Alderney (1991)
Paul bokhandlaren
Hur kan en bokhandel löna sig med bara lite över tvåtusen invånare på hela ön ?
- Det är faktiskt lite förvånande, jag tror att vi säljer fler böcker per person på Alderney än vad många affärer säljer i England. Sen har vi besökarna, som tenderar att vara läsartyper. De som tar sig hit vill ha en långt bort från allting-semester. Här finns absolut inget att göra förutom att promenera och slappna av. Den typens människa är ofta en läsare. Men de flesta böckerna säljs ändå till de bofasta.
Varför köper de så mycket böcker ?
-De är väl per definition läsare antar jag. Kom ihåg att Alderney inte är var mans kopp te, antingen älskar du stället eller så hatar du det. Det finns inte så mycket mitt emellan. Folk som inte gillar stället försvinner. De kanske kommer över på sommaren och tycker att wow vilket place, men de inser inte att vi kan bli helt avskurna från omvärlden i flera dar eller rent av en vecka. När dimman sveper in ön kan vare sig båtar eller flygplan röra sig. Och här finns inte mycket att göra. Okej vi har en liten biograf af med en film i veckan, okej du kan hyra en video eller stirra på tv, men all annan underhållning måste vi göra själva. Vill du gå på teater, okej gör en liten pantominföreställning eller nåt. Detta att öborna är läsare betyder ju också att de blir kvalitetsmedvetna, och kräsna. Du måste hålla dig lika ajour med urvalet som i en storstad. Det är sant. Man lär ju sig så småningom vad som går hem, även om jag gör en del tabbar ibland. Över hälften av böckerna jag säljer är såna som folk kommer in och beställer. Jag skulle nog säga att det inte i första hand är bestsellers eller de breda underhållningsböckerna som går hem. Folk vill ha mer avancerade saker. Mer intelligenta böcker, som kräver uppmärksamhet snarare än får tiden att gå, även om jag säljer sånt också. Här finns mycket av den nya engelska litteraturen, många bra böcker.
Men inget har skrivits om Alderney, förutom faktaböcker, historieböcker och krigsminnesböcker. Det är rätt konstigt, med tanke på hur många historier och sägner som belägrar ön. Här finns material till flera bra böcker.
-Jag tror att folk som inte lever på ön, och som inte alltför väl känner till vår historia under ockupationen kan känna sig lockade att försöka skriva ner händelserna. För de som var här, som växte upp med tyska försvar, vars föräldrar måste evakueras och vars far och morföräldrar deporterades till Tyskland, för dem är det alltför verkligt, alltför nära. De lever mitt i det, och är inte särskilt intresserade av att sätta sig ner och hitta på en berättelse kring det. Men allt är ju inte kriget, vi har ju återuppbyggnaden och livet efteråt. Allt det där är fakta och finns beskrivet i faktaböckerna. Ingen behöver hitta på nåt.
Så du menar att verkligheten överträffar dikten ?
-Ja, i det här fallet skulle man faktiskt kunna säga det. Men ändå, det
finns ju flera som målar här, och en keramikverkstad men inga författare.
Jag tror många upplever det en aning förbjudande, denna betongöken av
känslokalla hitlerbunkers som tyskarna fyllde ön med. De byggdes av krigsfångar,
mestadels ryssar som bodde i fångläger här under kriget. De flesta här
vill helst glömma den tiden, den är lite tabu, öborna vill inte veta.
Jag vet inte om jag skulle vilja campa här om du tänker på att det som
idag är campingplats var förr ett fångläger med tvångsarbete. Det syns
inget idag, men där du slår ner dina tältpålar för en trevlig semester
fanns förr fångar som svalt eller arbetade ihjäl sig på att bygga öns
försvar. Fortfarande känns det obehagligt fast det hände innan jag föddes.
Mina föräldrar deporterades från Jersey till ett läger i Tyskland.
Överlevde de ?
-Ja, de kom tillbaka. Jag minns dem tala om det, när jag var liten.
Så vad du säger är att folk har levt igenom det, de behöver inte läsa om det i en bok.
-Det finns en massa människor, bland annat skolungdomar, som inte lever här men som åker hit varje sommar, och ofta slutar det med att de skriver en uppsats till skolan om Alderney under ockupation eller de tyska försvaren av Alderney. Så det finna ett intresse. För öborna, den ursprungliga befolkningen är det en för stor del av deras liv för att bli till en intelektuell lek. Jag menar, det räcker med att du promenerar fem minuter för att se de sår som är kvar efter fem mycket obehagliga år. Jodå, folk läser nog, det finns alltid ett visst intresse, men inte som en övning i fantasi. Ofta är de mer kritiska. Det där stämmer inte, eller så där gick de inte till. Det är svårt att skilja fakta och fiktion åt när du laborerar med minnen. De har skrivits några fictionböcker de senast åren, men jag vet inte hur bra de säljer. Min erfarenhet visar att folk här håller sig till faktalitteraturen.
Hur bevarar ni då er identitet, ert kulturella arv ?
-Ofta har jag en känsla av att ju mer vi talar om 92 och ett enat europa desto villrådigare och mer konturlösa känner sig många. Vi har en blomstrande förening som heter The Alderney Society och som samlar in fakta om öns historia och kultur, historiska dokument och genomför arkeologiska utgrävningar, den biten är väl täckt. Det har hänt under de senaste fem åren. Vårt museum är 25 år gammalt och det ha växt betydligt på senare tid. Där finns allt från romerska mynt till stenålderdsyxor, swastikaflaggor och den äldsta kända kartan, från 1200-talet. Det var historien. Vi har också fler konstklubbar, föreningar och kvällskurser än jag kan räkna. Så vi lever verkligt aktivt liv.
Framtiden då, hur ser framtiden ut ?
-Små enheter, kommuner typ Alderney blir allt mer oekonomiska. Så vitt
jag minns gick Storbritannien med i den europeiska ekonomiska unionen,
inte gemenskapen, inte den europeiska gemenskapen. Men ordet ekonomisk
har sakta men säkert försvunnit. Jag tycker det är vettigt att samarbeta
och dra nytta av varann ekonomiskt, men det är inte vettigt att höra till
en europeisk gemenskap helt enkelt för att vi alla är annorlunda. Vi kanske
är likadana när vi föds, men sen blir vi helt annorlunda. Att försöka
få oss allihopa lika på diktat av nån byråkrat i Bryssel eller var som
helst är rena gojan.
Jag tror att utvecklingen kommer att få samhällen typ vårt på Alderney
att dö ut. Folk kommer inte ha råd att komma hit för nån kommer att säga
att en pilot inte räcker i ett artonsitsigt plan, du måste ha två piloter
och så höja biljettpriserna, andra saker blir också dyrare, hur skall
folk ha råd att bo här ? Som jag ser det är vår framtid mycket blek. Det
har talats om en ny marina för att få hit turister och ge ungdomarna jobb,
men du måste du förstå en viktig sak, vårt lilla samhälle är mycket
känsligt för förändring. De nya turisterna för visserligen med sig jobb,
men också ett ökat behov av färskvatten, något vi har kroniskt lite av.
Den nya tidens hushållsmaskiner slukar allt mer vatten, det är ett verkligt
problem för oss. Jag tror att till exempel en marina skulle kosta mycket
mer än det skulle smaka. På samma gång är det ett problem att de brightaste
ungarna sticker från ön. Det enda vi kan erbjuda dem är att stå i en bar
eller sopa gatorna. Alderneys infrastruktur kan nätt och jämt klara av
den nuvarande befolkningen.
Så du ser en för snabb utveckling som vägen till undergång ?
-All utveckling betyder vår undergång. Om utomstående krafter får hålla på som de gör nu kommer Alderney att vara dödsdömt i vilket fall som helst. Europa vill inte ha individualister.