Engelsmannen Ian McEwan, svensken Stig Larsson och österrikiskan Elfriede Jelinek har betraktats både som underbarn och som enfants terribles i sina respektive länders litteratur. De problematiserar ondska och våld på ett sätt som har gjort dem till kontroversiella generationssymboler för 80-talet.
Ian McEwan (f. 1948) brukar tillsammans med Graham Swift och Martin Amis räknas till den tuffa skolan inom den yngre brittiska prosan. Han debuterade med novellsamlingen First Love, Last Rites (Sommarens sista dag). 1981 utkom han med sin första roman The Cement Garden (Cementträdgården), som följdes av romanen The Comfort of Strangers (Främlingars tröst). Incest, oförklarligt våld, krypande ondska är element som återkommer i McEwans noveller och tidiga romaner. The Child in Time (Tiden och barnet) tar upp barnets utsatthet, huvudtemat från Cementträdgården. Romanen visar dessutom McEwan som en skarpsynt kritiker av det engelska 80-talssamhället. I sina två senaste böcker The Innocent (Oskulden) och Black Dogs (Svarta hundar) breddar han sitt register till den europeiska närhistorien. Han har också skrivit film- och TV-manus och ett operalibretto.
I synnerhet i sin senare produktion är Ian McEwan en välartikulerad och ytligt sett rätt traditionell romanförfattare. Han inordnar sig medvetet i den brittiska prosatraditionen. Hans intriger är professionellt planerade, hans personer vältecknade. Han arbetar med thrillerformen och gör sina böcker till intellektuell underhållning.
Under det goda historieberättandets täckmantel sysslar McEwan med idéer. Han nöjer sig inte med att beskriva fenomen som ondskan, våldet, barndomen, kärleken, de politiska ideologierna. Han cirklar kring dem, återkommer till dem, försöker nå deras väsen.
I Främlingars tröst försiggår undersökningen av ondskan på ett intuitivt plan; den finns där som ett frö och utvecklas till en bestialisk våldshandling. I Svarta hundar lyfter McEwan ondskeproblematiken till ett resonerande plan. Han låter ett engelskt par genomleva det efterkrigstida Europas historia, från efterdyningarna av nazisternas brott till Berlinmurens och kommunismens fall. Till sist blir en av romanpersonerna nästan ihjälsparkad av den nya tidens män, skinheadsen. I bakgrunden finns de svarta hundarna, ondskans symboler, redo att ta över den historiska scenen.
Stig Larsson (f. 1955) gjorde en uppmärksammad debut med romanen Autisterna strax före skiftet mellan 70- och 80-tal. Autisterna var en roman om rotlöshet, identitetslöshet, social avvikelse, ett "jags" odyssé i Europa. Det var en bok med suverän språkbehandling och ett stort sug. Larsson, kommen ur en anonym, icke-intellektuell Norrlandsmiljö, utropades till 80-talets underbarn. Han fick hela decenniet fungera som unglitterär symbol, något han gjorde så mycket mera effektivt som han även visade sig vara filmare, poet, teaterman. Larsson var också aktiv inom tidskriften Kris, det svenska 80-talets teori- och trendbildare.
I följande roman Nyår stärkte Larsson sin ställning som ambivalensens mästare. Handlingen är stadigt förankrad i den svenska vardagen, varifrån ett jag med minnesförlust flyr. Jaget begår brott, hamnar på anstalt och i fängelse och är tillbaka i den svenska vardagen som om ingenting hänt. Också i romanen Introduktion är allt osäkert, likvärdigt och skrämmande vanligt. Läsaren börjar tvivla på vardagens betryggande identifierbarhet, på de alldagliga frasernas innebörd, på det svenska samhällets förträfflighet.
Komedin I avslutade Larssons 80-tal. Det är en roman om fåfängan, begäret och blicken. Komedin I är Larssons snuskigaste bok, där perversioner som odlats på ett nyckfullt uppdykande sätt i hans tidigare produktion nu får ett klart, tematiskt uttryck.
90-talskritiken har varit mindre översvallande mot Stig Larsson än 80-talets. I essäsamlingen Att skriva sin tid avfärdar Steve Sem-Sandberg Stig Larssons romaner som tidsbunden konsumtionsvara: "deras verkan som litteratur står i direkt proportion till deras förmåga att uppfånga och koncentrera reflexerna från ett stycke närvarande verklighet. När denna verklighet förändras kommer också texterna att inifrån fördunklas och släckas ut. Som vilken konsumtionsartikel som helst kommer de då också att ha förverkat sin innebörd och energi som litteratur."
90-talet har också väckt nya frågor i det svenska kulturlivet, ansvarsfrågorna. Kay Glans talar i essäsamlingen Att läsa världen om 80-talets "skräckellitteratur", drar paralleller till Bataille och Mishima och exemplifierar med bland andra Stig Larsson och Magnus Dahlström. Hur långt kan författaren gå i gestaltandet av våldet utan att främja det? frågar Glans och konstaterar att litteraturen både kan förföra och förstöra oss.
Liknande anklagelser för meningslös glorifiering av brott och våld har riktats mot Elfriede Jelinek.
- Skriver ni aldrig om något trevligt? är en fråga Jelinek lär ha fått av en fransk journalist när hennes senaste roman Lust utkom i Frankrike. Svaret var nekande.
- Min litterära metod är polemiken och kritiken. Andra författare får syssla med utopierna, säger Jelinek.
Elfriede Jelinek (f. 1946) växte upp i en judisk-katolsk, högborgerlig familj. Hennes ärelystna mor utsatte den musikaliskt begåvade dottern för formlig dressyr. Vid aderton års ålder fick Elfriede ett nervsammanbrott. Hon klarade sig ur den konstnärliga krisen genom att börja skriva och ur familjekrisen genom att gifta sig med en man från ett annat land och en annan social klass.
Jelineks tema är kritiken av borgerligheten, kapitalismen och fa-scismen i det österrikiska samhället. Hon har gisslat det här samhället i flera romaner, av vilka Die Klavierspielerin (Pianolärarinnan) och Lust är de mest kända. Hon är också pjäsförfattare och har lyft fram vissa av den tysktalande världens stora gestalter, bland andra Clara Schumann och Martin Heidegger, i mer eller mindre smickrande dager. I sina senaste verk närmar hon sig alltmer en feministisk samhällskritik.
Stig Larsson leder in läsaren i ett värdetomt universum, där ingen ansvarar för någonting, där den mest betryggande vardag kan dölja brott och perversioner av fruktansvärd art - utan att någon bryr sig.
Ian McEwans fiktiva värld är full av värdemättade motsatspar; ondska/godhet, skuld/oskuld, kärlek/likgiltighet. Men han har inga recept om hur det positiva ska uppnås; det onda finns där, kärleken försvinner med en determinism som inte ens den ivrigaste värdedebattör kan råda bot på.
Elfriede Jelinek för en bitter, ensam moralpolemik som ständigt missförstås och tas för sin motsats - värdenihilism och cynism. Som motto för sin mest missförstådda bok, den "pornografiska" romanen Lust, har hon tagit några rader av Johannes av Korset: