Hyperrazzia 1 ;Böcker & introduktion

Sänt 25 juni 1996 kl 18.10

1; Introduktion, 2; Medborgarsamhället, 3;Teatern, 4;Bildkonst;

De kommande fyra veckorna sänder Kvällsradion en programserie som vi kallar Hyperrazzia. Det är en gammal tanke som äntligen blir av. Den kom upp första gången för snart tre år sen. Då stod det klart att något stort var på gång. Något som skulle få följder långt utöver det vanliga. Men utvecklingen gick så snabbt att åtminstone jag blev förlamad. Nu börjar förlamningen äntligen släppa. Tanken bakom programmen är samma nu som då. Jag ska försöka gå igenom en del trender, tankar, farhågor och konstriktningar som uppstått i samband med de senaste årens snabba tekniska utveckling. Vad har informationsrevolutionen satt för spår i populärkulturen, i litteraturen, och i den ideologiska debatten om vår tid och framtiden? Många, inklusive jag själv, fascineras av det nya. Dels lockar nya saker alltid, eftersom de bär med sig löften. Dels kan informationsteknologin ännu utvecklas hur som helst. Det är inte längre aktuellt att vara förkunnare, som lovordar det nya. Det ser marknadskrafterna till alldeles själva idag. För nu blir det business. Istället är det viktigt att förhålla sig kritisk. Öppen, men kritisk. I det här första programmet vill jag skissa upp en bakgrund och presentera några författare som jag tycker har nåt att säga om saken.

För, det är en ny värld där ute. En värld full av elektronik, löften, och affärsmän som ser en chans att tjäna pengar. De säljer löftet om framtiden, nätt förpackat i en färgglad papplåda med bilder. Ett teknologiskt genombrott lika stort som TVn, säger de.

Alltid när framtiden kommer på tal ser vi samma tydliga vattendelare. De som tror på den, och de som tvivlar. I tio år har tvivlarnas undergångsvisioner bildat stoff för filmer som Blade Runner, Brazil, Mad Max, 1984, Johnny Mnemonic, Twelve Monkeys, och litterära genrer som Cyperpunk-litteraturen. De fortsätter naturligtvis på en mycket längre tidsaxel. Så länge det industriella samhället har utvecklats, har det kritiserats. När årtusendeskiftet kommer närmare blir oron större. Den svenska idéhistorikern Arne Helldén skriver så här i boken Maskinerna och lyckan från år 1986:

Det lustiga är att både vänstern och högern såg industrisamhället som ett hot under 1800-talet. Och var står vi idag? Den traditionella arbetarrörelsen försöker försvara sina jobb, och är i så mening konservativ. Den traditionella högern, som värnar om bestående värden, är för tillfället undanskuffade av mer skrupelfria och ideologilösa hårdföra nyliberalister. Traditionell industriproduktion är inte längre drivkraften, så behovet av arbetare minskar. Samtidigt som arbetarrörelsen försvunnit får vi fler och fler arbetslösa. Men nu är skälen osynliga. Det syns inget vi och dom. Inget att slåss för eller emot. Fast det är många år sen Thatcher satt vid makten var hon med och formade ett politiskt och kulturellt klimat som vi märker ännu idag. Sovjets fall och avskaffandet av terrorbalansen har än så länge bara lett till ökad osäkerhet. Så det är lätt att instämma i William Gibsons dystra världsbild, där storföretagen tagit över, nationalstaten försvunnit och klyftorna i världen blivit avgrundsdjupa. När Gibsons bok Neuromancer kom ut för 11 år sen skrev han om en obestämd framtid, ännu ganska avlägsen. I hans senaste bok, Virtual Light, har framtiden kommit närmare. Boken utspelar sig år 2005. Gibson myntade begreppet Cyberspace, om den virtuella värld vi går in i när vi stiger in i datornerna. Och Cyberpunk blev namnet på en "rörelse", en grupp som gärna kallade sig revolutionära, en viss musik, ett visst mode, en viss litteratur. Cyberpunk var hela tiden ett löst samlingsnamn utan egentlig definition eller målsättning. Gibson har för länge sen slutat använda ordet Cyberspace. Idag är det närmast bannlyst. Det har blivit för använt, utslitet. Så är det alltid. När en tanke, ett begrepp eller en idé väl blivit så stor att den når ut till det allmänna medvetandet har det ofta förlorat sin betydelse. Om du idag går in på World Wide Web och söker på Cyberspace kommer 300.000 dokument upp.

Arne Helldén skriver:

Skillnaden mellan hur samhället ser ut och hur vi uppfattar det synkar alltså inte. Det finns en stor eftersläpning. Ett samhälle växer upp mitt inne i det gamla. Åsikter, värderingar och ideal från den gamla tiden lever kvar i den nya tiden. Industrisamhället levde länge med det klassiska kulturarvet. Först långt senare slog upplysninsfilosofin igenom. En filosofi mer i harmoni med det nya samhället, enligt Helldén. Vi följer inte med i tiden. Internet växer fram i en värld präglad av industrisamhällets ideal. En del menar att det är en logisk fortsättning. Att behovet av att förstå och förklara mynnar ut i ett globalt nätverk av kunskap. En teknik som tycks lova oss svar. Det rationella samhällets sista stora försök att förklara världen, innan den slutligen splittras i miljoner fragment, och industrisamhället går under.

Vad jag söker efter, är nån som inom konsten eller kulturen använder tankarna och rädslan inför den nya tiden, informationsrevolutionen, och skapar nånting. Hollywood har tagit vad de har behövt. Prylarna. Får man tro Hollywoodfilmerna kommer framtiden att fyllas av prylar. Ännu häftigare bilar, ännu kraftigare datorer, ännu mer modernistisk arkitektur. De säljer framtiden som en pryl. Därmed bidrar de till floran av myter, som skall sälja framtiden. Och den del som går att köpa idag, datorer och tilläggsutrustning, Internet och spel.

En mer genomtänkt, och kritisk, hållning hittar jag hos olika författare. Bland annat Iain M Banks, som skrev Getingfabriken, men också science fiction-böckerna om the Culture, kulturen. Hans premiss är att människor långt är demsamma i framtiden, med vissa undantag. Allting är bättre; med genteknologins hjälp är vi friskare och lever längre. Vi har löst energifrågan, vi kan producera vad som helst billigt. Ingen måste arbeta, det är frivilligt. Pengar är avskaffade. Liksom klasser, fängelser, tvång och makt. Eller, makten finns kvar. Men den är inte auktoritativ. Istället resonerar den. Datorer har blivit artificiella intelligenser, självständiga. Prylar, skepp, robotar, alla har en egen själ. Och alla handlar efter eget samvete. Kulturen inbegriper många raser, många planeter och många stjärnsystem.

Det är en lysande och bitande kritik av det västerländska samhället. Vissa krig bedrivs idag utan gevär. Coca Cola, Macdonalds och Hollywood erbjuder den enkla livsstilen, den förpackade lyckan. Ett samhälle, tycks de säga, där alla har en chans, alla kan lyckas. Jo, jag vet att det är en gammal tanke, och att få väl längre tror på den amerikanska drömmen. Det betyder ju inte att dess tjusningskraft minskat. För den är ideologilös, erbjuder njutning, att tillfredsställa de mest grundläggande behoven. Nu har dessutom Internet kommit, som slutligen slår sönder alla murar, bryter igenom alla gränser, och snart kommer att uppfattas som lika självklar som TVn, eller telefonen. Det är svårast att slå mot en osynlig fiende. Mannen som misstänks vara brevbombsmördaren i USA, the UNA-bomber, såg den teknologiska utvecklingen som den största faran för samhället. Det var den han ville slå mot. Och så skickade han brevbomber till tjänstemän i tjugo års tid. Missriktad frustration, med tragedier som följd. Och varför? En konventionell visdom säger att utvecklingen inte går att vrida bakåt. Och de som tjänar på dagens utveckling är de första att hålla med. Bry dig inte, gör inget åt saken. Konsumera. Ideologilösheten tjänar vissa syften. Den som protesterar anses lite rubbad. Eller också är han rubbad, som UNA-bombaren.

Något sånt händer inte i Iain M Banks böcker. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd. Då skulle hans böcker bli outhärdligt sockersöta. Konflikterna finns kvar. Det är bara sättet att bekämpa dem som förändrats. När USAs armé nyligen satte upp sina prioriteringar för framtiden, kom informationskriget högst upp på listan. Det spelar ingen roll om man har rätt. Det viktiga är att det verkar som man har det. Genom att visa lite svaghet, erkänna vissa brister, framstår man som den verkligt starke. Det här har reklammakarna tydligt förstått. Reklamfilmer med mångtydiga och motsägelsefulla budskap är effektivare än ren propaganda. Publiken vill underhållas, inte bli itutad ett visst varumärke.

Känslan av att motstånd är meningslöst finns starkt närvarande i Douglas Couplands genombrottsroman Generation X. Överutbildade medelklassungdomar som inte vill göra karriär, som sett igenom välfärdsideologins tomhet, söker sig ut i mariginalerna och berättar historier för varandra. De hittar ingen mening med tillvaron. De vill ingenting. Ändå lever de. Vår tid har tagit bort religionen, en del av klassamhället, en del av motsättningarna. För somliga har njutning blivit en ny religion. Andra tyr sig till teknologi i alla dess former. Men för dessa ungdomar finns ingenting. Inget som berör. Inget som lockar. Ingenting. Även Generation X har blivit ett så använt uttryck att många slutat använda det.

Därmed kommer vi in på ett annat område. Vad finns det kvar som är äkta? Den virtuella verkligheten är inte verklig, det är en kopia av verkligheten. I am virtually there. Jag är så gott som där. Det populäraste programmet för att surfa på nätet heter Netscape. Snubblande nära Escape, flykt. I reklamfilmen, i musikvideon, i Hollywoodfilmen, i dataspelet, och på nätet, är allt rent, ordnat, kliniskt, estetiskt, greppbart. Teknikernas dröm om en förklarad och därför hanterbar värld. I Neal Stephensons bok Snow Crash kommer ett virus in i datavärlden. Människor som surfar på nätet och kommer i kontakt med viruset dör. Och det är ingen virtuell död, den är helt konkret. Tanken är intressant. Vad händer med oss när vi tillbringar mycket tid inne i datorn?

Först filmen, sedan TV:n. De förberedde oss för en tid utanför oss själva. TV:n som passiv spegel. Vi reagerar inte längre över det faktum att kameran är vårt öga mot världen. Sen kommer datorerna, och vi aktiveras, vi rör oss med ljusets hastighet över klotet. Varför? För att det är möjligt. En stillbild från Antarktis. En satellitbild över Europa. Vi öppnar ett fönster till, går på en virtuell konstutställning. Schizofrenin knackar på dörren. Underhåll mig. Gör något. Sätt in ett dataspel i CD-Rommen. Myst och ARS-95 i Helsingfors förra året. Så det är ingen lek.

Vart tog skapandekraften vägen, när den försvann ur musikvideon och reklambranschen? Den började göra spel.

En ny generation tar över.

© Johanni Larjanko

1; Introduktion, 2; Medborgarsamhället, 3;Teatern, 4;Bildkonst;