Sodankylä by night av Johanni Larjanko exklusivt för Ny Tid (Skriven i början av nittiotalet) Nu kan det sägas rakt ut. Utan krusiduller. Sanningen om Sodankylä. Munnen formar sig till ett lyckligt, trött JA. Efter fem dagars seanser framträder festivalen som det stora undantaget i ökenlandet. något för törstande strupar ... Tvärs emot tidens strömmningar av utslätad dekadens visades många filmer med enkla historier och ett direkt engagemang. Med den hårfina skillnaden från många av sjuttiotalets socialpornografiska snyftisar att man lyfter fram visualiteten. gör en film. Bland de mera intressanta filmskaparna just nu återfinns Idrissa Ouedraogo från Burkina Faso. Hans bada långfilmer Valet och Yaaba mottogs entusiastiskt av publiken. Deras enkla realism och vackra bilder står i skarp kontrast till den tomma ytligheten som präglar många europeiska filmer av idag. Själv pratade Idrissa mycket om närheten till filmens karaktärer; han jobbade länge dokumentärt innan han gick över till spelfilm. De dåliga tekniska förutsättningarna och avsaknaden av proffsskådisar i Burkina Faso är både ett problem och en möjlighet att gå mer på djupet. Med sådana förutsättningar tvingas regissören vara mer uppmärksam på vad som händer och försöka locka fram det äkta hos skådespelarna. Idrissa menar att den europeiska filmen hamnat i en hopplös återvändsgränd, att man måste hitta tillbaks till historieberättandet. Det kan låta självklart. men om man tittar på filmutbudet ... I hans filmer finns just den visuella aspekten tydligt i förgrunden. den rörliga bildens möjligheter. Enkelheten skapar en helhet. en egen rytm. Rafael Drinot från Peru betonade det sociala engagemanget. Han är Europarepresentant för den peruanska filmgruppen Grupo Chaski, vars Juliana visades under festivalen. Grupo Chaski har genom under åren genom sina dokumentärer tagit tydlig ställning för den fattiga landsbefolkningen i Peru. Med Juliana försöker man skildra en fattig tjejs liv i Lima. Trots en viss intellektuell övervikt och några patetiska inslag lyckas filmen väl med att förmedla känslan. hoppet i hopplösheten. Drinot förklarar att gruppen arbetat på två plan. Dels vill man berätta en historia, dels snackade man mycket med ungarna som deltog i filmen. Det handlade inte som mycket om att ge svar som att ställa frågor, peka på sammanhang. En direkt social insats, typisk för Grupo Chaski. Faran är naturligtvis att man hemfaller åt svartvita skildringar och ett akademiskt förhållningssätt till misären så att den utnyttjas i politiska syften. Det pratade Rafael Drinot inte om. Istället berättade han att han nu levt i London under sju år, och ännu inte sett en enda brittisk film om de utslagna, uteliggarna, de som drabbats av Thatchers politik. Var finns det sociala engagemanget i Europa. undrar han. och många med honom. Från Peru kom också festivalens otäckaste och kanske bästa film. gjord av Fransisco J Lombardi. Lejonnästet, på svenska I vargens käftar. handlar om militärens kamp mot landets maoistiska gerilla. Sendero Luminoso. Denna ändlösa och mycket blodiga kamp som hållit på sedan början av 80-talet håller på att riva landet i bitar. Alla medlingsförsök misslyckas, pressfolk som försökt nå kontakt med gerillan för att skriva om dem mördas. 10 000 tals människor har dött i striderna. Om detta handlar filmen. Till en liten bergsby kommer en ny kommendant, fast besluten att visa fähundarna hur man tas med gerillan. Hårda metoder och klappjakt inleds, vilket bara leder till upptrappat vald. Filmen mynnar ut i en mängd obesvarade frågar, som på ett obehagligt sätt biter i medvetandet. I vargens käftar är klar för distribution i Finland. Många filmer handlade om vald i alika former. Polacken Kieslowskis En liten film om konsten att döda har ju väckt stor uppmärksamhet utomlands, så även i Sodankylä. Den beskriver övertygande och slutgiltigt ett samhälle i totalt förfall, utan normer eller känslor, utom i själva dödsögonblicket. Precis lika otäckt som det låter, utan att kännas spekulativt. Själv tänkte regissören på allt annat än jobbet då filmen spelades in. Han hade nämligen just flyttat in i en ny lägenhet som fortfarande var fylld av murare, målare och hantverkare. Att han skapade europas bästa film anade han inte utan såg det hela som något provinsiellt. I Sodankylä betonade han upprepade gånger att filmen är en av tio som gjorts för polsk tv. Kieslowski var både allvarsam och vänlig, inte alls den demonregissör filmen låtit ana. Att en så här balanserad och spirituell man gör en film som denna är kanske det mest skrämmande i sammanhanget. Övriga filmer av polacken visade en säker hand med mycket medkänsla och närhet till karaktärerna. Något av det Idrissa efterlyste. Nånstans mittemellan hamnar Andi Engels Melancholia. En övervintrad 68revolutionär skriver konstkritik och saknar mål med tillvaron. När budet kommer att en chilensk torterare är på väg till London och bör avrättas åtar han sig uppdraget. Genom direkt aktion hoppas han hitta något att tro på. Hans osäkerhet och handlingar speglar mycket av 68revolutionärernas dilemma idag. Engel kallar dem, sig själv inkluderad. den förlorade generationen. Om denna generation olycksbröder berättar han i sin första film som han nu efteråt kallar ohjälpligt svart. Engel lyckas fånga känslor och färger i åttitalets slut på ett mycket lovande sätt. Historien är inte bara välberättad. den är dessutom vacker. Något av det visuella som Idrissa jobbade med. Det visar sig alltså att det även i slutet av åttitalet finns alternativa regissörer som jobbar seriöst och bildmässigt med film. Som fortfarande tror på mediet och dess suggestiva kraft. Som vill ställa detta medium i alternativrörelsens tjänst. Som kritiserar det bestående på alla fronter. Solen går aldrig ner över Sodankylä filmfestival. Som tur är.