvattnades framhålls. Mångkulturalismens svenska genombrott genomljuder dock fortfarande i svenskt samhällsliv.Assimilationsbegreppet anses fortsättningsvis, med några få undantag, vara ett negativt begrepp. Etnisk, religiös språklig mångfald bejakas i allt från den svenska regeringsformen till kommunala handlingsprogram. Sverige, mångkulturalismens föregångsland i Europa, står fast vid sin övertygelse om det mångkulturella samhällets politiska, sociala och moraliska överlägsenhet samtidigt som många andra europeiska länder under de senaste två decennierna har tagit kraftigt avstånd från mångkulturalismen. Detta påvisar den historiska spårbundhetens betydelse för samtidens mycket olikartade nationella förhållningssätt till migration och mångkulturalitet.
FD Mats Wickström disputerade i ämnet allmän historia vid Åbo Akademi i januari 2015 med avhandlingen The Multicultural Moment: The History of the Idea and Politics of Multiculturalism in Sweden in Comparative, Transnational and Biographical Context, 1964–1975.
År 1971 deltog antropologen och dokumentärfilmsregissören Margaret Mead samt författaren och kulturkritikern James Baldwin i en offentlig debatt vid The American Museum of Natural History, under rubriken ”minne, historia och tid”. Här är ett utdrag ur diskussionen:
Mead: Nej du måste inse att jag inte accepterar tanken om att jag gjort saker för att jag drömt om dem.
Baldwin: Men jag måste acceptera att jag en gång var på ett slavskepp.
Mead: Nej.
Baldwin: Men jag var det.
Mead: Vänta nu, det var du inte. Du tror väl inte på reinkarnation?
Baldwin: Men hela mitt liv är definierat av historien [...] Mitt liv var förutbestämt redan då jag var fem år gammal av historian som var skriven på min panna.
Mead: min definition av vad som hänt är att ifall det funnits en kamera där som drevs av sin egen kraft utan någon människa som trycker av eller på knappen, skulle det som fastnade på filmen vara det som hänt.I diskussionen talar Mead om historien som en ansamling av visuella registreringar helt i linje med en av den västerländska epistemologins grundidéer: det vill säga att vår förståelse fungerar som en kamera, förståelsen b lir som en behållare som lagrar sinnesintryck som är registreringar av den historiska världen.
Baldwin en afro-amerikansk författare vidhåller i sin tur att historien ”är skriven på hans panna”. I hans uppfattning genomsyrar historien nuet, den besitter kroppen, hans kropp. Historien har på det här sättet enligt honom definierat hans nuvarande predikament, vem han är och vad han kan välja att bli i fortsättningen. Historien är i det här fallet inte en berättelse som han antingen kan välja att acceptera eller avvisa, den är en villkorslös förutsättning för den livserfarenhet som definierar honom.
I mitt föredrag vill jag belysa vad den här dispyten egentligen handlar om och hur den illustrerar den fenomenologiska filosofins projekt under 1900-talet, om varför det blir viktigt att påpeka att vi inte kan förstå världen ur ett objektivt betraktande perspektiv.
FD Antony Fredriksson disputerade i ämnet filosofi vid Åbo Akademi i januari 2015 med avhandlingen Vision, Image, Record – A Cultivation of the Visual Field.
Evenemanget på Facebook.
Filmklipp:
Vad händer när moderatorer för en nätgemenskap förbjuder bloggskribenter att skriva om ätstörningar? Hur konstrueras ätstörda identifikationer i bloggar? I mitt föredrag diskuterar jag dessa frågor genom att röra mig mellan begrepp såsom makt, taktik, kön och rum. Jag förstår ett ätstört flickskap och bloggarna som ett rum där makt är relationellt, men där även motstånd förekommer. Genom exempel från tretton flickors bloggar illustrerar jag hur det inte endast finns en maktdynamik mellan moderatorer och flickorna, utan även en maktdynamik mellan de bloggande flickorna samt mellan olika former av ätstörningar. Syftet är att synliggöra och analysera normer och normbrott och hur gemenskap tar sig uttryck bland de bloggande flickorna.
Se evenemanget på Facebook.
I boken ställer författarna följande frågor: Kan vi styra vår uppmärksamhet, eller är det den som styr oss? Sviker den när vi bäst behöver den eller flyr vi till vanetänkandets aningslösa lugn?
Essäerna är frukten av författarnas samtänkande kring uppmärksamhetens existentiella, moraliska och konstnärliga dimensioner.
Boken är den första volymen i förlagets nya serie Lejd Essä.
Boken gick att köpas av författarna under filosoficafét.
”Filosofin har från sin begynnelse fram till våra dagar i en eller annan mening försökt reda ut vad tänkande och förståelse handlar om. ’Vad är det som gör vissa tankar sanna och andra falska?’ ’Hur kan tankar och språkliga satser betyda någonting?’ Frågor som dessa kan sägas höra till filosofins kärnområde. Utöver det här har det också funnits en mer ”existentiell” sida i filosofin; en sida där man i Sokrates efterföljd har frågat vad det betyder att känna sig själv och att vara dygdig. Fackfilosofer anser i allmänhet att den här sidan av filosofin är mera ”populär” och perifer.
Jag ska i mitt föredrag försöka antyda på vilket sätt filosofin i själva verket har förträngt en helt central aspekt av förståelse och mening. Jag ska också försöka visa hur de ovannämnda två aspekterna på filosofi också utgör två aspekter av den förträngning jag har i tankarna.”
Evenemanget på Facebook.
När två människor älskar varandra är viljan att förstå varandra ofta ett utmärkande drag för deras kärlek. Men är det överhuvudtaget möjligt att förstå en annan människa, eller gör jag ett misstag om jag tänker på den som jag älskar som någon som jag kan förstå helt och hållet? Borde vi istället erkänna att det finns ett oöverbryggligt avstånd mellan människor så att det bästa vi ibland kan göra är att inse att det alltid finns något som vi inte kan förstå?
Camilla Kronqvist nystar i olika betydelser av att förstå en annan människa. Hon frågar vad som är möjligt och möjligt och klargör vilka moraliska aspekter och krav som finns att upptäcka i önskan om att förstå och erfarenheten av att inte förstå den andra parten i ett kärleksförhållande.
Hur kommer det sig att de ord vi kallar på när vi vill säga att vi älskar någon ofta kommer ut som platta, inadekvata, eller som barnsliga naiviteter? Du säger ”jag älskar dig”, men du känner att orden liksom inte träffar. Men man kan samtidigt känna att inga andra ord skulle duga. Eller föreställ dig en vän som förlorat en närstående. De ord som vi griper efter – t.ex. ”Jag beklagar sorgen” – kan upplevas som alltför invanda, använda, fadda – som om vi bara repeterar en artighetsfras som en papegoja. De verkar helt enkelt inte klara av att bära situationens tyngd. Och när det kommer till även större mått av ondska, så återkommer formuleringarna. Orden tycks svika oss. Antingen finner vi dem inte, eller så duger de inte. Orden räcker inte till. Det är temat för detta Café.
I boken Den ensamma massan skildrade sociologen David Riesman på 1950-talet uppkomsten av en ny personlighetstyp i det amerikanska samhället: den gruppstyrda människan. I konsumtionssamhällets kölvatten sågs traditioner och högre ideal ge vika för vad Riesman uppfattade som en alltmer änglisg anpassning till kamratgruppen och dess livsstilar. Massmedier och populärkultur bidrog till nya konformitetsmönster hos befolkningen, inte minst inom den yngre generationen. Föredraget diskuterar Riesmans tankegånger i relation till dagens förändrade medielandskap där inte minst sociala medier ger uttryck för en ambivalens mellan individualistisk prestationskultur och social konformism. Ytterst leder detta till frågor om hur den ”ensamma massan” ser ut idag.
Mera om André Janssons forskning.
Det är en allmän upplevelse idag att den humanistiska traditionen befinner sig i kris: De humanistiska vetenskapernas och konsternas roll i samhället och offentligheten har minskat avsevärt sedan mitten av 1900-talet; deras publikunderlag har krympt liksom de pengar och resurser de har till sitt förfogande; gamla humanistiska institutioner har blivit föremål för destruktiv omstrukturering och demontering; allt detta verkar dessutom ha gått hand i hand med en tilltagande desorientering och ett visst kvalitativt förfall i de humanistiska verksamheterna själva. Men vari består då denna kris vars yttre tecken alla känner igen? Varur springer den, vad är dess mening? I mitt föredrag försöker jag kasta ljus över den kris som humaniora genomgår idag genom att undersöka dess orsaker och effekter. Mitt förslag är att det inte bara handlar om en kris orsakad av externa orsaker som neoliberal politik utan att krisens rötter går djup i humanioras identitet, och ställer oss inför uppgiften att på nytt och fördomsfritt reflektera över det humanistiska tänkandets drivkrafter och uppgifter. Jag gör också ett försök att kritiskt granska det bildningsbegrepp som så länge utgjort en av hörnstenarna i humanismens självförståelse och peka på dess problem och möjligheter.
I USA finns 32 delstater som använder sig av dödsstraff. Där anser man att hårda straff fungerar som en varning för brottslingar. Bevisligen har dödsstraffet inte fungerat avskräckande, tvärtom. De delstater som dömer till dödsstraff har också de dystraste mordstatistikerna. Forskarna talar om en slags brutaliseringseffekt. Attityderna har blivit hårdare också i Europa. Människolivet har lidit inflation och det är oroväckande. Enligt en inhemsk gallup som utfördes hösten 2006 skulle rentav 29 % av finländarna godkänna dödsstraff under fredstid. Kan den bakomliggande orsaken vara rädsla, ondhet, ren ovetskap eller är det känslan av likgiltighet för sådant som inte berör en själv?
Caroline Koivisto har rest i USA och träffat många anhöriga till dödsdömda, anhöriga till offer, oskyldigt dömda och senare benådade, dödsdömda, fängelsedirektörer och avrättare. Koivisto har besökt fängelset San Quentin i Kalifornien, där antalet dödsdömda fångar är störst i USA, samt Polunsky Unit i Texas som är den delstat som ansvarar för de flesta avrättningarna. Hon har diskuterat med allmänna åklagare, domare, politiska beslutsfattare och representanter för polismyndigheterna. Bland alla involverade i dödsstraffsystemet säger sig Koivisto inte ha träffat en enda vinnare. Under söndagens filosoficafé berättar Koivisto om sina egna erfarenheter av att vara dödsstraffmotståndare och sina insikter om dödsstraffet.
Karl XIIs dödsdag 30 november var länge en samlingspunkt för svensk nationell ytterhöger när skinheadsvågen nådde Skandinavien under mitten av 1980-talet. Lund och Stockholm blev då skådeplatser för en långdragen och stundtals mycket våldsam kamp om vilka villkoren för dessa gruppers tillträde till rummet var. De allt kraftigare antirasistiska mobiliseringarna resulterade inte bara att i att den nazistiska rörelsen tillfälligt tappade fäste, utan var också viktigt för skapandet av en ny slags antifascistisk vänster med fokus på gatan som plats för politisk konflikt. Genom en historisk redogörelse för vågor av återkommande gatuoroligheter under två årtionden visar Lundahistorikern Johan Pries på hur den nya antifascismen uppstått och efterhand omformats genom politiska mobilisering. Utifrån blockaderna, demonstrationerna och upploppen i kampen om stadsrummet sätts också de många dramatiska sammandrabbningarna i Sverige mellan organiserade antifascister och nazister under 1990- och 00-talets in i en ny historisk kontext, och statens problem med att formellt reglera dessa rörelsers relation diskuteras.
Mera om Johan Pries och hans forskning.
Kolla även in Johan Pries och Andrés Brink Pintos bok Trettionde november: Kampen om Lund 1985-2008.
Det har gått 200 år sedan världens mest kända nordiska filosof, Sören Kierkegaard, föddes. För att uppmärksamma Kierkegaards verk som filosof och samhällsdebattör ordnar vi ett filosoficafé med titeln ”Etik och ansvar”.
Kierkegaard presenterade revolutionerande moraliska och existentiella tankegångar som är ständigt aktuella i dagens samhällsdiskussioner. Hans idéer om etik och den enskildes ansvar har haft ett mycket djupt inflytande på hur vi uppfattar den moderna människans verklighet. Men Kierkegaard var inte enbart filosof utan i högst grad också en samhällstillvänd ordkonstnär som med ironi och mångbottnad humor fann läsare inom den breda allmänheten. Under filosoficafét vill vi uppmärksamma just denna aspekt av Kierkegaards verk. I folkbildningens tradition ordnar vi ett öppet tillfälle där två inbjudna filosofer och Kierkegaardläsare presenterar sin vision av Kierkegaards filosofiska gärning för att sedan delta i diskussion med publiken.
Kan man förstå hur ananas (eller kaffe, kokt potatis osv.) smakar om man aldrig själv har provat? Eller är upplevelser omöjliga att förmedla för dem som inte själva har haft dem? Dessa frågor från sextonhundratalet plågar fortfarande dagens filosofer och kognitionsforskare. Å ena sidan är det är en viktig skillnad mellan att ha varit med om en upplevelse och att få den återberättad. Å andra sidan förutsätter mellanmänsklig förståelse att man kan kommunicera det man upplevt. I kvällens föredrag argumenteras att frågan kan få en lösning om man tänker på beskrivningar som växelverkan mellan talare och åhörare. Det handlar inte om att flytta på tankeinnehåll från ett huvud till ett annat, utan om att gemensamt fokusera på det man ser som viktigt. Beskrivandet av upplevelser stöter inte på hinder av i princip oöverkomligt slag, men i verkliga fall kan både praktiska och etiska svårigheter ge upphov till en känsla av oöverstigliga hinder som ofta är befogad.
Miljontals människor i krisdrabbade länder är idag smärtsamt medvetna om vad som händer när skattepengarna inte räcker till. Samtidigt har en superrik elit gjort det till en sport att nolltaxera. Till sin hjälp har de banker, revisionsföretag och skatteparadis som gärna bistår med att finna kryphålen i en otidsenlig lagstiftning. Demokratin har inte hunnit ikapp ekonomins globalisering och därför kan de som anlitar skattesmitarproffs skapa sin egen skattefria gräddfil. I väntan på globala överenskommelser tar nu kommuner och regioner i flera länder egna initiativ för att medborgarnas skattepengar inte ska gå till företag som utnyttjar skatteparadis.
Läs Gunillas texter i SvD om temat:
Vi vill inte bidra till skatteflykten
Sätt stopp för flykten till skatteparadisen
Feministiska läsningar av filosofins historia kan indelas i två olika strategier. Den feministiska forskaren har antingen fokuserat på att skriva om filosofins kanon genom att inkludera tidigare bortglömda kvinnliga tänkare eller så har hon tagit avstånd ifrån traditionen och kritiserat dess maskulina förhandsantaganden.
Martina Reuter kommer med hjälp av exempel att beskriva båda dessa strategier och diskutera vilkendera strategin som kan anses ha haft en mera varaktig inverkan på den filosofiska traditionen.
Holger Weiss är professor i allmän historia vid Åbo Akademi. Weiss historiska forskning är bred och berör många olika områden. Bland dessa kan nämnas forskningsprojekt om västafrikanska nationalisters kontakter med den kommunistiska internationalen under 1920- och 1930-talet. Weiss bedriver även globalhistorisk forskning. Här intresserar han sig främst för klimat- och sjukdomshistoria samt olika typer av nätverk och växelverkan inom den atlantiska världen under 1700- och 1800-talet. För närvarande är Weiss aktuell med boken Framing a Radical African Atlantic: African American Agency, West African Intellectuals and the International Trade Union Committee of Negro Workers.
Närmare information om Weiss forskning och publikationer fås på hans hemsida.
Vi lever i ett alltmer individcentrerat och tävlingsinriktat samhälle, där girighet och hänsynslöshet blivit rumsrena. Samtidigt visar till exempel folks beteende på facebook och de uteblivna protesterna mot övervakningen av vår elektroniska kommunikation, att känslan för privatlivets helgd försvinner och gränsen mellan privat och offentligt suddas ut.
Så kan det se ut. Men är förändringen i samhällsklimatet verklig eller skenbar? Eller består sådana förändringar alltid just i en förvandling av skenet, av självframställningens och självbedrägeriets typiska former? Och var står vi själva i förhållande till den samhällsutveckling vi kritiserar? Om alla säger sig vara emot utvecklingen, vem är det då som driver den? Hur förhåller sig samhällsmoralen till den personliga moraliska förståelsen? Vad är relationen mellan den samhälleliga klimatförändringen och väderleken i den egna själen?
Roland Paulsen disputerade vid Uppsala universitet i april på en avhandling som bland annat analyserar maskning på jobbet. Under detta filosoficafé kopplar han ett bredare grepp om arbetsplatsmotstånd generellt och dess sociologiska relevans. Paulsen är författare till boken Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin (Gleerups 2010). Han har deltagit i svensk debatt om arbetets roll i samhället genom artiklar i bland annat Dagens Arena, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Paulsens skrifter har även uppmärksammats i Dagens Nyheter och Sveriges Radio. Se även Paulsens webbsida för ytterligare referenser.
Uppsåtsbegreppet är enligt hävd av central betydelse i all västerländsk rättsskipning – många brottsrubriceringar kräver uppsåt för en fällande dom. Ändå råder en hel del förvirring kring hur gränsen ska dras mellan uppsåt och oaktsamhet, den så kallade ”uppsåtets nedre gräns”. I synnerhet i Sverige har frågan under senare tid uppmärksammats en hel del, då Högsta Domstolen initierat en förändring i praxis. Tidigare arbetade svensk rättskipning med en för västerländsk rätt närmast unik konstruktion för att dra gränsen, så kallat ”eventuellt uppsåt” – ”dolus eventualis"”. Men nuförtiden verkar det råda bred enighet om att detta uppsåtsbegrepp bör ersättas. Frågan är bara med vad. För en filosof som länge försökt hitta rätt i den filosofiska diskussionen kring avsiktbegreppet bjuder denna rättsteoretiska debatt på många nya perspektiv och välbehövlig konkretion. Men jag ska också försöka säga några ord om vad rättsteoretikerna kan ha att lära av filosofin.
Debatten kring grundinkomst har under de senaste åren vaknat till liv igen och för tillfället pågår en namninsamling för ett medborgarinitiativ om grundinkomst. Allt från radikala autonoma vänstergrupper till riksdagsledamöter från samlingspartiet har uttryckt stöd för någon form av grundinkomst. Men vad innebär detta för grundinkomsten som ett politiskt krav?
I stället för att diskutera biståndets vara eller icke-vara granskar Nilsson politisk-ekonomiska relationer och tankemönster som uprätthåller global ojämlikhet. Med fokus på relationerna mellan Finland och länder i Afrika söder om Sahara behandlar hon exempel från klimat-, skatte-, handels- och migrationspolitiken.
Endast möten kan föra oss i kontakt med sådana sidor av oss själva som vi inte ensamma kan få syn på. I den meningen ställs vi inför den ständiga uppgiften att i medmänsklig tillvändhet vidkänna allas vårt beroende av varandra, det vill säga att med hela vår människa vidkänna de skyldigheter och krav som olika konkreta situationer i vårt vardagliga umgänge ställer oss inför. Under filosoficafét 27.1. kommer filosof Göran Torrkull att diskutera vad denna mänskliga belägenhet innebär och vilka sorts frågor det ställer oss inför.
Filosoficafé i Åbo var inhiberat p.g.a. statens nedskärningar.
Läs hela texten (i pdf-formatet).
Läs även den tidigare insändaren (också i pdf-formatet).
FBF:s filosoficafé är en levande tradition i Åbo sedan 1997. Syftet med caféet är att erbjuda en diskussionsglad och samhällsintresserad allmänhet ett ställe att möta intressanta föreläsare och personer som deltar i den offentliga debatten. Med dialogen GYGES RING vill vi föra ut filosoficaféts öppna och kritiska diskussion på ett nytt sätt. Vår avsikt är att skapa ett medborgarforum där idéer från det filosofiska tänkandet och scenkonsten korsbefruktar varandra. I GYGES RING samarbetar professionella skådespelare och filosofer för att åskådliggöra filosofiska och samhälleliga frågeställningar genom ett skådespel inför filosoficaféts publik.
En dialog inspirerad av Platons Staten framförd av Mats Holmqvist och Simon Häger. Manus av Marcus Prest och Göran Torrkulla. Efter pjäsen följer öppen diskussion med filosoficaféts publik.
FBF arrangerar dialogen GYGES RING med stöd från Konstsamfundet.
”Ockupera platsen! Om bildning och demokratiutrymme” handlar om visionen om hur en platsbaserad politik kunde se ut, med reflektioner kring husockupationer, kommunreformer och glokalisering. (obs k)
Vilken roll har folkbildningen och medborgarrörelserna i att skapa ett ökat demokratiutrymme i ett samhälle där good governance blivit sin egen kontradiktion?
Björn Wallén är rektor för Svenska studiecentralen, folkbildare och facilitator för över 700 seminarier. Idékläckare bakom tankesmedjan Lokus, har skrivit om demokrati och lärande i en nordisk kontext, och även litterära essäer. Han har en egen blogg.
Michel Ekman kommer att diskutera den personliga läsningens roll som en grundval för litteraturkritiken. Denna personliga läsning står i kontrast till, och ibland även i konflikt med, den offentlighet som kritiken ohjälpligen blir del av genom att den publiceras. Hur förhåller sig den personliga läsningen till denna offentlighet? Vad är relationen mellan att enbart söka bekräftelse och att verkligen försöka närma sig det främmande? Med desa frågor närmar vi oss ett ännu mera grundläggande spörsmål: Vem är det som ger kritikern uppdraget och vad består det i?
Michel Ekman håller enbart en kort inledning om detta tema. Fokus för filosoficafét är på den öppen diskussion med publiken som följer efter Ekmans korta inledning.
Michel Ekman litteraturkritiker vid Hufvudstadsbladet sedan 1986 och vid Svenska Dagbladet sedan 1992. Han är aktuell med boken Utanför tiden (Schildts 2012).
Idag kan vi med hjälp av läkemedel lindra inte bara fysisk smärta utan även rent psykiska lidanden. Detta väcker frågan vad vi ska med lidandet till. Kierkegaard är en av de existensfilosofer som har intresserat sig för lidandet och hävdar att det inte bara är oundvikligt utan dessutom nödvändigt för att bli enskild. Jonna Lappalainen tar upp Kierkegaards syn på lidandet och frågar på vilket sätt det skulle kunna vara intressant idag.
Mera om Jonna Lappalainen:
- publikationer vid Södertörns högskola
- radioprogrammet ”Filosofiska rummet” (Sveriges Radio) med Jonna Lappalainen
Populismens framgångar speglar den representativa demokratins och partidemokratins problem. Populismens livsluft är en känsla av utanförskap och ett upplevt avstånd mellan medborgare och deras politiska representanter. Populismens frammarsch är även en reaktion på de omfattade omvandlingar som präglat våra samhällen under den senaste decennierna: globaliseringens och den europeiska integrationens öppnare gränser med fri rörlighet, ökad konkurrens och immigration. De politiska, sociala och ekonomiska skeendena är den mylla där populismen hämtar sin näring, men populismens idémässiga tankegods kan sägas vara demokratins konstanta följeslagare, eller i en mer pessimistisk tolkning dess skuggsida.
Populismen kan å ena sidan i sina appeller utropa ett demokratins evangelium om mer makt till folket och ett beslutsfattande som ligger närmare det folket önskar. Med sin närvaro kan populismen blottlägga sprickor och tillkortakommanden i de politiska systemen. Populismen kan på så sätt vara ett korrektiv och bidra till en förbättring. Å andra sidan drar populismen upp nya särskiljande gränser i upprätthållandet av majoritetsprincipen och tanken om ett homogent folk. Populismens skuggsida representeras av den bristande tolerans för minoriteter och grundläggande demokratiska värden som kan följa i den vulgära och obegränsade folkmajoritetens spår.
I vilken utsträckning populismens blir ett hot mot demokratiska värden är beroende av om populistiska partier har tillgång till maktpositioner, samt hur övriga politiska partier agerar. Sist och slutligen är det en öppen fråga om populismen är ett hot eller ett löfte?
Ann-Cathrine Jungar är docent och högskolelektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola och är verksam vid Centrum för Östersjö- och Östeuropastudier, CBEES. Hon deltar aktivt i diskussionen om den nordiska populismen som samhällsfenomen. Se dessa länkar för ett urval av hennes senaste artiklar med detta tema:
- Svenska Dagbladet: Soini rider på Nordens tredje våg av populism
- Magma: Populismen en motkraft i finska konsensuskulturen
- Svenska Dagbladet: Med nationen och kulturen som retorisk idé
Lösningarna på eurokrisen hänger samman med hur man ser på krisens orsaker. Postkeynesianer och ”österrikare” har helt olika syn på vad som bör göras. Marxistiska ekonomer ser också olika på den pågående skuldkrisen. Frågan om tidsperspektivet är mycket avgörande. Har masskonsumtionssamhället nått sin kulmen?
En vanlig föreställning är att det råder en konflikt mellan filosofi och religiös tro. Filosofi är att argumentera sig fram till slutsatser, religiös tro att överlåta sig till en auktoritet. Filosofins historia börjar, tänker man sig, då man inte låter sig nöjas med de religiösa myterna, utan lämnar dem bakom sig för att istället låta sig ledas av förnuftet. Med den här bilden är ett allmänt sätt att förstå mänsklighetens historia förknippad: vi genomgår en mognadsprocess, som leder mot allt högre grad av rationalitet. Men bilden finns även på en mindre högtravande nivå: i skolans livsåskådningskunskap blir filosofin gärna ett icke-religiöst alternativ till religionen.
Men stämmer det här? Kan verkligen filosofin förstås som ett argumenterande? Om vi ska ta ställning till religiös tro, måste vi först bli på det klara över vad det egentligen är vi ska ta ställning till. Så vad är religiös tro? Och vad innebär det att besvara en sådan fråga; flyter inte religiösa och filosofiska frågor samman när jag försöker komma till ett svar på den frågan? När jag till sist har kommit på det klara över hur jag ska förstå religiös tro, är ”ställningstagande” det bästa sättet att beskriva min relation till den?
TD Hugo Strandberg är forskningsledare vid ämnet filosofi vid Åbo Akademi och aktuell med boken Love of a God of Love: Towards a Transformation of the Philosophy of Religion. London - New York: Continuum, 2011. För andra publikationer av Hugo se följande bibliografi.
One of the most significant features of modern life seems to be that it does not involve the practice of magic. Not only that, we often think that the modern world has been created in large part by ridding ourselves of magic and coming to understand that magic is senseless superstition. Many thinkers and philosophers have followed the sociologist Max Weber in his declaration that: ‘The fate of our times is characterized by rationalization and intellectualization and, above all, by the “disenchantment of the world”.’
In sharp contrast to this common way of looking at the modern world, we will explore some ideas put forward by a number of philosophers who claim that what we usually call ‘magic’ is an unavoidable part of human life. They claim that magic is an intrinsic part of our emotions and our practical involvement with the world around us. What is distinctive about modern life is therefore not that we have expelled magic from our lives, but that we are no longer able to recognize our own magic for what it is. We will begin by looking at the ideas of the French philosopher Jean-Paul Sartre and the English philosopher Robin George Collingwood, who both claimed that there is an essential link between practical life, emotion and magic. Whilst Sartre thinks of emotion as a process by which we present ourselves with a ‘magical world’ when faced with practical difficulty, Collingwood claims that magic is the production of the appropriate emotions with which to overcome practical difficulty. We will explore the merit of these ideas in contrast to the common ‘disenchantment’ view of modernity and we will consider whether these two ways of thinking about the links between magic, emotion and practical life can be reconciled. Finally, we will ask whether magic and emotion are confined to the realm of practical success and failure, or whether, even in the modern world that is so focused on human achievement, there is not an unavoidable ‘magical world’ that opens us up to the appreciation of things that are beyond the scope of our own practical concerns.
Tom Greaves is tutor in philosophy at the University of East Anglia. He works on the philosophy of nature and environment in the phenomenological and hermeneutic traditions, with a focus on the philosophy of Martin Heidegger.
For more information see Thomas Greaves at the University of East Anglia.
Kristendomen uppfattas ofta vara i grunden en konservativ kraft, vars främsta syfte är att hålla fast vid gångna tiders värderingar. Men kristendomen är också en tanke om ett annorlunda sätt att leva, inte bara på det privata planet, utan också i samhället. Denna tanke står i tydlig kontrast till vår tids nyliberalism och kapitalism, och utgående från den tidiga kristna kyrkans sätt att kämpa mot det romerska imperiet, lyfter teologen Patrik Hagman fram ett annorlunda sätt att ta avstånd och göra motstånd mot vår tids imperier, ett sätt som visar på en annan möjlig väg till motstånd än politiskt våld och det ofta impotenta arbetet inom det politiska systemet.
Hagman är författare till boken Om kristet motstånd (Fontana och Artos & Norma, 2011).
Romerna är den mest utsatta minoriteten i Europa, den fattigaste och mest diskriminerade. Alla experter erkänner problemet, men regeringarna är ovilliga att göra något. I Finland ville förra regeringen sopa undan ”rosken” genom att kriminalisera tiggeri, dvs förbjuda fattigdom. Samtidigt jobbar några tjänstemän med ett ambitiöst program för att föra Finlands egna goda erfarenheter av en inkluderande rompolitik till resten av Europa.
Hurudana människorättskränkningar utsätts romer för, vad borde göras och vad är på gång i EU just nu?
Människors politiska preferenser styr också deras konsumtionsbeteende, eller åtminstone en del av det. Det kan röra sig om att bojkotta vissa produkter eller att medvetet köpa ekologiskt och rättvisemärkt. Men när kan man kalla konsumtionsval ”politiska”? Och fungerar det? I så fall när? Bidrar fenomenet politisk konsumtion till ett starkare medborgarsamhälle, eller kan utvecklingen vara ett hot mot demokratin?
Christensen och Neuman diskuterar dessa och andra frågor i relation till politisk konsumtion.
Fareld diskuterar om man kan bygga en politisk filosofi på människors beroenden och sårbarhet istället för på deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet. Med 1800-tals filosofen Hegel som bundsförvant omformulerar hon den politisk-filosofiska frågan om människors behov av erkännande och argumenterar för en filosofi som utgår från människors utsatthet – en vidkännandets filosofi.
Victoria Fareld är författare till boken Att vara utom sig inom sig: Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Boken är utgiven av Bokförlaget Daidalos och det finns en recension av Dagens Nyheter.
Victoria Fareld är också verksam i Histcon.se.
Elena Namli (född 1966) är professor i teologisk etik vid Uppsala universitet. Hon är verksam vid Centrum för Rysslandsstudier. I sin senaste bok Kamp med förnuftet (Artos 2009) analyserar hon den ryska filosofiska kritiken av västerländsk rationalism. En sådan kritik möter vi hos flera ryska tänkare och Namli granskar särskilt Fjodor Dostojevskij, Lev Sjestov och Michail Bachtin. Hennes föreläsning handlade om vad dessa ryska tänkare avser med just ”västerländsk rationalism”, vad kritiken av den går ut på och vad vi kan lära oss av den.
Läckor av olika slag har länge förekommit, men aldrig tidigare har de skötts lika målmedvetet som fallet Wikileaks. För första gången någonsin existerar en organisation som specialiserar sig på att få ut information som andra parter vill hålla hemlig. Linjedragningarna är ändå svåra. Wikileaks har anklagats för att riskera livet på militära källor, men nomineras samtidigt för Nobels fredspris. Hur fri får information egentligen vara?
Filosoficafét bjuder denna gång in politiker för att diskutera den politiska framtiden i Finland. Vi vill ordna ett medborgarforum där publiken, i filosoficaféts anda, får möjlighet att diskutera samhällets grundvärderingar tillsammans med politiker som är aktuella i riksdagsvalet. Forumet skall vara ett tillfälle att föra mera djuplodande diskussioner om de olika partiernas samhällsvisioner och syn på demokrati. Vårt huvudsakliga mål är att skapa en deltagande diskussion om vad vi anser viktigt i samhället och hur politikerna borde förverkliga det. Filosoficafét är inte ett tillfälle för riksdagskandidaterna att vädra partiprogrammet, utan en chans att tillsammans med publiken tänka på hur vi vill leva i framtiden.
Filosof Hannes Nykänen inleder diskussionen med ett kort anförande om ”odemokratiska tendenser i samtiden” som fungerar som start för diskussionen. Politikerna skall ta ställning till anförandet genom att bidra med sina egna analyser om vilka utmaningar vårt demokratiska samhälle står inför. Diskussionen öppnas för publiken efter de första kommentarerna. Representanter från de största partierna har bjudits in. I skrivande stund har följande bekräftat sitt deltagande:
- Annika Lapintie (Vänstern)
- Jouni Lehikoinen (Centern)
- Lena Wiksten (Självständighetspartiet)
- Mikael Hiltunen (SDP)
- Monika Antikainen (Gröna)
- Kari Salminen (Sannf)
- Niklas Mannfolk (SFP)
Daniel Ankarloo kommer utifrån en kritisk analys av den neoklassiska ortodoxin inom nationalekonomin redogöra för hur nationalekonomin är unik bland samhällsvetenskaperna. Dels utifrån dess tendenser till underhållandet av marknadsmyter dels genom dess tendenser till ”begreppsimperialism” inom andra samhällsvetenskaper. Både inomvetenskapliga och samhällspolitiska aspekter av nationalekonomskrået kommer att tas upp.
Några länkar för information om Ankarloo och hans publikationer:
Den globala recessionen år 2009 medförde en i vissa avseenden mycket radikal omorientering av den ekonomiska politiken såväl hos oss som på annat håll i världen. Där den doktrin som dominerat den ekonomiska politiken i nästan tre decennier betonade att ekonomin fungerade utan någon statlig inblandning gick regeringar världen över nu in för att stimulera den ekonomiska tillväxten i en omfattning som saknar sitt motstycke i historien. Samtidigt blev det igen fullt salongsfähigt att diskutera en skärpt reglering av finansmarknaderna i allmänhet och banksektorn i synnerhet – något som varit anatema under den tidigare marknadsliberala doktrinen.
Det ekonomisk-politiska paradigmskifte som många förväntade sig – och somliga fruktade – låter emellertid fortfarande vänta på sig. I stället har de gamla och bekanta marknadsliberala tongångarna igen börjat göra sig hörda. Det viktigaste är nu att få statsfinanserna i balans igen utan att höja skatterna – allra helst borde skatterna tydligen sänkas ytterligare – vilket i klartext betyder dramatiska nedskärningar i de offentliga utgifterna. Blåser förändringens vindar fortfarande inom den ekonomiska politiken, eller handlar det snarare om en annalkande orkan som hotar att blåsa bort de sista resterna av välfärdssamhället?
Frågan om förhållandet mellan religion och politik ställs på ett utmanande sätt av Spinoza: mot merparten av den filosofiska traditionen hävdar han, på ett sätt som är unikt för 1600-talet, att religionens plats måste vara underordnad politikens, och att en av de viktigaste frågorna för politiken handlar just om att hindra kyrkans företrädare att utöva makt över folket. Men frågan gäller inte bara om den praktiska fördelningen av makt i samhället: snarare ligger hans poäng i att analysera hur behovet av religion uppstår hos människan, och på vilket sätt detta behov riskerar både att göra henne till slav under sina egna villfarelser och möjliggöra maktövergrepp både från statens och kyrkans företrädare. Detta gör Spinoza aktuell för oss idag: genom hans analys kan vi ställa frågan om vilka förhållanden mellan okunnighet, vidskepelse och makt vi bör vara uppmärksamma på i vår egen tid, hur de påverkar oss och, inte minst, vad vi kan göra för att bryta dem.
Dagens religiösa förändringarna är svåra att förstå om man inte tar i beaktande den förändrade politiska ekonomin samt välfärdsstatens nya natur. Martikainens anförande påstår att vi lever i en tid där religioner har blivit en del av marknader och fått en ny plats i civilsamhället. Den har lett till en ökande roll för identitetspolitik samt flera viktiga förändringar inom stat-kyrka-relationer. Det nya läget är synlig både inom den lutherska kyrkan såsom bland minoritetsreligioner. Presentation är baserat på boken Religionens återkomst (Martikainen/Jalovaara, Magma, 2010).
Miljöproblemen är pressande, men hur ska vi se på miljöproblemen eller klimatförändringen som ett politiskt problem? Hur ska vi ens definiera problemet? Och vad är relationen mellan mänsklighet och ”natur”?
Miljörörelsen i USA grundade sig länge på naturparkerna. För att utstå som ”orörda” ledde det i praktiken till att Yellowstones och Yosemites ursprungsbefolkning förintades. Bruun vill föra en diskussion kring denna tradition och vad den fört med sig till Finland och dagens miljörörelse.
Marknaderna eller en ekonomisk styrning (Green New Deal) är den ledande pragmatisk infallsvinkel. Vad betyder egentligen att internalisera de externa effekterna? Vad ligger i de kompensationsmekanismerna, som vuxit fram inom ramen för Kyoto-fördraget? Vad betyder Green New Deal rent filosofiskt?
De Stora sociala rörelserna i Syd har kritiserat ett ekonomistiskt förhållningssätt kring begrepp som klimaträttvisa, miljörättvisa och klimatskuld? Vad betyder deras hållningssätt? Vilken betydelse har den i Syd och Nord?
Antropologen Bruno Latour utgår från att vi ska ge en talförmåga åt miljön, och därmed ifrågasätta det moderna projektets innersta, den totala tudelning i objekt/subjekt. Dessa, liksom också en del andra, försöker omdefiniera miljön genom att hänvisa till begreppet ”risk” (tänk på Tsernobyl eller de ungerska giftproblemen). Kan vi omdefiniera det moderna projektet och dess relation till teknologi? Felix Guattari däremot söker efter ”nya subjektiviteter” och nya platser för kamp gällande miljön. Vad hittar vi i en autonomistisk miljödefinition?
Otto Bruun vill försöka föra detta samman genom att jämföra hur miljön som föremål för politisk debatt och kamp kan definieras, och göra syntetiserande observationer. Alla ovanstående delar kommer att konkretiseras kring konkreta fall, katastrofer, solskenshistorier, exempel.
Med utgångspunkt i Iris Murdoch filosofi kommer jag att reflektera över hur vår självförståelse leds av specifika bilder av vad de innebär att vara människa. I Murdochs efterföljd vill jag mena att vi idag leds av en bild av vad en människa är som är vilseledande. Man kan säga att vi lever i en typ av konflikt, där våra självbilder inte harmoniserar med vår verklighet. Med dessa tankar som utgångspunkt vill jag sedan visa att det är viktigt att vi inte låser vårt begrepp om människan, utan söker att låta det begreppet vara så öppet och mångskiftande som den mänskliga verkligheten är, också i våra självreflekterande verksamheter (som t.ex. filosofi och politik).
På goda grunder kan man säja att många kriser av olika karaktär sätter sin prägel på världsläget och samhällsdebatten just nu. Den ekonomiska krisen får visserligen i många sammanhang mest uppmärksamhet, men om man alls blickar framåt är det uppenbart att många frågor kan förvandlas till kriser förr eller senare: energin, klimatet, naturresurserna, livsmedlen, fattigdomen osv.
Det finns förstås många olika uppfattningar om vilka frågor som är viktigast, hur olika frågor hänger ihop och hur de kunde lösas. Sammanlagt handlar det ändå om såpass stora utmaningar också på kortare sikt (5-10 år), att de tvingar alla slags aktörer att omvärdera och förändra sin verksamhet.
Men vilket slags strategier och lösningar kan olika aktörer tänkas gripa till? Vilka aktörer kan tänkas påverka utvecklingen mest – marknadskrafterna, staterna, medborgarna eller det internationella samfundet? Vilka positiva och negativa konsekvenser kan olika lösningar tänkas ha? Hur påverkas världsutvecklingen som helhet av de lösningar som olika aktörer kan tänkas genomföra?
Niklas Toivakainen är doktorand i filosofi vid Helsingfors universitet. Hans val av tema är inspirerat av filosofen och miljöaktivisten Arne Naess förslag att den moderna (västerländska) civilisationen ”innerligt väl behöver odla sin mytiska fantasi”. För Naess hänger odlandet av (och bristen på) denna fantasi ihop med den ekologiska krisen.
Föredraget på filosoficafé den 14 mars, är ett försök att påbörja en utredning om hur vi kan förstå relationen mellan mytiskt tänkande och människans förhållande till naturen. Detta inbjuder oss att reflektera över vår förståelse av vad mytiskt tänkande innebär (kan innebära) och hurdan plats det kan ha i vår kultur, som så starkt är påverkad av en vetenskapligt orienterad världsbild.
Mytiskt tänkande har sina förbindelser med religiöst tänkande och även med det mystiska. Som sekulära västerlänningar leder dessa förbindelser lätt tanken till dogmatism och konservatism, något som vi ser på med avsky. Å andra sidan skapar det mytiska, det religiösa, det mystiska, en känsla för det heliga. Om t.ex. träd eller skogar sågs som heliga, skulle då nerhuggningen av regnskogar vara tänkbart?
Ritva Pitkänen har arbetat inom företagsekonomin som professionell revisor, och efter pensionen forskat i finländska företags internationalisering. Under filosoficaféet berättar Pitkänen om sina forskningsresultat. Hon framhäver att den finländska ekonomins internationalisering har skett på de stora företagens villkor. Skattesystemet har ändrats för att gynna företagen, och det offentliga ägandet i storföretagen har nästan helt och hållet avvecklats. Storföretagen har gjort utländska investeringar i miljardklassen som varit improduktiva och ofta misslyckats. Pitkänen tillspetsar sin kritik och hävdar att aktieägarna har fått sina utdelningar, ledningen sina optioner, medan arbetstagaren fått uppsägningsbesked. Är ett företagssystem byggt på den privata aktieäganderätten en effektiv förvaltare av nationalegendomen? Borde demokratin sträcka sig också till ekonomin?
Både i filosofin och i vardagligt tal tar man vanligtvis för givet att moral – vad det än annars betyder – grundar sig på gemensamma värderingar. Hur de gemensamma värderingarnas grundläggande natur närmare ska förstås brukar vanligtvis förbli dunkelt. Samtidigt anses moral ofta tangera det ”mest” personliga i en mänska men vad det här betyder är minst sagt oklart. De som tar fasta på den kollektiva aspekten betonar i olika grad och på olika sätt moralens begriplighet medan de som tar fasta på den personliga aspekten betonar det personliga, emotionella och godtyckliga i moraliska reaktioner. Enligt Nykänen är idén att moral bottnar i gemensamma värderingar en sammanblandning mellan samvete och kollektivt tryck. Den starka, skambetonade skuldkänslan av att ha gjort någonting man kan bli anklagad för är INTE en samvetserfarenhet utan ett utslag av kollektivt tryck. Det här trycket utgör helt klart en aspekt av ”våra gemensamma värderingar” men det handlar inte om moral utan om vår FLYKT UNDAN MORAL, eller m.a.o., om vår flykt undan samvetet.
Nykänen diskuterar i sin inledning frågor som han behandlar i sin nya bok Samvetet och det dolda.
”Konsten är inte en förströelse eller bisak utan den viktigaste av alla mänskliga verksamheter. I konsten kan vi också se karaktären av vår moral.” ”…litteraturen är den viktigaste och mest grundläggande kulturyttringen eftersom den består i studiet av hur det mänskliga livet skall förstås och beskrivas.”
Såhär skriver den brittiska filosofen och romanförfattaren Iris Murdoch. Samma påståenden går igen hos den Amerikanska filosofen Martha Nussbaum som anser att skönlitteraturen är nödvändig både för moralfilosofin och för moralisk förståelse i det praktiska livet. Enligt Nussbaum bör alltså en humanistisk bildning, med skönlitteraturen i en central roll, vara en obligatorisk del av vår moraliska fostran.
I det svenskspråkiga Finland har en liten kulturdebatt pågått på e-postlistor och bloggar sedan Hufvudstadsbladets tidigare kulturchef Tuva Korsström uttryckte djup oro för kulturbevakningens framtid i HBL. Många är nu oroliga för en utveckling som ser ut att försvaga den seriösa kulturbevakningens och kulturdebattens roll, inte bara i Hbl utan också på andra håll. Vad är det som står på spel? Helt tydligt handlar det om just det som Murdoch skriver: konsten är inte en förströelse eller bisak. Även om man håller med Murdoch, väcker Nussbaums argumentation en viss tveksamhet. Frågan är hur vi skall förhålla oss till hennes upplysningsprojekt?
Med utgångspunkt i internationella människorättsavtal och humanitär rätt dvs. krigets lagar diskuterar Frank Johansson kriget om Gaza. Han argumenterar för att förintelsen har förblindat omvärlden från att se hur Israel de facto fungerar som en nybyggarstat som struntar i ursprungsbefolkningens rättigheter. Varför leder det allmänna fördömmandet av den långvarig ockupation och därtill hörande krigsförbrytelser inte till någon förändring? Johansson utgår ifrån sina egna personliga erfarenheter i Israel och Gaza (1970-talet och 1998) och jämför dem med andra erfarenheter från Sydafrika (1988-1991 och 1997). Han diskuterar vapenvägrare i Israel och israeliska veteranernas organisation Breaking the Silence, vars över 400 medlemmar valt att offentligt ”erkänna” sina egna krigsförbrytelser. Han grubblar också över de hätska och kategoriska kommentarer, som all kritisk nyhetsförmedling väcker hos kristna aktivister. I grund tror han att diskussionen måste handla om rättvisa, ansvar och moral. Vilket är vårt ansvar som upprätthållare av ett internationellt system, som tillåter att Israel inte behöver följa internationell rätt. Vilka är de moraliska följderna av över 30 års ockupation av palestinska områden. Hur skall vi kunna överbygga hundratals år av ”orientalism” och se också kriget i Gaza genuint från ”den andras” synvinkel.
Hur blir våra pengar till? Svaret är förvisso självklart. De trycks. I U.S.A. sker det på Federal Bureau of Engraving and Printing, dvs. statens sedeltryckeri. Det som kanske är mindre självklart är att staten själv inte kan beställa nya pengar från sitt eget tryckeri. Beställningar görs av den privatägda centralbanken Federal Reserv som sedan kan låna pengar åt staten. Det som gör saken ännu mer besynnerlig är att Federal reserv också beställer fram de pengar som det övriga bankerna använder som grund för mångfaldigandet av de pengar som Federal Reserv tryckt upp. Med andra ord förutom Federal reserv så har de kommersiella bankerna också rätten att ”trycka” pengar. Hur det här rent tekniskt går till skall vi diskutera.
Den andra förbluffande saken i sammanhanget är det faktum att alla pengarna som är i omlopp faktiskt är lånade från bankerna och för varje penning betalas alltså ränta. (Så är det inte bara i U.S.A. utan också hos oss). Konsekvensen av detta är att om vi alla, inklusive staten, skulle bli väldigt sparsamma och betala tillbaka våra skulder skulle alla pengar upphöra att existera. Här finns också ytterligare ett problem. Även om vi försökte göra oss skuldfria så skulle vi inte kunna bli det. De pengar som behövs för att betala räntan saknas. De finns helt enkelt inte i systemet. För att de löpande amorteringarna plus räntorna skall kunna betalas måste mängden av krediter alltså hela tiden expandera. Systemet förutsätter det.
Peter J. Boldt – medlem av Europeiska ekonomiska och sociala kommmitteen åren 2001 – 2006 kommer att tala om den finanskris vi just nu genomlever. Boldt kommer framförallt att diskutera frågan om vad, om något, man kan lära sig av finanskrisen.
Som övertygad keynesian anser Boldt att krisen visar, att den nyliberala (över)tron på marknadskrafterna som ”omnipotenta lösningen” på alla samhällsproblem har visat sig ohållbar, liksom tron på företagens självreglering som tillräcklig kontroll.
Men vad i stället? Mera reglering kanske, men hurudan är den intelligenta regleringen, kan man förutse kommande förändringar eller kan man blott reglera tidigare misstag – om ens det? Att bedriva keynesianska ekonomisk politiken är inte heller lätt – alltför länge har olika former av ”vulgärkeynesianism” fått husera fritt, speciellt i Europa. Men keynesianismen behöver inte innebära ständigt större offentliga underskott eller galopperande inflation – beträffande underskotten torde GWB:s tid vid makten visa, att ”nyliberalism” inte automatiskt skyddar mot dem…
Att skylla allt på globaliseringen eller nyliberalismen och Milton Friedman ( såsom Naomi Klein i ”Chockdoktrinen”) är inte någon lösning eller ens början på en –det krävas djupare förståelse än så. Boldt hoppas, att diskussionen efter hans inledning ska ge en möjlighet att söka svar och inte bara ställa frågor.
Vad andra tänker och känner kan vi ofta vara osäkra om, men åtminstone vet vi vad vi själva tänker och känner. Så föreställer vi oss gärna att det är. Freuds och psykoanalysens stora insats var att visa (kanske borde man säga påminna) oss att så är det inte alls. Stora och centrala delar av vårt själsliv är tvärtom omedvetna för oss själva. Våra reaktioner styrs av önskningar, rädslor, fantasier, skuldkänslor som vi inte vet vi har, och vad vi tror oss tänka och känna är ofta mycket långt från vad vi verkligen tänker och känner. Jaget, sade Freud, är inte herre i sitt eget hus.
Med utgångspunkt i Freuds texter diskuterar jag hur vi närmare bestämt ska förstå den ofta missförstådda idén om det omedvetna. Jag kommer särskilt att fokusera på bortträngningen. Att det finns så mycket vi inte vet om oss själva beror nämligen enligt Freud (och jag tror han har rätt) på att det finns så mycket vi inte vill veta om oss själva, som vi inte klarar av att konfrontera och därför väljer att förtränga. Det omedvetna är allt det vi försöker hemlighålla för oss själva.
Jag skall också diskutera en annan, lika viktig men mer problematisk, sida av Freuds tänkande, nämligen hans syn på samvetet. Freud tänker sig att samvetet (det han kallar överjaget?) uppstår ur en känsloambivalens i vårt förhållande till varandra, en konflikt mellan kärlek och hat. Jag tror att Freud är någonting mycket viktigt på spåren här, som är mycket nära förbundet med bortträngningen och det omedvetna. Men jag tror också att han inte alls lyckas klargöra sambanden, han missförstår kärlekens och samvetets karaktär.
Den marknadsfundamentalism som vann insteg i den ekonomiska politiken i början av 1980-talet kan sammanfattas i två centrala trossatser. För det första kommer marknaden, förutsatt att den får fungera fritt från statlig inblandning, att allokera samhällsekonomins resurser på bästa tänkbara sätt. För det andra är den fria marknaden fullt kapabel att reglera sig själv, vilket innebär att varje form av offentlig regelering är onödig eller direkt skadlig.
Den internationella finanskris som fick sin början från den amerikanska bolånemarknaden har en gång för alla torpederat båda dessa trossatser. Då den mest akuta krishanteringen väl är avklarad behövs därför en total revidering av de marknadsfundamentalistiska tankegångar som i mer än ett kvartssekel har styrt den ekonomiska politiken.
Alltsedan antiken har filosofin sett det som sin uppgift att genomföra en rationell grundläggning av vår omedelbara vardagsförståelse av livet, världen, människorna. Medan vi till vardags erfar och diskuterar saker på ett naivt och fördomsfullt sätt, utan någon blick för de livsbegrepp som leder oss, avser filosofin att vinna en yttersta kunskap om dessa begrepp på basen av en allmän undersökning av hela vår verklighetskunskaps strukturella sammanhang. För att säkerställa vägen till en fördjupad livsinsikt tar filosofin omvägen över en generell metafysik.
Denna ledidé om filosofins uppgift börjar lösa upp sig under första hälften av 1900-talet. Hos tänkare som Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein växer det fram en ny omvälvande insikt om att vår teoretiskt oreflekterade livserfarenhet ingalunda är så blind och ytlig som filosoferna låtit förstå, utan tvärtom utgör vår huvudsakliga tillgång till verklighetens meningsrikedom. Emellertid: om vår förteoretiska livserfarenhet i hög grad är sig själv nog, och inte är behov av någon radikal filosofisk legitimering, vad händer då med den filosofiska tankeuppgiften?
Detta föredrag ställer frågan om den filosofiska reflektionens särskilda roll i vår livsförståelse. På vilka sätt kan det filosofiska tänkandet klargöra, belysa, överblicka – alternativt: fördunkla och förvränga – vår primära, mer eller mindre vardagliga erfarenhet och förståelse av saker och ting? Vilken typ av klarhet och belysning kan filosofin hoppas på?
Logiken, som läran om följdriktigt och korrekt resonerande, har sedan antikens dagar uppfattats som själva kärnan i allt rationellt tänkande. Det moderna tillägget i synen på rationaliteten är den med vetenskapen förknippade förmågan att förutse och kontrollera händelser i naturen.
En frukt av den vetenskapliga rationaliteten är teknologin. P.g.a. de oroande följderna denna teknologi haft när det gäller de mänskliga livsvillkoren, har man börjat tala om en ’rationalitetens kris’. Men hör logiken till de problematiska dragen i den moderna rationaliteten? Många filosofer svarar nej på den frågan. De har menat att en sådan hållning vore att öppna dörrarna för anti-intellektualism eller irrationalism.
Under senare delen av 1900-talet har den formella logikens ställning ändå ifrågasatts. Enligt kritikerna har den formella logiken som norm för korrekt resonerande varit förknippad med en överförenklad syn på språket.
Föredraget kommer fokusera på ’kärnfrågan’: hur har logiken fått sin särställning i vår syn på rationellt tänkande och vilka filosofiska skäl har angetts för backa upp det här perspektivet. Vi skall belysa dessa frågor bl.a. genom att se på hur skälen förändrats när nya filosofiska idéer vunnit insteg.
Filosoficafé hade paus under våren.
Krisen på den amerikanska bolånemarknaden är bara den senaste i raden av mer eller mindre allvarliga finanskriser som alla följer i stort sett samma mönster. Efter en period av gränslös optimism och priser som stiger mot astronomiska höjder följder en period av lika gränslös pessimism under vilken ”prisbubblan” spricker med en våldsam smäll. För att inte realekonomin skall drabbas orimligt hårt av chockvågorna från den imploderande prisbubblan tvingas centralbankerna – eller i vissa fall Internationella valutafonden – gång på gång att komma till placerarnas undsättning och rädda dem från följderna av deras egna excesser. Som The Financial Times kolumnist Martin Wolf så träffande uttryckte saken har finansmarknaden tagit realekonomin som gisslan.
Hur har det då varit möjligt för finansmarknaden – som ursprungligen fungerade som realekonomins dräng – att till synes utan motstånd utropa sig själv till husbonde? Svaret på den frågan står att finna i den nyliberala doktrinens kanske mest fundamentala misstag: att den totalt ignorerar efterfrågans betydelse för den ekonomiska tillväxten.
Om detta handlade det.
- Den privata konsumtionsefterfrågan i USA är världsekonomins tillväxtmotor nummer ett. Om jag minns rätt är USA:s andel av världens BNP ca 30%, och konsumtionsefterfrågan utgör 70% av USA:s BNP. Den privata konsumtionsefterfrågan i USA motsvarar således ca 20% av hela världens sammanlagda BNP!
- Den starka konumtionsefterfrågan i USA har redan en längre tid upprätthållits med hjälp av lånade pengar. Detta har dels varit möjligt tack vare omvärldens vilja att låna pengar åt USA till en rimlig ränta, dels tack vare bostadsprisboomen som gjort det möjligt för amerikanerna att ta ut stora konsumtionskrediter med sina allt dyrare bostäder som säkerhet.
- Nu håller ”bostadsbubblan” på att spricka, vilket bl.a. tar sig uttryck i en märkbar ökning av kreditstörningar och -förluster. De amerikanska bankerna och finansieringsbolagen har försökt gardera sig mot de växande kreditriskerna genom att ”paketera ihop” riskabla bostadslån till obligationer, som sedan säljs vidare på den internationella marknaden. Det har har naturligtvis inte minskat de totala kreditriskerna på något sätt, utan bara spritt dem utanför USA:s gränser. Om det blir en rejäl ”kreditkrasch” på bostadslånemarknaden kommer det alltså att få allvarliga återverkningar på den internationella finansmarknaden. En trolig konsekvens av det här är att allt fler utländska investerare blir ovilliga att investera i dollar, vilket i sin tur innebär att USA måste erbjuda betydligt högre räntor för att få in det kapital som krävs för att finansiera underskotten i bytesbalansen och den federala budgeten.
- För de överskuldsatta amerikanska hushållen skulle kombinationen av fallande bostadspriser och stigande räntor vara direkt katastrofal. Och med tanke på den privata konsumtionens stora andel av USA:s BNP kan man säga att en katastrof för de amerikanska konsumenterna också skulle vara en katastrof för den amerikanska ekonomin som helhet.
- En djup och långvarig recession i USA skulle i sin tur ha återverkningar på exportorienterade länder som Tyskland och – framför allt – Kina, för vilka USA är en viktig exportmarknad. Därmed skulle recessionen i USA sprida sig såväl till Europa som Asien.
- Om USA för närvarande upprätthåller den globala konsumtionsefterfrågan har Kina för sin del en motsvarande betydelse för den globala efterfrågan på stål, koppar och andra råvaror. Om den kinesiska ekonomin följer USA in i en recession skulle alltså den globala råvaruefterfrågan krascha, med kraftigt sjunkande priser som följd.
- Summa summarum fínns det alltså en betydande risk för att världsekonomin går mot en ”trippelkrasch” som samtidigt drabbar varumarknaden, finansmarknaden och råvarumarknaden. Om erfarenheterna från 1930-talets Stora Depression är någonting att gå efter är det sannolikt att en krasch av den här omfattningen provocerar fram protektionistiska reaktioner på många håll i världen, med begränsningar av både den internationella handeln och (eventuellt) internationella kapitalrörelser.
Att det här skulle leda till den globala kapitalismens undergång är kanske en lindrig överdrift, men jag ser det nog ändå som fullt realistiskt att slutresultatet kunde bli en kursändring inom den ekonomiska politiken, bort från nyliberalismens övertro på den fria marknaden i riktning mot en mer reglerad ekonomi både på det nationella och det internationella planet.
Och då infinner sig förstås frågan: är det här verkligen en hotbild, eller en nåd att stilla bedja om?
Hur ska den inre splittringen i mänskans psyke förstås? Går det att förstå den utan hänvisning till moral? På vilket sätt och i vilken utsträckning är moralen närvarade i Freuds teori? Hannes Nykänen hävdar att Freud både minimerar och misstolkar moralens roll i mänskans själsliv. Det här betyder inte att Freud skulle ha haft särskilda svårigheter att inse moralens betydelse i våra liv.
Moralfilosofin har å sin sida närmast teoretiserat bort moralen – framförallt har moralfilosofin ignorerat den inre spänningen i mänskan. Moralfilosofin har inte velat befatta sig med det omedvetna utan explicit eller implicit ifrågasatt dess existens – något som kan beskrivas bara som en total missuppfattning. – Nykänens ambition är att ömsesidigt belysa tillkortakommandena i psykoanalysen och moralfilosofin för att peka på en mer fruktbar möjlighet.
Dödandet, våldtäkter, och tortyr utgör en del av krigets, antagligen varje krigs, verklighet. I ljuset av den pågående konflikten i Irak och andra konflikter i tredje världen är ämnet synnerligen aktuellt. Sammanbrottet av det forna Jugoslavien innebar också att etniska resningar och andra mot civilbefolkningen riktade bestialiteter på nytt dök upp i Europa. Frågan är vad människan som individ och i grupp förmår göra och varför kriget har en så brutaliserande effekt på henne?
Ville Kivimäki granskar i sin inledning brutalitet i krig och möjligheten att vägra att delta i det. I fokus för reflektionen står frågan om individens möjlighet till moraliska val i krigssituationen. Utmärkande för krig är den ofta bjärta kontrasten mellan högtravande ideologiska motiv och dess smutsiga verklighet som soldaterna på olika sätt måste handskas med för att bibehålla sin självbild. Inte bara våldets offer utan också dess utövare kan traumatiseras för livet.
Soldaternas val granskas framförallt i ljuset av finska frontsoldaters minnen och erfarenheter från de finska krigen åren 1939-45.
Irakkriget befinner sig i ”tredje akten”. Det franska presidentvalet är ett ”Shakespeareskt drama”. De finländska partiledarna är deltagare i en ”politisk version av Idols”.
Enligt Lolax innehåller medias språkbruk retoriska drag som vi sällan reagerar på. Å andra sidan: trots att journalister tar sig konstnärliga friheter så förstår vi oftast nyhetens innebörd. Kanske är de retoriska dragen inget orda om. Kanske är det orättvist att kalla dem ”retoriska”.
Kanske, men hur man väljer att beskriva något säger mycket om hur man uppfattar det som beskrivs. Och hur man reagerar, eller inte reagerar på beskrivning säger något om hur man förstår, inte bara det som beskrivs, utan också sin egen roll i sammanhanget.
Den här diskussionen har INTE som mål att lyfta fram media som förvrängaren, som den som för bakom ljuset istället för att informera. Lögner, när de förekommer i massmedia, avslöjas enligt Lolax ofta – just för att de är lögner. Men den mediala bevakningen, och vår inställning till det mediala, präglas av något potentiellt allvarligare: frånvaron av kritisk reflektion.
Ett exempel på denna frånvaro är den lätthet med vilken viktiga politiska händelser låter sig beskrivas som vore de del av ett iscensatt narrativ, där vi – ”publiken” – på ett bekvämt avstånd väntar på att nästa scen spelas upp.
Och det finns andra exempel.
Under den rubriken ryms allt från en dramatisk förmiddag på Manhattan den 11 september 2001 över en total missbedömning av hur Irak skulle reagera på en amerikansk invasion och en finländsk säkerhetspolitisk debatt till en illa förkortad jouranlistisk verklighet. Och kanske ännu någonting.
Professor Willner sade själv detta om sin inledning:
Jag kommer att redogöra för bakgrunden till dagens privatiseringspolitik, och för den forskning som jämför privat och offentligt företagande samt följderna av privatisering och liberalisering. Jag diskuterar också den nya offentliga förvaltningen, som handlar om att låta det privata företaget bli mönsterbildande i sådana fall där privatisering är utesluten.
Föreställingen om att offentligt ägande alltid är ineffektivt är en fördom. Det råder i själva verket rätt stor enighet om att privatisering utan konkurrens inte är ändamålsenlig, men det har också visat sig konkurrens inte alltid är möjlig eller önskvärd. Ett offentligt monopol kan i så fall vara den bästa lösningen. Det här gäller vissa infrastrukturbranscher där man inte kan införa konkurrens utan att bryta loss de delar av verksamheten som måste förbli monopol, som stamnät, vattenledningsverk eller rälsinfrastruktur. Konkurrens kan också vara problematisk om företagen börjar känna sig tvungna att göra kostnadsinbesparingar främst på kvalitetens eller de anställsas bekostnad.
Sådan verksamhet som inte kan privatiseras reformeras nuförtiden enligt den nya offentliga förvaltningens principer. Man tillämpar då bland annat resultatstyrning, individuell lönesättning och ökad kontroll, i tron att detta skall göra verksamheten effektivare. Men det finns en hel del forskning som tyder på att man i själva verket tränger ut den så kallade inre motivationen, det vill säga skapar anställda vars enda drivkraft är behovet att förtjäna för att överleva. Eftersom motivationen är mycket väsentlig för en organisations effektivitet så är den nya offentliga förvaltningen i så fall inne på fel spår.
Den främsta orsaken till att beslutsfattarna inte längre förespråkar offentligt ägande när det finns en konflikt mellan enskild vinning och samhällsnytta är tron att driften i så fall blir ineffektiv. Den offentliga sektorn kan emellertid vara effektiv, om man kan uppmuntra de anställdas motivation och kreativitet. Det har rentav hävdats att näringslivet borde efterlikna en välskött offentlig sektor i stället för tvärtom, som den nya offentliga förvaltningens anhängare tror. Det finns ingen orsak att privatisera infrastrukturbranscher och offentliga tjänster. Men samhälleligt ägande kan vara motiverat som ett komplement i sådan verksamhet där det annars är svårt att få till stånd konkurrens. Det kan dessutom bli allt viktigare i framtiden, i och med att tilltagande välstånd och utbildning minskar intresset för individuellt företagande. Vi skall inte tvingas bli entreprenörer mot vår vilja.
Ur ett globalt perspektiv är det orättvisa handelsmekanismer och försämrade handelsvillkor som har ligger bakom den förhindrade ekonomiska utvecklingen i utvecklingsländer, eller underskottsländer. Genom grundandet av Bretton Woods institutionerna lades också grunden för vårt världsekonomiska och polisiska system som har lett till denna obalans.
Vid tiden för grundandet av BWI, och i motsats till John Maynard Keynes' förslag som hade betytt att kreditgivare och kredittagare hade burit gemensamt ansvar för underskott, överskott i deras betalningsbalanser, kom systemet att innebära att underskottsländer bar ansvaret för ojämvikten ensamma. Keynes' förslag hade inbjudit till en gemensam strävan efter en global ekonomisk balans, men det rådande systemet skapade fällor där låntagare hade få alternativ förutom att falla i en skuldspiral.
Enligt Keynes' förutsägelser och alltsedan 1970-talet, har dessa två faktorer – orättvisa handsförhållanden och försämrade handelsvillkor – kombinerats med en neråtgående skuldspiral. Förutöver detta intensifierades skuldspiralen som en följd av likviditetsteorierna på 1970- och 1980-talen som förklarade att skuldkriserna var resultat av tillfälliga betalningssvårigheter på grund av kortsiktiga likviditetsproblem. Som en följd av detta rekommenderades länder i betalningssvårigheter att uppta mer lån för att betala sina gamla skulder. Detta förfarande styrde de upplånande länderna djup in i ett låneträsk.
Orättvisa handelsmekanismer, nerskruvandet av handelsvillkor och en neråtgående skuldspiral utgör en trio av strukturella orsaker som har försatt länder och grupper av länder i synnerligen ojämna positioner i dagens race efter ekonomisk vinst.
Mannens roll som krigare betraktas ofta som någonting universellt, någonting biologiskt givet. Enligt Ahlbäck har den nya manshistoriska forskningen emellertid uppdagat en annan bild, där förhållandet mellan manlighet och militär i vår världsdel varierat från den ena ytterligheten till den andra under de senaste tvåhundra åren.
Den allmänna värnpliktens idé är att medborgerskap för mannen också innebär plikten att vara en soldat vars skyldighet det är att offra sitt liv för staten eller nationen. Vilken roll har denna idé spelat för den manliga könsidentiteten, inte bara under krigets extrema undantagsförhållanden utan framförallt i fredstid? – och vad finns kvar av den idén i dagens förändrade säkerhetspolitiska landskap, i fredsbevarandets och krishanteringens men också den ”banala militarismens” tidsålder? – är några av de frågor som Ahlbäck tog upp i sin inledning.
Skatteparadis utgör ett allvarligt problem för en sund världsekonomi. Nationellt överenskomna regler för den finansiella verksamheten kringgås i omfattande skala genom att gigantiska pennisummors cirkuleras via dessa ”kryphål”.
I sin inledning diskuterar Mika Böök olika aspekter av den här problematiken. Det gäller penninghandel, penningtvätt, bokföring modern finansteknologi mm. I vårt land har den här problematiken aldrig fått speciellt stor synlighet. Det är ändå uppenbart att den även påverkar oss. På kontinenten har saken fått synlighet. Bl.a. i Frankrike har det stormat när det framkommit att högt uppsatta politiker varit inblandade i ekonomiska oegentligheter förknippade med skatteparadisen. Ingen borde heller ännu ha glömt Enronaffären!
Genom att vi i allt högre utsträckning tillbringar våra dagar sittande kommer vi inte att röra oss i den utsträckning kroppen skulle behöva. Det är ett bekymmer som nitiska hälsovänner och budgetfixerade politiker orkar diskutera. Orörlighet för med sig kostnader och ohälsa. Men gående är inte bara att promenera för motionens skull. Skulle vi sluta gå skulle hela vår livsvärld både krympa och förändras till oigenkännlighet. Moderna kommunikationer och informationsteknologi förleder oss lätt att tro att vi är medborgare i den globala byn. Att jorden är den moderna människan vistelseort. Men det här är enligt Torrkulla och Enckell illusion. Ställen vi vistas på och blir bekanta med är inte större rörelsen med apostlahästarna på ett naturligt sätt bestämmer. Moderna kommunikationer har inte gjort de ställen vi vistas på större än de varit tidigare. Förvisso har kommunikationerna gjort det möjligt för oss att besöka och vistas på både flera och mer avlägsna ställen. Men de har sakerna bör inte förväxlas.
Glömskan för gåendets fundamentala roll i formandet av en mänsklig livsvärld slår en när man lyssnar på diskussioner om våra städers utveckling. Lite tillspetsat kunde man säga att det ofta framstår som om det ultimata målet för utvecklingen av staden skulle vara en organisering som gjorde det onödigt för oss att alls kliva ur våra bilar. Men varken stadens liv eller dess ekonomi bärs upp av människor som endast åker från punkt A till punkt B. Om detta var allt som människorna i en stad gjorde skulle ingen någonsin vistas i en stad och vi kunde bokstavligen säga att inget stadsliv överhuvudtaget existerade.
Torrkulla och Enckell påstår alltså att våra fötter, också för stadsbon, är något mycket mera än ett gymnastikredskap eller långsamt transportmedel och inbjuder till diskussion kring denna fråga.
Serien avslutades med ett samtal mellan pjäsförfattarna Bengt Ahlfors och Joakim Groth, som båda använt sig av historiska händelser i sina pjäser, och historieprofessorn Henrik Meinander.
Brunner diskuterade frågan om hur han låtit fakta möta fiktion i romanerna om Edith Södergran, Bellman och Karl XII. Hans sätt att i dessa romaner låta historiska personer uppträda i jag-form har väckt livlig debatt. Dvs både lovord och kritik. Om frågan fakta-fiktion säger Brunner bl.a. att läsaren gärna får sväva i okunskap om vad som är fakta och vad fiktion.
Brunner har givit ut över tjugo böcker – elva romaner, sju diktsamlingar, en barnbok och en doktorsavhandling om Edith Södergran. Många av hans böcker baseras på egna upplevelser. Nu i vår utkom ”Vandring under jorden” där författaren gör en resa i arkeologernas spår kring Medelhavet.
Utgångspunkten i Kallands inlägg var en kort översikt över barndomens historia med anhalter i Platon, Aristoteles, John Locke, Rousseau fram till dagens situation. Frågor som ställts var hur dessa tänkare betonat individens och samhällets roll i människans utveckling (hur mycket hänger på arvsanlag och hur mycket på fostran), hur de uppfattat individens moraliska läggning (är hon ond eller god) och hur vi ser på dessa frågor idag?
Då det gäller det postmoderna samhället finns det såväl bestående element som förändringar. Kalland gjorde gällande att vi fostrar våra barn till ett samhälle vi inte själva vuxit upp i, men samtidigt behöver barn detsamma i dag som det behövde på Platons tid: stabil och kärleksfull omsorg av någon som ser till deras fysiska och känslomässiga behov. Vi är vana att se bristande omsorg som ett hot mot barnets utveckling men Kalland frågade sig om inte också välståndet kan utgöra ett problem om barn inte lär sig hantera motgångar och besvikelser, inte lär sig att längta och vänta.
Kalland presenterade också ett perspektiv på föräldraskap som hon kallade det ”reflektiva föräldraskapet”. Till skillnad från ett behavioristiskt perspektiv betonas i detta bl.a. kommunikationens roll i relationen mellan föräldrar och barn.
Vilket är det moraliska ansvar som den enskilda konstnären har för sina verk och hur ser den enskilde mottagaren ansvar ut? I sin inledning som kommenteras av prof. Merete Mazzarella diskuterar Göran Torrkulla frågan om vilken plats vi ger konstens i våra egna liv som en fråga om mottagarnas gensvar på konstnärens tilltal, och lyfter särskilt fram den enskilda mottagarens medskapande roll. Enligt Torrkulla handlar villkoren för en levande konst också lika mycket om vår människo- eller livssyn som om vår konstsyn. På det hela taget syftar anförandet till att skissera upp konturerna till ett dialogiskt helhetsperspektiv och vill på detta sätt locka till en gemensam diskussion.
Kvällens café inledde föreläsningsserien ”Sanning och lögn i litteraturen” som arrangeras av Åbo Kulturcentral, Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi, Finlands svenska författareförening och Folkets Bildningsförbund. Mera om serien.
Mänskliga rättigheter omtalas av människor som är föremål för olika slags kränkningar, och av individer och organisationer som uttalar sig i felbehandlade människors namn. Stater förbinder sig att iaktta mänskliga rättigheter. Krav på att dessa rättigheter iakttas skrivs in i den Europeiska unionens handelsavtal med olika länder. Mänskliga rättigheter görs alltså gällande i många olika sammanhang. Men vad är det man talar om? I sin inledning diskuterade Pamela Slotte mänskliga rättigheter som ett juridiskt och moraliskt begrepp, vilka olika betydelser och funktioner det verkar ha samt frågan om gränserna för dess meningsfulla bruk.
Den ökande globaliseringen medför flera dilemman för företagen. Frågan om samhällsansvar ökar i vikt, speciellt för de internationella bolag som flyttar delar av sin verksamhet/produktion till – eller väljer underleverantörer i – fattigare länder eller u-länder. I sin inledning koncentrerade sig Hanna Kaskinen på frågor som rör – Företagens utmaningar och skyldigheter och om det går att kombinera vinstgivande verksamhet med bra företagsetik?
En del av problematiken i sammanhanget är att många frågor är notoriskt svåra att besvara. Några exempel på sådana frågor är: ”Hur skall man veta om företagen är ärliga i sin vilja att sträva efter 'etisk verksamhet'?”, ”Kan ändamålet – eller syftet – rättfärdiga medlen?” och ”Vad betyder egentligen 'Corporate Social Responsibility' (CSR)?”.
Hanna Kaskinen är sjuksköterskeelev och ekonomie magister, och har senast jobbat som Nokias miljö- och etikspecialist. Hon medverkade i dokumentären ”A Decent Factory” – en film om Nokias arbete med skapa etiska regler för sina underleverantörer. Visad på YLE2 2004 och 2005
Med utgångspunkt i den aktuella frågan om förändringen av de gemensamma pensionssystemen runt om i Europa, håller föredrag om kollektiv kapital- och fondbildning som strategi för ekonomisk demokrati. Idag pågår i många länder försök till omfattande förändringar av de pensionssystem som legat i offentlig förvaltning. Tendensen är att dessa gemensamma system ersätts av pensionssystem på individuell och privat basis, där kontrollen över gigantiska pensionsmedel överförs till banker, försäkringsbolag och börsklippare bortom demokratisk kontroll. Detta har föranlett omfattande protester och massdemonstrationer. Samtidigt finns det inom vänstern tankegångar på möjligheten att fackföreningsrörelsen byggde upp egna pensionsfonder, under demokratisk kontroll av medlemmarna/pensionsspararna. Dessa fonder skulle kunna utgöra en reell maktfaktor inom samhällsekonomin och för tanken till de i Sverige föreslagna löntagarfonderna, som var 1970-talets största stridsfråga. Dessa fonder syftade till att överföra ägandet av storföretag i gemensam ägo, och Sjöberg kommer i föredraget även ta upp denna stridsfråga.
Stefan Sjöberg leder ett samarbetsprojekt kring ekonomisk demokrati i EU parlamentet.
Börsbubblan 2000 sprack och miljarder i värdetillväxt försvann över en natt eller bytte ägare. Men vilka slutsatser drar vi av det som skedde? Kan vi lita på nationalekomerna när de tror att Den Ekonomiska Människan fattar rationella beslut? Hur säkert ligger vår pensionspararande i fonder av olika slag? Om dessa fonder fortsätter att springa hack i häl på varandra, finns det risk för nya bubblor? Var finns de institutioner och normer som uppmuntrar långsiktig företagsamhet?
Björn Elmbrant, har nyligen skrivit boken ”Dansen kring guldkalven”- som blivit en försäljningssuccé i Sverige.
I sin inledningen diskuterar Antony Fredriksson frågan om hur dokumentära bilder kan ifrågasätta rådande kollektiva föreställningar. Ett bildspråk bygger på konventioner en slags överenskommelser om hur olika saker skall representeras. Kollektiva föreställningar är ofta en produkt av de här konventionerna och vise versa, konventionerna uppstår i många fall utgående från kollektiva föreställningar. I teorier om bilder används ofta begreppet ”blick” i en metaforisk mening. Bland annat diskuterar historikern Edward Said ”orientalismen” som en ”blick” som uttrycker en ”västerländsk dagdröm om orienten”. Saids utläggning illustrerar väl hur denna växelverkan kan fånga oss i ett nät av missförstånd och (van)föreställningar. Hur, kan vi fråga, får vi inifrån en samtida kultur kan få syn på rådande konventioner och föreställningar? Vad kan vi göra för att återskapa och vitalisera vårt seende?
Den vietnamesiska filmregissören Trinh T Mih-has har kanske något att säga oss. Hennes film Reassemblage är ett försök att göra en dokumentärfilm utgående från ett perspektiv där regissören inte på förhand vet vad det sedda innebär. I stället för att gå med på överenskommelser angående hur en viss kultur skall representeras, utgår Minh-ha från att frågan ”Hur skall detta representeras?” bör synliggöras i själva filmen. Filmen skall ge tittaren en möjlighet att reflektera över de olika möjliga sätten att se en främmande kultur. För ifall någonting är främmande är det befängt att påstå att man vet hur det skall representeras.
I dagens värld kan det mesta alldeles uppenbarligen beskrivas via ekonomin, och mycket riktigt har man också börjat tala om ”ekonomiskan” som ett eget språk. Ekonomi har också verkat bli sin helt egna kulturella sfär, där helt egna lagar och logiker funderar. Ändå ägnar vi relativt lite filosofisk tanke åt det ekonomiska, som om vi trodde att det inte är värt dylik reflektion.
I sin inledning diskuterade Alf Rehn ekonomin som ett språk och som en kultur, och alldeles särskilt som ett sammansatt fält som inte längre håller sig inom de gränser som vi ofta vill tillskriva detsamma. Genom att ta upp exempel såsom populariseringen av den ekonomiska diskursen, och frågan om hur det ekonomiska skall kunna förstås från ett filosofiskt perspektiv, var strävan att diskutera hur vi kan skapa en seriös diskussion om ett fält som oftast förstås som både determinerat och banalt.
Wallgren talade om svårigheten att närma sej Gandhi som tänkare, om begreppet satyagraha som snart fyller 100 år, om Gandhis kritik av det moderna västerlandet och om saltmarschens betydelse för den nordiska miljö- och alternativrörelsen. Wallgren kommer också att inbjuda till lite gemensamt arbete.
Regimer bedöms ofta i termer av demokrati, detta var t.ex. en av motiveringarna för anfallet på Irak, men hela frågan om demokrati förutsätter ett ställningstagande till en djupare fråga, nämligen frågan om styrelsens legitimitet.
Hannah Arendt (1906-1975) är känd för att hon inte ville kalla sig filosof. Trots detta är två av hennes huvudverk, The Human Condition (1958) och The Life of the Mind (postumt 1978) svåra att beskriva som något annat än filosofiska studier av några av det mänskliga varandets mest grundläggande begrepp: arbete, tillverkning, handling, tänkande, viljande och omdöme.
I sin inledning belyser Martina Reuter Arendts uppfattning om förhållandet mellan filosofi och politik genom att beskriva vilka roller dessa två grundläggande mänskliga verksamhetsformer spelade i Arendts eget liv. Det finns en filosofisk orsak att göra så. Arendt betonade att filosofin är en aktivitet, inte ett system, och enda sättet att beskriva vad filosofi är, är att beskriva vad specifika filosofer gör. Hon var själv speciellt fascinerad av Sokrates gestalten och betraktade Sokrates liv som essensen av den filosofiska tankens möjligheter och betydelser.
Under hösten 2000 öppnades portarna för den svenska gymnasieskolans nya teknik program ”Teknik, människa, samhälle” (TMS). Programmet var tänkt som en del av en stark grund för Sveriges konkurrens i den allt mer globaliserade världen. Det fanns även förhoppningar att programmet skulle öka flickors intresse för teknikstudier.
I kursbeskrivningen för TMS står det att ”Kursen skall ge kunskap och förmåga att diskutera olika etiska aspekter av teknikutveckling och beslut i tekniska frågor”. Gällande de mål som eleverna skall ha uppnått efter avslutad kurs sägs att de bland annat skall ”ha kunskap om och förmåga att diskutera etiska problem som kan uppstå lokalt, regionalt eller globalt på grund av tekniska förändringar.”.
Formuleringarna tyder på att man anser: 1) att dagens teknik är så beskaffad att vi behöver en etisk diskussion om den och 2) att etik är något som kan ges till någon som kunskaper och förmågor som vi senare kan betygssätta. Det är framförallt ide nr. 2) och den pågående forskningen om etik- och moralfrågor inom skolan som är utgångspunkten för Kåreklints resonemang om både principiella och praktiskt problem inom ämnet. Han skall på caféet ta upp bland annat följande frågor.
Är etik något som vi kan ge som kunskap och förmågor till någon? Om så, är den här kunskapen sådan att den kan betygsättas? Är det så som man ibland verkar mena, att skolan har en/måste ha en särskild etik, att denna etik måste teoriförankras och att vi behöver ett för detta ändamål anpassat språk? Är det forskningens uppgift är nu att skapa ramar för den här etikundervisningen?
I sin inledning reflekterar chefred. Torbjörn Kevin över kraven som den nya ekonomisk – politiska omgivningen ställer på den nationella politiken och näringslivets aktörer. Några av de frågor som diskuteras är:
1. Har våra företag valmöjligheter i sitt agerande?
2. Vilket är svängrummet för en alternativ nationell politik?
3. Vilka är välfärdsamhällets möjligheter till överlevnad?
Presentationen öppnar ett fönster mot den nutida filosofins problemställningar genom en enskild tradition, en enskild tänkare och ett enskilt verk. Traditionen är den postfenomenologiska filosofin, tänkaren är den världsberömda franska filosofen, feministen och psykoanalytikern Luce Irigaray, och boken är Éthique de la différence sexuelle (1984).
Målet är att spåra tankesätt som utformar vårt förhållande till det som är utanför oss själva – världen, texter, andra människor – och dryfta dessa tankesätts väsentliga drag genom Irigarays filosofi. Perspektivet i Irigarays filosofi om förhållandet mellan självet och den andre är motiverad på flera olika sätt: av hennes position som kvinna, av hennes position som filosof och av hennes position som arvtagare till både den västerländska filosofins tradition i allmänhet och den postfenomenologiska traditionen i synnerhet.
Irigarays tänkande kring problemet om självet och den andre anknyter till den omfattande nittonhundratalsdiskussionen om subjektets natur, emotionernas och kroppslighetens betydelse för subjektet och dessa dimensioners påverkan på tänkandet som aktivitet.
Vi gör ett försök att placera in samvetet i marknadsvärlden med avseende på orättvisor som uppstår i den nyliberala ekonomin. Vi ställer oss frågor som:
Vad förstår vi med ett samvete?
Är samvetet något högst personligt, eller är det att likna vid ett känselspröt för allmänna etiska regler, som vi alla besitter men vars sensibilitet varierar från individ till individ?
Är vårt samvete förenligt med typiska handlingar på en marknad?
Kan marknaden liknas vid ett spel där, precis som i spel överlag, målet är att vinna och allt utom det strängt förbjudna är tillåtet – och om det är så, har detta, att röra sig inom ramen för det tillåtna någon koppling till rättvist och rejält handlande eller samvetets röst?