Hatets politik och rödvin mot cynismen

I Helsingin Sanomat läser jag att det italienska valet var historiskt. Vänstern vinner för första gången sen kriget. Jag tänker på mina italienska vänner. Vi satt med utblick över en toscansk dal i den bleka vårsolen. Jag argumenterade mot Olivträdets politik. Jag sa att de givit upp all sin ideologi, gått in i krassa valsamarbeten, och nu gör vad som helst för att vinna. De drar sig inte för att använda högerns gamla taktik. Högerns kommunistspöke är ersatt av vänsterns fascistspöke. Rösta på oss, även om du inte gillar oss. Vi är åtminstone bättre än de andra, går argumentet. Ett vi och dem skapas. Vi tar ansvar, är hederliga, pålitliga och rejäla, säger Olivträdet. Det är hatets politik. Hotas inte koalitionen att kvävas av självgodhet, frågade jag. Mina vänner bara skakade på huvudet.

-Men ser du inte, sa de. Gianfranco Fini är Europas farligaste man. Allt är tillåtet för att stoppa honom.

Jag dricker en klunk av rödvinet och funderar. Det är en bitter kalk att svälja. Segerruset kan mycket lätt bli årtiondets baksmälla. Den idealism jag kände inför resan till Italien är långt borta. Politik är idag realpolitik. I en satirteckning en månad före valet konstaterar Ellekappas lakoniska filosof att vänstern nu har en chans att vinna, efter att man plockat in alla högerns argument och ideologer. Detta publicerat i l'Unita.

Hammaren ska bort!

Nån skall styra landet. Hellre Prodi, som verkar hederlig, Italiens Kalevi Kivistö, än nån annan. Och marknaden, den tror på honom. Liran stärktes ju genast efter valet, och börsen gick upp. Marknadskrafterna och vänstern, ett något omaka sängpar. Men egentligen helt självklar. PDS, det största partiet i dagens Italien, pratar nu om att skrota den sista symbolen från historien; hammaren och skäran skall bort från partiets logo. Vi skall styra för hela Italien, säger Prodi, med klar adress till separatisterna.

Över huvudtaget känns förväntningarna lika orealistiska som då USA fick Clinton till president, eller Frankrike Mitterand. Det kan inte sluta med annat än en skräll. Jag vill tro nåt annat, men det är svårt. För att kunna regera behöver Olivträdet stöd i parlamentet från Rifondazione Communista. De får en vågmästarroll och mycket större politisk makt än vad de har väljare. Hur ska de kunna svälja ärkefienden Dini? De krävde ju hans huvud på ett fat hela hösten. De bidrog till att valen hölls nu, mitt under ordförandeskapet för EU. Och detta är bara ett av de mindre problemen för Ulivo. Ojojoj.

Förlorarnas fest

Vad gör förlorarna? De går i opposition. Berlusconi kan känna sig lättad, nu kan han klaga på allt och alla i en bekväm oppositionsposition, och bida sin tid inför nästa val (om han inte fälls i nån av de många rättegångarna).
-Det gick onekligen bättre förra gången, säger Berlusconi med ett snett leende. Han spelar sin roll till fulländning, den karln. För glöm inte att om den oregerliga högerfronten hållit ihop sitt valsamarbete hade de vunnit. Och att Silvio inte är någon dagslända. Han har faktiskt ett stort stöd i landet, ett faktum som motståndarna gärna glömmer. Även Bossis Lega Nord gjorde ett bra val, även om han själv inte är nöjd. Lega Nord är en politisk kraft att räkna med. Talet om ett befriat norditalien är ersatt av förslagen på en förbundsstat. Den populistiska rasismen är satt i system. Även Olivträdet föll i fällan, invandrarna kommer inte att få det bättre under Prodi. Det politiska klimatet bestäms av aktörerna. Högern skrek och gormade, vänstern argumenterade. Men politiskt närmar de sig varandra. Det är väl fan också.

Visst är diskussionen vass, och mycket livligare än i Finland. Det är svårt att inte dras med, bli involverad, ta ställning.

Högertrojkan Berlusconi, Fini och Bossi får även mitt blod att koka. Skandalerna kommer tätt. Dessa människor har ingen skam i kroppen. Det är såpopera i realtid. Politiska debatter i RAI3 har samma dramaturgi som neorealismens filmer, eller en rulle av Spielberg. Efter en tid förändras bilden. Visst, Berlusca är en skit, och Andreotti beordade sannolikt mordet på en obekväm journalist. Men i det skiljer de sig inte mycket från resten av gänget. Och landet är mer komplicerat än så. Ju mer jag ser, dess osäkrare blir jag. Det är väl så det brukar gå. Mina vänner kan nu andas ut. De antydde att landet skulle bli svårt att bo i under Fini. Men är det bättre nån annanstans?

Världen i 120 knutar

Världen är uppochner. I Europa står högern på gatorna och demonstrerar, använder gerillataktik, bränner ner flyktingförläggningar och slåss mot EU. Vänstern representrerar stabilitet, EU och ordning. Olivträdet vinner på sin nedtonade politik, en stor del av rösterna kommer från småföretagare och gamla kristdemokrater som är räddare för fascister än för kommunister. Det är inget fel på småföretagare. Det är fel på mitt huvud, som har svårt att vänja sig vid 90-talets politik. Muren har fallit för bra länge sen nu. Men delar av den står kvar i mitt huvud. Tidernas Chans att skapa ny politik, utan det historiska bagaget håller på att glida oss ur händerna. De gånger jag ser politiker i Italien svischar de förbi i 120 knutar med blinkande blåljus. De lever i TV, i en-minuts-snuttar. Du ser dem inte utan slips, kostym och makeup. De talar ett språk jag inte förstår. Vad vet jag om hur de tänker? Vad vet de om Italien? Mina tankar snurrar fast. Jag känner apatin och cynismen andas mig i nacken.
Politikerföraktet.
Människor jag pratar med i Florens bara rycker på axlarna.
-De är ju rövare allihop, hör jag ofta. Därför förvånas jag när valdeltagandet blir 82,7 %. Det är inte bara en abstrakt siffra. Ett land låter sig inte delas in i prydliga kolumner eller procentsatser.

Toscana har blivit Nyland. Jag följer med finländska medias bevakning av valen och förundras. Det är lätt att sprida klichéer. Här sitter vi och dömer, och analyserar. Världen har blivit något som skildras i TV.

Till NyTid-sidan
Till första artikeln
Till andra artikeln
Till tredje artikeln