![]() |
BILDENS KRAFTeller att göra bra film utan förutsättningarav Johanni Larjanko exklusivt för Ny Tid (Skriven i början av nittiotalet)
Han är svart, han är glad. Med ett vinnande sätt och livliga ögon försöker han svara på mina frågor. Förutom dokumentärfilmer har Idrissa gjort två långfilmer, Valet och Yaaba. Med små resurser, nästan ingen teknisk utrustning, inga proffsskådisar och ingen möjlighet att framkalla filmen i hemlandet har han lyckats få ihop filmerna. Vi kan ju sen alltid komma och klaga på dåliga förutsättningar i Finland... Burkina Faso ligger långt borta, låter nästan lite exotiskt,
mystiskt. -Jag söker universalitet, vill nå alla människor med
mina budskap. Samtidigt vill jag ändra på stereotypa uppfattningen
om Afrika som en torkande svältande kontinent. Att filma i Burkina
Faso, det utgör ju bara omgivningen, det man ser. Jag vill nå
djupare, i Finland ska man känna igen problemen, då fattar
man lättare att skillnaderna mellan oss inte är stora. Han har rätt, hans filmer är tydliga nog, utan att vara övertydliga.
På nåt sätt känns det befriande att se enkel rak
film efter all svåråtkomlig och egentligen ganska intetsägande
konstfilm som proppas i en på festivaler. Publikreaktionerna var
tydliga nog uppe i Sodankylä, sånt
här har många velat se länge. Få se om Kaurismäkis
löften håller streck, när de lovade att importera nån
av filmerna till Finland. Aki sa innan visningen av Valet, att det är
den bästa film han någonsin sett. -Man lär sig att se det äkta, att inte fuska. Det är svårt att göra dokumentärer, på så sätt är det en bra skola. Och man lär sig att komma bort just från överbelastade bilder och antydningar. Man använder det som finns helt enkelt. Det kan låta idiotenkelt, men se på filmerna som görs
idag..... -Den är absolut viktigast och kommer långt före ordet. Återigen är det bakgrunden som dokumentärfilmare som hjälpt till. Man lär sig se bilder. Rena klara, i kraft bara av sig själva. Det blir en njutning att titta. Idrissa varken ha ovanligt klart för sig vad det är han vill. I hans andra film, Yaaba är bildspråket redan mer utvecklat, mer raffinerat. Fortfarande handlar det om små saker, vanliga människor. Men intensiteten i bilderna är större. Som tur är hemfaller han inte åt esteticerande bildmakeri utan innehåll. Med båda fötterna på jorden skapar han den vanliga människans poesi. Inte vad man tror skulle gå hem i 80-talets slut precis. Ätt ställa något äkta mot allt det konstlade känns svindlande. Han är modig som använder konstnärens skapande rättighet till att kräva vår uppmärksamhet. -Filmmakeri är en svår konst med mycket teknik man måste
lära sig. Ett hantverk, likadant överallt. Svårigheten
ligger i att locka ur människor I detta drama förblir åskådarna passiva betraktare. Kameran rör sig sällan, sugande kameraåkningar saknas helt, osv. -Visst, men glöm inte förutsättningarna. Med ont om pengar och ingen utrustning monterar du inte upp räls för åkningar. Det är omöjligt. Man gör film med det man har Men jag tror att det egentligen bara är ganska bra. Utan tekniska hjälpmedel gör du en annan sorts film, där innehållet är viktigare. Säger Idrissa Ouedraogo, filmare från Afrika. Många av de som medverkat i hans filmer har aldrig själva sett en film på vita duken. Johanni Larjanko |