Annika Idström

"Han vistades sällan i vardagsrummet, men när han någon gång var där såg han två kvinnor i soffan, mor och dotter, oupplösligt förenade med starka band. När Elisabet lyfte blicken, anade Seppo hat i den, hatet dallrade kring dem som en tjock, stinkande gas. Och Ursula räckte fram handen och gnydde som om hon hade bett om något, hjälp?

Seppo ryste till, han gick ut i köket och bredde sig en smörgås, tog sin tekopp och stängde in sig på sitt rum." (Brev till Trinidad)

Intervjun görs i slutet av april 1993 i författarhuset Villa Kivi i Helsingfors. Annika Idström håller på med sin femte roman Luonnollinen ravinto (Den naturliga födan), och jag har fått läsa manuskriptet. Det handlar om en riksdagsman som sitter i bakrummet till en restaurang och väntar på att bli uppäten av sin fru.

Annika Idström är en vacker, högrest kvinna. Hon är svår att intervjua, därför att hon så ofta själv ställer frågor. Hon förefaller mera intresserad av samtalet än av att "ge en intervju". Jag har försäkrat henne att jag inte kommer att uppta mer än högst två timmar av hennes tid, men vi samtalar hela förmiddagen och en del av eftermiddagen. Intervjun sker, i enlighet med Annika Idströms önskan, på hennes författarspråk finska och inte på hennes svenska modersmål.

Hur gammal var du när du publicerade din första bok?

Jag hade just fyllt trettio.

Vad hann du göra före det?

Jag gjorde ett barn och studerade filmregi vid Ateneum. Jag arbetade som regiassistent för några TV-filmer och en långfilm, jobbade vid TV2, på Nuoren Voiman Liitto, på Läsecentrum.

Varför ville du börja skriva?

Det var självklart på något sätt, vilket var underligt med tanke på hur svårt jag hade att uttrycka mig i ord. Som barn hade jag levt i en miljö som var väldigt ordrik, på gott och på ont. Jag var den stumma i familjen, och jag blev författare.

Du valde från början att skriva på finska, trots att ditt modersmål är svenska. Du har förklarat det som ett slags omedvetet val av ett eget språk i stället för "moderns språk".

Men jag har ju också valt kön. Jag skriver nästan alltid om män. I mina tre senaste böcker: Min bror Sebastian, Brev till Trinidad och den roman jag nu arbetar på är huvudpersonen en man. Genom mannen går jag igenom vissa processer på ett mera distanserat sätt.

Jag kommer att tänka på att egentligen försöker jag kombinera tre saker som är svåra, nästan omöjliga för mig: språket, könet och skrivandet. De utgör alla tre problem för mig, men av allt att döma är det sådana problem som jag måste arbeta med hela mitt liv.

"Jag har ingen far. Min far är död. Och så står han plötsligt här i den här snuskiga syltan som kallas Sea Star, framförkapphängaren i vestibulen och tittar på mig. Jag är klädd i vit blus och har en dignande bricka i händerna, jag står i andra ändan av rummet och stirrar på honom genom den grå röken. Han tittar på mig som om jag var en fyr mitt i havets bränningar, den enda fixpunkten i den här vinstinkande, dallrande hopplösheten. Han har en skygg och flackande blick, likadan var den när jag var barn och jag tyckte inte om den då heller. Han är vid liv och känner mig inte. Det är bra." (Isäni, rakkaani)

Du skrev ändå dina två första romaner om kvinnor. Din debutbok Sinitaivas (Den blå himlen) gjorde att du på ett betryggande sätt klassificerades som en ny psykologisk-realistisk kvinnoförfattare. Då måste följande bok, Isäni, rakkaani (Min far, min älskade), ha chockerat dina läsare djupt. Och det var säkert inte sista gången du chockerade dem.

Isäni, rakkaani kom ut med ett väldigt tryck. Jag minns att jag satt och skrev den första sidan: "Jag har ingen far. Min far är död. Och så står han plötsligt här i den här snuskiga syltan..." All dendär avskyn och allt äcklet som kom ut! Jag tänkte: Är det här jag, kommer det här ur mig? Jag var enormt förvånad och samtidigt väldigt lättad, för på något sätt visste jag nog att de här sakerna fanns i mig. Att äntligen få sticka hål på kvinnobilden, att beskriva en kvinna som varken var snäll eller väluppfostrad eller prydlig. Efter den första entusiasmen kom naturligtvis svårigheterna, som bland annat låg i att hitta realismen på ett nytt sätt.

"Jag är Seppo Sirén från Helsingfors och i övermorgon reser jag hem, jag har packat resväskan, den står och väntar vid dörren, och i garderoben har jag hängt mina reskläder, en lätt jacka och ett par ljusa byxor. På måndag går jag till jobbet, tar raskt itu med posten som hopat sig under semestern och ordnar upp saker och ting. Jag vet inte vem jag är och jag plågas av ångest. Jag är Seppo Sirén, tjänsteman på semester vid stranden av Röda havet och det säger mig ingenting. Jag har förlorat något, jag vet inte vad, jag har förlorat min hustru och min dotter, men nu talar jag inte om dem, utan om mig själv, någonting av mig själv fattas, någon slags ledstjärna som jag hade förr, en fast punkt som mitt liv kretsade kring." (Brev till Trinidad)

Det var med Isäni, rakkaani som du började pröva dig fram till den stil du skrivit i sen dess, en blandning av surrealism och vardagsrealism. Du har alltid något konkret, handfast som ram, till exempel restaurangen Sea Star i Isäni Rakkaani eller skatteverks- och sällskapsresemiljöerna i Brev till Trinidad.

Realismen är ankaret för den stilriktning jag skriver i. Det finns en fara att man annars sprids för alla världens vindar. Men att hitta det rätta förhållandet mellan realism och surrealism är just det som gör det så svårt att skriva. Därför publicerar jag mig också så sparsamt. Nog är det väl det som är det svåra: att balansera mellan ett vacklande jag, ett gränslöst jag i upplösningstillstånd och ett mycket rationellt jag. Men jag tror att det är det enda sättet för mig att skriva på, annars är det ingen mening med hela skrivandet.

Nu minns jag, när jag började skriva Brev till Trinidad och det är därför jag inte riktigt gillar den boken då tänkte jag att nu ska jag skriva en "normal" bok. Jag insåg att någonstans måste det finnas en sådan normalitet, när jag läste en intervju med en välkänd författare, för vilken skrivandet var något mycket okomplicerat, vardagligt. Det han sa fick mig tänka: Just sådär ska jag också göra, det är ju ingenting annat än att sätta sig ner vid skrivmaskinen och börja skriva. Vad i all världen väntar jag på? Nu börjar jag bara nån-stansifrån. Aha, en tjänsteman vid skatteverket... Jag hade nämligen problem med skatteverket just då. Och så tog jag med ett pilgrimssällskap i Israel, för jag hade nyligen varit där.

"Han förvandlades till en varg, han betraktade sin hustru. Hon låg i vilstolen och snarkade, ett fylligt vitt lår lyste i månskenet, ansiktet präglades av samma självmedvetna, hårda uttryck som han blivit så van vid de senaste dagarna. Hans tunga var fuktig och smakade sött, saliven rann ner på hustrun när han sköt fram huvudet och snusade på den ljusa, fylliga halsen, dröjde med tungan där pulsen slog, hastig och het. Så bet han till, huvudet föll åt sidan, munnen slog upp med ett klafs, blodet vällde fram ur hals och mun, han sög det i sig som för livet, döende av törst som han var." (Brev till Trinidad)

Men i Brev till Trinidad blev allt onormalt med besked. Den trogna hustrun blir en hora, den utvecklingsstörda dottern ett helgon och den beskedlige tjänstemannen en varulv.

Den boken började bli bra först mot slutet, tycker jag, med dottern Ursula. Jag önskar jag hade vågat komma till henne tidigare, men jag kunde inte då.

Du har sagt att du ofta utgår från en bild, när du börjar skriva en bok. Hade du någon bild när du började skriva Brev till Trinidad alldeles oavsett normalitetsexperimentet?

Jag hade en bild av en far, en mor och en dotter i Israel, i semesterstaden Eilat. Det är tidigt på morgonen och föräldrarna är i sovrummet. Dottern, en flicka i puberteten, har sovit vid simbassängen. Man ser på något sätt att fadern och modern har svårt att närma sig varandra och att dottern har en mycket speciell funktion i deras förhållande. Det var utgångsbilden; det var egentligen Ursula som fick mig att börja skriva.

"Det är julnatt, stan syns som en mörk siluett på andra sidan viken, skorstenarna vilar, metron har stannat och inga bilar syns på Österleden. Det har inte snöat en enda gång ännu och marken är svart och torr. Himlen är full av stjärnor och det är nästan fullmåne.

Jag är mycket liten till växten, det måste jag säga genast, för min storlek har bestämt mitt liv och gör det också i denna stund. Om jag inte var så hemskt liten så satt jag kanske inte på ett fönsterbräde fem trappor upp. Som jag sa så gillar jag höga platser, i Stadiontornet har jag varit fem gånger." (Min bror Sebastian)

Du har berättat att innan du skrev Min bror Sebastian såg du framför dig bilden av en liten, ensam pojke som sitter i en fönstersmyg i ett trist förortshus och nynnar på en julsång.

Det är en bok som har ett barn som huvudperson, en fruktansvärt svart bok om hur det är att vara barn. I nästan alla dina böcker har du barn som behandlas illa av sina föräldrar och av andra vuxna. Ser du verkligen barndomen som en så förfärlig tid?

Det är svårt att säga hur vår barndom egentligen varit, då vi inte har någon omedelbar kunskap om den. Vi har känslor och minnen, men hur autentiska är de egentligen? Känslorna, till exempel hatet, blockerar minnena och transformerar dem så att vi inte ser vad som finns där bakom; kanske finns där något ljust och lyckligt, något som ökar vår kunskap om barndomen och oss själva. Egentligen talar vi om myter när vi talar om barndom. Tyvärr tycks myten om den olyckliga barndomen vara mera övertygande än myten om den lyckliga, och nu tänker jag inte bara på alla de hemskheter som barnen i dag är utsatta för.

Att bli vuxen, att bli "sig själv", att inte mera vara utsatt och beroende, utan en fristående individ innebär att man blir annorlunda. Och nu vill jag hänvisa till Julia Kristeva som säger, att erkännandet av annanheten går via hat, förkastande och våld. Att man känner igen smärtan och hatet, det ömsesidiga eländet! Så när du frågar om jag tycker att barndomen är en förfärlig tid, så vill jag påstå att den är det. I själva verket är den livsfarlig, för i barndomen kan man mista möjligheten att leva sitt eget liv och gå igenom livet levande andras liv eller eller inget liv alls.

Vad jag känner mycket starkt när jag läser dig, är att det ändå finns en alldeles speciell humor. Vill du att den ska finnas där?

När man kommer till det absolut dystra och hemska, börjar man skratta. Det finns folk som säger att jag är en hemskt rolig människa, ibland.

"På eftermidagen samlas vi i fritidsrummet, klockan fem är det middag. Det är färre flickor än pojkar här, åldersfördelningen från sju till tretton. Baby är allas kelgris, hennes riktiga namn är Marja-Leena Lehikoinen, en oformligt fet och storväxt 12-åring, fortfarande sängvätare.(...) Flickan kommer från ett splittrat hem som vi andra. Hon var bara tre månader när hon glömdes kvar på villans veranda, till all lycka var det i juni så det var rätt varmt och uppehållsväder. Mamman åkte till Mallorca och pappan skulle hämta flickan, men i fyllan glömde han det. Efter tre dar hittade grannarna det medvetslösa barnet. Det låg på mage i vagnen, nersölat av avföring, spyor och blod. Därför sover Baby alltid med lampan tänd, jag vaknar ofta av ett hjärtskärande skrik: mamma, mamma! Samma person ropar också många andra på här, till exempel Heiskanen, en ljushårig, sparrisliknande pojke, 11 år, en hummelstör, nästan 180 cm, rösten gäll och rå.

Gode Gud, jag ska inte besvära Dig mer, Din tid är dyrbar och det finns ju andra som har bekymmer. Och vi behöver ju inte säga något för att Du ska veta hur vi har det, Du är ju en allvetande, vis och barmhärtig Fader som särskilt älskar barnen." (Min bror Sebastian)

Huvudpersonen Antti i Min bror Sebastian är också en fiffig och rolig liten människa.

Men det är ett skratt som fastnar i halsen, för i botten finns tragiken.

Det är en medlidande humor, ingen ytlig humor. Och den finns nog i alla dina böcker.

Den finska mentaliteten är präglad av en viss dysterhet på gott och ont. Vi kommunicerar språkligt på ett mindre rörligt och mångbottnat sätt. I finskan finns bland annat färre ord och nyanser att uttrycka känslor med. Språket har en tyngre och seriösare kvalitet; för att man ska kunna introducera en "jouissance", en njutning, i den finska litteraturen måste språket tänkas om.

I och för sig, om man tar livet mycket allvarligt, då är det dystert. Men man kan inte ta livet hemskt allvarligt. Det ligger en pretentiös självhävdelse i att ta det så.

Om man ser på vad du har gjort, så har det berört saker som man inte talar om: modershat, fadersfixering, incestuösa fantasier, barn- och kvinnomisshandel... I allmänhet är det just tråkiga och dystra saker som man tabubelägger. Vår hela strävan går ju ut på att normalisera livet enligt en trevlighetsnorm. Ändå finns alla de här hemska sakerna i vårt undermedvetande. Dem lyfter du fram, och det kan inte bli särskilt trevligt. Du talar om det man förtigit. Din metod kan kanske jämföras med psykoanalysen.

Den bok jag nu skriver på handlar om kärlek, eller rättare sagt om kärlekens omöjlighet. Den har sin upprinnelse, inte i en bild, utan i min intensiva läsning av den svenske psykoanalytikern Jurgen Reeders bok Begär och etik.

"Det förvånar att psykoanalysen så envist vill hålla fast vid den enfaldiga föreställningen att kärlek vore något subjektet i teleologisk mening skulle 'mogna' fram till ifall dess utvecklingsväg bara inte kantades av alltför många svårigheter och besvikelser. Det förvånar att man söker en diskurs om kärlekens fundamentala eller inneboende harmoni, där det istället borde vara uppenbart att det vi kallar kärlek i bästa fall är ett symptom, bakom vilket människan finner sig vara itusliten av disparata krafter." (Jurgen Reeder: Begär och etik)

Redan bokens baksidestext föreföll mig enormt intressant. Där krossas kärlekens illusion, och illusionen om vad mannen och kvinnan är. Den grundtanke som finns också i min bok är att kärleken mellan könen, kärlek som innefattar begär, inte kan finnas, att den grundar sig på en villfarelse. En villfarelse om könen och om att begäret kan tillfredsställas.

När jag hittade Reeders bok för drygt ett år sedan, blev den min väg till den franska psykoanalysen. Jag har alltid varit intresserad av psykoanalys, och själv gått i terapi. Men jag hade glidit bort från kärnfrågorna, därför att den terapeutiska sidan har varit så dominerande här hos oss, inte den filosofiska, ifrågasättande, sökande. Också Freud har väl ursprungligen haft ett intresse för de frågor som undersöker människans väsen och hennes existens. För mig är Lacans betydelse den att han reflekterar över det här, han är mera filosofisk än terapeutisk.

När du säger att du intresserar dig för psykoanalys, så menar du att skrivprocessen för dig själv också fungerar som ett slags psykoanalys?

På sätt och vis, men då avser jag psykoanalys i just filosofisk, inte i terapeutisk mening. Man skriver inte för att bli så att säga frisk, utan för att utforska. Det här har varit en viktig insikt för mig, därför att den har befriat mig från rädslan att själv insjukna. Jag har svårt att bemöta människor som säger: Dina böcker är sjuka. Det har alltid varit ett dilemma.

I den nya boken använder jag med förkärlek uttryck som "jag kände en sjuklig njutning". Det är plötsligt underbart att använda ordet "sjuk". Att vara "sjuk" är egentligen en gåva, om man förstår att använda den överkänslighet som avvikelsen ger. Men jag vill inte bli stämplad som "rubbad" eller "sjuk", jag är fortsättningsvis författare. Jag är ingen psykotisk särling som sysslar med självterapi.

Det är väl i allra högsta grad ett friskhetstecken om man kan skriva om de här svåra sakerna.

Det är förresten intressant att det finns så mycket av den här typens människor just bland de kvinnliga författarna. Man kan naturligtvis resonera som så att det också annars finns mera psykotiker och sinnesrubbade bland kvinnorna, vilket kanske beror på att mor och dotter är av samma kön. Det är bara så synd när man tänker på dem alla: Victoria Benedictsson, Virginia Woolf, Sylvia Plath, Marina Zvetajeva... att de inte fick möjlighet att använda sin så kallade sjukdom, eller snarare känslighet, som en livskälla.

"...allteftersom antalet kvinnor ökade på institutionen hade också gradu-ämnena förändrats, blivit hur skulle man uttrycka det något obestämda och substanslösa, ja så att man snart forskade i vad som helst; planeternas inflytande på trafiken eller kärlekens inverkan på den vuxna befolkningen i huvudstadsregionen. (...)

Jag tycker att det vore ett bra gradu-ämne, sa jag. Vilketdera, frågades det och jag svarade att det senare. Hade jag hört rätt? Jag upprepade ordagrant vad jag hört. Jag sade att man nog borde överväga om det var ändamålsenligt att ha huvudstadsregionens hela befolkning som forskningsobjekt, borde man särskilja en mindre grupp, tillexempel de 2545-åriga männen? Ja, sade jag, jag skulle nog helst undersöka männen. Då lade jag märke till att amanuensernas mungipor drogs till sneda och roade leenden." (Luonnollinen ravinto. Den naturliga födan)

Är det viktigt för dig att du är en kvinnlig författare?

Jag märker att frågan om könet och språket just nu sysselsätter mig starkt. Jag tycker det är svårt att hitta en kvinnlig identitet och ett kvinnligt språk när jag skriver. Jag har blivit mycket medveten om det här medan jag skrivit på den nya boken, om frågor som vad är mitt jag, vad är mitt kön, vad är mitt språk? Det känns som om jag borde skriva på någon slags hemgjord gallimatias som bara vore mitt språk.

När vissa franska feminister säger att kvinnan inte har något språk, och Lacan säger att hon är den Andres andra, så tror jag att där ligger en hemsk sanning. Och då kommer vi till frågan om det överhuvudtaget finns några kvinnliga författare ännu, om det finns någon verklig kvinnolitteratur, annat än den som fötts som ett sidospår till den förhärskande manslitteraturen.

Du godkänner alltså varken en kvinnokultur som baserar sig på jämlikhetssträvanden eller en som grundar sig på protest?

Jag tror inte kvinnan bör vara jämlik mannen. Hon bör vara det avskilda väsen hon är. Jag anser att kvinnan är annorlunda genom sitt kön, verkligen annorlunda. Och mannen är annorlunda. Därför känner jag att jag opererar i ett vacuum, på ett språk som strukturerats av männen. Tänkandets tradition är helt skriven av män. Men man hamnar där, eftersom skrivandet är en intellektuell sysselsättning, även om det samtidigt är känslomässigt.

"Man äter ju inte alltid av hunger, utan helt enkelt för att man har lust till det... du vet precis vad jag menar: plötsligt längtar man bara efter mammas vispgröt, fläsksås eller potatismos, ja så att när man äter den är man inte riktigt på det klara med om potatismosen äter mig eller jag potatismosen.

Jag är alltså ingen bra talare, men ibland hittar också jag ett korn (som den höna jag är), och då är det en glädje att lägga märke till att de så kallade osakligheterna trots allt tjänade helheten och ledde till en insikt, hur otroligt det än låter." (Luonnollinen ravinto)

Det finns en replik i manuset till din nya bok, som jag fäste mig vid. Den manliga huvudpersonen är en framgångsrik riksdagsman och hans hustru är en litet vimsig hemmafru. Hon säger i en av sina monologer, i förbifarten, du har satt det inom parentes: "(som den höna jag är)". Det är alltså helt naturligt för henne att se sig själv på det traditionella sätt som männen alltid sett kvinnorna?

Nu vill jag understryka att det där är en enormt viktig replik, därför att det för mig var en stor insikt, att jag inte kan hitta kvinnan i mig själv och kvinnans språk om jag inte står hundraprocentigt bakom en kvinnlig tradition.

Paavo Haavikko sa för någon tid sen att diktaren borde lära känna det verkliga livet, affärslivet. Detsamma kunde gälla kvinnorna. Men hur skulle kvinnan kunna känna till affärslivet? Hon lever ju i mannens kontext. Det var väldigt befriande för mig att beskriva en sådan här totalt irrationell kvinna, som bara levt hemma och lagat sylt och att göra henne till den utlösande faktorn, som får mannens värld att rasa. Det är hustrun som leder in mannen i en fälla. Jag levde mig in i hönstraditionen och befriade mig samtidigt från den.

Du låter hustrun ansluta sig till ett sofistikerat kannibalistiskt sällskap, vars nästa maträtt planeras bli riksdagsmannen själv. Varifrån kommer kannibalism-temat hos dig? Det skymtade redan i Brev till Trinidad, där Seppo Siren i drömmen blir en varg som slukar sin hustru.

Kannibalismen finns i tiden, den finns överallt i vår hemska slösaktighet och det sätt på vilket vi förstör jorden. När jag för några somrar sedan kom från turistparadiset Grekland var jag bedrövad. Det är kannibalism om något, när vi slukar hela länder.

"En regnig dag i augusti eller september förra året satt min man vid brasan i öppna spisen och jag tittade ut genom fönstret. På vägen, framför huset bakom pilhäcken hade igen en mager och olycklig kvinna dykt upp.

Där är igen en sådan där på gatan, sa jag och av den tystnad som följde visste jag, att jag måste uttala det ord som min man avskydde och igen tala för den goda saken.

Där är igen en flykting, sa jag och då avlägsnade sig min man från rummet, fördjupade sig i ett partiprogramsutkast som med humanitet förespråkade fasta värden, eller slank ut på stan för att stressa av, jag minns inte vilketdera.

Jag kunde inte förstå vad han hade emot flyktingar; visst förstod jag att man inte kunde ta dem hem till oss fast vi efter att barnen flugit ur boet hade omkring trehundra kvadratmeter till vårt förfogande, men att man inte fick ge dem mat, inte ge dem tillfälligt skydd över huvudet när vädret var dåligt..." (Luonnollinen ravinto)

Associationen till utsugningen av Tredje världen kommer starkt in i din bok genom hustruns så kallade hallucinationer; hon börjar se "flyktingar", utmärglade människor släpa sig längs vägarna och kliva över staketet till hennes villa. Utvecklade du det här temat medvetet pedagogiskt?

Inte alls medvetet. Allt började just från repliken "( som den höna jag är)", ur den här kristallklara sanningen öppnades allt. Jag fick för en gångs skull vara en höna utrustad med så kallad kvinnlig logik, en stolla, en idiot. Insikten om flyktingfrågan fick jag väl just under min Greklandsvistelse och den tog sig uttryck i hustrufiguren i min bok.

När du skriver, förankrar du oftast dina idéer i alldeles vanliga, litet dumma människor.

De är klichéer, som till exempel den här riksdagsmannen. Jag tar ett skal som jag sedan börjar penetrera. Förresten tror jag att det finns vilka djup som helst i alldeles vanliga människor. Ingen är sist och slutligen tråkig och vanlig, folk bara bär på så mycket försiktighet och så många konventioner. Men att den egentliga huvudpersonen skulle vara riksdagsman var mycket viktigt för mig.

Varför ville du att han skulle vara just riksdagsman?

Redan det finska ordet "kansanedustaja", en som representerar folket, är ägnat att stötta ett falskt jag hos en människa. Riksdagsmannen är också en maktsymbol, han befinner sig på en så kallad utsiktsplats där han lär känna samhällets olika sidor. Samtidigt är det ett yrke där man isoleras från samhället. I boken säger en av personerna till riksdagsmannen: Ni vet säkert inte vad som händer i världen, att hungriga människor klättrar över ert staket. Jag ville använda riksdagsmannen som en arketyp, den som representerar den blinda makten i vårt samhälle.

"Om jag minns rätt saknade två av dem ena bröstet, två saknade hår och tänder, ett par stycken låg i dropp i en sjuksäng och en var så mager att jag förundrade mig över att hon var vid liv då bilden togs. Jag fick inte se några lik, men nog en likkista i krematoriets kapell och en gravsten, på vilken stod ett namn jag kände och som fick mig att må dåligt."(Luonnollinen ravinto)

Du har gjort riksdagsmannen till en don Juan-typ. Du låter i en absurd diavisning mannens älskarinnor passera revy, de är alla anfrätta av kräfta eller andra sjukdomar.

Inte är han någon riktig don Juan 384 älskarinnor är väl inte något ovanligt.... Men visst är sättet på vilket män konsumerar kvinnor också ett slags kannibalism. Riksdagsmannen har behövt kvinnor för att nära sig och kvinnorna har lidit brist på någonting och sökt det hos en man. Om mannen hade haft det, så skulle kvinnorna ha blivit mätta, men när mannen inte hade det så är kvinnornas enda utväg att börja äta upp sig själva. Det är ju en teori om cancern att människan börjar äta upp sig själv.

Det här är min omskrivning av tanken i Jurgen Reeders bok om kärleken i teleologisk mening. Vi lever i den villfarelsen att om vi finner kärleken, så kommer vårt liv att ordna sig. Vår kultur är enormt kärleksfixerad. Vi är fixerade vid något som i grunden är omöjligt; kanske är vår kultur just därför så kannibalistisk.

"Han klagar ofta över smärtor i korsryggen och nacken, något som kommer sig av att han stått i den dragiga restaurangvestibulen. Därför får jag ligga med magen mot det kalla kakelbordet medan han stöter bakifrån med byxorna vid anklarna och bara den gröna portiersrocken på sig. Jag har letat efter bättre ställen, men de andra borden är för låga för ändamålet, och fast jag är småväxt och mager, så väger Jalo långt över hundra kilo, så någon stol skulle inte hålla vår gemensamma vikt. När jag kommer ihåg det, brukar jag breda ut en handduk som skydd under min mage, men ändå skaver stenytan mina beniga höfter blodiga. Jalo vet det inte, men han vet inte heller något om den njutning jag känner när jag efter samlaget trycker baken mot bordet och låter sperman sakta rinna ut över kakelns skinande yta. Jag torkar aldrig bort den, den får torka där och följande dag ser jag hur Kaarina och de andra sätter ner sin tallrik där, sätter sig på en pall vid bordet, tar en brödskiva och breder smör på den, som underlag har dekaklet jag gned min bak mot på natten!" (Isäni, rakkaani)

När du beskriver kärleksakten i dina böcker, gör du den oftast till en motbjudande aktivitet. Kärleken brukar man helst tala vackert om.

Jag skulle vilja påpeka att jag inte egentligen beskriver kärleksakten, eftersom kvinnan och mannen i kärleken möter varandra. De möter varandra, också om det är ett möte baserat på en villfarelse. Men jag beskriver inte en sådan kärlek, därför att jag ännu inte lyckats få en man och en kvinna att mötas så att de skulle hitta en samstämmighet. Om jag en dag hittar det, så kanske jag aldrig mera skriver ett ord, därför att det är just den frågan som får mig att skriva.

Ett sådant möte är det djupaste som finns. Det som sker på det sexuella planet, på det verkligt sexuella planet, går ända ner till symbiosen med modern. Där finns något hemlighetsfullt som kvinnor sällan skrivit om. När män gör det blir det inte heller alltid så bra. Till exempel Milan Kundera har av allt att döma ingenting förstått av kvinnorna. Hans kvinna är verkligen den Andres andra.

När du beskriver samlaget, som alltså inte är någon riktig kärleks-akt, beskriver du egentligen mest äcklet, abjektet om man vill uttrycka det i den psykoanalytiska term Julia Kristeva gett det. Det äckliga är starkt närvarande i dina böcker, inte bara i fråga om samlaget.

Det bara kommer, det finns i mig, det där abjektet. Som om man fått för mycket av något och sedan fått vara helt utan. Nu skulle en psykoanalytiker av typ Melanie Klein genast associera till moderns stora bröst som ömsom kväver barnet med mjölk, ömsom lämnar det otillfredsställt och hungrigt.

Du säger att vår tid är kannibalistisk och du har alldeles rätt i att kannibalismen ligger i tiden, både i psykoanalysen och i konsten. Var du medveten om det när du skrev?

Nej, jag hade ingen teori förrän jag skrev, inte heller om kvinno-identiteten. I höstas gick jag på en serie föreläsningar i kvinnoforskning vid Helsingfors universitet och märkte till min glädje att man diskuterar de här frågorna, inte hos oss, men någon annanstans. Det bekräftade för mig att fröet till kannibalismen ligger djupt, ännu djupare än kärleksskiktet, någonstans i förhållandet mellan mor och dotter. En annan inspirationskälla har varit det antika dramat, att kvinnorna under Bacchus fester drack sig in i ett extatiskt tillstånd. De slet sönder, om inte människor, så åtminstone vilddjur och åt deras råa kött och drack deras blod.

Det är på något sätt det heligas andra sida, det här motbjudande och äckliga och skräckfyllda. I kristendomen finns inte det här draget, det märkte jag när jag bodde en tid i Valamo kloster. I kristendomen är förlåtelsen det centrala inte det rasande och vilda. Det tycker jag är otillfredsställande, nästan farligt. För mig är det viktigt att hitta det häftiga sönderrivandet. Bara bakom det kan jag hitta fromheten och lugnet.

"Saker och ting har helt enkelt inte längre samma betydelse som förut, ty liksom ni hade avlägsnat alla tankar från ert sinne och fyllt det med leverlåda, så fylldes er hustrus sinne nu av tomhet, en viss befriande frånvaro som röjde väg för något nytt och aldrig tidigare känt.

I min egenskap av forskare borde jag lägga band på mig själv, förbli neutral och inte ge fritt utlopp för mina känslor, men av någon anledning får jag lust att skratta.

Er hustru tänkte på kött... Hon tänkte att ni är bara kött, ingenting annat."

(Luonnollinen ravinto)

Har du kommit att tänka på att hela den kristna gudstjänsten vilar på kannibalism, att man äter och dricker sin gud varje gång i nattvarden?

Jesus hade ett dramatiskt sinnelag, var konsekvent ända in i det sista och talade i paradoxer. Så som jag ser det var det ett försök att få människan att gå det mest skamliga och mest förbjudna tillmötes, bejaka det och bli befriad från det. Vad kan vara skamligare och kanske just därför det mest åtråvärda än att hänföras till den grad av sina begär att man äter sin medmänniska? Men när man äter Gud om han nu var Gud äter man ren ande och förenar sig med den. För det man äter det är man. Det var också ett sätt att välja parti och visa, att man var övertygad om att Jesus var Gud, vilket det rådde stort tvivel om. Och Jesus, om han själv tvivlade, ville bli bekräftad.

Men den kannibalism du skriver om har ingenting med nattvarden att göra?

Jag har inte medvetet följt upp någon kristen tradition, eller någon annan tradition heller för den delen. Nattvarden är ett heligt sakrament, ett ställningstagande, ett engagemang, ett eldprov om du så vill. Med nattvarden accepterar man uppdelningen i kött och ande, det onda och det goda, prioriterar anden och förkastar köttet. Och efter snart 2000 år av kristen tradition i väst härskar köttet och det onda över människorna. Ska man tolka det så att man ska vara försiktig med paradoxer och undvika att dela saker itu?

Du låter din riksdagsman gå igenom en liknande renings- och lidandeprocess som Seppo Sirén i Brev till Trinidad. Seppo inser sanningen om sin dotter. Kommer riksdagsmannen till insikt om någonting?

Utan vidare, men till en insikt som är en ny villfarelse. Men visst är det mannens inre process det handlar om. Jag opererar med ett drömtillstånd som återspeglar mannens djupliggande rädsla för att bli uppslukad av en kvinna, alltså identifiera sig med sin mor. Men på samma gång vill jag visa det välbehag, den litet perversa njutning som det bereder mannen att vara helt utlämnad åt kvinnans begär.

Via den där drömmen väcks ett barndomsminne som är förknippat med hans mamma. Jag vill inte psykologisera, men jag vill ändå ge en ledtråd åt läsaren eftersom det i bakgrunden finns en kannibalistisk, slukande mor. Minnet är från kriget. Han minns matbristen som rådde, hur allt var på kort och hur modern uppoffrade sig för att skaffa mat från svarta börsen åt sin son. Han minns hur det uppstod en underlig symbios och en bindning mellan dem genom maten.

Med andra ord har mannen kluvit sig själv i tu och klippt bort sitt förflutna och sitt libido, sitt undermedvetna. Poängen är att han när som helst är fri att gå ut ur sitt mörka fängelse i restaurangen, men han återvänder alltid dit. Det är igen kvinnan, nu den unga Anna, som är den utlösande faktorn som får honom att handla. Hon attraherar och stöter bort, hon är samtidigt motbjudande och tilldragande och bär på en hemlighet som han inte kan vara utan.

"Ni förstår, fortsatte jag, jag har ännu inte lärt känna kärleken, så här skulle jag få ett utmärkt tillfälle att undersöka den och samtidigt lära känna den. Jag vände mig mot professorn; skulle det gå för sig, frågade jag.

Jag märkte att jag talat med en för mig ovanlig djärvhet, rätt ur hjärtat, och rodnade. Professorn tittade förvånansvärt milt på mig, nästan med faderlig blick och sade något i stil med: Flicka lilla, nu är det så att kärleken är en fråga om tro, det är som med Gud; om man tror att den finns så finns den, om man inte tror så finns den inte.

Det uppstod en djup tystnad som om han sagt en stor sanning.

På det viset, sade jag, då blir säkert min uppgift att bevisa att Gud existerar." (Luonnollinen ravinto)

Anna är en underlig gestalt, naiv och samtidigt överjordisk. Jag ser henne som en liknande gestalt som Ursula i Brev till Trinidad; ett halvhelgon, en ängel och en budbärare. Naiviteten och en humoristisk effekt skapar du genom att förankra hennes undersökning av kärlekens och gudomens väsen i något så prosaiskt som en pro graduavhandling i sociologi vid Helsingfors universitet.

Det är med Anna som med Ursula, det är egentligen henne det handlar om. När jag ett tag försökte dumpa henne från handlingen och koncentrera mig helt på mannen och hustrun, så förlorade jag hela greppet. Och frågeställningen för hennes avhandling är mycket viktig.

"Hon hade druckit av vattnet, hon satt på knä på marken, och sträckte fram sina fläckiga, av eksem illa medfarna händer. Av nån anledning gick det så, att de där fläckarna började blekna, och sen försvann de helt och hållet. Kvinnan skrattade och grät på samma gång, en väninna rusade till hjälp och ledde undan henne. En hysterika, sa jag till Hyvärinen, men Hyvärinen drack redan på fullt allvar, i nästa ögonblick tryckte hon händerna mot bröstet och utropade, gode Gud, jag andas, för första gången andas jag ordentligt!" (Brev till Trinidad)

Du använder i dina senaste böcker en surrealism som associerar till kristna under, till exempel när Ursula gräver ner sig i sanden och en helig källa sprutar upp. Varifrån tar du sådana element?

Senare blev jag medveten om att jag var påverkad av Pasolinis film Teorema. Där finns en scen där en kvinna gräver ner sig i sanden och så springer det fram en helig källa. Där finns också levitationer och annat som i ett skede intresserade mig väldigt mycket. Helgonen intresserar mig fortfarande. Nu har jag läst mycket om anorexi, tillexempel en bok som heter Holy Anorexia och berättar om kvinnliga italienska helgon och självsvält, vilket är ganska vanligt inom den katolska kyrkan. Tänk på Simone Weil som svälte sig till döds.

Det som intresserar mig är hur man blir anorektiker, här kommer kannibalismtemat in igen, frågan om maten som maktmedel. Ta tillexempel Katarina av Siena, ett helgon som var en ganska stor auktoritet i den katolska kyrkan på 1600-talet. Hon föddes till en familj med 26 barn eller något liknande. Runt henne dog syskonen hela tiden. Själv dog hon vid 31 års ålder, av hunger. De kvinnliga mystikernas självsvält kan ses som ett medel att finna ett inre rum; det egna rummet som Virginia Woolf talar om i konkret betydelse en integritet och frihet som annars inte var möjlig.

När jag skrev Brev till Trinidad och kallade min romanfigur Ursula, så visste jag inte att det fanns ett helgon som hette så. Men enligt Holy Anorexia fanns det en helig Orsola, som var just en sådan helig anorektiker. Hon levde ganska länge, till 60 års ålder, fast hon hela tiden åt sparsamt. När jag läste om hennes barndom och hennes karaktär, så var hon alldeles lik min Ursula. Hon var en kolerisk kvinna, vild och häftig, med starka inre krafter och sin familjs sorgebarn. Hon fick också föremål att byta plats och sådant.

I samband med Brev till Trinidad gjordes det allvarliga försök att tolka dig, om inte som en religiös författare, så åtminstone som en mystiker. Hur reagerar du på en sådan läsning?

Det är naturligtvis så att jag då var, och ännu är, intresserad av religionen, men mera som en dialog än som en absolut sanning. Jag kan inte svälja någonting utan att först idissla det själv. Därför kan jag inte se mig som någon kristen författare och jag tror att det kunde vara skadligt för mitt skrivande om jag stämplades som en sådan eller själv plötsligt "fann tron".

Det att du nu kommer nära religionen, beror kanske på att du kommit så djupt in i din undersökning av vad du själv och människan är. Jag vet inte heller hur man finner tron, men jag har en känsla av att tron befinner sig mycket nära de saker du ser på: könet, sexualiteten, de preoidipala modersbindningarna, äcklet, vansinnet. Det är väl ganska naturligt att du nu åtminstone snuddar vid religionen.

Vad är religionen annat än det hemliga vi inte kan nå, och när vi når den är den oförklarlig. Kärleken är ett banalt och utslitet begrepp i vår kultur, men i förälskelsen inträffar ändå just detta oförklarliga, en metamorfos som är totalt irrationell. Det är det jag försöker beskriva, hur människan via förälskelsen kan hamna i en gränssituation som leder till ett religiöst uppvaknande.

Du talar nu om kärleken mellan man och kvinna.

Det är den jag letar efter, som sagt. Men om och hur jag hittar den är ännu inte klart. Jag hade stora svårigheter med att skriva slutet på Brev till Trinidad. Jag prövade allt och det var först när jag dödade Ursula igen det hemskaste alternativet då hittade jag ljuset, då fick jag kontakt med Seppo Sirén och fick något att röra sig i hans hjärta.

Man kunde kanske säga att jag arbetar planlöst, men till mina valspråk hör, förutom att man inte ska ta sig själv på allvar, att man ska vara ingen för sig själv. Det gäller också bokskrivandet.

Vad menar du med "att vara ingen för sig själv"?

Livet är fullt av nyanser och alternativ. Men om man är mycket mån om sin identitet, så låser man in sig i den och ser inte alternativen. Det är viktigt att kunna tona ned sitt jag, vilket paradoxalt nog kräver ett ganska starkt subjekt, för om du inte har det så hamnar du i psykos.

Menar du, att skrivandet förvandlar dig till ett slags medium och att saker snarare händer genom dig än att du skulle handla medvetet?

Jag vill inte tala om medium, det är ett missvisande ord. Men om jag medvetet börjar manipulera, då kommer det lätt en happy end och klichéer om "nytt hopp" och allt det som vår kultur och vårt samhälle nu ropar på. Om man litar på något irrationellt i sig själv, så blir resultatet inte artificiellt. Här är Dostojevskij det bästa föredömet, hos honom finns ingen manipulation.

"Nu sitter jag alltså här på mitt eget fönsterbräde. Fönstret är öppet; benen, mina korta ben, hänger på utsidan. Om jag rör på dem snuddar de vid den skrovliga stenväggen. Jag håller inte i mig, men jag är inte rädd. Om jag faller så faller jag på en stor sten som jag aldrig har lyckats klättra upp på. Det har alla de andra. Om jag hoppar nu, så klarar jag provet och får vara med i gänget. Inga skadeglada ögon och skitiga nunor som gör narr av en på den stenen mer." (Min bror Sebastian)

Var du medveten om att det skulle bli en så långtgående inre process, när du började skriva?

Om jag hade vetat det skulle jag aldrig ha börjat. Det är en så tung process. Å andra sidan skulle jag inte ha mått bra om jag inte skrivit medan processen pågick. Det har varit mitt sätt att gå vidare.

Det är kanske inte så underligt att du skriver om kannibalism, för du äter ju också hela tiden upp dig själv.

Jag ser det inte så att jag äter mig själv. Jag tror att andra skulle äta mig, om jag inte skrev. Jag har en känsla av att jag genom att blotta mig för andra och för mig själv får mera krafter till mitt förfogande. Förklara vad du menar med att jag äter mig själv!

Du gör allt större delar av dig själv och ditt undermedvetna till arbetsmaterial i din skrivprocess. Du använder dig själv och din erfarenhetsvärld så häftigt, att man nästan kan säga att du äter dem. Och du slukar hela tiden nya bitar.

Kalla det kannibalism om du vill. Det är väl det som konsten går ut på, att ge av det man har. Att vara djupt personlig och nå andra. För att säga det vackert och ganska uppriktigt; när man ger så får man. I den här processen finns det trots allt en djup tillfredsställelse, nästan en mening.

En annan fråga är om du inte ger nytt liv åt dina trauman, gång på gång, genom att fiktionalisera dem.

Det är en sak som jag också funderat på hur mycket skrivandet i själva verket ger näring åt ett drama som man kanske annars redan skulle ha passerat eller aldrig uppmärksammat. Det är en svår fråga och kanske är den helt onödig; inga andra sätt att skriva intresserar mig.

Vad kommer ditt nästa arbete att handla om?

Jag har lovat mig själv att inte tala om mina kommande arbeten. Jag skriver långsamt och publicerar sällan. Själva skrivandet tar inte så lång tid, men förrän idéerna mognar... det tar sin tid. För många år sedan jobbade jag för radion, och nu har jag börjat med det igen. Jag gör ett radiodokument om den fria viljan eller frånvaron av den. Berodde det på den fria viljan att jag besökte ett kloster långt borta i Ryssland, eller berodde det på något helt annat? Frågan är kanske oväsentlig, men genom den kommer jag förhoppningsvis till något väsentligt som just nu inte går att verbalisera.

"Kärleken finns omkring oss hela tiden, men vi hittar den inte. Även den är genomskinlig och därför ser man den inte. Kartorna är försvunna och ingen kan visa vägen. Det finns en kompass någonstans, men nålen har gått av. Klockan är fem på morgonen och månen bleknar på himlen, den börjar likna en blek sol. Natten, som var den klaraste jag någonsin upplevt, tar slut, och den blå dagen börjar. Fåglarna stiger högt och börjar sjunga. Några stiger så högt att de fryser till is och faller till marken. Fåglar av is faller från himlen, men inte jag. Om det alls tröstar dig, pappa, så är också jag en fågel, en kort tid åtminstone, ja, bara en kort tid. Mellan ljus och skugga, värme och köld finns ett tomrum, det kunde vara ett hem, men det är det inte.Trinidad är ett hem. Vi kanske träffas där. Ursula." (Brev till Trinidad)

innehållsförteckning

nästa kapitel

föregående kapitel