När föddes den europeiska romanen? Med riddarromanerna på medeltiden, eller med Cervantes som gjorde narr av dem på 1600-talet? Med Rabelais' respektlösa renässansskratt eller med Samuel Richardson som fick damerna att snyfta på 1700-talet?
Föddes romanen kanske på allvar först på 1800-talet med realismens stora berättelser om individen i samhället och historien? Balzac, Dickens, Tolstoj skapade en fiktion som avbildade verkligheten, förklarade den och gjorde den meningsfull.
Och när dog romanen?
Under hela 1900-talet har författare, kritiker, litteraturvetare och filosofer varit sysselsatta med att ta livet av romanen och ersätta den med en annan roman.
Modernister som Proust, Joyce, Woolf fråntog romanen dess anspråk på objektivitet och sanning. De stora, konsekventa berättelserna fick ge vika för medvetandeströmmar i en subjektiv värld. Kafka och Beckett gjorde romanen till en berättelse om en inte bara subjektiv utan också godtycklig och absurd verklighet. Så kom nykritiken och klippte av banden mellan författare och verk.
På femtio- och sextiotalen gjorde man särskilt i Frankrike både teoretiska och praktiska ansträngningar att utrota den realistiska romanen. I sin bok Le degré zéro de l'écriture (Skriftens nollpunkt) deklarerade Roland Barthes inte att romanen var död, han påstod att den var en Död; "den gör livet till ett öde, minnet till en nyttig handling, den styr tiden och mättar den med betydelse". I pamfletten Pour un nouveau roman (För en ny roman) attackerade Alain Robbe-Grillet den traditionella romanen så som den skrevs av Balzac på 1800-talet och av Sartre i samtiden.
Den nya romanens teoretiker ville eliminera romanens stöttepelare: personerna, intrigen och samhällsengagemanget, kort sagt berättandets fundament.
Något decennium senare fullbordade poststrukturalisterna ochpostmodernisterna mordet på den traditionella romanen och sopade bort resterna av till och med en subjektiv verklighet. Nykritiken ersattes med dekonstruktion, den modernistiska romanen med den postmodernistiska.
Romanen hade blivit en text som återspeglar ett fragmentariserat medvetande. Också författaren försvann, till och med i sin funktion av textproducent. Han/hon var i stället en produkt av sin text. Postmodernismen gjorde parollen om de stora berättelsernas död till en av sina huvudsanningar. Berättelsen berättade enbart om sig själv. Romanen blev metaroman, en Pandoras slutna ask.
För den breda allmänheten var och förblev den realistiska romanen identisk med den "riktiga" romanen. Allteftersom den seriösa romanen blev mera abstrakt och anemisk ersattes den av underhållningsromanen. Det var triviallitteraturen som förde arvet från Richardson och Dickens vidare i publikens hjärtan.
Den traditionella romanens dåliga rykte i Västeuropa förstärktes av dess popularitet hos de totalitära regimerna i Öst, där den blomstrade i form av socialistisk realism. Uppsjön av socialistisk- realistiska beställningsromaner i Sovjet var, har Milan Kundera påpekat, ett säkert tecken på att den ryska romanen egentligen var död.
Romanen som hade dött i Europa levde upp någon annanstans. De stora berättelserna skrevs plötsligt i Latinamerika av författare som Borges, Fuentes, Vargas Llosa och García Márquez.
Det här är naturligtvis en tillspetsad framställning av romanens historia. Ändå tror jag man kan påstå att romanen har befunnit sig i en legitimitetskris under hela senare hälften av 1900-talet. Jag tror också att man just nu kan tala om en renässans för det europeiska berättandet.
Hur ser då de historier ut som romanförfattarna berättar i dagens Europa? Hur skriver man efter modernismens och den nya romanens sabotage av den traditionella romanen, efter den latinamerikanska romanens boom, i dyningarna av postmodernismen, efter järnridåns och den socialistiska realismens sammanbrott?
För att få svar på den frågan gav jag mig ut på spaning efter romanen. Det blev en resa i Europa, i ett hundratal böcker och i femton författares medvetande. Resultatet har jag kallat "Berättelsernas återkomst". Intervjuboken kunde också heta "Författarnas återkomst". Att jag vänt mig till författarna är ett ställningstagande för författaren som medveten, reflekterande upphovsman till sina verk.
Jag har haft den dubbla intentionen att söka aktuella tendenser och samtidigt presentera de individuella författarskapen. En tredje avsikt är att problematisera intervjun som form. Vad avslöjar en intervju och vad döljer den? Vad vill och kan en författare säga om sina verk och deras tillkomstprocess?
Som en tredje röst i samtalen har jag introducerat citat ur böckerna. Citaten förklarar och illustrerar, men det händer också att de ifrågasätter och polemiserar mot det som sägs i intervjuerna.
De intervjuade fördelar sig över Europas karta enligt mitt subjektiva val. Den äldsta är född 1942 och den yngsta 1967. Som författare har de alla redan skapat sig en profil, utan att ännu definitivt ingå i en litterär kanon.
De femton som tålmodigt och älskvärt ställt upp för intervjuer finner sig grupperade och rubriksatta, inte alltid på det mest självklara sättet. Vad hade varit enklare än att konsekvent gruppera intervjuerna nationsvis? Nu förenas författarna tematiskt över nationsgränserna.
Först som sist vill jag påpeka att den här boken inte är ett försök att förvandla romanen till vad den tidigare var. Det rör sig om en öppen undersökning av vad romanen är och kan bli.
Tuva Korsström
- |