X Nordiske Socialpolitiske Forskerseminar

Voksenåsen 17-19 August 2000

J.P.Roos

Socialpolitiska institutionen

Helsingfors universitet

En preliminär, ogranskad version. Får citeras enligt överenskommelse

Omhändertagande och mänskliga rättigheter

Jag är ingen specialist på omhändertagande utan blev inblandad (dvs. flyförbannad) när jag läste ett färskt domslut om omhändertagande som behandlats i Strasbourg (se nedan) och till vilken de finska myndigheterna reagerade på ett mycket konstigt sätt och försökte närmast förklara allt bort (och har enligt senaste information lämnat in en överklagan, som är mycket sällsynt!). T.ex. sades det från officiellt håll att ett omhändertagandet borde vara bestående för samma skäl som att i en skilsmässa tänker man inte heller komma tillbaka till en våldsam man. Ändå är ett förhållande mellan ens biologiska barn och föräldrar inte alls jämförbart till ett äktenskap.

Maria Guggenheimer och Klaus Ottomeyer skrev för tjugo år sedan (1980) en bok om en familjs totala förstörelse: hur familjen hamnar i kris, hur myndigheterna ingriper på olika sätt och hur till slut föräldrarna har skilts, barnen omplacerats (så att varken föräldrarna eller forskarna får veta var de är), båda är utan arbete, bostad etc. Och i början var detta en ganska normal och lycklig arbetarfamilj (boken är en kompanjon till en videodokumentärfilm, så att den innehåller även foton av familjen då den ännu existerade). Jag minns att jag blev mycket upprörd efter att ha läst boken och tänkte att lyckligtvis kunde detta inte hända i Finland. Därför kom jag också ihåg boken när jag läste om det aktuella fallet!

För några år sedan diskuterades intensivt Sveriges politik av omhändertagande. Barn omhändertogs på mycket lättvindiga grunder, särskilt hos invandrarfamiljer, en fosterhemsbisnes frodade och Sverige fick också ett mycket (välförjänt) dåligt rykte, som även påverkade hela den nordiska välfärdsstaten image (welfare police instead of welfare policy). En orsak var förändrade attityder till barnens rättigheter och tanken att socialmyndigheterna på sätt och viss representerade barnets bästa mot föräldrarna som ansågs ansvarslösa och dåliga. Detta uttrycktes ganska klart i lagstiftningen där begreppet barnets bästa introducerades (se Tuori 1995).

Jag har föga aning hur situationen har utvecklats i Sverige. Åtminstone är debatten mycket lamare nu. Dock en relativt nyssutkommen bok i Finland (Aminoff 1996: fem år som offer för Sveriges barnförföljelser) signalerar att situationen inte har förändrats mycket. Ett relativt färskt tillskott är ju incest, som skapat en ny typ av hysteri kring familjerna (se Roos 1998). Finland brukar alltid komma i efterkälke (utom i fråga av euron eller mobiltelefoner) när det gäller Sverige. Så också i fråga om omhändertagande och incest.

Jag vill här redogöra ett fall som väckt uppmärksamhet, samt den diskussion som följde när fallet behandlades i Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg och Finland dömdes för brytande mot mänskliga rättigheter. Utgångspunkten även här tycks vara en ny lag om barnomsorgen där barnets bästa lyfts till första princip som överrider familjen eller föräldrarna. I denna situationen uppfattar sig socialarbetaren ofta som barnets advokat eller specialisten som känner bäst till barnets bästa. Även Avtalet om barnens rättigheter (se www.unhcr.ch) utnyttjas, men på ett mycket konstigt sätt.

I Finland är resurserna för omhändertagande avsevärt mindre än i Sverige. Det sker (eller åtminstone har skett) också avsevärt mindre omhändertaganden, dvs. i mera akuta fall och där omhändertagandet borde ha skett redan för länge sedan (pg av alkohol eller narkotikamissbruk eller våld i familjen)

Idealiskt (men även enligt gällande lag i Finland!) borde ju situationen vara så att i problemfall sätter barnomsorgen resurser till familjens förfogande så att den kan klara krissituationer själv, specialdagvård, hemhjälp, diskussioner med familjer etc, kanske hjälp med akuta lånesituationer osv. Om detta inte hjälper kommer ett tillfälligt omhändertagande som öppenvordsåtgärd i fråga (familjerna förstår knappast skillnaden mellan denna typ av “öppenvård” och det mera slutgiltiga omhändertagandet). Därefter besluter socialnämnden (som är en politiskt sammansatt organ) om egentligt omhändertagande i fall familjen motsätter sig. Den största delen av omhändertaganden sker i samtycke med familjen men enligt forskarna är det ofta fråga om utpressning och hot: om ni inte går med frivilligt kommer vi ända att ta till tvångsåtgärder och då är det mycket svårare att få beslutet ändrat (ett argument som ofta visar sig mycket missvisande)

Tvångsomhändertaganden där familjerna motsätter sig är alltså relativt få (i 1998: ungefär 1500 av 7000 fall). Av dessa fall är de flesta dock ganska klara, där man borde ha tagit till åtgärder redan tidigare: alkohol eller drogmissbruk, våld i familjen etc. (se Kajava 1997). Dessa omhändertaganden är relativt långvariga: eller såsom en representant av Stakes skrev i Helsingin Sanomat: “hälften av omhändertaganden varar under tre år” (Anu Muuri, HS 2.6.2000)! Alltså hälften är längre och enligt min mening ar tre år en lång tid. Bara 20 % av omhändertagna barn är under skolåldern, spädbarn omhändertas ganska sällan.

Ett problem med omhändetaganden är balansgången mellan stabiliteten i barnets förhållanden och behovet av flexibilitet. Det anses att barn inte borde omhändertas flera gånger, dvs. familjens förhållanden måste förbättras avsevärt förrän barnet kan returneras. Men ju längre barnen får vara i fosterfamiljen desto större kan konflikten bli mellan denna och den ursprungliga familjen. Den nya familjen investerar känslor i barnet och barnet fäster sig vid fosterföräldrarna. Fosterföräldraskapet kan även skapa ekonomiskt beroende, som mig veterligen diskuterats mycket knappast alls i dettas sammanhang.

Å andra sidan och särskilt i fråga om mycket små barn är även en placering av två veckor en mycket lång tid för barnet. Jag vet det själv. När mitt första barn föddes reste jag bort för en månad och fick aldrig egentligen ett riktigt nära förhållande till barnet tillbaka. Min nuvarnade ettåriga dotter reagerar mycket starkt om jag är borta en vecka. För socialmyndigheterna är en månad ingenting alls: vem kan nu evaluera en familjesituation inom en månad! Redan tidsfristen efter ett tillfälligt omhändertagande och dess sanktionering av socialnämnden är maximalt två månader.

Om det finns misstanke av sexuella övergrepp förändras situationen till en ännu starkare konfliktsituation mellan myndigheterna och föräldrarna. Föräldrarna behandlas genast som kriminella, allt som de gör tolkas negativt (de hamnar i det klassiska freudianska dilemmat: att förneka anklagelserna betyder att man är “in denial” och det brukar vara ett standardkvar att föräldrarna måste först medge sin skuld och först då kan ens några diskussioner föras. Men om de medger sin skuld då är de sedan i en helt hopplös situation. En pedofil är alltid en pedofil (så tycks särskilt barnvårdsmyndigheterna tro).

Ett stort problem är också rätten att träffa barnen. Enligt gällande (finsk) expertsyn är det skadligt för barnen att få träffa sina föräldrar alltför ofta när de har omplacerats (och även före omplaceringen för att minska chocken!). Dessa mötesrestriktioner är också ett bra medel att hålla familjerna i schack: de förlorar mötesrättigheterna om de bråkar, särskilt om de beter sig hotande (alltså det föreligger fara av våld eller kidnappning, även om våldet eller hotet av våld riktat sig bara mot myndigheterna själva).

Transferensproblem är också avsevärda. Föräldrarna har allt skäl i världen att vara misstänksamma och försvara sig mot socialarbetaren medan hon kan ta mycket kritisk ställning mot sina “klienter” om hon tror att barnet är i fara. Socialarbetarna ser sig själv ofta som barnets advokater och experter mot konstiga, ansvarslösa och farliga föräldrar. Föräldrar har ingen som försvarar eller förstår dem. Om de blir arga och häftiga kan detta andvändas mot det: det finns ju hot om våld.

Föräldrarna är väldigt ofta i en hopplös situation. De är alltid den svagare parten gentemot myndigheterna och har ofta dålig balans eller självkontroll. Om de inte beter sig ytterst rationellt och med största möjliga självkontroll så förlorar de genast de lilla chanserna som reglerna ger dem: om de försvarar sina rättigheter anses de bråka, om de talar aggressivt och ohämmat och hotande anses de farliga; socialarbetaren tar förvånansvärt ofta deras desperata verbala uttryck som personliga för olämpliga, någonting som delvis beror på hennes egen osäkerhet, delvis på en felaktig tilltro på expertkunskap. Föräldrarnas rättigheter kan man glatt strunta i.

En möjlig lösning skulle vara att i omhändertagande måste barnet och föräldrarna ha egna socialarbetare av vilka föräldrarnas socialarbetare måste utgå från familjens perspektiv och ha samma krav på diskretion som socialarbetarna ofta gömmer sig bakom när de bes försvara sina aktioner.

Den yttersta möjligheten är ju tvångsadoption. Denna anses ha ingenting att göra med själva omhändertagandet. Denna möjlighet gör statistiska jämförelser problematiska: i vissa länder och situationer händer det få bestående omhändertaganden medan tvångsadoptioner är vanliga. I Finland är tvångsadoptioner sällsynta medan omhändertaganden kan ofta vara mycket långvariga, såsom fallet nedan kan man anse att myndigheterna från början avsåg en permanent placering, helt oberoende av familjens situation.

Teoretiska problem: expertis, att vara expert i Giddens eller Risto Eräsaaris (se Eräsaari 1999) anda är precis en felaktig utgångspunkt: myndigheten anser sig vara en bättre sakkännare av familjens situation och representera den sista vetenskapliga vetandet av barnens bästa eller om sexuella övergrepp och hur de kan tolkas. Ju mera psykologiskt eller särskilt psykoanalytiskt skolad socialarbetaren är, desto större risk blir att familjens egentliga situation förbigås helt till förmån av socialarbetarens egna konstruktioner.

Mänskliga rättigheter och barnens rättigheter

Det är ett intressant faktum att mänskliga rättigheter och barnens rättigheter har separata avtal och står delvis i konflikt mot varandra. Ändå borde ju mänskliga rättigheter gälla för barn. Problemet är ju den att både mänskliga och barnens rättigheter upplever ofta som individuella. Å andra sidan är barn oförmögna att sköta sig själva åtminstone tills de är i skolan och rättspraxis i Finland är att åldersgränsen där barn måste tillfrågas/höras går vid 12 år, som måste anses vara ganska högt i fall av omhändertagande. För yngre barn är de alltså inte individer utan medlemmar i en familjenhet och deras föräldrar/förmyndare är ansvariga för de viktigaste besluten i deras liv. Å andra sidan kan de generellt anses befrämja barnets bästa. så bra de kan.

Det stora problemet är förstås artikeln 3 i Avtalet för barnens rättigheter, där det sägs i para 1: ”In all actions concerning children, whether undertaken by public or private social welfare institutions, courts of law, administrative authorities or legislative bodies, the best interests of the child shall be a primary consideration”. Begreppet best interests of the child kan tolkas mycket individuellt och övergripande, såsom det görs av de barnavårdsexperter jag har diskuterat med (särskilt Päivi Sinko) men de kan också tolkas i samband med både konventionens preamble om familjens skydd:

(“convinced that the family, as the fundamental group of society and the natural environment for the growth and well‑being of all its members and particularly children, should be afforded the necessary protection and assistance so that it can fully assume its responsibilities within the community, ... Recognizing that the child, for the full and harmonious development of his or her personality, should grow up in a family environment, in an atmosphere of happiness, love and understanding”).

och i ljuset av avtalet om mänskliga rättigheter som även betonar familjens centralitet, såsom inseparabla från familjens intresse. I varje fall är det klart att dessa avtal och den lagstiftning som utvecklats på basen av dem påverkas mycket av aktuella uppfattningar och kan tolkas på flera olika sätt. Just nu är den individualistiska tolkningen (barnet är en liten självständig individ som måste skyddas, oberoende av familjesamband) relativt stark så som vi kan se i det följande fallet där socialmyndigheterna var utan vidare redo att förstöra familjen när de ansåg att barnets situation krävde detta.

Fallet K och T vs Finland    (Se: www.kaapeli.fi/pesue)

Det här är fallet som var ursprunget till min indignation. Det kan diskuteras utgående från tillgängliga domstolsdokument. “Alla” i Finland vet i vilken kommun och vem som ansvarade för omhändertagandet. Föräldrarna har intervjuats i TV, men utan att de kan kännas igen. Låt oss bara säga att kommunen inte var helt liten, är situerad nära en större stad och att socialarbetarna som var ansvariga för aktionerna var inte outbildade. De anlitade även två av Finlands ledande barnpsykiater, vilket tyvärr inte kan anses vara en rekommendation, snarare tvärtom En av dessa är särskilt känd för att vara ett “utlåtandeautomat” som alltid ställer sig på myndigheternas sida och förespråkar permanent placering. Detta kan även tolkas vara särskilt ett ställningstagande mot modern, såsom även i detta fall. I all korthet kan fallet beskrivas såsom följande:

Modern, K led av psykiska svårigheter som ledde till sjukhusvistelse (paranoia och psykos) Hon hade tidigare två barn av vilka dottern P var hos fadern. Och sonen M påvisade störningar som ledde öppenvårdsomhändertagande. K var gravid med ett barn av T (inte far till de tidigare barnen). T hade inga psykiska problem. När hon födde barnet J, i juni 1993, var hon enligt sjukhuspersonalen lugn. Barnet omhändertogs omedelbart efter födseln som ledde till svår psykos hos K. T ansågs inte kunna garantera barnets hälsa och säkerhet. K och T informerades inte på förhand om beslutet utan fick höra det på sjukhuset efter att barnet tagits iväg. K förbjöds också all oövervakad kontakt till båda barnen.

K intogs på sjukhus på grund av psykos fem dagar efter födseln. Barnet placerades i barnhem där T fick besöka henne. T även gavs löfte om vårdnaden av J om han bryter all kontakt med K. Han flyttade bort från deras gemensamma hem, men höll kontakt med K. K blev sedermera tvångsintagen och måste stanna på sjukhuset tre månader. T fick träffa barnet regelbundet och han ansågs sköta barnet väl och ha bra kontakt med henne. Han träffade barnet regelbundet (dagligen) under dess första 8 månader, utom under perioden då placering “förbereddes” och han fick träffa barnet bara en gång i veckan. Det oaktat beslöt socialmyndigheterna att överföra barnet till familjeomvårdnad på en annan ort (180 km från det ställe där föräldrarna bodde) och begränsade starkt föräldrarnas möjligheter att träffa barnet. Beslutet måste prövas av rätten som fann att K och T inte fick omvårdnaden av barnet. Överklagande till länsrätten gav samma utslag, liksom till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Det är alltså särskilt intressant att fadern inte fick ta hand om barnet även om han hade inga problem eller presenterade inget hot mot barnet och att faderns och moderns fortsatta kontakter var grundorsaken varför barnet placerades bort. I en expertopinion av Esko Varilo, en av Finlands kändaste barnpsykiater, som inte hade träffat familjen alls, föreslogs att barnen borde placeras permanent på fosterhemmet och att föräldrarna borde inte låtas träffa dem alls!

Redan i april 1994 (då barnet hade varit 2 månader i fosterhemmet) gjorde K & T ett försök, med hjälp av Anu Suomela at få barnen tillbaka. Länsrätten behandlade fallet utgående från expertutlåtanden och ordnade ingen muntlig process. Ansökan förnekades och striktare mötesrestriktioner (en gång i månaden, under övervakning) återinfördes. Under tiden hade K fött ett barn till som sköttes av henne , men detta tillstånd ansågs av rätten tvärtom försvåra hennes möjligheter att få omvårdnad av de två tidigare barnen. Eftersom barnen hade tagits hand av samma fosterfamilj under ett års tid (J var i barnhem ett åt efter födseln!)

Processen upprepades år 1996 i samband med omvårdnadsplanens bestyrkande. Nu började man argumentera från myndigheternas sida att barnens egentliga familj var fosterfamiljen eftersom de inte hade någon vidare kontakt med de biologiska föräldrarna. Detta stöddes även av barnpsykiatriska expertutlåtanden (av Dr J.P, professor i barnpsykiatri). En enda läkare ansåg de motsatta men hennes åsikt togs inte i akt. Föräldrarna får inte heller träffa barnen utom i sko­lan/davvårdsanstalten och i närvaro av fosterföräldrarna. Alla möten observeras och kommenteras av myndigheterna (föräldrarna kände sig som fiskar i ett akvarium, som de själva har beskrivit saken). Socialmyndigheterna utgår att placeringen är permanent och att föräldrarna skall inte få omvårdnaden tillbaka. Det senaste beslutet av mötesrestriktioner har överklagats av föräldrarna. Enligt Anu Suomela har socialmyndigheterna sagt att besluten har bara därför gällt en längre tid, eftersom familjens överklagande gav dem för mycket arbete. Alltså “barnets bästa” kom inte i första hand när besluten fattades! Eftersom barnets föräldrar inte fick någon rätt i Finland, gick de till Strasbourg. I april 2000 kom utslaget.

I människorättsavtalet finns en konstig specifik formulering under vilken statliga tvångsåtgärder som strider mot mänskliga rättigheter kan motiveras: “there shall be no interference by a public authority with the exercise of this right (right to family life) except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society ... for the protection of health and morals, or for the protection of the rights and freedoms of others”.

Enligt finsk experits (Kortteinen 2000) var rättens beslut unikt hård, eftersom Finland fälldes på innehållsmässiga grunder två gånger enligt samma artikel och Rätten ansåg att även om den finska lagen inte bröts och lagens målsättning var legitim kunde dessa åtgärder inte anses vara nödvändiga i ett demokratisk samhälle. De finska myndigheterna hade inte hört familjen, hade använt sig av för hårda åtgärder och en permanent placering strider mot mänskliga rättigheten till en familjetillhörighet (även om de finska myndigheterna försökte besvara detta med att påstå att fosterfamiljen nu var den egentliga familjen). Däremot godkände rätten som lagenliga hela den mötesrestriktionsomplex, som enligt min mening strider klart både mot barnets och föräldrarnas rättigheter. Dessa åtgärder är också precis sådana där myndigheterna bäst kan “utpressa” föräldrarna: är de snälla så kan man ge dem lite oftare rätt att träffa barnet, vill de vara krångliga, så fråntas de alla rättigheter. Myndigheterna kan alltid skaffa utlåtanden som bestyrker att det skulle vara farligt för barnet och dess anpassning till fosterfamiljen att träffa föräldrarna.

En annan punkt som föräldrarna själva påpekade i ett opublicerat brev, (se www.kaapeli.fi/pesue): om kommunen skulle genast i början gått med på att hjälpa familjen med ordentlig bostad, lån för att sköta deras avbetalningsskulder etc. så skulle hela omhändertagandet ha blivit onödigt. Jämfört med dess kostnader (ungefär 3 milj FIM), kunde föräldrarna ha klarat sig med avsevärt mindre summor (40 000 FIM) och slutresultatet kunde ha varit mycket bättre.

Ett intressant problem är, som jag ovan nämnde, att det rör sig om ganska stora pengar när man placerar barn i barnhem, institutioner, fosterhem. Alla dessa har ett inbyggt intresse att inte ge barnen tillbaka till deras egentliga föräldrar som ju skulle sköta barnen gratis. I situationer där barn är små och relativt oproblematiska kommer institutionerna alltid att motsätta sig återförening. Sedan när barnet blir större och krångligare är situationen kanske en annan.

Socialarbetarnas roll är här mycket central - och problematisk. De initierar oftast processen, och blir därmed parter i den (och partiska). De begär utlåtanden, för att åstadkomma bestämda resultat. De evaluerar fosterhemmen. De evaluerar föräldrarna. Om de har gjort beslut av omhändertagande, kan de inte ogärna medge att beslutet har varit felaktigt eller onödigt. De är obenägna att se att situationen har förändrats. Enligt lag borde de egentligen riva upp beslutet genast när situationen har blivit normal igen. Det finns en enorm inerti is systemet som i början betyder att situationen kan bli mycket svår för barnen, men som också kan betyda att omhändertaganden görs och upprätthålls när situationen har redan normaliserats. Detta senare problem brukar inte ses som ett problem medan det första nämns alltid. Tyvärr är det inte bara så att socialarbetarna kan bli offer för sin expertroll. De kan bli helt enkelt maktkorrumperade.

Efter att jag skrev i media om detta fall fick jag många brev och telefonsamtal där det berättades att en centralt placerad myndighet, en före detta socialarbetare “hjälper” de lokala socialarbetarna aktivt med goda råd för att förebygga t.ex. klagomål. Socialarbetaren får t.ex. veta vilka är de läkare som ger “goda” utlåtanden, socialarbetaren får veta vilka argument går hem, vilka dokument måste hållas borta från föräldrarna (om de inte vet att kräva dem) etc. Och ännu värre, i ett dokumenterat fall (Case of Nuutinen vs. Finland 27.6.2000, se kaapeli.fi/pesue) har denna person (P-L.H för att använda initialer) bett om hemliga dokument angående ansökaren och överlåtit sedan dessa åt motparten (I Strasbourg-domstolen undvek Finland prickning med rösterna 4-3: de tre domarna i minoriteten gav en intressant avvikande opinion där man beklagar djupt det att dylika tricks används). Här är det alltså inte mera fråga om jäv utan om direkt manipulering av rättsprocessen..

Alltså i fallet K&T vs. Finland bröts mot flera föreskrifter i människorättsavtalet, liksom även avtalet om barnens rättigheter. Alla dessa brott är sådana som barnskyddsexperterna påstår inte existerar alls i Finland. Fallet skall alltså vara helt unikt (Päivi Sinko, personligt meddelande, Brevet av Antti Karisto et al i HS 18.5.2000). Tyvärr är det inte så.

Sedan jag skrev med mitt namn ett ställningstagande (HS) där jag beklagade att jag som professor i socialpolitik måste bevittna ett dylikt beteende av folk som kan ha varit mina studenter och alltså inte lärt sig någonting om människovärdigt behandling av svaga och utstötta, har jag fått ett antal brev, telefonsamtal och dokument som för mig visar att fallet är bara en isbergets topp. Det finns liknande, mindre dramatiska eller redan i ett tidigare skede kvästa fall hur mycket som helst. Förstås står här ofta två opponerande tolkningar mot varandra. Och bevisbördan ligger hos familjerna som inte kan försvara sig eller bevisa deras oskuld.

Socialmyndigheterna försvarar sig oftast med kompakt tystnad. Eftersom de får inte diskutera enstaka fall påstår de att de inte kan säga någonting (och de har även getts detta råd av juridisk expertis, se Mahkonen 1995, 186-187). Förstås kunde man tänka och borde även kräva att de försvarar sina beslut med att de presenterar allmänna principer och kriteria för beslutsfattande. (den nya människorättsprincipen av god förvaltning). Rättsprocesserna är komplicerade eftersom rättsinstanserna är administrativa och advokaterna är nödvändiga men att hitta en bra advokat är inte lätt. Vi har i Finland en aktvist (Anu Suomela) som har specialiserat sig i dessa fall. Hon är dock inte jurist (utan socialpsykolog av alla möjliga professioner!) men hon har ett nätverk med bra jurister. Hon är sällsynt hatad av socialarbetarna så att om man har någonting att göra med henne får man genast ett stämpel. Jag har själv en mycket otrevlig personlig erfarenhet av detta (“med den som samarbetar med Anu ‘knulla fritt med era barn’ Suomela kan jag inte ha något samarbete”). Dvs. det faktum att Anu Suomela har även tagit sådana familjer till försvar där incestmisstanke väckts, kan leda till dylika absurda slutsatser.

Det finns ett uppmärksammat fall som torde snart komma upp till beslut i Strasbourg, det sk. Niko fallet, som jag tyvärr inte kan behandla här, men där särskilt socialarbetarnas och psykologerna arbetsmetoder kan ifrågasättas. I detta fall befriades föräldrarna helt i domstolarna, medan socialmyndigheterna ansåg forsättningsvist att föräldrarna var skyldiga och förhalade återinförandet av barnet till familjen så långt som möjligt Sammanlagt var Niko omhändertagen mot sin och föräldrarnas vilja, på grund av misstankar som tydligen baserade sig på missförstånd i samband av en incesthysteri för några år sedan, flera år. Saken ligger som skadeståndsprocess fortfarande i domstolen (den lägsta instansen fann inga fel hos myndigheternas agerande) men själva tidigare processen ligger hos Strasbourgdomstolen och kan eventuellt avgöras på hösten.

Dessa attityder är ännu mera störande när det väldigt ofta gäller familjer som är speciellt försvarslösa. Föräldrarna är kanske inte de bästa möjliga, men deras kunskaper att handskas med socialmyndigheterna är ännu mycket sämre, och de kan hamna i en situation där deras livskontroll är nästan noll. Det hjälper inte om myndigheterna själva blir en orsak till den kris som förorsakar familjen brytning (bryter kamelens rygg sas). Och om de sedan använder sina egna åtgärder som argument för att göra situationen bestående (fosterfamiljen har redan blivit en riktig familj som skyddas av människorättsvatalet) så är situationen helt pervers.

De fall som hamnat i rätten innebär också oftast att familjen har särskilda resurser, som även motverkar dem när det gäller själva misstankar. Så kommenterade t.ex en medlem av Högsta Förvaltningsdomstolen fallet Niko till mig, där HFD inte hade anset att det gjorts några fel i behandlingen av fallet: “man skall inte låta högt utbildade människor göra vad som helst obestraffat”. Utan Anu Suomela skulle det också vara ganska tyst på denna front: professorer i socialt arbete ar solitt på socialarbetarnas sida (se Karistos et al brev som undertecknats av alla tre professorer i socialt arbete vid HU) och det finns inte många jurister som intresserar sig för dessa komplicerade fall som kan stämpla lätt även advokaten som vän av incest eller pedofili eller bara bråkmakare.

När jag diskuterat detta fall har det även förekommit att samma problem existerar i alla nordiska länder. Särskilt när det gäller sexuella misstankar, blir socialarbetarna som onda änglar. Problemet är alltså, hur kan vi komma från denna onda cirkel som baserar sig på en hysteri om sex (helt naturliga sexlekar mellan barn av olika åldrar kan skapa problem för barn och deras föräldrar), men också på en rädsla av de “farliga” klasserna (särskilt i samband med narkotikamissbruk). Det är ju inte så sällan fallet, att socialarbetarna är lika fattiga eller fattigare än de föräldrar de handskas med, men deras liv är välorganiserat och under hård (själv) kontroll, medan klienternas liv präglas av mycket lösare tyglar, både vad gäller barnen och annat leverne. För dem är det levnadssätt som föräldrarna representerar mycket betänkligt och otrevligt, farligt, hotande (och de kan uppleva det även som hot mot sig själva!).

Avslutning

Min målsättning med detta är att ge underlag åt en bredare perspektiv på omhändertagande. Risken att barn som borde ha omhändertagits för länge sedan, men görs det inte eftersom misstankarna kan inte bevisas, måste balanceras med att risken att sådana barn omhändertas som bara lever i konstiga och för socialarbetarna främmande och av ömsesidigt fientlighet präglade familjer. Eller att helt vanliga familjer kan utsättas för incestmistanke och bli offer för verkligen svårartade åtgärder. Alla dessa risker borde vara så nära noll som möjligt och i varje fall borde den eventualiteten att “tänk om vi ändå har fel” finnas hos socialarbetaren.

Kanske inte så mycket hos den individuella socialarbetaren utan hos systemet som måste tillåta snabba korrektioner. I dessa fall är också tiden av yttersta vikt. Att, som i fallet K & T vs. Finland, bli tvungen att vänta hela 7 (sju!) år för att få sina egna barn tillbaka är inte bara brott mot mänskliga rättigheterna, det är helt enkelt ett brott. Och det värsta är att de måste vänta ännu.

Bibliografi

Eva Aminoff: Lapsen parhaaksi. Viisi vuotta Ruotsin lapsivainojen uhrina (Fem år som offer för Sveriges barnförföljelser) WSOY, Porvoo 1996

European Court of Human Rights. Case of K anf T v Finland. Judgment. Strasbourg, 27 april 2000 (som finns på www.kaapeli.fi/pesue eller www.echr.coe.int )

Maria Guggenheimer & Klaus Ottomeyer (hrsg): Zerstörung einer Familie. Eine Fallstudie.Rowohlt Hamburg 1980

Mirja Kajava: Lapsen etu huostaanottoprosessissa. Tutkimus pakkohuostaanotoista. Acta Universitatis Ouluensis. Scientiarum Rerum Socialium. E 26 Oulu 1997

Juhani Kortteinen: Suomi tuomiolla Strasbourgissa. Ihmisoikeusraportti 2/2000 (www.kaapeli.fi/pesue/ioraportti1800.htm)

Kari Matela: Ihmisoikeustuomioistuin hyväksyy perustellut huostaanotot (sic!) . Sosaalityöntekijä 4/00

Perheen Suojelun Keskusliitto - Pesue hemsida: (www.kaapeli.fi/pesue)

J.P.Roos: Tavoitteena koko lapsuuden mittainen huostaanotto 8.5.2000, se även (www.valt.helsinki.fi/staff/jproos/huostaanotto.htm)

J.P.Roos: 'Väärän muistamisen' ongelma, teoksessa Anu Suomela (toim): Kriittisiä näkökulmia

lapsen seksuaalisen hyväksikäytön selvittelyyn. Sexpo/Edita, Helsinki 1997

Päivi Sinko: elpostkorrespondens

Kaarlo Tuori: Sosiaalioikeus, WSOY, Porvoo 1995

Yleissopimus lapsen oikeuksista (Convention of the rights of the child 1989)

 (www.unhcr.ch/)