Kejsarens nya kläder
- Men, de har ju inga kläder på sig!
- Det har de visst, det är senaste modet från Milano!
Jag
slutade förra artikeln med att säga att ingen verkar
bry sig ifall EU leds av ett land utan demokratiskt vald
regering, då ordförandeskapet går till Italien vid
årsskiftet. Sen dess har Europas utrikesministrar
samlats i Barcelona, och sagt att det vore vansinnigt av
Italien att ordna riksdagsval mitt under
ordförandeperioden. I landet Tvärtemot tippar
tidningarna nu allmänt att valen kommer i februari
(eller allra senast i mars). Både vänsterns D'Alema och
Forza Italias Berlusconi vill nu ha v al så fort som
möjligt. De är alltså ense, men deras skäl är vitt
skilda.
Hafsbygget som är republiken Italien hotar i själva
verket att dö i hjärtattack före sin femtioårsdag. De
omfattande rättegångarna mot politiker och affärsmän
får mycket publicitet, men myglet fortsätter, och få
tror att det går att utrota. Var kommer det ifrån?
Eftersom vänstern fick pengar från Sovjet ansåg
kristdemokraterna det inte mer än rätt att ta pengar
där de kunde. Det statliga partistödet var
otillräckligt. Men Italien levde i högkonjunktur,
affärsvärlden dignade av kapital. Och de var villiga
att muta sig till beställningar. De byggde upp ett
system av mutor, skyddspengar och kommisionsavgifter som
får Italiens tre maffior att blekna i jämförelse. Till
och med statliga företag mutade varandra för att
säkerställa ordergången. Det fanns även klart angiv
na tariffer. Allt hade sitt pris, och allt kostade. Upp
till en tredjedel av mutorna hamnade i toppolitikernas
fickor, en tredjedel i partikassan, och en tredjedel gick
åt för att muta mellanleden, "hålla hjulen
smorda". Till slut blev de för giriga, och för
många. Sovjets fall drog undan den redan svaga moraliska
grunden. Den första republikens fall är nu en
tidsfråga1.
Italien "enades" 1861 av Garibaldi. Före det
styrdes syditalien av envåldshärskande kungar i tusen
år.2 Och Rom hade sin bit av landet, och de små
furstedömena levde isolerade, som i Stendahls
beskrivning av Parma (Kartusianklostret i Parma)3. Landet
är, har alltid varit och kommer kanske alltid att vara
splittrat. Södra Italien var kristdemokraternas
röstbas. Det ledde till ett nära samarbete med Cosa
Nostra. Röster köptes, politiska motståndare fick på
nöten. I utbyte fick Cosa Nostra härska i lugn och ro,
de var "untouchables", i klassisk harmoni
mellan kapital och makt. Fortfarande har högern starkt
stöd i det fattiga syd. Norditalien igen har med sina
industrier givit grunden till den organiserade vänstern.
Nu får de konkurrens av separati sterna i Lega Nord4.
1: Nomenklaturan och de 26 försöken
Charles Richards menar i The New Italians
att republiken Italien trillar sönder som en följd av
en lång utveckling, och inte av enskilda faktorer, som
processen mot Andreotti. Italienare har alltid, skriver
han, varit cyniska och misstrott sina politiker. Den
sittande makteliten har en lång historia, den längsta i
Europa, och liknar i mycket nomenklaturan i Ryssland.
Italien har styrts av samma lilla klick mäniskor sen
Republiken utropades den 27 augusti 1946. Allt sköts av
fixare, byråkratin l vindar in all t och alla i röd
tejp, parlamentsledamöterna är skyddade i lag (artikel
68) mot åtal och Andreotti har undersökts 26 gånger
för misstänkta och påstådda brott - alla
undersökningar har lagts ner.
2: Sottogoverno
Med en konstitution som inte ger presidenten
eller "premiärministern" (egentligen
presidente del Consiglio) nämnvärd makt blev
partistyrelsena landets maktorgan. Bettino Craxi styrde i
många år en stor del av landet utan att ha en enda
officiell po st. Detta kom att kallas Sottogoverno,
ungefär skuggregering.
Redan efter kriget bildade partierna föreningar, stöd-
och hjälporganisationer, sport, bostad och a-kassa. Man
gick inte till staten/socialen, man gick till sitt parti.
Det kom naturligtvis att styra tankesätten; allt
politiserades.
3: Lottizzazione
I Italien är alla tjänster politiskt
tillsatta (känns det igen från vårt fagra
fosterland?). Alla. Även posten som operachef för La
Scala, chefsplatsen vid Venedigbiennalen och samtliga
ambassadörsposter runt om i världen. När en post,
vilken som h elst, blev ledig, skulle den delas ut åt
rätt fraktion. Det räckte inte att ett visst parti fick
platsen, inom varje parti förekom det olika
intressegrupperingar, fraktioner. Rätt fraktion inom
rätt parti skulle ha/lade beslag på posten. Det skedde
enligt ett oerhört komplicerat system kallad
lottizzazione och det introducerades redan på
femtiotalet. Det är en stat i staten, kontrollerad av de
politiska partierna, där alla håller varandra om ryggen
och alla tjänar pengar. Tills girigheten övervinner
försi ktigheten.
4: Partitocrazia
Vid valen i mars -94 syntes "Ny
Demokrati"-fenomenet tydligt. Över två tredjedelar
av de invalda parlamentsledamöterna till de två
kamrarna hade aldrig tidigare haft valda poster. Skulle
Italien komma in på nytt spår? Var det dags för en ny
tid, me d hederligare politiker? Nej. Partitocrazia,
partiväsendet, är starkt, nya parlamentariker utan
erfarenhet är bara än lättare att styra av makteliten,
den lilla kretsen i toppen. Piero Rocchino kallar detta
mammapartier5. De tar hand om dig, de ger dig br a betalt
, de ger dig förmåner (fria förstaklassbiljetter på
tåg på livstid, gratis telefon, osv). Du betalar med
din medgörlighet, din tystnad, din passivitet.
Denna struktur faller nu sönder. Delvis. De som har makt
ger den inte frivilligt ifrån sig. De intar snarare nya
skepnader. Alla talar idag om reformer, hederligare
politik, att det ska löna sig att vara hederlig. Även
de som åkt dit talar om hederlighet. Och nu skall
republiken få en bypass-operation. Presidentens roll,
plats och makt ska definieras. Silvio Berlusconi och
Gianfranco Fini (ledaren för Alleanza National, det
största konservativa partiet) vill båda se en
presidentmakt enligt amerikansk mode ll. Massimo d'Alema
och Romano Prodi motsätter sig. Vad ligger bakom? Silvio
har byggt upp sitt eget parti utanför de traditionella
kanalerna. Han har inte mycket till övers för
"politikertjafsandet" (det som andra kallar
demokrati). En stark presidentmak t ger honom stora
befogenheter, om han vinner valet. Men det förutsätter
direktval. Idag tillsätts presidenten av partierna,
vilket från början gör presidenten underlägsen.
d'Alema är partiets man, lite grå, lite okarismatisk,
med vänsterns grupptänkande o ch gemensamma ansvar som
rättesnöre (han tillhör inte den hårdföra
vänsterfalangen som förespråkar makt á la Stalin).
Och så har han naturligtvis Mussolini i alltför färskt
minne som avskräckande exempel på vad "starka
män" ställer till med. Jag tror att tanken på en
stark ledare inte fungerar i Italien. Det är idag ett
land av 58 miljoner individualister, på gott och ont.
Dagligt motstånd
Några italienska vänner reste genom Finland i
sin lilla Fiat. Hela famijen och jag, nog var det
trångt. Framåt eftermiddagen denna soliga söndag
påpekade jag för fadern/familjeöverhuvudet/chauffören
att han inte hade halvljusen på. Nej, det är väl
klart, det är ju mitt på dan, utropar han. Ja, men, det
är lag på det, försöker jag. Ja men, det är ju mitt
på dan, säger han och fnissar. De andra i bilen håller
med honom. Alla andra bilar kör med ljuset på,
försökte jag. Jaha, svarade han. Det var en f ånig
lag. Den bryr jag mig inte om.
Om finländare ofta kallas tysta, med mössan i hand och
accepterar överhet, så sägs motsatsen ofta om
italienare. De gör allt för att kringgå en lag eller
en förordning som är dem till besvär. 1987 uppskattade
finansministeriet att den grå ekonomin omsatte cirka 20
% av BNP. Tjänster och gentjänster, skatteflykt,
odeklareradede inkomster, allt är ett resultat av en
svag statsmakt och motsträviga medborgare. När alla har
varit med om att luras, är det svårt att komma med
moraliska läxor. Affärsmän och polit iker luras på
samma sätt, bara i större skala.
När alla ser efter sig själva, blir också gränsen
mellan politiska ideologier blurrig. Det vi kallar
vänster och höger existerar för all del, men inte på
samma sätt. Det har alltid varit populärt i
konservativa kretsar att tala om den onda offentliga
sektorn. I landet Tvärtom är det tvärtom. I Italien
har över 40 procent av arbetskraften varit anställd
inom den offentliga sektorn, antingen inom serviceyrken,
eller ino m något av de många statliga företagen. Men
det var inte vänstern som nationaliserade, det var
Mussolini. Dagens höger får röster i det fattiga syd,
och kan därför inte föra samma politik som högern i
resten av Europa. Honnörsordet blir därför Patria, fos
terlandet. Men södra Italien känner sig inte särskilt
fosterländska. Så istället talar de om sin region, och
kräver självständighet. Men regionens självstyre
försvårar en landsomfattande politik, och en
centralregering (med den så hett eftertaktade nya pr
esidentrollen). Det är vid det här laget
uppmärksamheten riktas mot enklare mål, invandrarna,
eller "stalinisterna". Andra onda typer
inkluderar domarna i Milano, vars Mani Polite bara är en
hetsjakt, som måste få ett slut. Traditionella
konservativa slag ord om lag och rätt går således inte
hem. Utom när det gäller dessa eviga strejker, med
"oansvariga arbetare". Där borde lagen skrivas
om...
Om högern är en hopplös härva är vänstern inte
mycket bättre. Gamla kommunistpartiet PCI blev PDS. Det
är inte bara en kosmetisk förändring. Med det
kristdemokratiska partiet i spillror finns det röster
att fiska. Under förutsättning att ord som
"klasskam p" försiktigt suddas ur
partiprogrammet. Och vänsterkoalitionen Ulivo (betyder
oliv) beskriver i 88 punkter sin
"regeringsproposition6". De är författade av
Romano Prodi, framstående kristdemokratisk politiker med
gott anseende. Det är fler än en vänste ranhängare
som har satt cappucinon i halsen.
Bomben som inte smällde
Silvio Berlusconi är affärsmannen som blev
politiker för att bevaka sina intressen. 1984 betalar
han Bettino Craxi, Socialistpartiets ledare, summor
mellan 10-15 miljarder lire. Han köper Craxi7. Det han
vill ha är fria händer att bygga ut sitt med
iaimperium. Parlamentet är mot hans expansion, och menar
att det tillkommer RAI (italienska rundradion) att
tillhandahålla det nationella TV-utbudet. En
intressekonflikt uppstår. RAI:s tre kanaler var
uppdelade politiskt (enligt lottizzazione-principen), RAI
1 var kristdemokraternas, RAI 2 var socialistpartiets och
RAI 3 kommunisternas. Allt inofficiellt förstås. Men
Berlusconi var mer intresserad av marknadsandelar än
politik. Hans pengar hjälpte, med Craxis hjälp kunde
han slingra sig förbi snarorna av lagparagrafer. När
Craxi faller i en härva av mutor och flyr till Hammamet
i Tunisien (där han fortfarande sitter, dömd ett
flertal gånger till otaliga års fängelse av italienska
domstolar, men alltjämt i full frihet) måste Berlusconi
själv gå in i politi ken för a tt bevaka sina
intressen. Hans målsättning? Att slänga grus i RAI:s
maskineri. Hans metod? Intensiv marknadsföring i sina
egna TV-kanaler. Resultatet? Han vinner valet, vänstern
är i chock. RAI:s politisering granskas av en tribunal8,
smutsbyken tvättas. När kritiker menar att Berlusconi
hamnar i intressekonflikter mellan sin roll som
businessman och landets ledare blir han ursinnig och
kallar det för förföljelse. Men alla kan ju se att han
använder sina egna kanaler till att marknadsföra sig.
Hur seg är Silvio? Hittills har han överlevt, och han
har fortfarande stöd. I en publikundersökning den 26
november (med 1.263 tillfrågade) svarar två tredjedelar
av de som röstar på högern att Silvio är deras man
som ledare för högerkoalitionen även om h an är
skyldig till olagligheter och fälls i domstol9.
Håller han skenet uppe, men bryts ner? Flera politiker
och affärsmänhar tagit livet av sig; utmärkande för
dem är att de levde upp till den yttre bilden av sina
liv tills timmarna före skottet i tinningen.10
Leopardbilar
Allt upprepar sig, men allt förblir det samma. Tommaso di Lampedusa
skriver i il Gattopardo, leoparden, om Sicilien vid tiden för Italiens
"enande". Det feodala väldets härskare går under, i dess ställe
kommer en ny klass. För den jor dlöse sicilianaren ändras ingenting. Sen
kommer Mussolini. En massa lidande och ett antal år senare hängs han upp
för att bespottas, Italien blir en republik. Inget förändras egentligen.
Vår tids furstar har nu avpolleterats, i dess ställe kommer nya. Inget
förändras.
Politiken i Italien är som trafiken. Alla kör hårt,
åt olika håll. Respekten för trafikljus och
trafikregler är minimal, trafikolyckorna är många och
dödliga, vissa kör i en egen fil med blinkande blåljus
före och efter. När polisen di Pietro bötfäller
fortkörarna saktas farten ner en aning, sen fortsätter
gatloppet. Vi sitter ju alla i samma bil, en Fiat Bravo.
Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi
Till NyTid-sidan.
Till första artikeln
Till tredje artikeln
Till fjärde artikeln