Alderney (1991)
Historia
Vi tar tåget. Tänk dig att hela Alderney är ungefär lika stort som Mariehamn.
Ändå har de ett litet tåg. Det byggdes i mitten av artonhundratalet för
att frakta stenblock från brottet till vågbrytaren. 1940 rev tyskarna
upp spåret och 1947 sattes de dit igen, efter att rälsen skickats till
Tyskland för att smältas om.
Ända tills för några år sedan användes det alltjämt till att upprätthålla
vågbrytaren, komplett med ånglok och en ångdriven lyftkran på hjul. Nu
är det några entusiaster som håller linjen igång .
Vagnarna är två tunnelbanevagnar från London och loket en dieselmaskin
med namnet Elisabeth. Hela resan tar kanske tio minuter, med ett sakta
rullande uppåt till stenbrottet där kaffe serveras. Här finns också tyskarnas
eldgivningscentral, en ful hög betongklump med tre sneda hål i.
På håll syns campingplatsen och flera slott, några bebodda. I ett av dem
bor en oerhört rik man vars före detta fru köpte stället för att få plats
med sin konstsamling. Hon dog kort efter flytten och han bor ensam kvar.
I ett annat slott bor en vinhandlare som tills för alldeles nyligen var
eftersökt av Interpol, han hade kidnappat sin dotter från sin före detta
fru. Nånstans på ön finns också huset dit Julie Andrews gömde sig när
hon ville vara ifred för hela världen. Det är nog sant det som Paul säger,
att ön drar till sig ljusskygga superkändisar, individualister och ganska
lustiga personligheter med de mest udda liv och fulla av historier.
Det är vackert med en bitande känsla av något skrämmande i bakgrunden,
paradiset efter att ha ätit äpplet, osaliga andar som vilar över ön. Sen
länge sägs det att Alderney är en viloplats för oroliga själar och andar
som inte fått ro. Hur många fångar som dog här under kriget vet ingen
med säkerhet men siffror på mellan 3 och 4 tusen har nämnts. Längs Loungie
Bay går en jättestor pansarvagnsmur som ryssarna byggde. Det sägs att
de som dog i arbetet slängdes ner i cementen. Att gå in i den murens bunkrar
och i den stillheten kändes kusligt kallt krypande.
Och över alltihopa lyser solen, det är fridfullt och stilla, förutom för
dem som bor kring golfbanan. De får gå med hjälmar på huvet för att inte
knäcka skallen.
Havet som nu ser så fridfullt ut tog i förra veckan två fiskares liv när deras trål fastnade och drog ner båten. Båtar i sjönöd eller med motorkrångel är vardagsmat på ön. Men det som är riktigt förvånande åt att så få bilolyckor sker. Vägarna är smala med branta kurvor, bilarna kan ofta vara ganska slitna och ingen tänker på att ställa bilen och gå om de varit på krogen hela kvällen. När nånting händer blir det krångligt för man får inte ge smärtstillande medel på öns sjukhus. Det är efter att en av öborna som skulle in på en enkel liten grej fick en så stor dos att han somnade för att aldrig mera vakna. Sen dess måste alla svårare fall flygas över till Guernsey.
Till slut får allt detta dystra prat om döden mej att gå på krogen. Vi
väljer Divers inn, som är trevligt och har god Guiness. Jag har nog smakat
på öarnas egen Bitter, men kan inte riktigt med smaken.
Inne på krogen är stämningen hög, som vanligt. Till skillnad från England,
där ju stängningsreglerna nu har ändrats så att folk får ha öppet nästan
hur sent de vill har Alderney kvar det gamla systemet med eftermiddagsstängt
och midnatt som stängning på kvällen. Därför passar alla på medans de
kan. Den förste jag slår mej i slang med, är begravningsentreprenören.
Han berättar att det är ungefär 40 dödsfall om året, så han klarar sig,
om än nätt och jämnt. Han ärvde jobbet efter sin far och sin farfar. Vad
hans son skall göra vet han inte, men som han säger, nån måste ju göra
jobbet. gåt fack är han inte med i, vad skall han med dom till ? De stora
i branschen har 40-50 begravningar i veckan och vad har väl vi gemensamt
frågar han. Begravningsbilen är en rostig blå Volvo farmare.
Jag frågar om folk faktiskt får plats där bak.
-Jodå vi är så korta, säger han med ett skratt. För en som dig skulle jag måsta ha bakdörrarna öppna.
-Det skulle jag inte vilja vara med om skrattar och skriker damen bakom disken. Han sku åka ut i första nerförsbacke. Innan jag backar ur krogen tittar begravningsentreprenören mig i ansiktet och säger med ett leende: everybody is simply dying to get into my car.
Jag går ut i solskenet. Landskapet är vilt och vackert. Nästan all bebyggelse är koncentrerad till den lilla staden St Anne, låga stenhus, smala gator och små torg. Allting är inbyggt, vägarna har alla höga murar på båda sidorna. Förr, när det fanns mer boskap här, släpptes de genom stan i dundrande galopp till vattenhoarna, placerade mitt i stan.
Jag går ut på landsbygden, det tar bara tre minuter. Kusten är full av taggiga vackra granitblock, de ser ut som meteoriter som landat i en bana uppifrån universum. Långt därnere havet, här uppe gröna buskar som täcker in allt, den gröna ön, enbuskar som växer vål skyddade nära marken. I alla riktningar går vägar ut i vattnet till stora fort. Vid högvatten sköljer havet över vägarna, och forte* är ännu säkrare. Inåt land går kossorna och betar fridfull De har gjort Alderney känt, öns fudge-godis är ett kvalitetsmärke.
I souvenirshoppen säljer de Alderneykor i porslin. På Clonk finns en
liten stuga som säljer mjölkprodukter. Jag prövar en getyougurt, tro det
eller ej, den är jättegod.
Det är slående hur vänliga människor är här. De är öppna, oblyga och nog
individualister på gott och ont. Här finns nog en stolthet över ön, över
dess historia, och över det lugn som gör att folk lämnar sina hus med
nyckeln i, och sina bilar. Våld finns inte här.
Om två eller tre cyklar försvinner över en natt så kallas det för en större
brottsvåg i Gurnsey evening post and star. Ofta är det seglare som fulla
och glada vill hem till båten efter krogen och inte orkar gå.
Livet går sin gilla gång. Alla känner alla och alla skvallrar om alla, men ändå tycker jag att toleransen är hög. Det är sällan ett kategoriskt fördömande viner genom luften på nån av de många krogarna, snarare är det anekdoter, berättelser, nästan sagor. Och ändå människors liv.
Mycket mer spännande än Neighbours eller Coronation street; evighetsserierna i engelsk tv. Jag säger som Paul, när det gäller Alderney överträffar nog verkligheten oftast dikten.
Allt detta filosoferande gör mig hungrig. Jag tar en sista blick på de otaliga undervattensrev och starka strömmar som belamrat öns kuster med över trehundra vrak genom århundradena och går mot the gossip, skvallret. Mittfavoritlunchställe.
Jag äter cannelloni med mycket ost och läser Guernsey evening post. Elbolaget på Jersey har förlorat alla sina pengar i den stora BCCI-skandalen. Om Jerseyborna nu står utan el är det den internationella knarkhandelbs fel. Aldrig kommer man helt undan den övriga världen.