"När hon kom till mormors hus, i andra ändan av byn, återfick de två hundarna som hon förr i världen ofta hade klappat och som nu var så gamla att de knappt såg något alls, tillräckligt med krafter för att rasande kasta sig mot grinden, och så fort hon visade sitt ansikte mellan spjälorna skällde de med en våldsamhet som hon aldrig sett förut. Hon kallade milt på dem med deras namn. Deras ilska fördubblades. Hon ställde ner sin väska och klev upp på en stor sten i ena ändan av staketet och, övertygad om att hundarna inte skulle nå henne, stack hon in hela överkroppen genom gallret, ropande mot huset att man skulle komma och öppna. Och det gjorde henne ont att hundarna inte kände igen henne, det tog hon som ett tecken på att hon gjort sig skyldig till någon allvarlig försummelse ." (En famille)
Marie Ndiaye lever i den normandiska byn Corneilles nära Lisieux med sin man Jean Yves Cendrey, också han avantgardistisk romanförfattare. Huset där de bor är ett typiskt högt och mycket smalt normandiskt gråstenshus i tre våningar med branta trappor. När intervjun görs i oktober 1991 är deras dotter Laurien en månad gammal och ligger, ljust chokladfärgad, i sin mors famn.
Marie Ndiaye är mycket blyg och tillbakadragen. Hon uttrycker sig exakt och nästan litterärt. Hon svarar kort på det man frågar henne och brister aldrig ut i monologer. Intervjun får en anstrykning av förhörsprotokoll. Tvåtimmarspasset med henne är både förtjusande och ansträngande. Vi skrattar mycket, för vi vet båda att hon egentligen inte vill svara på mina frågor - och ändå gör hon det.
Ni började ju skriva när ni var mycket, mycket ung, inte sant?
Det gör väl de flesta författare. Det som var annorlunda med mig var att jag publicerades så tidigt.
Vid vilken ålder började ni verkligen skriva böcker, inte bara små försök?
Vid 12-13 års ålder. Jag skrev romaner: en stor rysk roman, en nordamerikansk, en sydamerikansk...
Ni kom tydligen tidigt i kontakt med världslitteraturen. Var det av en händelse, eller läste man mycket hemma hos er?
Min mamma läste mycket och det fanns mycket böcker i huset.
Vilka böcker var det som fascinerade er så att ni till exempel började skriva en rysk eller en amerikansk roman?
Tolstoj med Anna Karenina ... Faulkner, Tennessee Williams... Jag tror att jag försökte återuppväcka den lust jag känt när jag läste de här romanerna genom att själv skriva liknande.
Placerade ni redan då intrigen i en miljö som stod er nära?
Senare. Första gången jag gjorde det var i Den ljusnande framtid.
Den ljusnande framtid skrev ni alltså vid femton års ålder.
Sexton.
Varifrån kom idéerna, temat, formen?
Temat var förknippat med en historia som jag hört, men det är ju när allt kommer omkring ett mycket klassiskt tema när man är femton-sexton att tala om en ung man eller om en ung kvinna, om skolan. Man har inte mycket att välja mellan, eftersom man upplevt så litet. Formen var inspirerad av Proust, som jag läste vid den tiden. Jag tycker inflytandet är litet för starkt, när jag nu läser om passager ur den här första boken.
"Trots det lugn han tvingat sig till dessa långa minuter, ja till och med kyla, med vilken han till priset av en intensiv koncentration lyckats täcka sitt ängsliga ansikte, drabbades han av en stark känsla vid åsynen av den unga flickan och förblev ett ögonblick som förlamad, gripen av en obändig lust att fly, medan han samtidigt förutsåg, med snabb och klar tankeverksamhet, huruledes han skulle gå fram till henne och de meningar han skulle utslunga utan att släppa henne med blicken för att kunna fånga summan av hennes reaktioner, som i detta överraskningens ögonblick inte kunde bli annat än spontana och följaktligen avgörande för den unge Z." (Den ljusnande framtid)
Vad är det som är så proustskt i er stil... meningarna?
På den tiden föreställde jag mig, helt naivt, att en vacker mening är lång och komplicerad. Det som jag läste hos Proust.
Vad går historien ut på, vardagsberättelsen som finns gömd bakom de långa proustska meningarna?
Det finns ingen historia, det är intryck, en analys av mycket banala, vanliga känslor hos en ung man på femton-sexton år. Ingenting händer, ingenting alls. Det finns ingen berättelse. Det är snarare en beskrivning på ca 100 sidor av vad den unge mannen känner.
Vad känner han?
Svartsjuka, besvikelse... allt man känner vid den åldern.
Varför en ung man och inte en ung flicka?
Jag tror jag valde en ung man för att det kändes mer neutralt. På franska är det maskulina han "il" också neutrum, det feminina "elle" är mycket exaktare, mera bestämt. Min tanke var att tala om hela det unga mänskosläktet, om en ung person snarare än om en pojke eller en flicka.
Ni hade turen att genast få er roman publicerad. Vilka orsaker hade Jerôme Lindon på Editions de Minuit att genast vilja publicera romanen?
Jag tror han tyckte om den.
Följande roman, Klassisk komedi, är skriven i en enda mening och refuserades av Lindon. Hur kom ni på tanken att skriva en sådan roman?
Vid den tiden tyckte jag mycket om grammatikaliska och syntaktiska lekar. Det intressanta var att se om man skulle kunna skriva en hel bok i en mening. Det är möjligt på franska. I dag intresserar jag mig mindre för den här typen av frågeställningar.
Men vid den tiden intresserade ni er mycket för språkliga experiment. Så det var snarast som en gymnastikövning.
Javisst. Numera rör det sig mera om att söka nå ett exaktare innehåll via språket.
"...för att med en, som det medan hon talade tycktes lätt, mycket lätt road min upplysa mig om att min granne, som jag stod på så god fot med, just hade ringt för att tala om att kusin Georges, då han i min frånvaro kanske hade velat tillreda någon varm dryck, eller kanske värma upp resterna av middagsmaten, hade kommit för nära gaslågan, inte märkt att det tagit eld i hans slips och på några minuter hade han, den aningslöse, blivit bränd till döds och så när satt eld på hela huset, åsamkat skada på mina möbler och mitt golv samt helt förstört mina lakan och madrassen som han, för att kväva lågorna, klumpigt nog slängt sig på och till ingen nytta ... " (Klassisk komedi)
Vad hade den enorma meningen i Klassisk komedi för innehåll?
Temat var en dag i en trettioårig mans liv i Paris. En banal dag: besök hos familjen, möten osv.
Men det fanns ändå en poäng på slutet, hans kusin dör till exempel.
Slutet var slutet på dagen.
Varför ville Lindon inte publicera det här?
Han sa att det var omöjligt att använda. Men han sa det litet för fort, några månader senare ändrade han sig.
Då var ni redan hos förlaget P.O.L. med romanen. Det var en roman som kom att intressera en större publik. Varför?
Det var televisionens och tidningsartiklarnas förtjänst, tror jag. Också det att jag var så ung: nitton. Det är något som folk gillar. Det var väl just det!
Tror ni att folk som köpte boken blev besvikna, att de ingenting förstod? På sätt och vis hade ju fel sorts läsare lockats att köpa den.
Jag tror att så fort man säljer mer än 1000 exemplar så är det av ganska artificiella orsaker. Och det var ju inte heller någon enorm försäljning: 4000-5000 ex. Min första bok sålde 800 och den tredje 1500. Min senaste bok En famille har sålt bra: 8000. Men där beror det också på att boken råkar beröra fenomen som nu är på modet... det är inte för bokens egen skull.
Vilka är de här fenomenen på modet?
Det faktum att min far är från Afrika är något som gillas i dag, man talar mycket om "les beurs", om ungdomar ur den så kallade andra generationen. Det var det som var på modet.
Är det då verkligen så att kritikerna helt följer modet?
Problemet var att alla kritiker tolkade boken så att en ung mestisflicka utesluts ur familjekretsen. Men det är inte vad boken handlar om, det säger jag aldrig. Det är irriterande att ständigt stöta på den här tolkningen. Min roman började snarare låta som en sociologisk essä om rasproblem. Allt som jag hade velat hålla tvetydigt, gåtfullt, klargjordes på ett entydigt, nyanslöst sätt. Det var obehagligt.
"Men så öppnades äntligen dörren. Och, till sin förvåning, kände hon igen flera av sina morbröder, mostrar och kusiner, som trängdes på yttertrappan och ännu inte vågade sig ut på gården. De var klädda i glansiga klänningar, mörka kostymer, vita skjortor knäppta ända upp. Och hennes kusin Eugène var där, med sina glänsande lockar, det hade hänt att de pussats, av en händelse, i skuggan av något stort skåp. Då mindes hon plötsligt att det var mormors födelsedag i dag. Hon hade glömt mormors födelsedag, mitt i sina planer, absorberad som hon var av sin nya idé. Men man hade ändå kunnat bjuda henne; familjen förenades för att fira utan att bry sig om att en av dess medlemmar saknades, en som aldrig gjort något illa, som inte ens på avstånd någonsin förtalat familjen. Hade hon inte alltid samvetsgrant, med en känsla av brottslighet, dolt hur främmande och ibland förhatlig släkten föreföll henne på grund av alla dess nedrigheter? Och, ändå, låter man bli att bjuda henne på mormors födelsedag, låter henne bli hängande i grinden, halvt strypt mellan spjälorna, och den blick man fäster på henne är kyligt förvånad." (En famille)
Vilka var era ursprungliga intentioner, innan kritiken kom och förklarade allt?
Det var att skriva en exemplarisk berättelse, i vilken en viss grad av mysterium och outsagdhet kvarstår. Jag ville inte att hjältinnans främlingskap skulle konkretiseras i någon exakt egenskap. Jag ville att utestängdheten skulle anta en vidare, symbolisk proportion.
Man drog naturligtvis paralleller till Kafka. Och där närmade man sig kanske mer det ni ville göra. Hos Kafka är huvudpersonernas brottslighet på samma sätt gåtfull och oförklarlig. När det gäller Kafka har man ju velat konkretisera litet på samma sätt och se honom som en tolk för de förtryckta i östblocket eller för judarna under Hitler. Man har skapat en utifrån kommande tolkning. Skrev ni medvetet i en Kafka-tradition?
Javisst, det är mycket svårt att frigöra sig från stora föregångare.
Är Kafka en av de viktigaste?
Ja, vid sidan av Proust. Kafka, Joyce och Proust.
Det som jag finner så kafkainspirerat i En Famille är blandningen av det vardagliga och det avvikande. Man är nedsänkt i vardagen och samtidigt är det ingenting som stämmer.
Mmmm.
Varifrån kommer den här exakt tecknade landsbyn i En famille?
Det är en miljö som jag känner mycket väl, eftersom det är min mors miljö och mina morföräldrars. Jag har tillbringat mina skollov där. Det är La Beauce, i mellersta Frankrike.
Människorna, maten, vanorna... det är allt därifrån?
Det är bokens realistiska sida.
Varifrån kommer elementet av skuld, nästan av synd?
Hjältinnans?
Ja.
Ur hennes synpunkt?
Ur hennes och er synpunkt. Det är naturligtvis gåtan och nyckelfrågan, på samma sätt som hos Kafka. Det skulle ha varit lika idiotiskt att ställa den här frågan till Kafka. Jag ställer den nu i varje fall till er.
Det är inte oriktigt att säga att den delvis härrör sig ur det faktum att någon är annorlunda. Kafka var tjeck, med tyska som modersmål.
Och jude.
Och jude. Men också det att skriva är något underligt. Det är svårt att förklara det här främlingskapet som man känner inom sig.
Var det något ni kände redan som barn här i Frankrike?
Ja, men det var inte ett lidande. Jag har haft turen att växa upp i en mycket privilegierad och skyddad miljö i södra Paris, i en borgerlig förstad. Jag har gått i mycket bra skolor, där det inte fanns några som helst sociala problem. Men jag har av allt att döma känt främlingskap trots allt.
Är det ett slags psykologiskt experiment att överföra känslan av främlingskap till den lilla, inskränkta landsbyn, bort från den toleranta borgerliga storstadsmiljön?
Ja, naturligtvis.
Och det är alltså ingenting ni själv upplevt?
Nej.
"En stor kraftig hund som Eugène höll kopplad slet sig ur hans grepp. Den kastade sig över Fanny och skällde så högt att alla drog sig tillbaka i skräck. Den högg henne i strupen och började slita sönder henne. Den slet loss stora köttbitar och spottade ut dem med detsamma, som om den velat smaka på dem först innan den beslöt sig för att svälja dem. Morrande hindrade den de andra från att närma sig. Ingen rörde sig. Eugène, konsternerad, drog i sina pannlockar, röd av skam. Hunden stod med alla fyra tassarna på Fannys bröst, halsen var nästan genomäten. Fanny lät bara höra ett lätt, mycket lätt pipande. Nu grävde den i bröstkorgen efter hjärtat. Plötsligt tröttnade den och kom snällt tillbaka till Eugène, viftande på svansen. Då återtog tant Colette sin livlighet, hon svepte utan avsmak (på samma sätt som hon rensade harar och kalvhuvuden) in det som fanns kvar av Fanny i ett gammalt lakan och kastade allt på sophögen, i bortersta ändan av trädgården. Tant Clémence tvättade upp. Fannys mor sysslade med att servera aperitifen, inte utan entusiasm." (En famille)
Hur byggde ni upp det här komplicerade och oförutsebara handlingsmönstret? Huvudpersonen Fanny ger sig i väg för att leta reda på sin försvunna moster Leda. Hon irrar från by till by, från släkting till släkting. Hon blir söndersliten av en hund, återuppstår och dör igen.
Det är svårt att förklara... men det viktiga är att elementen faller in där de ska i... handlingens geometri.
Hur konstruerar ni en sådan geometri?
Det är först en sjunkande progression, skulle jag säga. Det vill säga hjältinnan sjunker allt längre in i ett hål av lidande, ända fram till hennes första död, då hon försvinner. Så kommer ett slags mellanspel med tantens berättelse, därpå en stigande repris med hjältinnans uppståndelse, inom citationstecken, en återupptagning av hennes äventyr som leder till hennes andra, definitiva försvinnande.
Och det är döden?
Det är ett slags död, ett försvinnande, ett till i n t e t görande.
Varför detta absoluta beroende av familjen? Varför vill hon absolut tillhöra den här utsökt enfaldiga och råbarkade familjen?
Därför att det är Ordningen.
Familjen är ordningen?
Jag tror att det alltid är lättare att vara integrerad i ett större socialt sammanhang än att vara ensam. Det gör en mindre annorlunda, mindre främmande.
Är ni medveten om att effekten blir humoristisk, när man vill tillhöra en ordning som förefaller löjlig, mycket vanlig och obetydlig. Är det något ni spelar medvetet med?
Ja, kontrasten mellan dessa människors småttighet, fulhet och dumhet och denna absurda önskan att vara nära dem, det är mycket medvetet.
Känner ni sådana människor?
Naturligtvis. Sådan är ju hela min familj.
Också er mor?
Nej, nej hon lyckades fly från den här gruppen av människor för att studera, för att bo i Paris och föra ett alldeles annorlunda liv.
Det att den unga flickan försvinner är det döden eller frigörelsen?
Jag ser det mera som döden än som en befrielse.
Hon krossas alltså under dumheten.
Ja, därför att den här typen av människor förändras inte. De är mycket starka och det dödar henne. Men det är hennes eget fel. Det är inget orättvist med det i grunden. Man är ansvarig för det man vill och gör.
Vilken roll spelar fadern?
Hans roll är bland annat att visa att det i hennes andra släkt inte finns något bättre eller större, att fadern är lik de andra. Det finns inget hopp där heller.
Ni låter ju också i slutet av boken tant Colette och kusin Eugène komma utmärkt väl överens med fadern, trots att de tidigare föraktat honom för att han är annorlunda. Varför ändrar de sitt beteende mot honom?
De gör det därför att de hyser den största respekt för den sociala och ekonomiska framgången. I det ögonblick fadern blir en betydande person, med tjänare och bil, så är han någon man bugar sig för. I Paris, Avenue Foch, finns det mycket rika araber och dem uppskattar fransmännen. De har stora rikedomar och hus. Respekten gäller framförallt deras ekonomiska nivå.
"Han var klädd i en magnifik klarröd dräkt, lång och vid, som fick mig att tycka att Eugènes lilla svarta blus var löjligt åtstramande, något han ytterligare framhävde genom att gräva ner nävarna i fickorna.Ack, vilken överraskning, vilken överraskning! utropade han. Han tryckte våra händer, den ena efter den andra, flera gånger. Därefter gav han tjänaren några korta befallningar och, trots att han nyss förefallit skynda i väg på helt andra ärenden, ledsagade han oss nu till salongen, som om han inte hade något annat att göra än att se till att vi trivdes.
Han ordnade dynorna på soffan, arrangerade fåtöljerna. Han knäppte på televisionen, och skruvade ner ljudstyrkan, för att, som jag antar, förströ oss med de förbiilande bilderna." (En famille)
Skulle ni ha lust att skriva en realistisk roman om immigranternas liv?
Nej, nej. Jag känner inte till deras liv annat än genom tidningarna. Naturalismen, realismen är mig också främmande.
Vad innebär romanen för er som form?
Min ambition är att nå den mest exakta innebörden på ett särpräg-lat, unikt språk som är mitt eget, men alltid förknippat med en mycket precis betydelse.
Och den mest exakta innebörden, är det en inre mening eller är det också en beskrivning av det yttre?
Båda.
Vilken är den inre betydelsen i En Famille? Dess idé?
Det största misstaget är att sträva efter ett felaktigt mål. Fanny straffas därför att hon eftersträvar något lågt och falskt.
Vad är avsikten med alla hennes yrken? Hon är servitris, jobbar som kassa på en take-away. Mot slutet blir hon tydligen prostituerad.
Hon arbetar varje gång med servila yrken: Hon serverar, hon underkastar sig, hon ger sig själv. Det motsvarar hennes sinnelag. Varje gång underkastar sig Fanny dessa enfaldiga, avskyvärda männi-skor, för hon tror att det är det goda, rätta och sanna.
Fanny går alltså en lidandets väg mot sin förintelse. Samma mönster finns i er tredje roman La femme changée en bûche (Kvinnan som blev en vedklabb). Det är lidande hela tiden, fast dess hjältinna är fullständigt olik Fanny.
Ja, hon är mycket mer viljestark, inte så underkastad. Men hon misstar sig också. Hon insisterar på att vilja hitta Djävulen.
"Jag slätade ut min klänning och steg in i salongen. Några ljus brann i höga kandelabrar. En kvinna satt i Djävulens fåtölj, framför en stor spegel som stod på golvet. Jag närmade mig fåtöljen och kvinnan blev en ung rödhårig man. Därefter försvann den unge mannen, ersattes av ett barn som med missnöjd min länge betraktade sig själv i spegeln. Och under kvinnans drag och den unge mannens, och barnets, och hundens som följde barnet, och den grå åsnans som ersatte hunden, urskiljde jag klart och tydligt Djävulens välbekanta fysionomi, och sådana förvandlingar kunde han inte lura mig med, mig som kände honom. Till slut blev Djävulen sig själv igen, åtminstone sådan han alltid visat sig för mig. Och jag såg att hans mörka ögon inte glänste som förr och att han lagt på vikt. Hans svarta kostym passade honom inte längre lika väl. Den hade blivit trång. Och jag som hade tyckt den kostymen var så elegant att jag hade tänkt göra en likadan åt min man!" (La femme changée en bûche)
Vad står djävulen för i den här boken?
Det vore alltför enkelspårigt att säga det sådär rakt på sak. Det måste man själv fundera ut.
Jag har läst nånstans att man uttydde det som er förläggare Jerôme Lindon.
Jag var rasande när jag läste det. Det är alltid så pragmatiskt, jordnära det här med kritiken. Man söker alltid nycklar. Man har ju också associerat till afrikanska sagor, men då känner man nog inte till dem något vidare bra.
I La femme changée en bûche bränner huvudpersonen upp sin egen baby för att hämnas på sin otrogna man. Hur kom ni på den idén?
Min modell var den antika myten om Medea, som offrar sina barn. Jag tänkte inte på något afrikanskt, varken på sagor eller voodoo.
Liksom i En famille är den här hjältinnan hela tiden på väg någonstans. Vad är tanken med hennes resa, i inre och yttre mening?
Idén är vad man känner att man måste göra, när man blivit bedragen och drivs av en ytterlig, överdriven och felaktig rättskänsla.
Ni startar tydligen ofta från en mycket abstrakt idé och klär den i exakta realistiska yttre attribut.
Ja, det är alltid en idé som kläs i ord.
Den här unga kvinnan går ju också under.
Javisst, på ett helt annat sätt blir resultatet detsamma.
Är ni nöjd med den här romanen? Om de två första sade ni att de var mera som experiment. Men är det här något i den stil ni skulle vilja uppnå?
Ja, men vid den tidpunkten tvekade jag ännu formellt. De tre partierna i helt olika stil beror på det här. Den första är en naiv sagostil. Den andra är blandad. Den tredje är mera exakt, modern, avantgardistisk.
Skriver ni på något just nu eller tar babyn all er tid?
Hon tar verkligen all min tid.
I vilken stil kommer ni att fortsätta?
Det vet jag inte ännu.
För tillfället är ert scenario resan - i ett visst landskap, i en viss idé. Tror ni att ni håller fast vid det scenariot?
Det tror jag. Men allt är ännu osäkert. Att ge sig in i en roman är något långsamt och tröttande. Det tar omkring två år för mig att skriva en roman.
Det språk ni skriver, lite preciöst, litterärt... är det något som alltid varit naturligt för er?
Ja, det tror jag, utom i min amerikanska roman. Det var mera talspråk.
Det är ju också det som skiljer er från andra unga författare. Ni har kanske också levt mer i litteraturen än i livet?
Nej, det tror jag inte. När man reser utomlands som jag har gjort, när man föder en liten flicka så är det mycket reella saker.
Kommer det att ge återklang i era böcker?
Det vet jag inte ännu.
Hur har er släkt reagerat på era böcker? Kände de igen sig?
De är människor som inte kan läsa, som inte läser.
Men de vet att ni är författare. Gillar de det?
För dem är det ett yrke som alla andra. Jag träffar dem mycket sällan.
Er mor är säkert mycket intresserad.
Ja, hon läser vad jag skriver, men hon säger inte vad hon tycker.
Är det en typ av litteratur som hon är ovan vid?
Nej, hon läser mycket och jag ger henne böcker.
Men ni kommunicerar inte om det ni skriver.
Nej.
"Djävulen skrattade elakt och sa: Aha, du gillade att vara vedklabb? Än sten då? Skulle du gilla att vara sten? Och plötsligt var jag en helt liten kiselsten på fåtöljens läder. Vad sägs, sa Djävulen, om jag skulle låta dig förbli så här? Och kasta dig på vägen? Men vad har det för betydelse om vädret är ruskigt eller ens om kärrhjulen rullar över en, när man är kiselsten? Inte heller har likgiltigheten någon som helst betydelse. Djävulen gissade sig till min tillfredsställelse, min lugna lycka under denna kiselstensyta som skyddade mig bättre än en sköld av cynism eller ett svall av känslor, och han återbördade mig till den skepnad som alla känner mig i." (La femme changée en bûche)