Berlusconi- en varg i TV-kläder
Välkommen till en plats där vänster inte är vänster, höger inte
är höger och alla har blivit ertappade med fingrarna i smeten. Här spelar
operan för nästan tomma salonger, eftersom en tredjedel av publiken hamnat
bakom galler och en tredjedel inte vågar visa sig offentligt.Och verkligheten
överträffar dikten. Här har en affärsman belägrat medialandskapet och
lyckats nappa åt sig den högsta politiska makten med hjälp av en bunt
fascister och ett numera rätt dammigt kommunistiskt spöke, som än en gång
fått spela skurk, oaktat att "ondskans imperium" trillat som
ett korthus. Platt fall blev det även för den omutlige Berslusconi, som
istället för att skänka Italien marknadskrafternas välsignelse nedkom
med en oäkting, han fastnade i flugpappret från Milano. Så mycket för
radikala förändringar. Sen dess har de politiska partierna fördubblat
sig, men det hjälper inte upp deras skamfilade rykte. Det gamla regeringspartiet
PSI ("socialistiskt") är nästan utraderat, och dess ledare
i landsflykt. Det stora partiet, Kristdemokraterna är splittrat
i flera småpartier med sin förre ledare inför rätta.
Inte så konstigt att min första tanke är;Italien är ett land i kris. Italien
och regeringskriser, det hör liksom ihop. Det är som i sagan om fåraherden
Peter och Vargen. Man har ropat Varg! om Italien så många gånger att det
ibland känns svårt att ta italiensk politik på allvar. När går en kris
över gränsen, och blir allvarlig? Inte nog med att alltför många vargar
har synts, nu senast Silvio Berlusconi, hela Europa och samtliga ekonomier
sägs vara i kris. Vi är så krismedvetna att det är löjligt.
Samtidigt är kriserna farliga. Sven Lindqvist påminner oss i boken
Utrota varenda jävel att det är arbetslösheten som ger rasisterna
medvind. Visst blåser det kallt från höger. Det har det gjort länge. Ytterhögern
har två ansikten i 90-talets Europa.
Högerkombination: Först en uppercut
På det politiska planet fortsätter de att
plocka poäng, de tillsätter borgmästare, vinner
lokalval (i såväl Frankrike som Italien) och hamnar
till och med i regeringsställning, som i Italien. I
valen -94 fick AN, Alleanza Nationale 48 (av 315
möjliga) platser i senaten och 109 (av 630) i
Deputerandekammaren; inget mariginalparti alltså!
Det stämmer att Berlusconi bara satt vid makten i sju
månader, men hans parti fortsätter att arbeta. Nu
försöker Forza Italia ordna en folkomröstning
á la Sjöbo, i Firenze, för att förbjuda zigenare att
slå läger innanför stadsgränsen. Demonstrationer i
samband med detta ledde till
Knockout
bråk mellan invandrare och rasister, folk får på
käften. Oftast är det bråken som ger tidningsrubriker.
Än så länge har det inte bråkats lika mycket i
Italien som i Frankrike eller Tyskland, men det är
kanske bara en tidsfråga. Den stora inflyttningen av
albaner, och flyktingar från Balkan kan svänga på den
allmänna opinionen. Högern är välorganiserad.
Slagorden som ekar på gatorna följs upp av
molotovcocktails mot flyktingbaracker och får sin
naturliga avslutning i partipolitik. Det är med
knytnävar och valurnor som kampen förs.
I Italien fortsätter dessutom "Mani
Polite", operation rena händer, som från
Milanos imponerande domstolsbyggnad fortsätter att
undersöka och avslöja korruption och maffiamutor inom
såväl den ekonomiska som den politiska eliten. Man kan
inte tala om Italien efter kriget utan att förr eller
senare nämna Giulio Andreotti, flerfaldig
kristdemokratisk premiärminister. Du har kanske sett
honom på TV, bilder från Palermo, i domstolen som är
en bunker och som dömt så många maffialedare. 8000
sidor och över 400 vittnen anklagar honom för att ha
haft händerrna djupt nere i maffians skattkista. Han
anklagar maffian för att ha fabricerat anklagelserna.
Processen väntas ta flera år. Även Silvio Berlusconi
anklagas för korruption, liksom hans bror Paolo. Silvio
säger att allt är ett påhitt av hans politiska
motståndare. Bettino Craxi, socialistledare och
premiärminister 1983-87, flydde till Tunisien men
fälldes för ett flertal brott, ledarna för PDS
(det stora vänsterpartiet), bland dem partisekreteraren Massimo
d´Alema sägs ha tagit emot pengar till partikassan,
18 toppmodedesigners sägs ha mutat skatteinspektörer,
och så vidare.
Att kasta ut barnet med badvattnet
Visst är det viktigt att avslöja skurkarna, men det kostar. Politiker är inte precis populära, om de nu nånsin varit det. Tilltron till den politiska processen, ja kanske rentav till demokratin, sätts på spel. Nu har italienarna alltid varit ganska skeptiska till sina ledare, men de nuvarande processerna lär inte öka förtroendet för republiken Italien. Italien har genomgått en ekonomisk och social förändring sen andra världskriget som står sig gott i en jämförelse med Tyskland. Italien är inte ett fattigt medelhavsland, utan ett av Europas mest industrialiserade länder. Dagens ekonomiska problem påminner lite om Finlands, en arbetsintensiv industri skall "moderniseras", det vill säga, folk får sparken i stort antal. Nu senast hotas 5000 jobb inom Olivetti, i den tredje omstruktureringen av koncernen på kort tid. Trots otaliga regeringskriser har i stort sett samma personer suttit vid makten i långa tider, med det kristdemokratiska partiet som dominerande politisk kraft. Det började som arbetsgivarnas intresseförening, bildad i krigets slutskede för att ena krafterna mot kommunisterna, den andra stora kraften i landet. Kristdemokraterna understöddes från början av de allierade, som efter att ha kastat ut nazisterna var livrädda för den självständiga motståndsrörelsen. En välorganiserad, högt motiverad, kommunistiskt styrd rörelse med vittgående planer på reform skrämde vettet ur amerikanarna, som helst ville se en återgång till förkrigs-Italien. Kristdemokraterna, bland dem Andreotti, fick snabbt stöd av påven och USA. Budskapet var: rädda den kristna, katolska familjen mot den röda faran. (Berlusconi spelare på denna rädsla när han 50 år senare kommer till makten). CD fick en överväldigande majoritet av rösterna, framförallt i det folkrika syditalien, och kom att spela en mycket dominerande roll under nära 40 år. Den förestående revolutionen var aldrig särskilt nära. Under kriget koncentrerade sig vänstern, framförallt kommunisterna (PCI) på kampen mot fascisterna, och senare mot de ockuperande nazisterna. Politiken kom i andra hand. Här handlade Togliatto på Moskvas order; Stalin ville inte ha problem med västmakterna på grund av nån lokal revolution inom västs intressesfär (Stalin och Churchill hade ju som bekant redan delat upp Europa mellan sig, i oktober -44). Den kunde komma senare. Efter kriget gjorde PCI stora eftergifter för att erkännas som ett legalt parti (det hade varit förbjudet under Mussolinis tid), och alla krafter sattes in för att bygga upp landet, och starta lokala avdelningar. Antonio Gramsci hade dessutom en idé om att först gå in i maktstrukturerna och lära sig hur de fungerar, för att sedan smidigt kunna ta över. Makten var något man skulle göra sig förtjänt av, inte bara ta. Så vänstern började jobba metodiskt. Motståndsrörelsens energi, framåtanda och goda namn användes inte, och ebbade snabbt ut.
Köp en arbetare!
Den massiva ekonomiska hjälpen från USA,
Marshal-planen, garanterade samtidigt en snabb
återuppbyggnad av industrin och att lönerna betalades
ut även under de svåraste efterkrigsåren. Det
ekonomiska stödet hade två funktioner. USA behövde en
marknad; utfattiga och sönderbombade Europa erbjöd
ingen sådan, först måste det byggas upp. Arbetarna
kunde köpas. Med ett stigande välstånd minskade
missnöjet. Som vi vet fungerade allt enligt planerna.
Åtminstone i stort sett. Småningom behövde
kristdemokraterna en allierad för att kunna sitta kvar
vid makten. Valet föll så socialisterna, det mindre
farliga alternativet. Samarbetet gav båda grupperna makt
men gav upphov till ständiga schismer och gräl, varav
en del fällde regeringar. 1983 blev Bettino Craxi den
första socialistiska ministerrådspresidenten (motsvarar
premiärminister, inte att förväxla med republikens
president). Motsättningarna har funnits inbyggda i det
politiska livet efter kriget. De exploderade i slutet av
80-talet. Partier försvann, nya uppstod, längtan efter
en stark ledare förde fram Berlusconi (inte särskilt
stark, och ingen ledare, men med 3 TV-kanaler för att
sälja sin image).
Silvio Berlusconi kommer till makten i maj-94 i
valsamarbete med separatisterna Lega Nord och fascisterna
AN. I december samma år blir det regeringskris, en tvist
mellan Lega Nord och Forza Italia, regeringen avgår, och
ersätts av Lamberto Dini.
Forse Italia
Dini leder en så kallad teknokratregering.
Hans makt är begränsad, alla viktiga beslut fattas
genom omröstning i riksdagen. De mest synliga resultaten
av Berlusconis ämbetsperiod är att RAI (det statliga
radio- och TV-bolaget, och den enda egentliga
konkurrenten till Berlusconis 3 rikstäckande TV-kanaler)
förlorade en del av sitt bästa folk, att deras
verksamhet begränsades, chefer sparkades och en tribunal
tillsattes, för att "opartiskt" granska RAIs
mångsidighet. Egentligen borde nyval ha hållits för
län ge sen, men med presidentens medgivande och ett
brett politiskt samförstånd har teknokratregeringen
fortsatt. Motiveringen har varit att valresultaten inte
skulle vara annorlunda än förra gången. Berlusconi och
presidenten Oscar Luigi Scalfari är riktiga ovänner 2. Efter att nyvalen
blev uppskjutna har Silvio inte sagt särskilt mycket,
bara muttrat om att "politikertjafset får vara
över nu". Det är en position som inte
nödvändigtvis skadar honom, han kan nu spela rollen av
den utsatte, den man skall tycka synd om. Självklart
råder det oenighet även i hans läger; det är många
politiska viljor som skall jämkas samman.
Dini har stabiliserat en lira som förr tycktes vara
ständigt fallande, tagit
itu med pensionssystemet, en inbyggd tidsbomb,
föreslagit en ny budget, i sig en prestation. Den har nu
valsat runt i de olika partierna och varit på remiss
bland fackförbunden. Dini skär ner hårt, och över
hela linjen. Han har talat om att åter knyta Italien
till den europeiska monetära unionen. Italien åkte ju
ur valutasamarbetet med buller och bång 1992, efter att
liran satts under hård press. Kruxet är att ett
återinträde förutsätter en stabil politisk situation,
en strikt budget, och naturligtvis en vald regering. Så
tiden rinner ut för Dini. Den första januari tar
Italien över ordförandeskapet inom EU från Spanien,
och flera partier har yrkat på nyval innan dess. I detta
skede går republikens president, Oscar Luigi Scalfaro ut
med deklarationen att val kommer att hållas- i juni
nästa år! Alla är överens om att tidpunkten verkar
lämplig, utom det lilla kommunistpartiet, Rifondazione
Communista, som hela tiden har krävt nyval och ett slut
på regeringen Dini. Berlusconi, som länge har sagt att
demokratin är satt på undantag i Italien, får nu tid
att försvara sig mot korruptionsanklagelserna,
vänster-center-koalitionen kan befästas och Dini kan
fortsätta att fatta politiskt känsliga beslut som ingen
politiker skulle våga ta i. Priset man får betala är
pinsamheten att EU skulle ledas av ett land utan
demokratiskt vald regering. Och att folk kanske börjar
tänka att demokratin är överflödig. Det är sånt som
ingen verkar bekymra sig över.
Johanni
Larjanko
larjanko@kaapeli.fi
Till NyTid-sidan
Till andra artikeln
Till tredje artikeln
Till fjärde artikeln