"Rose hittade mig en morgon i grottan. Jag var alldeles nyfödd. Rose bor i det enda huset som finns här vid vattenfallet. Det är ett trähus som ännu är i gott skick. Rose säger att virket från skogen inte säljer mer för att man inte bygger hus av trä här längre. Hon har gett sitt hus namnet Eremitaget. Eremitaget heter platsen också. Rose har gjort sitt hus till en souvenirbutik. Det var en god idé. Resande som kommer från vattenfallet och som går och ser på grottan köper en souvenir i Eremitaget. Rose hade just bosatt sig vid vattenfallet då hon hittade mig i grottan. Hon var redan gammal då. Rose har varit gammal så länge jag har känt henne. Hon skulle inte för någonting i världen ha lämnat sin souvenirbutik." (Rose Mélie Rose)
Intervjun görs i Marie Redonnets smakfulla hem i Paris latinkvarter i oktober 1991. Milt, nästan som hon läste upp en utantilläxa, säger hon oerhörda, ibland chockerande anspråksfulla saker.
Jag har förstått att ni blev författare rätt sent, efter att första delen av ert vuxna liv ha arbetat som modermålslärare. Hur började ni skriva?
Ja, jag började rätt sent, jag hade verkligen inte skrivit en enda litterär rad för tio år sedan. Det hände då jag var ungefär 33 år, under andra hälften av en lång psykoanalys som jag undergick efter min fars död. När jag började den här analysen var det inte alls för att bli författare. Det var för att jag kände att jag levde vid sidan om mig själv, att jag inte visste vem jag var.
Det var vad många i min generation gjorde efter att ha förlorat den politiska ideologin; man råkade i kris. Så det var inte någon särskilt besynnerlig handling, många generationskamrater befann sig på divanen. För mig var det alltså inte så mycket förlusten av idealen, jag gick dit för att hitta mig själv. Och när ungefär två tredjedelar av analysen var genomgången kom de första orden.
Vilka var de?
Bland de första som jag sparat fanns till exempel "den döde". Och därifrån räknat förändrades hela mitt liv. Jag hade verkligen känslan av att ha blivit en annan, att uppfinna mig själv på nytt medan jag skrev. När analysen slutade började skriväventyret.
Under analysens lopp bytte jag också namn. Jag övergav faderns namn L'Hospitalier för moderns Redonnet. Jag tog också förnamnet Marie i stället för Martine. Det nya namnet var påhittat, det kom från ingenstans och hade sin legitimitet i det jag skulle skriva. Det var först ganska nyligen som jag fick känslan av att nu hade jag gjort det jag skulle göra, nu var det bara att fortsätta att skriva och bära namnet.
Varför detta behov att byta namn, att bli Marie Redonnet i stället för Martine L'Hospitalier?
Det finns gåtor i ett liv. Till och med efter en analys kvarstår de. Kanske är analysen till för att man ska upptäcka dem. Det jag skriver är kanske min gåtas historia. Alltså kan jag inte svara på er fråga. Det var en nödvändig, men inte viljebetonad handling.
Men den relaterade sig till er fars död?
Det var min fars död som gjorde det möjligt för mig att börja skriva. Att börja skriva, att byta namn, det var att övervinna något i min relation till honom. Hans död befriade mig, så att jag kunde bli en annan. Det händer ju ibland att föräldrarnas död blir den utlösande faktorn för ett författarskap, som för Proust.
Men var det också en protest, denna vägran att bära er fars namn?
Jag tror att min revolt mot min far var över, men för att bli författare måste jag ta ett annat namn, moderns.
"Följande morgon gick jag upp till grottan. Rose var död. Jag slöt hennes ögon. Jag satt länge bredvid henne och såg på henne. Klockan tolv när solen nådde in lyste den på Rose. Hon såg ut att sova. Det var som om hon inte hade varit död. Jag begravde henne i grottan, där hon hittade mig för tolv år sedan. Det är ett säkert skydd. På väggen ristade jag in hennes namn och så mitt eget. Det står Rose och Mélie på väggen till grottan. Rose dog på min födelsedag. Jag är tolv år gammal, räknat från den dag då Rose hittade mig i grottan. När jag vaknade såg jag genast blodet på lakanen. Det var min första menstruation. Jag fick den på min tolfte födelsedag som också är Roses dödsdag." (Rose Mélie Rose)
Hurudant är ert förhållande till er mor?
Jag stod min mor mycket nära. Detta att skriva har inneburit just det jag drömt om, att frigöra mig från henne utan att förråda henne. Kanske transponera henne i mina böcker. Det var ett sorgearbete. Jag dödade henne och på samma gång uppstod hon. Det var mitt sätt att lämna henne. Bandet till henne var så starkt att jag måste låta henne dö på ett sublimerat sätt.
Är er mor också verkligen död?
Nej, men hon är mycket gammal, hon fick mig sent. Nej nej, hon är inte död.
Är hon medveten om att ni arbetar med hennes och er relation?
Det är en kvinna som inte alls bedrivit studier. Hon kommer inte från en sådan miljö...hon är inte bildad så att säga. Hon är glad över att jag är författare, det är något som hon verkligen uppmuntrat mig till, fast hon är en olärd kvinna. Det hade kunnat förefalla henne oroande och främmande, men hon är nöjd. Omedvetet har hon kanske funderat över det hela, men medvetet inser hon inte vad jag skriver.
Hon har inte kommenterat?
Hon läste de första böckerna, till och med Rose Mélie Rose, men nu har hon förlorat minnet. Hon sa att hon tyckte om dem. Eftersom hon är en mycket intelligent kvinna utan att vara intellektuell, så har hon kanske förstått på ett intuitivt plan.
"Sagoboken var den enda bok som Rose ägde. Det var i den boken som hon lärde mig läsa. Nu är det min bok. Rose gav mig den som belöning för att jag lärt mig läsa så bra. Den är skriven med det gamla alfabetet. Rose kan bara det gamla alfabetet. Det är också det enda alfabet jag kan." (Rose Mélie Rose)
Ni har berättat att er mor först när hon läst er tredje roman Rose Mélie Rose lät er veta att det i hennes liv fanns ett förlorat språk på samma sätt som i boken.
Ja, det var något jag fick veta sent. Att hon övergavs av sin mor och lämnades hos en amma i en bergsby i Pyreneerna i fyra år. Hon såg inte sin mor under hela denna tid och hennes första språk var dialektal katalanska. Och vad som förefaller mig betydelsefullt: det var det språk hon kände sig lycklig i, hon var lycklig under sina fyra första år. Efter fyra år kom modern efter henne. Hon talade franska och var en kastrerande mor som försökte förgöra henne. Franskan var för min mor ett okänt och avskyvärt språk, eftersom hon associerade det till denna förstörande mor.
Det här är en del av min gåta. I allt vad jag skriver finns sagan om det gamla alfabetet som man för vidare som en skatt, men som samtidigt är värdelöst eftersom ingen använder det mera. Min mor hade alltså förmedlat något omedvetet till mig... en gåta, en oläslig bok. Jag tror att man alltid skriver med en förlorad del av sig själv.
Ni hade inget minne av hennes berättelse när ni skrev Rose Mélie Rose?
Jag tror inte hon hade berättat det tidigare för mig. Men hon hade överfört det utan att säga det. Därför förefaller det mig som om jag alltid måste hitta på för att närma mig sanningen. När jag uppfinner är jag närmast sanningen. Jag har nästan avslutat den nya roman som jag söker alltsedan två och ett halvt år tillbaka. Det är en imaginär självbiografi, det vill säga att det är min självbiografi men att allt är påhittat.
Det är en paradox; allt i fiktionen är självbiografiskt. Jag kan bara skriva min självbiografi genom fiktionen. Men jag skulle aldrig kunna göra som till exempel Nathalie Sarraute och berätta om min barndom. Det är därför att min mor förmedlat något till mig på ett främmande, ordlöst språk. Det jag skriver motsvarar alltså en översättning.
När man ser på er romanproduktion så har ni skrivit en trilogi med böckerna Splendid Hotel, Forever Valley och Rose Mélie Rose. Så kom ett slags fortsättning, Silsie, och nu alltså den här fiktiva självbiografin. Hur hänger böckerna ihop?
Jag sade till mig själv redan när jag avslutade Rose Mélie Rose, att den var slutet på romancykeln om den tid som flytt. Men jag misstog mig. Mélie dör, hon ger liv åt någon... Kanske var det detta liv som gjorde att det ännu fanns en bit av den gamla världen som jag måste frigöra mig från. I de tidigare böckerna uppfann jag på nytt en historia, men i det förlorade minnets tid. Det är först nu jag förenar mig med den tid då jag själv lever.
Det är samma berättarröst och ändå har något radikalt förändrats. Det är första gången jag berättar om nutiden, det finns inget tidsavstånd. Det hela sker 1991. Aldrig tidigare har jag daterat en bok. Det första gången jag nämner existerande städer, Paris existerar där. Det är verkligen första gången i den värld som jag konstruerat.
Varifrån kommer ert litterära universum?
Jag tror att jag skriver inte bara i mitt och min mors minne, utan i alla kvinnors minne. Det är något som min mor förmedlat till mig. Jag är däremot en kvinna i en tid då kvinnornas historia försatts i gungning. I mitt språks litteratur, den franska, finns det inte så mycket skrivet ur detta minne... naturligtvis finns Marguerite Duras före mig... men det fanns ännu mycket att skriva om dessa kvinnornas förlorade minnen. Och därför måste jag göra den här stora resan förrän jag kunde förena mig med min egen tid... Det är alltså mycket mer än mitt eget minne jag skriver, det är det förflutnas och också min egen generations.
"Chauffören släckte strålkastarna och tände inne i hytten. Han vred ner radion. Han började smeka mig över klänningen. Han har långsamma rörelser. Det var vad jag genast märkte och sedan hur skönt det var att bli smekt över klänningen av lastbilschauffören. Han viskade i örat att det här måste hända också mig. På samma gång som min första menstruation, det var bäst då. Så fällde han ner ryggstödet. Han hade inte sagt att sätet kunde bli en bädd. Man behöver bara trycka på en knapp under sätet för att ryggstödet ska fällas ner och bli en bädd. Det är verkligen en toppmodern lastbil." (Rose Mélie Rose)
Ni har alltid samma unga flicka som huvudperson. Vem är hon?
Det är inte alltid samma unga kvinna, åtminstone inte i Splendid Hotel. Efter den boken var jag tvungen att alltid gå via dessa extremt unga röster, bara de här unga rösterna kunde berätta om den värld som nu avslöjades. I Forever Valley är det en ung flicka på sexton, i Rose Mélie Rose är flickan tolv, i Silsie tjugoett. Nu är hon i min ålder. Rösten måste vara mycket ung, mycket lätt. Jag tror att ännu vid fyrtio kommer hon att ha en ung röst.
Den alldeles unga flickan i Rose Mélie Rose lever ett helt kvinnoliv mellan tolv och sexton. Hon blir könsmogen, förlorar sin oskuld, utbildar sig, gör karriär som folkbokförare, gifter sig, får barn - och dör.
Hon representerar på något sätt höjdpunkten av dem alla. Det är den rikaste gestalten i mina böcker.
Det är komprimerat och rörande, och samtidigt finns det en humor som uppstår ur att allt sker så snabbt och ofrånkomligt. Är det en medveten humor?
Ja, humorn finns där hela tiden. Det är just röstens ungdom som gör det möjligt, den är mycket levande, oskyldig, samtidigt har den stor kunskap och erfarenhet. Det är paradoxen som skapar en speciell humor. Där finns poesi och humor samtidigt. Jag tror att det är mycket viktigt att också när det är ytterst gripande, så måste det finnas ett lätt leende.
"Jag gjorde allt vad Pim ville. Han känner bättre till damtoaletter än jag. Han säger att damtoaletten på Kontinental är berömd och att det är för toalettens skull som Kontinental har så goda kunder på söndagseftermiddagarna. Även om Pim bara är officersaspirant så har han erfarenhet. Han fick mig att ställa mig på knä på toalettstolen. Han drog av mig underbyxorna men ville att jag skulle behålla klänningen och skorna. Han gav sig inte tid att smeka mig. Han ville ha allt genast. Han sa att vi inte fick missa följande dans. Men pausen varade just så länge som det behövs. Bakifrån är det första gången för mig. Pim bet mig i nacken och körde in naglarna i min mage. Jag klämde hårt om röret till spolanordningen. Jag skrek till. Pim la händerna för min mun. Man får inte skrika på toaletterna på Kontinental, det passar sig inte." (Rose Mélie Rose)
Det som också utmärker er unga flicka är hennes intelligens och hennes läraktighet. Hon är mycket lydig. Varför accepterar hon allt det grymma som drabbar henne i livet?
Hon är dubbel... De är alla dubbla. De accepterar kanske, men samtidigt undflyr de den grymma determinismen i den värld de lever i. De bär på ett personligt sökande, som är litet galet och ger dem en speciell styrka. Man har det intrycket att de accepterar allt och samtidigt är främmande för allt. De utstår världens grymhet, därför att de bär på denna efterforskning som de för till ett slut. De blir mycket starkare genom sitt sökande än genom sin ställning som offer. Jag anser att de inte är offer och ändå lider de alla verklighetens kval.
Ser ni verkligen kvinnans öde, hennes roll, som så grym? Det finns till exempel ett återkommande element av blod; sexualiteten är nästan alltid en våldtäkt. Det upprepar sig från bok till bok.
Hittills ja. Jag vet bara det jag hittills skrivit. Som jag sa hade jag en känsla av att vara tvungen att göra en resa in i det arkaiska, i min och kvinnans förhistoria. Jag är inte säker på att jag har en sådan syn på sexualiteten som jag hittills beskrivit, men varje bok är en etapp av historien och förhistorien. Jag anser verkligen inte att det är min syn.
De häftiga, nästan våldtäktsmässiga samlagen... ... härrör sig ur ett gemensamt kvinnoförflutet. Det upprepas i Silsie på samma sätt, dessutom finns där ett sexualmord.
Det är där jag verkligen avslöjar vad som varit dolt. I lastbilsscenen i Rose Mélie Rose rör det sig inte om en våldtäktsscen, därför att hon inte upplever det så. Det är bara i Silsie som ett sexualbrott begås. De andra hjältinnorna uppfattar det inte, de är någon annanstans. Det är något som jag måste skriva... som var oskrivet åtminstone i den litteratur jag känner... och som jag tror att jag nu avslutat. Det spökade som en fantom, eftersom kvinnorna inte skrivit om det.
"Lonie ligger i höet. Hon andas inte mera. Lonies lockiga hår hänger oordnat över hennes ansikte. Hon har på sig det vita silkesnattlinnet med pärlor som madame Elna broderade för min bröllopsnatt. Det finns blodfläckar på Lonies nattlinne, och det är alldeles sönderrivet. I vilket tillstånd är inte Lonies lilla kropp under nattlinnet. Dilly slutar inte slicka Lonie, som om slickandet skulle väcka henne till liv. Den har slickat upp allt blodet. Lonies hud är ren och vit." (Silsie)
Den enda som gjort något i den stilen är just Marguerite Duras.
Javisst. Hon är min andliga mormor. Men hon har inte gjort det på samma sätt. Hon har inte varit på samma ställe i sin observation, eftersom hon föregick mig. Men hon är verkligen den stora kvinnoförfattaren. Hon avslöjar saker som aldrig visats tidigare, men hon kunde inte göra allt.
Vad anser ni att hon avslöjar?
Jag läste henne mycket innan jag själv skrev, men nu läser jag henne inte mera och ställer mig inga frågor om henne. Jag har satt henne på stort avstånd. Men det är hon som hittade en okänd röst.
Ni skriver båda på ett nytt sätt om sexualiteten.
...med ett alldeles speciellt förhållande till språket. Där har Duras hjälpt mig. På den punkten har hon hjälpt mig enormt, fast jag inte tänker på det medvetet. Hennes nästan skandalösa sätt att förhålla sig till det franska språket, till den litterära traditionen har hjälpt mig.
Men ur formsynpunkt är ni snarare influerad av Samuel Beckett.
Han är min morfar, om hon är min mormor. Det är en underlig korsning.
Inte illa som morföräldraskap!
Ja, men det är tungt också. Och nu är det slut.
Humorn, de absurda situationerna, namn som Pim, Nem, Yem ... det är Beckett inte sant?
Javisst. Duras har en tendens att gå i allvarets fälla, därför är släktskapet med Beckett kanske starkare, på grund av humorn. Men hon var den första, och upptar en mycket viktig plats... också om hon nu förefaller nästan galen... även om det är en social galenskap... Hon fortsätter men jag har en känsla av att det är slut. Jag försvarar henne alltid, därför att hennes roll har varit enorm. Att inträda i litteraturen med en kvinnlig fantasi och ett kvinnligt språk och samtidigt inta en mans position eftersom hon inte i något skede varit en kvinnoförfattare, utan en författare det var en otroligt svår position som hon fick betala för, åtminstone omedvetet genom detta dystra slut. Det har att göra med hennes överträdelse: att våga skriva det här för första gången.
Jag kommer efter och jag har korsat det med mannen. Utan humor har jag en känsla av att förlora min text. Humorn befriar mig från galenskapens hot, som kanske ligger i det kvinnliga språket. Jag räddas av en manlig humor och en manlig metafysik.
Jag tycker det finns mindre humor i Silsie.
Därför att det finns detta hemska avslöjande om ett sexualmord; scenen i slottet med den lille pojken och den lilla flickan, som slutar i ett fruktansvärt mord. Därför att det rör vid denna kärna av skräck finns kanske humorn inte där på samma sätt.
Det var något ni undanhöll i Rose Mélie Rose.
Jag sade mig efteråt att Rose Mélie Rose var min ljusaste bok, därför att där fanns en slöja, det fruktansvärda visar sig aldrig som i Silsie. Det var därför jag måste ta tåget tillbaka.
"Jag gick till resebyrån för att lösa ut mina tågbiljetter. På resebyråns dörr står det skrivet: 'till lands och till sjöss, i alla riktningar'." (Silsie)
Varför alltid dessa resor?
I Splendid Hotel är berätterskan fixerad vid hotellet som hon ärvt, hon rör inte på sig. I Forever Valley reser den unga flickan till prästgården och installerar sig sedan i dalen nedanför. Hon börjar redan röra på sig inom ett mycket begränsat område. I Rose Mélie Rose börjar man verkligen cirkulera, men bara på ön. Hon vill inte fara över havet. Från bok till bok finns det alltså en vidgning men inom ett slutet område. Också i Silsie görs rörelserna inom den gamla kontinenten. Det är först i den roman jag nu skriver som man börjar förflytta sig på allvar utanför ett slutet område.
Det här är något mycket personligt. Så länge jag varit medveten om världen har jag haft en känsla av att befinna mig i ett fängelse som jag måste komma ut från. Jag såg mycket väl att jag befann mig där och hade först ingen lust att befria mig. Det handlar om modersrelationen naturligtvis.
"När jag kände de första värkarna la jag mina saker i väskan och gick upp till grottan. Det är i grottan jag vill föda. Värkarna varade hela natten och hela morgonen. Klockan tolv då solen nådde zenit och trängde in i grottan förlöstes jag. Jag gjorde precis som i broschyren utan att gripas av panik. Jag gjorde allt i rätt ordning fram till navelsträngen som jag själv klippte av. Jag klarade det alldeles ensam i grottan.Det är en liten flicka. Jag kallar henne Rose. Så fort jag såg henne kallade jag henne Rose." (Rose Mélie Rose)
Kunde ni förklara identitetsförblandningarna i era böcker; folk försvinner, dör, återuppstår med varandras namn...
Dubbelgångarna, metamorfoserna mellan de döda och de levande, menar ni. Jag tror att det kommer ur utgångspunkten, förhållandet till modern. I Silsie tror jag verkligen att hon begraver den dödliga dubbelgångaren slutgiltigt. Det är slut med den dubbla. Men det är något jag inte kan förklara, som bor i mig men som jag inte har inflytande över.
Vad betyder grottan och den gamla kvinnan i Rose Mélie Rose?
Jag kan inte som freudianerna säga: Grottan är... Men det är platsen där hon föds, där den gamla kvinnan dör, där hon föder... det är en arkaisk plats för död och liv.
Man kunde nästan rita en karta över platserna i Rose Mélie Rose. Som när man läste sagor som barn.
När jag skriver är jag blind. Men efteråt kan jag se att jag fungerat som en arkitekt. Kartan utvecklas progressivt. Den här nya boken som jag sökte under två och ett halvt års tid i blindo... under tiden placerade sig, strukturerade sig allt i mitt huvud. Annars hade jag aldrig fått bitarna på plats så fort. Men jag ser det inte medan jag skriver.
"Det obebyggda området börjar precis på andra sidan om boulevarden. Det måste regna mycket i Oat. Ena änden av det obebyggda området ligger under vatten. Vattnet ligger kvar på det obebyggda området. Jag frågade var Tjusargatan ligger. Det är efter Portgränden. Jag är i Portgränden. Det är en smal gata med hus som står tätt intill varandra. Träet i fasaderna håller på att förstöras, många hus ser tillbommade ut. Den enda trevliga överraskningen är att gatunamnen står skrivna med det gamla alfabetet. Det är mycket tyst i Portgränden, det ser öde ut. Tjusargatan ligger strax efter Portgränden. Det är en bredare gata med större hus. Träet i fasaderna är fernissat men det borde fernissas om." (Rose Mélie Rose)
Mellan staden Oat och grottan finns en väg full av detaljer. Också den lilla staden är mycket exakt beskriven.
Ja det är viktigt med precisionen. Det finns en tredje författare som påverkat mig mycket och det är Kafka, författaren för vilken drömmen blev den totala verkligheten. Det är ett omkullkastande av realismen, eftersom den sanna realismen inte är en kopia av verkligheten, det är att göra den inre världen så sann att den avslöjar det verkliga. Det är inte av en tillfällighet som jag satt in en mening ur Slottet i Silsie. Alla mina platser är påhittade. De lever av sin egen kraft.
"Jag har fått sänka mina priser. Jag hade ingen annan råd. Mormor skulle inte ha byggt hotellet så nära sumpmarken. Hon blev varnad men hon var envis. Splendid är allt svårare att sköta. Gästerna är vårdslösa. Toaletterna är i dåligt skick. Splendid går snart inte att känna igen. Man skulle inte tro att det är samma hotell som på bilden i vestibulen. Bara namnet är kvar, Splendid Hotel, som ännu lyser i mörkret när skyltarna är tända." (Splendid Hotel)Er första roman Splendid Hotell handlar om ett hotell som byggts i en sumpmark och gradvis förfaller. I alla era böcker finns städer, kvarter, hus som överges och vittrar sönder. Varför detta förfall?
Jag tror att det är sorgen, detta att utforska en värld som håller på att försvinna. Det finns många nivåer i en text... den intima, den egna mytologin... där förstör jag en värld som jag vill lämna. På generationsnivån berättar jag en kollektiv berättelse, där är det en annan sorg. Vi har ju när allt kommer omkring varit med om att en hel värld rasar samman och att en ny värld föds. Det är något mycket våldsamt.
Jag är född 1948. I mitt förlorade minne, inte mitt personliga minne, finns historiens katastrof. Jag är född på ett Europa i ruiner; min morfar Beckett skrattar åt dessa ruiner. Det är som om de unga flickorna återkom som fantomer från en värld där sorgearbetet ännu inte fullbordats. Därför är gravgårdarna så viktiga både för min egen historia, och också för den sorg som förföljde min generation. Det var nödvändigt att begrava dessa miljoner döda.
Vad handlar er nya bok om, den ni nu skriver på?
Den har sin utgångspunkt i sorgen över mitt äktenskap som varade i tjugo år och som nu kommer att upplösas. Min två år långa skaparkris började med vår separation. Långsamt har jag blivit en självständig individ i mitt eget hem. Det är en revolution, en stor sak för mig. Och det är kanske också bokens intrig.
Hur har era böcker mottagits?
Det har skrivits mycket om dem, studenter har undersökt dem. Men i medierna har inga journalister verkligen skrivit om det jag gjort. I tidningarna får jag ingen ordentlig kritik, bara resuméer. Man har upptäckt texterna, men ser dem inte.
Marguerite Duras är också oförstådd.
Men visst har man försökt dechiffrera henne. Mig kan de inte läsa eftersom jag inte uttytts.
Hur förhåller sig er förläggare?
Jag har för tillfället tre förläggare: Minuit, P.O.L. och Gallimard. Jag har verkligen ingen om vilken jag kunde säga: Jag är hos den och den. Jag är hos alla tre och ingen. Jag ville verkligen vara hos Minuit och de har fått mig att skriva. Men nu är jag besviken. Förläggaren, Jerôme Lindon, motsvarar inte den bild jag hade av honom, vi har stora meningsskiljaktigheter. Jag känner mig fri att publicera hos Gallimard, men det är ett stort maskineri som inte känner ansvar för den samtida litteraturen. Minuit har ändå ett litterärt arv att förvalta.
Hur ser ni på romanen som form?
Man lever ju ändå i sin egen tid och jag tror verkligen att vissa epoker domineras av vissa former. Just nu befinner vi oss i en epok som terroriseras av romanen. Endast romaner utges, mediatiseras.
Silsie har jag kallat en saga. Jag skriver också teater, men där har jag problem både med att hitta en regissör och en förläggare. Hos Minuit vill man bara ha romaner. Nu har Lindon accepterat min tredje pjäs, som är mycket viktig för mig och som litet är en Rose Mélie Rose som pjäs den heter Seaside. I mina första pjäser gick jag i Becketts spår. Den nya pjäsen utgår ur mina romaner, därför är den så viktig. Den utspelas i romanernas universum.
"Lolie. Den unge mannen hade bråttom med att fara sin väg. Jag kunde inte hålla honom kvar. Han sa att jag var för liten. Det är första gången det hänt honom med någon i min ålder. Han sa inte ens sitt namn, han önskade mig inte god jul. Han kastade omkull mig på marken, han tog mig på marken i min julklänning. Nu är min julklänning obrukbar." (Seaside)
Lindon ville inte ha min tredje pjäs efter Mobie-Diq och läste den inte ens. Nu publicerar han Seaside eftersom jag varit otrogen och gett ut Silsie hos Gallimard. Men som litteratur vill han inte ha teater, om man inte har en stor produktion. Jag påminde Lindon om att han vågade publicera Godot i tiderna, när ingen annan vågade... trots allt är han en stor förläggare. Men jag tror att problemet är att han i grunden inte godkänner kvinnliga författare. Det är ingen tillfällighet att Duras lämnade Minuit.
"Medan Lize pratar i telefon, passar Rotz på att anförtro mig att Lill har en affär med Curtz. I Paris talar man inte om något annat än om hur Witz och Curtz hatar varandra. Witz är Curtz största konkurrent, den som just nu förhindrar honom att spela första fiolen. Att erövra Lill är säkert en del av en plan. Utan Lill är Witz inte längre Witz. Rotz berättar också för mig att Witz inte längre klarar sig utan Lize som har gjort sig oumbärlig genom att organisera speciella soaréer på Paradiso. Enligt hans mening har Lize drabbats av personlighetsklyvning. Han skulle vilja höra min åsikt. Jag säger honom att jag inte vet vad en personlighetsklyvning är för något. Han ser ut att ha tråkigt med mig och anse att jag saknar personlighet." (Candy Story)
Hösten 1992 utkommer Marie Redonnet med romanen Candy Story. Den här gången är hon otrogen med förläggaren P.O.L.
Candy Story ger intryck av att vara ett inventarium över alla hennes berättarelement. Där finns de gamla kvinnorna som broderar dräkter till de ungas bröllopsnätter, för att sedan dö. Det hemliga språket, de förfallna stadsdelarna, de häftiga kärleksscenerna, sexualbrotten finns också med.
Det nya i Candy Story är draget av modernitet. Jaget är ingen anonym flicka utan författaren till boken Sise Memoires, utgiven på förlaget Boston, konkurrent till förlaget Moreno. Författare och media-människor med namn som Rotz, Kurtz, Witz, Lind blandar sig obesvärat med arketypiska gestalter från barndomsstaden Sise. Det finns en klarare tecknad, men ändå diffus intrig: en kärlekshistoria och en brottsutredning.
Det lätt naiva, nyktert inregistrerande tonfallet är detsamma som i de tidigare böckerna, men sagans magiska skimmer har gått förlorat i det mondäna myllret.