Ibland är det intressant och tankeväckande att leka med ord. Särskilt intressant blir det om man försöker förstå den djupare eller ursprungliga betydelsen hos moderna ord, det vill säga om man använder etymologiska redskap för att belysa ett ords historia. Om man ytterligare gör jämförelser mellan hur olika språk använder ett speciellt ord eller speciella begrepp blir upplevelsen rentav spännande. Tillsammans med kunskap om den historiska utvecklingen kan jämförelsen också öppna perspektiv som man annars kanske inte hade uppmärksammat.
Ett ord som fungerar på detta sätt är substantivet ”avfall”. Det behövs inga djuplodande etymologiska exkurser för att förstå att det här är fråga om något som fallit av. Men vad är det som har fallit av och var, varifrån och varför har det fallit av? Varför har svenskan valt just detta begrepp att beskriva en fysisk substans? En mängd frågor kan ställas, men att ordet avfall väcker associationer torde redan härmed vara visat. I det följande får också begreppet utgöra startpunkt för en kort exkurs i avfallshanteringens etymologi och historia. Avsikten är att relatera den etymologiska och historiska förståelsen till dagens realiteter inom avfallsbranschen.
Låt oss börja med latin och engelska. Det engelska ordet för avfall, waste, återgår på det latinska uastus (a, um), alltså på något som inte kan användas, något som ödslas bort eller som går till spillo. På samma sätt som det latinska bär också det engelska uttrycket på en dubbelbetydelse, och används också i dessa två betydelser, det vill säga inte bara för att kategorisera ett ”ämne”, utan också för att beskriva en mänsklig och medveten handling. I den senare bemärkelsen antyder begreppet något negativt, något som möjligen strider mot en sund och genomtänkt handling. Samtidigt blir avfallet kulturrelaterat: utan människa finns inget avfall.
En svensk översättning av det engelska ordet för avfall är ”ödsla bort”, underförstått något som kunde ha gjort nytta på en annan plats eller använts till något vettigare. Om man fokuserar på denna tolkning leds man också in på tanken på ett naturligt kretslopp, till en situation där det överflödiga återgår till naturen som näring. Det moderna svenska språkbruket döljer denna i modern tid skedda betydelseförskjutning av begreppet, där det naturligt biologiska inryms i en främmade övergripande kategori som skapats av det industrialiserade och kommersialiserade samhället.
I det förindustriella samhället var den biologiska delen av avfallet inget ”avfall”. I förlängningen innebär detta också att en gränslinje för betydelseförskjutningen kan dras vid en tidpunkt när det naturliga kretsloppet bröts och samhället fick sina moderna avskrädeshögar. Det är alltså möjligt att hävda att före industrialiseringen fanns inget som kunde klassificeras eller betecknas som avfall/waste.
För Finlands del kan en gränslinje dras i mitten på 1920-talet. Fram till detta årtionde var avfallshanteringen (då renhållningen) i vår huvudstad inriktad på återanvändning. Denna strategi innebar att de tekniska lösningar man valde bidrog till att öka ”avfallets” utnyttjande i kretsloppet. Det samtidigt ökade behovet av teknologi kan tolkas som en följd av förändringen av avfallets fysiska konsistens. Tekniken behövdes för att ”rensa” ett avfall som inte längre innehöll enbart biologiskt material. När sedan den gamla strategin övergavs blev ”skräpstrategin” rådande. Detta innebar en fokusering på volymen eller mängden där det övergripande målet också blev att förinta avfallet, inte primärt att återvinna. Genom detta är det möjligt att hävda att den moderna förståelsen av begreppet ”avfall” formades (för Finlands del) på 1920-talet.
Intressant att notera är också att den första handboken i avfallshantering i Finland som utkom 1969 antyder att avfall är något som bara hör till städerna. Av begreppet stadsavfall ( ”kaupunkijätteen käsittely”) kan man förstå att inget avfall eller några avfallsproblem fanns på landsbygden. Att denna uppfattning har djupa rötter i en gammal förståelse har kanske ovanstående beskrivningar antytt. Huvudtiteln på nämnda bok, Väestökeskuksen jätehuolto (ungefär ”Avfallshantering i tätbebyggda områden”), antyder dessutom en annan aspekt, att avfallsproduktionen och därmed de största avfallsproblemen, anknyter till befolkningsagglomeration. Där människor bor tätt tillsammans uppstår avfallsproblem, en inte alltför långsökt tanke. Här är det dock inte nödvändigtvis avfallet i sig själv som är problemet, utan mängden och volymen. De olika tolkningarna av begreppet avfall och betydelseförskjutningen hänger på detta sätt samman.
Eftersom avfall inte är något ämne utan en kategori blir en definition också närmast omöjlig. I den skandinaviska lagstiftningen har man på 1980- och 1990-talet försökt inrama och juridiskt definiera begreppet. Med en viss variation har man antagit en definition som i finländsk version lyder: ”med avfall avses ett ämne eller föremål som innehavaren har kasserat eller avser eller är skyldig att kassera”. Något förenklat kunde man alltså hävda att lagstiftningen om avfall fokuserar på handlingen och inte på den fysiska substansen. För att hamna i kategorin avfall krävs en mänsklig aktivitet relaterat till den fysiska substansen. Självklart är det inte så här enkelt, men problemen med definitionen har lett till olika typer av omskrivningar och till Europeiska Unionens så kallade avfallskatalog.
Att detta också lett till en mängd komplikationer är nästan självklart. Eftersom miljölagstiftningen tillämpar speciallagens definitioner leder stämpeln ”avfall” till ibland nästa makabra förhållanden, till exempel är det möjligt att bränna ”smutsigt” bränsle av typen stenkol med stämpeln ”bränsle” med lindrigare regler än ett ”rent” bränsle tillverkat av något råmaterial som fått stämpeln ”avfall”. Stämpeln reglerar också handeln och transport – (nästan) oberoende av materialets fysiska konsistens eller eventuella miljöfarlighet. Det väsentliga tycks vara stämpeln (”uppfattningen”), det vill säga om det juridiskt är fråga om bränsle eller avfall.
Vad kan vi då säga om sopor, smuts och skräp, kategorier som används i samma betydelse som avfall. På samma sätt avspeglar dessa ord en historisk utveckling och påhängande uppfattningar som inte nödvändigtvis längre associerar till det ursprungligen beskrivande ordet. Sopor är naturligtvis det man sopar upp. Också här är det alltså fråga om en mänsklig handling som definierar den fysiska substansen. Smuts berättar om en relation, om ett förhållningssätt, medan skräp (jämför scrap) däremot är någonting som finns på värdeaxeln värdefullt-värdelöst. Varför betraktas ibland samma föremål på en hylla i en antikaffär för något värdefullt, samtidigt som motsvarande objekt på en återvinningsstation betraktas som skräp eller avfall? Är det platsen där varan finns som avgör värdet?
Det sista får bli en öppen fråga. Det väsentliga är konstaterandet att när samhället förändras får gamla begrepp nya innebörder. Vill vi förstå den ursprungliga kopplingen får vi gå till historien. Vill vi följa betydelseförskjutningar och ny förståelse måste vi dessutom relatera historien till andra aspekter av det mänskliga livet. I detta fall kan vi dock motiverat hävda att avfall inte alltid är avfall!
Henry Nygård är specialforskare vid Åbo Akademi