FRÄMLINGARNA

När marockanen Tahar Ben Jelloun år 1987 tilldelades Frankrikes främsta romanpris, Prix Goncourt, var det första gången en arabisk författare vederfors den äran. 1992 gick priset till Patrick Chamoiseau från Martinique, 1993 till Amin Maalouf från Libanon. Booker-priset 1989 gavs åt japanskfödde Kazuo Ishiguro, 1991 var det nigerianen Ben Okris tur. I Tyskland har de unga författarna namn som Renan Demirkan, i Frankrike heter de Nina Bouraoui, Ya Ding eller Marie Ndiaye, i Storbritannien Timothy Mo eller Hanif Kureishi. Världen har kommit in i Europa.

Tahar Ben Jelloun (f.1944) inordnar sig i en tradition av franska författare från Maghreb (Marocko, Tunisien och Algeriet). Han är sedan början av 70-talet bosatt i Frankrike och är till utbildningen psykolog. Han har skrivit sin doktorsavhandling om invandrarnas sociala och psykiska problem, ett ämne som han också behandlat i boken La plus haute des solitudes (Den högsta ensamheten). Han har skrivit flera diktsamlingar, ett tiotal romaner, dramatik och essäer. Han har under flera år arbetat som journalist och kritiker vid Le Monde och har gjort sig känd som de arabiska intellektuellas språkrör i västvärlden.

Tahar Ben Jellouns prosa är släkt med dikten och drömmen. Hans romangestalter är konturlösa och föränderliga. De är ofta på vandring i tid och rum, mellan verklighet och myt. Hans två mest kända böcker L'enfant de sable (Sandbarnet) och La nuit sacrée (Den tjugosjunde natten) är berättelser om en könsöverskridning, om en flicka som blir pojke i kraft av sin fars vilja. Men flickan Ahmed blir aldrig familjens överhuvud och egendomens förvaltare. Hon blir en myt, ett monster, en cirkusarenornas androgyn, legendernas legend för historieberättare arabvärlden runt.

Romanen Les Yeux baissés (Med sänkt blick) berättar om en berberflickas anpassningssvårigheter, först till västerlandet, sedan tillbaka till det ursprungliga bysamhällets normer. Tahar Ben Jellouns immigrantflicka går från rasande autism till sjudande läraktighet. Hon lär sig stadens ljud, hon lär sig bokstäver och siffror, hon lär sig den västerländska tiden så bra att hon tar sig själv för en klocka. Och den dagen kommer då hon springer förbi sina kamrater i skolan, förbi familjen och de regler som predestinerar en arabisk kvinna att blygsamt slå ned sin blick.

Påfallande ofta är Tahar Ben Jellouns huvudpersoner kvinnor. Tre av hans senaste böcker Jours de silence à Tanger (Stilla dagar i Tanger), L'Ange aveugle (Den blinda ängeln) och L'Homme rompu (Den brutne mannen) är undantag. Stilla dagar i Tanger är ett porträtt av en kolerisk, döende åldring i ett fuktigt, vindpiskat Tanger. Av allt att döma är det sin egen far Ben Jelloun tar avsked av i den lilla romanen. Den är uppbyggd som en obruten, tunnelliknande inre monolog ekande av den gamles minnen, tankar, aggressioner och dolda ömhetsbegär.

Den blinda ängeln har Ben Jelloun kallat en "roman om maffian", trots att det egentligen rör sig om en rad välkomponerade noveller. De binds samman av sitt gemensamma ämne, den sicilianska maffians verksamhet, som Ben Jelloun dokumenterat för tidningen Il Mattino. L'Homme rompu utkom våren 1994 och beskriver dagens Marocko som ett nätverk av korruption. Romanens jag är en grå liten statsfunktionär vars stolthet i livet är hans omutlighet. När omutligheten bryts, bryts också mannen.

Det förefaller som om Tahar Ben Jelloun i sina 90-talsböcker vore på väg mot en allt mer västerländskt konkret prosa. Stilla dagar i Tanger och L'Homme rompu är inre monologer i modernistisk tradition. Både Den blinda ängeln och L'Homme rompu är skönlitterära samhällsdokument. Med sänkt blick är hans mest programmatiska bok; ett slags immigrantepos för Frankrike och Maghreb.

Tahar Ben Jelloun och kubanen René Vázquez Diaz, som också presenteras i den här boken, är första generationens immigranter. De är ännu rotade i sin ursprungskultur, men de kan skriva om den med den utanförståendes skarpblick. De har också en personlig erfarenhet av emigration och exil.

Fransk-senegalesiskan Marie Ndiaye och britt-pakistanen Hanif Kureshi hör till en andra immigrantgeneration på fädernet och härstammar från en fransk respektive engelsk familj på mödernet. Det ger dem ett annat perspektiv på tillvaron och en annorlunda tematik. Att stämplas som främling mot sin vilja är ett av deras ämnen.

Marie Ndiaye (f. 1967) har fått en klassisk fransk skolning och aldrig haft någon kontakt med sin fars hemland Senegal. Hon debuterade på det exklusiva förlaget Editions de Minuit vid sensationella sexton år med en miniroman på preciös, utarbetad franska. Det påstås att förläggaren Jerôme Lindon stod och väntade på Marie vid skolgrinden dagen efter att han fått manuset.

Hennes andra roman Comédie classique (Klassisk komedi), skriven i en enda mening, refuserades av Lindon och blev en mediahändelse. Man kommenterade författarinnans ungdom och utseende, hennes familjebakgrund, hennes 1800-talsmanér att skriva sina romaner för hand i prydliga häften. Marie Ndiaye upptäckte att hon inte tyckte om att uppträda i TV. Hon upptäckte också att hon ständigt blev offer för misstolkningar. Man ville se henne som en etnisk författare som skrev om immigrantungdomars problem, trots att hon aldrig satt sin fot i ett immigrantgetto och identifierade sig med en uteslutande europeisk högkultur.

Marie Ndiayes tredje bok La femme changée en bûche (Kvinnan som blev en vedklabb) är en kafkaaktig berättelse om svartsjuka och lästes av kritikerna som en afrikansk saga.

Ndiayes verkliga genombrottsroman En famille (I familjen, 1990) handlar om främlingskap och skuld. Huvudpersonen Fanny, ett mellanting mellan Josef K och Alice i underlandet, vagabonderar mellan sina släktingar på franska landsbygden. Fannys obehagliga släkt förskjuter henne, misshandlar henne och låter henne dö (två gånger). Det framkommer aldrig vari Fannys förseelse består eller på vilket sätt hon skiljer sig från den övriga släkten i den flottosande franska vardagen.

Våren 1994 utkommer Marie Ndiaye med kortromanen Un temps de saison. Hon uppger själv att boken inspirerats av det liv hon numera lever tillsammans med sin man och sitt barn i en avsides belägen normandisk by.

Hanif Kureishi, född 1954 av en engelsk mor och en indisk-pakistansk far, är en av den unga brittiska teaterns, filmens och litteraturens stjärnskott. Han började som dramatiker och slog igenom med sitt första filmmanus My Beautiful Laundrette (Min sköna tvättomat) om två homosexuella killar som håller en tvättinrättning i London. My Beautiful Laundrette renderade Kureishi en Oscarnominering och följdes av filmerna Sammy and Rosie Get Laid och London Kills Me, en film som Kureishi också regisserade.

1990 kom Kureishis första roman The Buddha of Suburbia (Förorternas Buddha), som blev en världssuccé. Förorternas Buddha handlar om en brittisk-pakistansk pojke som växer upp i en alldeles vanlig, tråkig Londonförort. Tristessen bryts av att Karims pappa får en mera bohemisk hustru och en ny tillvaro som förortens buddhistguru. Karim, pappan och den nya hustrun flyttar till West Kensington och Karim söker sig till fringe-teatern, en värld som skiljer sig som natt och dag från förortslivet.

Med berättelsen om Karim har Hanif Kureishi skrivit en britt-pakistansk Catcher in the Rye, som avviker från de flesta Salinger-epigonerna. Förorternas Buddha är formellt en alldeles traditionell berättelse om en ung pojkes utveckling. Det är berättelsens innehåll som är annorlunda.

Hanif Kureishi är så västerländskt skeptisk och ifrågasättande man kan bli. I likhet med sitt alter ego Karim är han en "äkta engelsman"; ett barn av 60-talets sjabbiga brittiska skolväsen, av 70-talets popkultur och vänsterradikalism. Men han vet också hur det är att som "paki" ständigt utsättas för vardagsrasism. Han kan informera läsaren om att den lilla gumman i kassan i ett belamrat indiskt familjesnabbköp kanske är en prinsessa. Han genomskådar vänsterintellektuellas ras- och klassfördomar. Kureishi berättar om en ny europeisk verklighet och han gör det med ett respektlöst gapflabb åt båda sina "urgamla kulturer" .

Varken den muslimska eller den brittiska kulturkretsen har för övrigt svalt Kureishis verklighetssyn utan protester. Min sköna tvättomat satte New Yorks muslimer i rörelse. Hösten 1993 väckte TV-versionen av Förorternas Buddha reaktioner i Storbritanniens press och parlament.

innehållsförteckning

nästa kapitel

föregående kapitel