Grupo Chaski av Johanni Larjanko exklusivt för Ny Tid (Skriven i början av nittiotalet) Han är kort, med ett vänligt leende, en varm röst och latinamerikanskt svart skägg. En typisk intellektuell, med humor och en klar analys av läget. Film är för honom ett sätt att förändra samhället. Jag träffar Raphael Drinot i Sodankylä, han är där som representant för ett peruanskt filmarbetarkollektiv, Grupo Chaski. Drinot bör sen flera år i London, han reser runt på festivaler för Grupo Chaski, ofta med deras filmer under armen. I Sodankylä visades Juliana, en av gruppens första långfilmer, tidigare har man mest jobbat dokumentärt. Filmen slutfördes i december förra året, då krisen i Peru närmade sig klimax. Inflationen rasade, människor demonstrerade, landet blev osäkert för utlänningar. Hur fan kan man filma i slummen under såna omständigheter utan att något händer ? Nja, säger Drinot, liksom alla latinamerikanska filmare har vi ekonomiska problem, men tack vare att detta var en samproduktion med tysk tv hade vi inga problem. Vi talar förbi varann. Jag vill veta hur de fixade situationen, han pratar om pengar. Han säger, det där är inte en särskilt viktig fråga för filmare som vill genomföra sin film. Nähä. Vi försöker igen. Juliana handlar om ungar i slummen, som måste kämpa för att överleva. Filmen visar deras livsvillkor, och mycket av den styrka och livsglädje som finns även i den mest hopplösa fattigdom. Ungarna i filmen var väl amatörer ? "Jodå", säger han. "Vi annonserade i tidningar, ungarna som sålde tidningarna berättade för sina vänner. Sammanlagt anmälde sig 3000 frivilliga. Efter att vi valt ut ett bra gäng åkte de till ett hus där de bodde i tre månader. I huset bodde en skådespelerska, en psykolog, en idrottare, en musiker, ja en hel grupp lärare. Jobbet var att sammanfoga gruppen, göra den till en helhet. Detta var mycket viktigt för filmen, att de blev medlemmar av en grupp som jobbade tillsammans. Vidare ville vi förbereda dem tekniskt så mycket som möjligt utan att putsa bott fräscheten". "Grupo Chaski jobbar på flera plan, vi diskuterade också med dem om livet i slummen, några kom från gatan, andra inte. Så vi snackade om varför de tvingades leva på gatan, varför de inte kunde leva som andra, i vanliga familjer. Och varför samhället inte tog hand om dem. Inte på så sätt at vi gav några svar, vi försökte tänka med dem, försökte förstå varför barn som är 6-7 år måste jobba för sitt uppehälle. De som medverkar i filmen är mer eller mindre medvetna över sin situation." Juliana målar upp en mörk bild av verkligheten, ändå visar barnen stor optimism. Är detta sant, eller önsketänkande från filmmakarna ? Visst kan man hitta mycket pessimistiska barn, svarar Drinot, drogmissbrukare t.ex.. Samtidigt finns det dom som hoppas och tror på framtiden. Liksom i alla samhällen finns båda sidor. I vår första långfilm var vi väldigt svarta. Folk klagade för att den var för svart, de kom ut från biograferna och sa, det är en bra film, men den är för ledsam, gå inte och se den. Vi märkte att vi förlorade vår publik när vi var pessimistiska. Jag vet inte om Juliana är så optimistisk, den visar på en del av samhället. I Peru organiserar man sig, det är enda sättet att överleva. Många har inte råd att köpa mat, så de går samman i kooperativa kollektiv, eller bara grupper som äter tillsammans. Detta är en fortsättning på gamla seder som funnits främst i bergen, ett slags ur-kollektiv från Inkatiden. Drinot poängterar att filmen inte är verkligheten, utan en subjektiv bild av den, gjord för att passa filmduken. En slags levande socialrealism utan övertunga dogmer, med bilden som en skapande helhet. Detta visar tydligt att vi lever i 80-talet. Skulle den här intervjun gjorts på 70-talet vore det socialistiska kollektivet svaret på alla problem, och dogmerna vore norm. Men även vänstern anpassar sig, lär sig använda bilden slagkraftigt. Helt har man inte undkommit den intellektuella synvinkeln, vilket tydligt märks i Juliana. De är en sorts träighet och vissa avsnitt som är helt fast i det gamla tänkandet. När förändringen av samhället blir viktigare än historien man vill berätta händer just detta. Ändå måste man väl medge att Grupo Chaski är på rätt väg. De jobbar ju mitt i samhället, inte i exil, inte von oben. På så sätt, inbillar jag mig, förändras de lika mycket som de förändrar, de kan undvika dogmatism och modellösningar på verkliga problem. I arbetet med Juliana var de ofta hjälpta av barnen, de ändrade repliker, de ändrade i manus, de kom med idéer. För det mesta hade de rätt, och vi godtog deras åsikter, säger Drinot. Sen att filmen slutar optimistiskt trots att situationen i Peru verkligen är tragisk, barn dör av hunger utan att samhället gör nånting, jag menar, vi tror på människorna. Vi måste ju tro på nånting. Många talar idag om den symbolfyllda intetsägande Europeiska filmen, som inte har nåt att säga, bara skir speglande yta. Grupo Chaski verkar nere med fötterna på jorden. Javisst, det håller Drinot med om. De letar fortfarande efter sitt eget filmspråk, som inte får vara Hollywoods eller europas, utan deras eget. Kulturimperialism består ju också i att ta över och dominera språket, sättet vi uttrycker oss på. Det begränsar vår tankevärld. Om vi inte hittar vårt eget språk, understryker han, om vi inte lyckas visualisera vår verklighet, göra något om våra livsvillkor, är det meningslöst att göra film. Hans ögon glöder, han talar animerat, intensivt. Han vet vad han talar om.