1; Introduktion,2; Medborgarsamhället, 3;Teatern, 4;Bildkonst;
Och konstvärlden då? Vart tar den vägen? Är det bara
TV/Video och Internet för hela slanten?
Finns det nån plats för konst i informationssamhället?
En del museer gör virtuella utställningar, Louvren i Paris
hörde till de första. Antingen helt skilda utställningar,
eller information i samband med "vanliga"
utställningar. Och konstgruppen FLUXUS vaknade till liv
i och med nätet, fick ett nytt forum och hittade en ny publik.
Idag finns det ett flertal virtuella museer. Samma sak händer
här som inom lyriken; med nya medier skapas en ny offentlig
arena, istället för massmedia får vi smalmedia, med den minsta
publiken en person. Uppfattningen om vad som är offentlighet och
vem som styr utbudet ställs på huvudet. En massa konstformer
hittar över gränserna. Ofta är det foton eller hypermedia som
ställs ut, så kallade yngre konstformer.
Men inte alltid, även så kallad traditionell målerikonst har
hittat till Internet, det finns tillochmed en del sidor helt
tillägnade okända, missförstådda eller förbisedda målare,
som via nätet även posthumt når ut till en möjlig publik.
Det är nätet som distributionskanal. Som social faktor.
Begreppet multimediaartist har idag kommit att spänna
över ett brett område av samtidskonsten.
En tidig multimediakonstnär var Laurie Anderson. Idag är hon en
av många. Även hon har en trogen skara fans på nätet, och
hennes nyligen utgivna CD-ROM, Puppet Motel har igen gjort henne
intressant. Hon hör till en generation som med erfarenhetens
hjälp kan lägga band på teknikfrälsningen. Och med sin
hemsida skapar Anderson idag som en av de första helt ny konst,
specifikt och enbart på Internet. Med hjälp av ett program som
heter Macromedia Director har hon gjort interaktiva konstverk som
verkligen får en att häpna och tänka efter. Anderson är fast
förankrad i koncept och idéer. Hon undviker att lattja, som ju
annars känns som en brist, att den nya tekniken bara är en
lek.. Andersons kritik är mot det känslokalla, maskindrivna
samhället som redan Fritz Lang beskrev i Metropolis, den
inneboende kulturfientligehetn som Arne Helldén beskrev, och som
jag talade om i Hyperrazzias första del. Den hårda maskinen,
den mjuka människan. Det är en motsättning som hör till 70-
och 80-talet. Den tid då Laurie Anderson var som populärast.
Vad gör henne intressant idag? Hon har igen gått in för att
dissekera orden. Language, it's a virus, språket är ett
virus sjöng hon för några år sen. På Internet har hon
laborerat med olika uppsättningar av ord, rim och betydelser.
Det möter åskådaren i form av ett slags pussel, eller spel. Du
påverkar själv hur konstverket utvecklas. Resultatet är både
visuellt och intellektuellt. Allt till en suggestivt soundtrack.
Anderson visar på ett nytt sätt att jobba, som kommer att bli
stilbildande för många konstnärer.
En annan kritik som bottnar i 80-talets kasinoekonomi är
utvecklingen av Yuppie-samhället. Att allting är varor som kan
köpas och säljas. Konstverk, liksom känslor, människor och
upplevelser. Businesskulturen, att allt kan köpas och säljas,
kommer fram i Alvar Gullichsens BONK-koncept. Han har
lyckats sälja sitt koncept så bra att nån närmare
presentation väl inte behövs. Konst som massproducerad
handelsvara i en tid av massproduktion dök upp i och med Andy
Warhol. Det anonyma massamhället såg sociologer som en fara
redan på trettiotalet, sociologer samtida med Fritz Lang. De
tänkte sig att massmedia, tidningar, och sedan radio, skulle bli
samhällets kitt, det som förenade. Radion blev en röst i ditt
vardagsrum, något tryggt och välbekant. Det anonyma skulle få
ett ansikte, en röst. Idag finns det de som menar att media
kommer att få ta på sig den rollen igen, med eller mot sin
vilja. Det känns som om samhället faller mellan våra fingrar.
Det finns allt färre gemensamma nämnare. Som Per-Olof
Strandberg sa i förra Hyperrazzia förmår TV och radio inte
längre att samla oss. När Radio on demand kommer lyssnar vi
alla då det passar oss själva. Det ger ökad frihet, men det
har ett pris. Men tillbaks till konsten. Världen krymper, vi
sitter inne i datorn och tittar ut. Avstånd spelar ingen roll
längre. Vi reser runt jorden utan att resa oss från fåtöljen.
VI är ofrivilliga kosmopoliter, snart nog kanske utan fotfäste
i vår omgivning. Välrden blir ett enda stort köpcenter, eller
en ändlös flygplats. Vad gör det åt kulturen? Blir det minsta
gemensamma nämnare som styr, eurotrash och europudding? Nej,
höjs röster bak i salen. Vi skall hålla fast vid vår
finländska identitet, bastu, puukko och kossu. Det är vår
kultur. Och hur är det med konsten? Är är den nationell eller
internationell? Eller är frågan felaktigt ställd? På Wäinö Aaltonens
museum i ÅBO pågår en stor Japanutställning i ännu
några veckor. Att vandra genom utställningen är att
konfronteras med många av de här frågorna, och se konst som
bearbetar, eller kör fast i, problematiken.
Det handlar mycket om identitet. Har man identitet i ett anonymt massamhälle? För mig är Japan sinnebilden av ett sånt samhälle. Och det verkar också vara platsen för ändlösa konflikter mellan tradition och nyskapande. Jag vet inte om det är exótiken som lockar mig, och som fascinerar. Här finns tehus uppbygda enligt konstens regler, traditionellt harmoniska skulpturer, eller gångar, som blir installationer, i Bambu av Teshigahara. Och den tekniska staden, känslan av framtid och den är inte skrämmande egentligen. Den talar bara till oss på ett språk som jag inte känner till. Det är varken utopi eller dystopi. Men, igen, andra verk är traditionellt teknikfientliga med sifferrader som blinkar i mörkret, som Miyajimas verk från 1990. Eller Mikamis Informationskrig, en rad fanstifulla missiler kopplade till en rad fiktiva datorer, klara att avfyra sin dödliga last med...information? Mikami utforskar just förhållandet människa-teknologi-vetenskap. Hon är kritisk till våra försök att manipulera med naturen och ifrågasätter värdet av hela informationssamhället. Hennes mycket direkta konstverk är ovanliga i Japan, liksom hennes kritik av utveckingen. Det är svårt att misstolka hennes avsikter, så talande är verken, och så provocerande. Hon försöker ta fast i en etisk diskussion. Det är, såvitt jag förstår, rätt ovanligt idag. Kritiken mot utvecklingen verkar ha tystnat efter 70- och i viss mån 80-talet. Nu talar vi mer om tekniska lösningar, eller att hitta en lyckad illustration i form av nydanande arkitektur, för att göra framtidstron påtaglig. De som ändå vill tala om innehåll, lägger ut texten om Identitet. Jaget och den andre. Privat och allmänt. Spegeln som metafor för kluvenheten. Allt detta är frågor som ARS95 och andra stora utställningar om samtidskonsten tar upp. På sätt och vis kanske en utveckling av etiska frågeställningar om moral och ansvar.
Vem är jag?
Ska konsten ge svar på frågor, ska den ta del, vara
aktiv?
Frågor, frågor. Ingen kan säga vad konsten SKA göra eller
inte göra. Åtminstone ingen som jag litar på. Multimedia
tränger inte idag undan så kallad traditionell konst.
Japanutställningen visar tydligt hur ny teknik är redskap att
använda, och inte mer. Den som i ny teknik hittar ett
uttrycksmedel som passar kommer att använda det, utan att
fråga. Att försöka resa murar mellan konstformer leder bara
till att man murar in sig själv. Till en del är det sant att
konst idag uppfattas som svårt, inaktuellt och kanske
intetsägande. Konst som musikvideo, eller konst som spel
tilltalar en mediafylld ungdomskultur som mycket är inriktad på
självuppfyllelse. Narcissismen och spegeln återkommer och biter
fortfarande kritisk i vårt egofyllda samhälle. Men den ironin
verkar gå många helt förbi. Det är på samma sätt som förr
så undanskuffade svarta homosexuella amerikanska
videokonstnärer dörende i AIDS. Förr var de tabu. Nu gör de
filmer och får viss uppmärksamhet, men det spelar ingen roll.
För även om de inte är censurerade, så är det ingen som
längre är intresserad. Informationskriget pågår inte bara ute
vid fronten mot tredje världen, den rasar även hemmavid. Alla
får göra allt. Det märks ändå inte, så det spelar ingen
roll. Det är ännu en paradox som informationssamhället för
med sig, ännu en inneboende tidsbomb. Vem som helst kan
publicera sin novell på Internet, eller ordna virtuella
konstutställningar. Det påverkar inte de rådande
maktstrukturerna. Och om till exempel videokonstnärer
organiserar sig fackligt, blir de förr eller senare en
institution, som MUU ry. Därmed får de inflytande, de har
lättare att få loss pengar, men de riskerar att förlora sitt
oberoende. Eller, om de har oberoendet kvar, så spelar det ingen
roll, för det förändrar ingenting. Johan Ehrenberg, som gjorde
tidningen ETC i Sverige blev så frustrerad att han när
tidningen startade om för 51 gången i en ledare skrev att de nu
skulle utöva verkligt politiskt inflytande i Sverige. Det blev
inte mycket av det. Så när samhället blir för stort att ta
sig an får man gräva där man står. Det blir ingen revolution
om du inte befriar dig själv först, sjöng Beatles. Så vi går
igen ner på mikroplanet.
Motsättningen maskin/människa utvecklas av den australiensiske performancekonstnären Stelarc, som lät sig bli upphängd i köttkrokar i en tidig performance, och som sedan bland annat låtit operera in små skulpturer i magen. Han vände alltså på tanken att vi idag går in i och bosätter oss i maskinen. Stelarc började med att utforska kroppens begränsningar. Han menar att vår utveckling kört fast, och att vår enda möjlighet nu är att gå in i maskinerna. Från kroppens begränsningar gick han vidare till att utforska samspelet maskin människa. Nu kopplar han in sig till en dator som publiken kontrollerar. Datorn styr nervimpulser och därmed hans kropp. Allt detta kördes i våras ut över Internet. Projektet utvecklades under namnet Telepolis, med bland andra Konstindustriella högskolans medialab i Finland som en av arrangörerna. Stelarc finns idag presenterad utförligt på Internet, tillsammans med bilder från hans senaste projekt, Split Body. Det är en påminnelse om att vi fortfarande har kroppar, att vi inte flyger omkring i cyberspace med bara våra hjärnor. Stelarc närmar sig den katalanska performancegruppen La Fura dels Baus, som haft en likande installation på Europaturné , bland annat i Finland. Att göra om sin kropp, eller att skada sin kropp, är ett desperat försök att väcka reaktion, att synas. Det har ett starkt äckelvärde. Konst behöver inte vara vacker för att vara bra. Men det känns lite fattigt om den bara spelar på äckel.
Samtidigt som kulturen blir mer demokratisk hotar den att bli populistisk. Allt för att tillfredsställa åsdådaren. Eller ja, vi talar ju tillochmed om kunder idag. Du har betalt för detta, så du har väl rätt att kräva, bestämma och förutsätta. Det i sig är igen ett hot mot den obehagliga konsten, den som upprör. För med vår dubbelmoral accepterar vi pornografi, men inte nakna människor på film, och inte alltför stötande konst. I USA pågår en regression mot ett mycket konservativare samhälle. När kommer den vågen att synas här? Kommer den smalare kulturen då igen att gå under jorden och i opposiiton? Så att den verkligen inte har nån möjlighet att påverka. Och allt funderande kring konsten i det nya samhället faller till föga när det inte ens finns tillräckligt med gallerier i Helsingfors, för att inte tala om hela landet. Verkligheten är en annan. Vad är viktigare, att vi får fler gallerier, eller att det blir billigare att använda World wide web? Fler gallerier skulle göra mycket mer för vårt konstliv än 20 nya websites om konst. Alla kan mycket riktigt ordna virtuella konstutställningar, men det är trots allt få som faktiskt gör det. För den som vill se konst är ett galleri eller ett konstmuseum en betydligt bättre lämpad lokal än fåtöljen framför dataskärmen. Den nya tekniken är kanske inte så befriande som den ibland verkar. Och kraven på att det man gör skall vara bra kanske trots allt är större än man först kunde tro. Om nätet därmed inte är så demokratisk som det ibland utmålas så vinner det igen på ett visst naturligt urval. Ett väl genomtänkt val är lika viktigt för en lyckad konstutställning som förmågan att hantera en pensel. Om Informationssamhället skall bli det minsta kul att bo i, måste författare, konstnärer, filmare och kulturarbetare befolka nätet och fylla det med genomtänkta, väl utvalda och varierande grejer. Det om innehållet. Sen till publiken. Laurie Andersons konstverk på Internet, och Stelarcs performance, där man via nätet kunde styra nerverna i hans kropp, når ännu bara ut till en mycket liten grupp människor. Den når entusiasterna. De, som ännu för ett år sen kallade sig nybyggare, nyinflyttade i den elektroniska världen. Kanske är det för mycket begärt att de skall vara fullt så kritiska som jag ibland efterlyser. Ännu är det ett fåtal som de facto styr utvecklingen, trots allt tal om en upp och ner-vänd media och maktpyramid. Var ligger lösningen? Kommer samhället att bli bättre när alla har tillgång till e-mail och World wide web hemma? Eller kommer samhället då slutligen att smulas sönder i miljarder fragment? Kommer vi längre att se på samma konst, och reagera på samma sätt?
1; Introduktion, 2; Medborgarsamhället, 3;Teatern, 4;Bildkonst;