BILDENS KRAFT eller att göra bra film utan förutsättningar av Johanni Larjanko exklusivt för Ny Tid (Skriven i början av nittiotalet) Afrika. En orolig kontinent med ett blodigt förflutet, med svält, torka och inbördeskrig. I vars namn otaliga hjälpgalor av mer eller mindre jippobetonad karaktär ordnats. Det är synd om Afrika. Möt mannen som vill ändra den svartvita bilden. Möt Idrissa Ouedraogo Han är svart, han är glad. Med ett vinnande sätt och livliga ögon försöker han svara på mina frågor. Förutom dokumentärfilmer har Idrissa gjort två långfilmer, Valet och Yaaba. Med små resurser, nästan ingen teknisk utrustning, inga proffsskådisar och ingen möjlighet att framkalla filmen i hemlandet har han lyckats få ihop filmerna. Vi kan ju sen alltid komma och klaga på dåliga förutsättningar i Finland... Burkina Faso ligger långt borta, låter nästan lite exotiskt, mystiskt. I såväl valet som Yaaba är mystiken långt borta. Med socialrealistisk skärpa framträder vardagen. Hur kan nåt sånt vara bra ? Humor, självdistans och träffsäkert foto skapar en egen rytm. Den är skenbart enkel men rymmer många lager intressanta hemligheter. Utan proffsskådisar fick Idrissa vara extra känslig, skådespelarna måste vara det de föreställer. Själv säger han att det var ett heltidsjobb att hålla ihop storyn i Valet, manus ändrades allt eftersom. Han ville hela tiden arbeta mer med bilden, skapa bildpoesi, men det fanns inte tid. Blygsamheten är onödig, bilderna hör till det man gillar mest i hans filmer. Chosefritt och utan övertung symbolik berättar de om någonting Numer bor Idrissa i Paris och är hjärtligt trött på den Europeiska filmen som har tycker kört in i en återvändsgränd. Däremot vill han inte sätta gränser, begränsa sitt filmmakeri till Afrika. -Jag söker universalitet, vill nå alla människor med mina budskap. Samtidigt vill jag ändra på stereotypa uppfattningen om Afrika som en torkande svältande kontinent. Att filma i Burkina Faso, det utgör ju bara omgivningen, det man ser. Jag vill nå djupare, i Finland ska man känna igen problemen, då fattar man lättare att skillnaderna mellan oss inte är stora. Samtidigt är filmmakaren givetvis fast i den kultur han kommer från, menar jag. -Visst, men filmspråket känner inte skillnaden. När jag ser en japansk film fattar jag inte ett ord, men filmen är tydlig nog. Det är vad jag menar. Han har rätt, hans filmer är tydliga nog, utan att vara övertydliga. På nåt sätt känns det befriande att se enkel rak film efter all svåråtkomlig och egentligen ganska intetsägande konstfilm som proppas i en på festivaler. Publikreaktionerna var tydliga nog uppe i Sodankylä, sånt här har många velat se länge. Få se om Kaurismäkis löften håller streck, när de lovade att importera nån av filmerna till Finland. Aki sa innan visningen av Valet, att det är den bästa film han någonsin sett. Nåväl. Bakgrunden som dokumentärfilmare har väl delvis hjälpt till när det gällt att skapa realism. -Man lär sig att se det äkta, att inte fuska. Det är svårt att göra dokumentärer, på så sätt är det en bra skola. Och man lär sig att komma bort just från överbelastade bilder och antydningar. Man använder det som finns helt enkelt. Det kan låta idiotenkelt, men se på filmerna som görs idag..... Samtidigt är bilderna så vackra. Vad har han för inställning till bilden? -Den är absolut viktigast och kommer långt före ordet. Återigen är det bakgrunden som dokumentärfilmare som hjälpt till. Man lär sig se bilder. Rena klara, i kraft bara av sig själva. Det blir en njutning att titta. Idrissa varken ha ovanligt klart för sig vad det är han vill. I hans andra film, Yaaba är bildspråket redan mer utvecklat, mer raffinerat. Fortfarande handlar det om små saker, vanliga människor. Men intensiteten i bilderna är större. Som tur är hemfaller han inte åt esteticerande bildmakeri utan innehåll. Med båda fötterna på jorden skapar han den vanliga människans poesi. Inte vad man tror skulle gå hem i 80-talets slut precis. Ätt ställa något äkta mot allt det konstlade känns svindlande. Han är modig som använder konstnärens skapande rättighet till att kräva vår uppmärksamhet. -Filmmakeri är en svår konst med mycket teknik man måste lära sig. Ett hantverk, likadant överallt. Svårigheten ligger i att locka ur människor det äkta, att gå in i dem. Man måste utgå från dem, frän människorna. I detta drama förblir åskådarna passiva betraktare. Kameran rör sig sällan, sugande kameraåkningar saknas helt, osv. -Visst, men glöm inte förutsättningarna. Med ont om pengar och ingen utrustning monterar du inte upp räls för åkningar. Det är omöjligt. Man gör film med det man har Men jag tror att det egentligen bara är ganska bra. Utan tekniska hjälpmedel gör du en annan sorts film, där innehållet är viktigare. Säger Idrissa Ouedraogo, filmare från Afrika. Många av de som medverkat i hans filmer har aldrig själva sett en film på vita duken. Johanni Larjanko