Dini - Apati - Mussolini
Nyval.
Samlingsregering.
Reformer.
Presidentmakt.
Skatteflykt.
Självmord.
Korruption.
Korruption.
Korruption.
Det händer mer i italiensk politik på en dag än i
finländsk under en månad. Dagarna efter att jag skickat
iväg min förra artikel gör Silvio Berlusconi tidernas
helomvändning. Han, som tjatat om nyval från och till
sen hans regering föll i december-94, säger plötsligt
att landet behöver en samlingsregering med ett
tvåårsmandat. Denna skall driva igenom de
"nödvändiga" reformerna utan politiskt
tjabbel.
Genast spricker samtliga politiska grupperingar i
sömmarna. På högerkanten säger Fini att han vill ha
nyval, inte samregera med vänstern. På vänsterkanten
säger Bertinotti att han vill ha nyval, inte samregera
med Berlusconi. Inom vänsterkoalitionen Ulivo säger
ordföranden Romano Prodi bestämt nej,
generalsekreteraren Massimo D'Alema ja.
Förvirringen är stor. Oscar Luigi Scalfaro ger Antonio
Maccanico i uppdrag att se om det går att få ihop en
regering. TV direktsänder handslaget mellan D'Alema och
Berlusconi. På tidningarnas förstasidor talas det om
Den Stora Koalitionen.
Den sista droppen politisk ideologi smälter bort inför
möjligheten att nå den eftersträvansvärda Makten.
Men planen går om intet och alla skyller på varandra.
Nu är parlamentet upplöst och nyval utsatt till i
april.
Italiensk politik är som poker. Insatserna är höga,
spänningen är konstant, spelet pågår länge, och det
är först när sista kortet lagts på bordet som
vinnaren framstår tydligt. Bluff, hot, lögner och offer
hör till. Och krav på att spelets regler skall ändras.
-Reformer, gastar högern.
-Reformer, vrålar vänstern.
-Reformer?, suckar väljaren.
Veckotidningen Avvenimenti, som starkt motsätter
sig förslagen på en Stark Ledare, bland annat med
direkt hänvisning till erfarenheterna från Mussolini,
frågar vad "reformerna" egentligen går ut
på.
-Jo, vi inom Lega Nord tror mest på kanslerismen.
-Vi inom Alleanza National anser att den franska modellen
är bäst.
Men vad menar de egentligen, frågar tidningen. Det är
ingen som talar om innehållet, ideologin, tanken bakom
ett system eller ett annat. Ett styrelsesätt kan inte
importeras från en kultur till en annan så där hux
flux. Så varför talas det idag så mycket om reformer?
För ett år sedan verkade alla vara nöjda med vår
konstitution, nu talar alla om att vi måste förnya den.
Är det bara tanken på något nytt som lockar? frågar
Avvenimenti retoriskt och svarar själv ja på frågan.
Nyval alltså, mitt under landets ordförandeskap för
EU.
Luttrade politiker och tjänstemän i Bryssel säger att
de svåra frågorna som EU nu står inför skjuts på
framtiden.1
De är i huvudsak två. Förutom den kinkiga
valutaunionen (med den gemensamma valutan) är det
utvecklingen av Maastricht-avtalet, alltså
förhållandet mellan EU och de nationella parlamenten
som måste lösas. Detta tas upp på den så kallade IGC
(underbara dessa akronymer, denna betyder
intergovernmental conference) i Turin 29 mars. Hela
situationen är mycket pinsam för såväl Italien som
EU.
Är det alltså detta vi gått in i? Herrejessus.
Skandalerna regnar som övermogna tomater över Europa. Dödspatruller i Baskien, NATOs generalsekreterare inblandad i mutaffärer, tyska säkerhetspolisens agenter säljer sovjetiskt armématerial till högstbjudande, britternas smutsiga krig på Nordirland och vem vet vad som sopats under mattan i Paris? De har inte haft sina Mani Pulite än, säger gemene man i Italien, inte utan en viss stolthet. För trots allt har man i Italien börjat gräva fram skumheterna.2
Vad har hänt med pensionslandet? Hit skickade internationella nyhetsbyråer och mediaföretag sina slitna utrikeskorrespondenter för att vila ut, med explicita order att berätta anekdoter och påvenyheter. Följaktligen förstår få utanför landet (förutom sociologer och statsvetare som älskar att studera den italienska modellen) vad som sker här.
Det ses fortfarande som ett andra klassens land, inte
av avgörande betydelse för Europas framtid (förutom
sin militärstrategiskt viktiga position)3, ett lugn och ro,
idylliskt, pasta och rödvin, slappna av-land.
Och ett som varenda genomresande utlänning tror sig
kunna dechiffrera, när inte ens italienarna själva
förstår sig på Italien, påpekade Luigi Barzini
redan 1964 i klassikern The Italians.
Politiker, lögnare och journalister
Ja, vad är det egentligen som händer i Italien?
Det beror på vem du frågar.
Som jag berättat i tidigare artiklar är Italien starkt
uppdelat i politiska block. Dessa tillhandahåller
information inom sin grupp. Vänsterns tidningar är
sysselsatta med att avslöja högerns mygel,
högertidningar avslöjar vänstern. Glöm
självreflektioner och självkritik. Vi har det "som
sker", det som politikerna säger sker, och det som
media påstår sker. Inte undra på att folk är kritiska
gentemot media och politiker. En bra historia och lite
inslängda konspirationsteorier verkar ofta viktigare än
"objektiv sanning"4.
Internet är delvis en brytning med den rådande strukturen, dels en förlängning av den. På nätet hittar du idag valpropaganda från såväl Silvio Berlusconi som Ulivo. Men det förekommer också en genuin debatt inom news-gruppen it.politica, med argument för och emot. Här drabbar olika ideologier samman, språket kan vara ganska rått, men avsaknaden av överdriven hövlighet gör samtidigt diskussionen intressant. Och medelåldern är ung. Politiska debatter förs ofta av äldre män. De talar och talar, men säger sällan något. Politiska konfrontationer mellan ungdomar leder ofta till slagsmål, som de senaste veckornas sammandrabbningar visat. Nätet är en utmärkt plats att drabba samman, utan att få blodig näsa. Men det gäller att vara hårdhudad, för förolämpningarna flyger. Visst stämmer det att mycket få ännu har hittat till nätet, men samma utveckling sker här som i Finland. Priserna för att ansluta sig till nätet går hela tiden ner, datorerna blir billigare, Internet slår igenom i det allmänna medvetandet. Olika vänstergrupper i Italien har till exempel länge använt elektronisk kommunikation. Före Internet skedde det via BBS:ar. Billigt och snabbt fick man ut stora mängder information. Nu, med ett stadigt växande antal Internetanvändare, kan man dessutom nå utanför gruppen. Precis som i USA används nätet för att sprida valpropaganda, och för att få en större kontakt till väljarna. Att ha en e-mail-adress är idag ett tecken på att man som politiker hänger med i tiden. I l'Unita gör Ulivo reklam för sin WWW-site och uppmanar folk att skriva e-mails till generalsekreteraren, Massimo D'Alema (adress: d'alema@pds.it)5.
Nyheter till salu
Precis som i Finland är den traditionella
uppdelningen höger-vänster på väg bort. Och det blir
svårare att definiera vad som är viktiga frågor för
respektive block. En av de snyggast layoutade och mest
välgjorda veckotidningarna heter Manifesto Extra.
Den trycks i tabloidformat, i fyrfärg, kostar under 10
mark och görs av den stora kommunistgruppen till
vänster om Ulivo (Rifondazione Communista, 6% av
rösterna i förra valet ). Tidningen tar upp
rock'n'roll, miljö, solidaritet med invandrare,
reportage från tredje världen, tecknade serier,
musikvideos, human interest, Internet och ny teknik.
Ingen direkt kommunistpropaganda alltså. Om där finns
nån tydlig "ideologi" så har den gått mig
förbi. Precis som i Finland går politik inte längre
hem, om man skall sälja tidningar 6. Nu är det
slagsmål om läsarna/lyssnarna/åskådarna. Och trots
att tidningskioskerna bågnar av magasin och tidskrifter
är det få som köper dem. Sex av tio familjer köper
aldrig en dagstidning. Det säljs 115 tidningar per 1000
invånare, bara Spanien har lägre siffror. De senaste
två åren har tolv tidningar gått omkull, och ett
trettiotal är nu i mer eller mindre akut kris, bland dem
vänstertidningarna Manifesto och l'Unita,
och den liberala la Repubblica.
I ett större perspektiv är sanningen idag den att
varken vänstern eller högern verkar få tillräckligt
med röster för att regera. Båda grupperna gör
därför allt för att fiska röster bland de gamla
kristdemokraterna, som politiskt är nånstans i centern.
Det betyder att hårda budskap ersätts av mjuka,
istället för populism får vi paradoxalt nog en slags
socialdemokratisk linje. 7
Dini
Den perfekta illustrationen till att italiensk politik
inte längre är politisk ger exemplet Lamberto Dini, den
sittande "teknokrat"regeringens
konseljpresident ("premiärminister"). Dini,
före detta bankchef på Banca d'Italia (landets privata
riksbank), ses som opolitisk. Han avgick vid årsskiftet,
när hans mandat tog slut. Idag sitter han som
tillförordnad premiärminister till valen. Häromveckan
annonserade han sina planer på ett eget parti. Det heter
Dini och är nånstans i mitten. Genast stärktes
lira-kursen, marknaden litar på Dini. För några
månader slogs alla om förre chefen för Mani Pulite,
Antonio di Pietros samarbete, när han startade SITT
parti. Nu vill alla ha Dini. Han väljer att gå in i
samarbete med Ulivo.
Berlusconi är rasande.
-Det är orättvist, han får för mycket publicitet inför valet, han kommer att utnyttja sin position för att fiska röster, han får för mycket TV-utrymme, rasar ägaren till tre nationella TV-kanaler. Räkna med att de mest välbärgade skriker högst om orättvisor.
Och nyfascisternas Gianfranco Fini, som redan sett
premiärministerposten hägra, får ett ansiktsuttryck
som mest liknar en blöt hunds. Det är många i Italien
som är beredda att göra ganska mycket för att hindra
Fini att vinna valen. För i valet mellan pest och kolera
väljer många Berlusconi framom Fini. Det var därför
D'Alema skakade hand med sin ärkefiende och var
överens. Att försöket sprack hänger på Fini, som
saboterade Berlusconis försök att övertala
"sin" högerkoalition Polo della liberta.
Men osäkerheten kvarstår. Ulivos ledare Romano Prodi
har aldrig dragit jämt med Dini. Om de vinner valen i
april och skall bilda en regering tillsammans, har den
redan alla ingredienser för en intern konflikt, som kan
leda till ännu en regeringskris, och nya val. Så kanske
reformivrarna har en poäng ändå?
Alla dessa kamrar
Italiens konstitution skrevs efter kriget. Den skulle
bli världens mest demokratiska, och världens mest
rättvisa. Två kamrar instiftades, presidentens makt
begränsades (med Mussolini i färskt minne), och ingen
procentspärr sattes för att bli invald till kamrarna.
Den italienska riksdagen är idag en sillsallad av små
partier. Med en procentspärr (som de flesta länder har
idag), en kammare istället för två, och direkta val av
premiärminister kommer man åt en del av problemen.
Invändningen är att såna spärrar för små partier
ökar polariseringen i samhället, vilket också är
sant. Det var precis man man ville åstadkomma med
reformerna 1993. Det året ersattes det proportionella
valsystemet med ett blandat. 8
En fjärdedel av parlamentsledamötena väljs nu med ett
proportionellt system, och de resterande tre
fjärdedelana med ett majoritetsvalsystem i enmanna
valdistrikt. Detaljerna bakom är för invecklade för
den här artikeln (läs Ida Anderssons
proseminarieuppsats om du är intresserad). Reformen
siktade i korthet på att knäcka partitocrazian, komma
åt korruptionen och minska på regeringskriserna.
Ambitiöst, men misslyckat. Dagens två stora
valkoalitioner är fyllda av interna konflikter, som alla
hotar den kommande regeringens stabilitet. Alla försök
att rensa ut korruption och maffiainblandning har
misslyckats, och apatin är stor. En sån situation
gynnar vanligen högern, ensaksrörelserna och
missnöjespartierna.
Det (o)spelade kortet
Dini, Prodi och Fini saknar alla karisma. Men även
Berlusconis motståndare måste medge att mannen har ett
visst mått av just denna kvalité. Det syntes inte
mycket av den under hans korta regeringsperiod. Från
april-94 fram till idag har han mest låtit som en
gnällspik. Men ändå. Italienare, skriver Barzini, har
alltid älskat en god underhållare, som väcker deras
känslor till liv, och får dem att glömma sig själva.
Om Silvio sätter på sin charm finns det en möjlighet
att han klarar sig ganska bra.
Är det förresten månne Cosimo de'Medici (1389-1464)
som är Berlusconis förebild?
Renässanshärskaren som styrde ett stort finansimperium,
var suverän och kunnig härskare över Firenze, samlade
på sig rikedomar, var kunnig i såväl politik som
ekonomi, ansågs ärlig, levde som en vanlig borgare och
aldrig bad om makten, utan väntade tills folket bad
honom. Cosimo fick epitetet Pater patriae,
fäderneslandets fader. (Florens historia stad och konst,
Alma Velander-Philip).9
Hemska tanke.
Johanni
Larjanko
larjanko@kaapeli.fi
Tillbaks till NyTid-sidan
Till den första artikeln
Till den andra artikeln
Till den fjärde artikeln