Alderney (1991)

Vi lämnar Cherbourg med fint väder och kursen satt på Alderney, den nordligaste av Kanalöarna. Hamnen är ett kapitel för sig, eftersom nästan alla på väg söderut gör ett uppehåll i Cherbourg för att tanka och fylla på förråden är det en stor hamn. Dessutom är det många segelglada fransmän som håller sina båtar här, hamnen är väl skyddad. För många Engelsmän är Cherbourg det första målet utomlands, sträckan över kanalen är ganska lagom lång och spännande för dem som inte seglat så mycket förut. Lägg ihop detta och du får ett gytter av båtar, ofta en fem sex eller fler i bredd, när det alltid är den innersta båten som skall gå först och osannolikt skröpliga gamla engelska pensionärer som försöker hålla i tamparna till sin ihopbundna och ofta drivande båtar. Stark ström och plötsliga vindpustar, konstigt att inte fler går över bord.

En sak kan jag med gott samvete säga, det är åtminstone inte långtråkigt i hamnen. Det finns något skönt i att komma fram till ett nytt ställe och så finns där redan båtar. Det är ganska lätt att hitta gemensamma samtalsämnen, väder och vin kommande prognoser eller välsorterade båthandlare. Måhända lite ytligt, men det behövs inte mycket för att man skall känna sig som hemma också i helt okända vatten.
Fast visst är det skönt att få lossa förtöjningarna och glida ur den överbefolkade hamnen också.
På vägen ut möter vi Nina från Helsingfors. Vi frågar vart de skall, de ropar "Portugal" och ser glada ut. Vi önskar dem lycka till på färden, får ett tack och sen sätter vi segel.

Att ta sig ut ur Cherbourg är ett litet företag. Ute ur den inre hamnen tar det oss evigheter att komma igenom den yttre, betongklump till befäst bunkervågbrytare som ser mycket tysk ut.
Ännu fler krigsminnen.
För mig har båten blivit ett andra hem nu. Jag trivs ombord. Det är enkelt, det är nära.
Äsch, alla förklaringar låter banala. Jag menar, egentligen tror jag att radion kan förmedla alla en människas känslor, men att få detta i ord är faktiskt inte lätt. Har du seglat vet du antagligen vad jag menar.

Ska man försöka berätta om Alderney i ljud är det främst tre ljud jag tänker på. Flygplanen som oupphörligt flyger över ön, här har folk plan som vi har bilar, det är det enda snabba och enkla sättet att komma till och från stället, det andra ljudet är från alla fåglarna: ön är rena önskedrömmen för ornitologer och botaniker. Utpräglade landfåglar med hav runt omkring, det är en märklig kombination. Det tredje ljudet är förstås havet som alltid är närvarande.

2000 alkoholister som klänger sig fast vid en klippa säger nån om Alderney, äsch det där säger man om alla öar invänder en annan.

Mer engelskt än England säger nån. Inte då, här ses engelsmännen som ett inflyttat element.

Översållad med bunkers och slott, byggt på varann sen Napoleons dagar utgör ön en sorglig syn, känns mest som en betongklump säger nån.

Detta är paradiset säger en annan.

Skattemässigt har the Channel Islands varit ett paradis för många med ingen förmögenhetsskatt och inkomstskatt satt till 2o procent oavsett hur mycket du tjänar.
Jersey har begränsat inflyttningen till att bara gälla människor med över 2 miljoner pund på banken. Alderney har liksom de övriga öarna begränsat antalet nybyggen per år till under tio stycken för att kontrollera tillväxten. Det är en mariginalexistens, utanför europas kant, trots att det är så nära.

Nu börjar molnen hopa sig på himlen. Skatterna har gradvis höjts för att närma sig det engelska genomsnittet, öarna har länge varit något av en pinsamhet i europeiska sammanhang och särskilt nu, när allt skall koordineras till 92. Förhållandet till moderlandet är ganska komplicerad och har en lång historia. År 1o66 besegrade Wilhelm Erörvaren den saxiske kungen Harold den andre vid det berömda slaget vid Hastings. Wilhelm kom från Normandie.
Jersey, Guernsey, Sark och Alderney hörde vid denna tid till Normandie. När England var erövrat blev öarna en del av England, och den som ägde öarna innehade titeln hertig av Normandie. I dag är Öarna drottningens, inte Storbrittanniens, och hon är alltjämt hertig av Normandie, men det är en titel hon sällan använder. Detta komplicerade ägandeförhållande har gett Öarna en speciell status och möjliggjort låga skatter såväl som ett visst självbestämmande. Engelsk lag gäller till exempel inte automatiskt, den måste också antas av deras parlament, states. Bilbälte är inte obligatoriskt, men all strafflag och annan betydande lagstiftning är samma. I alla internationella sammanhang representeras kanalöarna av England men alla beslut måste göras upp efteråt separat, öarna är envist självständiga. Hur mycket de i praktiken kan påverka är väl sen en annan sak. Ön är överfull med historiska minnen, främst bunkrar. Detta var det enda brittiska territorium som ockuperades under kriget. 1949 evakuerades hela ön och tyskarna tog över. De stannade till 1945. Få vet vad söm verkligen hände de där åren. Historierna är många, men eftersom kanske bara 4-5 öbor stannade kvar är fakta oerhört svåra att restaurera. När de kom tillbaks igen handlade det om att bygga upp och glömma.

Vid avresan hade varje person fått ta med sig precis en resväska och inget mer. När de kom tillbaks hade allt resterande gods, möbler, sängar, tavlor, böcker slagits ihop till en enda stor hög. Vem som helst fick komma dit och plocka på sig vad de behövde. Det sägs att de engelska soldaterna stal mer än vad tyskarna hade förstört under kriget. Det var bristdagar och allt var värdefullt. Jag har svårt att fatta att detta verkligen har hänt, för bara 5o år sen.

Vi går längs Victoria street i solkskenet och förstershoppar. Njuter av att det inte är turistförstört. Hittar en bokhandel och går in. Den är välsorterad. Bakom disken står Paul: ALDERNEY 2