Hanif Kureishi

"Mitt namn är Karim Amir och jag är äkta engelsman, eller närapå. Jag betraktas ofta som en kufisk slags engelsman, en helt ny art liksom, eftersom jag härstammar från två urgamla kulturer. Men det gör detsamma - engelsman är vad jag är (om än inte så stolt över det), från södra Londons förorter och på väg framåt här i livet. Det kanske är den konstiga blandningen av kontinenter och blod, av här och där, av att tillhöra och inte göra det, som gjort att jag blivit så rastlös och har lätt att få tråkigt." (Förorternas Buddha)

Intervjun görs i mars 1993. Vi träffas i Hanif Kureishis våning i West Kensington, just den del av London dit Kureishis alter ego Karim flyttar med sin pappa och dennes nya fru, efter att äntligen, äntligen ha blivit kvitt livet i förorterna. Kvarteret, med "rader av femvåningshus i flagnad stuck" är lika hemtrevligt nedslitet som det beskrivs i Kureishis roman Förorternas Buddha.

Kureishi, enligt sin litterära agent "nyligen hemkommen från en snabbvisit till Paris och mycket upptagen med arbetet på en ny roman", bjuder på en kopp te och exakt en timmes avspänt och engagerat samtal.

Min första kontakt med något du gjort var när din första film Min sköna tvättomat visades i finsk television för några år sedan. Något sådant hade jag aldrig tidigare sett komma vare sig från TV:n eller från Storbritannien. Före det skrev du pjäser. Var de i samma stil?

_ Ungefär. De handlade om pojkar som växte upp i Londonförorter, om rasfrågor och så vidare. De var experiment som jag gjorde medan jag försökte komma underfund med vad för en slags författare jag egentligen var. Flera av mina typiska karaktärer dyker för första gången upp i pjäserna.

Var Min sköna tvättomat också ett experiment?

Den skrevs på ett ganska cyniskt sätt. Jag ville fortfarande jobba inom teatern, men jag behövde pengar. Channel Four beställde ett filmmanus av mig. Jag skrev det rätt snabbt i Karachi i Pakistan i min farbror hus. Det var lätt att skriva manuset, eftersom jag redan kände till en del av karaktärerna och situationerna. Dessutom trodde jag aldrig att de skulle göra filmen.

Men den blev gjord i varje fall, och manuset nominerades för Oscar. Blev du överraskad över framgången?

Jag var förtjust så klart. Framgång är bättre än misslyckande.

Det blev ju också skandal. Till exempel i New York protesterade fundamentalistgrupper utanför biografteatern och ville att filmen skulle läggas ner för att du skildrar homosexuell kärlek. Jag antar att en hel del av det du gör är skandalöst i muslimska ögon.

Det är möjligt. Men de flesta muslimer jag känner är inte intresserade av böcker eller filmer. De bryr sig inte speciellt mycket om vad jag gör. De lever i sin egen mycket religiösa värld, som är långt borta från mediavärlden och böckerna. Men om de visste vad jag håller på med, så skulle de säkert vara väldigt arga.

"Jag visste att det var ovanligt, detta att jag ville ligga med både pojkar och flickor. Jag gillade kraftiga kroppar och pojkars nackar. Jag tyckte om att män tog i mig, deras nävar som drog i mig; och jag tyckte om att ha saker skaftet på en hårborste, pennor, fingrar upp i arslet. Men jag gillade också fittor och bröst, all kvinnors mjukhet, långa smäckra ben och hur kvinnor klädde sig. Att behöva välja mellan dem kändes hjärtslitande, som att behöva välja mellan Beatles och Rolling Stones." (Förorternas Buddha)

Kunde detsamma som hänt Salman Rushdie i princip hända dig?

Nej. Han har hädat, vilket jag mig veterligen inte gjort. Jag har inte samma kunskap om Koranen som min vän Salman och jag är inte heller intresserad av religion på samma sätt. Jag är mycket mera intresserad av sex.

Men det var väl just det som gjorde fundamentalisterna i New York så upprörda.

Ja, det gjorde dem vilda. Själv var jag väldigt förvånad över att någon kunde bli så upprörd över att två pojkar pussas och överhuvudtaget över att ett konstverk kunde tas så på allvar. Men sen kom ju bråket med Rushdies Satansverser och det förändrade förhållandet mellan verklighet och litteratur.

Du har sagt att din dröm alltid var att skriva romaner, och 1990 debuterade du som romanförfattare med Förorternas Buddha. Vad är det som är så speciellt med romanen som form?

Det är en underbar form, därför att den är oändligt flexibel. Du kan göra vad du vill och resa vart du vill. När man skriver film arbetar man med en massa människor och måste hela tiden fundera över hur det hela ska finansieras. När man skriver en roman, kan man skriva hur långt som helst. Man kan ha hur många personer som helst, hur många scener och platser som helst. Naturligtvis läser ingen böcker, men det är fantastiskt att skriva dem.

Förorternas Buddha är då verkligen en bok som har blivit läst. Den har ju översatts till över tjugo språk och kommit ut i en massa pocketupplagor.

Javisst, den blev en stor hit den boken. En fullträff.

Vad var det som gjorde den så tilldragande?

Det är en bok som tilltalar unga människor. Den handlar om att växa upp, om musik, om identitet, om ungdomens oskuld och enfald, om att upptäcka sex. Det finns inte så många böcker som är skrivna för unga människor. Och den är skriven på ett väldigt enkelt sätt; det är inte Foucaults pendel. Den är inte svår eller tät, den har inga litterära allusioner. Allt sådant tycker jag är nackdelar för en sådan här bok. Den är lättläst och man får sig ett gott skratt.

I vilken utsträckning är Förorternas Buddha självbiografisk?

Bokens hela atmosfär är självbiografisk. Jag växte upp på sjuttiotalet i södra London, med en pakistansk pappa och en engelsk mamma. Men min pappa smet aldrig iväg med nån som hette Eva, inte heller blev han förortens buddhistguru som pappan i boken. I själva verket sitter han för det mesta snällt hemma framför TV:n tillsammans med mamma. Jag har heller aldrig varit skådis som Karim, men nog som sagt jobbat vid teatern. Jag växte upp med ungar som blev popstjärnor, precis som punksångaren Charlie Hero i boken. Flickan Jamila som är feminist och black power är en blandning av en indisk flicka jag växte upp tillsammans med och en vit flickvän jag sällskapat med. Så det mesta härstammar från en värld jag känner väldigt bra, men ingenting har egentligen varit just som i boken.

"Vid tretton års ålder läste Jamila dag och natt, Baudelaire och Colette och Radiguet och sådana snuskigheter, och lånade skivor med Ravel och sångare som var populära i Frankrike, som Billie Holliday. Därefter fick hon för sig att hon skulle bli Simone de Beauvoir, och det var då vi började ligga med varandra någon gång var fjortonde dag eller så, när vi kunde hitta någonstans att ta vägen vanligtvis en väntkur eller en busshållplats, eller något bombat ödeområde, eller ett rivningshus. De där böckerna hon läste måste ha varit rena dynamiten, för vi gjorde det till och med på offentliga toaletter." (Förorternas Buddha)

Hur byggde du upp din roman? Den är ju en ganska rätlinjig, rättframt kronologisk berättelse.

Jag planerar inte när jag skriver. Jag börjar från början och så skriver jag. Jag kan gå den ena eller den andra vägen, beroende på hur personerna utvecklas. Saker händer mellan dem och förändrar allt hela tiden.

Har du några litterära modeller?

I själva verket tror jag att jag påverkades mycket mera av popmusik än av böcker när jag var yngre, av popstjärnors liv människor som var fria och kreativa och levde som de ville.

Deras motsatser, de där vita medelklassmedelmåttorna som du också har, hittade du dem i den omgivning du växte upp i?

Jodå, såna mänskor bodde i huset bredvid. Det är så jag arbetar ...som ett barn med en massa leksaker omkring sig. Jag tar vad jag har och leker med det. Ibland går man ut och skaffar nya leksaker; man dokumenterar och tar reda på. Men det viktigaste man har är barndomen och föräldrarna och allt det där.

Du har alltså en uppsättning personer till en början. Och dina romanfigurer är enormt starka personligheter. Hade du hela persongalleriet klart när du satte i gång med Förorternas Buddha?

Det första kapitlet i Buddhan var till en början en novell. Så jag hade mamman, pappan, brodern, Karim och Eva. Anefter utvecklade jag nya personer. Ta till exempel en sån figur som Changez, som Jamila tvingas gifta sig med. Naturligtvis hade jag bestämt att Jamilas far skulle tvinga henne att gifta sig med en man hon aldrig sett, och att hennes man skulle komma från Indien och vara en konstig typ. Men jag visste inte hur han såg ut förrän han landade med flyget. Så fortsätter det, bit för bit.

Du har en bild av en fetlagd man i randig tröja. Och så står han plötsligt där med en deformerad hand och blir romanens driftkucku.

"Den man som nu promenerade mot England, mot våra nyfikna blickar, och mot den varma vinterrock som jag höll i mina händer, var inte Flaubert, författaren, även om han hade en liknande grå mustasch, två dubbelhakor, och inte särskilt mycket hår... Icke-Flaubert var mindre än jag, ungefär lika lång som Jamilas mamma, prinsessan Jeeta. Men till skillnad från henne... så hade Changez en mage som guppade framför honom, med en mörkröd trådig stickad tröja spänd över den. Det hår som Gud låtit honom behålla var tunt och torrt och vertikalt, som om han borstade det framåt varje morgon. Med ena handen sköt han en bagagevagn framför sig, lastad med två murkna resväskor, som räddades från förintelsen enbart av ett tunt snöre och en fransig pyjamassnodd." (Förorternas Buddha)

Förorternas Buddha är en väldigt rolig bok. Är det en humor som är naturlig för dig.

Ja, det är min röst. Så ser jag på världen.

Har du alltid, i alla situationer, haft den här humorn? I Förorternas Buddha förekommer det när allt kommer omkring en hel del hemskheter, rasism och tragik men det är alltid roligt.

Världen är ett roligt ställe, den roar mig. Det folk säger och gör får mig att skratta. Som sagt är det här min röst, men du ska också komma ihåg att Karim är ung. Han förbryllas av världen, han chockeras av hur underlig den är. Om jag beskrev en person som var mera involverad, mera passionerat deltagande, så skulle det inte bli så roligt. Men Karim ser allt på ett visst avstånd, därför att han är ung.

Förutom att Förorternas Buddha innehåller en mängd starka personskildringar, så tar den också en viss period i Englands och Europas historia precis på kornet.

Det är en skildring av 70-talet. Boken tar slut 1979, kvällen innan Thatcher blir vald till premiärminister.

Tidsskildringen får extra skärpa när Karim kommer in vid teatern. Du tecknar för övrigt teatervärlden som ytlig och hård. Var det så du själv upplevde den?

Jag fick en chock av hur hård den världen var när jag började arbeta vid teatern, över hur grymma folk var där. Hela mitt liv hade jag velat arbeta med kultur, med konstnärliga människor. De föreföll så liberala, så fria, så idérika. De visste så mycket, de hade läst så mycket. De var inte som folk i förorterna som var okunniga och obildade. När jag sedan träffade dem och de var så elaka och tygellöst grymma därför att de inte hade den artighet och de goda seder jag var van vid från förorterna då blev jag chockerad och enormt upplivad.

"Hos Pyke började morgonen med frukost och livsviktigt skvaller av en elakhet och grymhet som jag aldrig upplevt förut. Min mamma skulle aldrig ha låtit mig prata om någon på det viset. Pyke angrep andra regissörer ('Han skulle inte kunna regissera luften ur en punktering'); författare han inte gillade ('Jag skulle gladeligen överlämnat honom i Stalins händer för lite omskolning'); och kritiker ('Hans utseende kunde få havande kvinnor att abortera bara genom att se på honom'). Därefter brukade vi leka tafatt, eller rida på varandras ryggar och ha kapplöpningar, eller leka Förstenade skogen.

Jag tyckte inte något av detta liknade arbete, och jag älskade att försöka inbilla mig vad förortspendlarna som bodde på vår gata och betalade för oss med sina skattepengar, skulle ha ansett om ett gäng vuxna människor som låtsades vara automatiska brödrostar, surfbräden och skrivmaskiner." (Förorternas Buddha)

De två teateruppsättningar du beskriver är å ena sidan en halvrasistisk uppsättning av Djungelboken, där Karim får spela Mowgli med indisk accent och brun make-up över hela kroppen, å andra sidan ett slags proletärpjäs baserad på sensitivity training och kollektiva erfarenheter. Gjorde man teater på det viset på 70-talet?

Den teater jag då var engagerad i var ett slags maoistisk radikalteater. Man tillbringade en massa tid med att sitta i cirkel och prata om sin klass- och rastillhörighet, sin sexualitet och om samhället, eftersom det rörde sig om marxistisk teater. Man diskuterade precis allt.

Det som sker är ju att Karim censureras när han vill berätta om hur det egentligen är i ett multietniskt samhälle. Hände sånt verkligen på den tiden?

Jovisst! Ja, naturligtvis!

Man arbetade med alla möjliga begränsningar som hade att göra med att teaterns funktion då var att förbättra världen. Teaterfolket såg sig som moralister. De var i färd med att rätta till världens politiska obalans. Kvinnor, svarta och arbetare skulle avbildas i absolut positiv dager, som kämpar på marsch framåt, eftersom resten av medierna beskrev dem som förtryckta offer.

Hur skulle du säga att teatern utvecklades efter den här perioden?

På åttiotalet? Jag antar att den nu är mycket mera pragmatisk. Därför att på den tiden var du inte enbart skådespelare eller författare du tjänade den goda saken, du utvärderade hela din existens. Det var viktigt att diskutera om du varit på demonstrationen i lördags, huruvida ditt liv korrelerade med dina politiska åsikter osv.

Och folk slog ihop sig i kollektiv och döpte sina babysar till Leila Kollontaj som Jamila och Changez gör i din roman?

Jodå. Gjorde man det inte i Helsingfors på den tiden?

I viss mån jo. Det som naturligtvis var underbart med 60- och 70-talen var att folk gjorde saker tillsammans ibland korkade saker, men ändå.

Jag parodierar den där tiden i min bok, men det jag gillade var den enorma experimentlustan man kunde pröva på att vara homosexuell en tid, på att leva i kommun. Ingenting var fastslaget, folk experimenterade därför att de hade en reell känsla av att hålla sitt öde i egna händer. De kunde forma sig själva, trodde de. Så fanns det också en hel del pengar inom teatern då, något som försvann med Thatcher när en mängd teatrar måste slå igen eller förvandla sig själva till affärsföretag.

En annan trevlig sak på den tiden var att ingen var speciellt intresserad av att ha ett arbete. Arbete var en löjlig, borgerlig idé. Nuförtiden söker alla desperat efter jobb.

Men du gör det också klart att vissa personer inom den här fria teatervärlden utnyttjade de andras kollektiva ansträngningar. Ett bra exempel är regissören Pyke som profiterar både professionellt och sexuellt.

Ja, han klarar sig bra. Han kliver på de andras axlar i sin demokratiska organisation. Jag har känt många såna.

Du är ironisk, men har du nånsin känt dig bitter.

Nej aldrig, jag hade storartat roligt.

"Jag spelade en invandrare som just anlänt från en liten indisk stad. Jag insisterade på att få sätta ihop min kostym själv; jag visste att jag skulle komma på något träffande. Jag hade höga vita platåstövlar, vida utställda körsbärsröda byxor som klistrade sig över mitt arsle som kolpapper och viftade runt anklarna, och prickig skjorta med bred krage som låg tillplattad över mina kavajslag.

Vid första föreställningen, inför en publik på tjugo stycken, och så fort jag kom in på scen, fjärtande av skräck, hördes skratten, tveksamma till en början, och sedan rena gapflabben när de tittade närmare på mig. Medan jag fortsatte fick jag ett lyft av ren glädje. Jag var en sorglig och komisk figur. De andra skådespelarna hade fått alla de laddade replikerna, de mångordiga politiska analyserna, de glödande attackerna på den räddhågade labourregeringen, men det var mig publiken tyckte om mer och mer. De skrattade åt mina skämt, som handlade om de sexuella ambitionerna och förnedringarna hos en indier i England." (Förorternas Buddha)

I dina filmer har du beskrivit vad thatcherismen gjorde för att utarma det brittiska samhället. Din film London Kills me handlar ju om hemlösa.

Jo, men en sak som jag inte beskrivit är att vi vänsterintellektuella hade det ganska underbart fram till mitten av 80-talet. Vi hade kvar den radikala vänsterideologin från 70-talet, för kommunismen hade ännu inte kollapsat. Och så hade vi Thatcher som motståndare en verkligt klar, definierad motpol. Vi visste vilka våra fiender var. Perioden mellan 1982 och -86 var en storhetstid för radikal film till exempel. Då kom Peter Greenaway, Neil Jordan, filmer som Ian McEwans Ploughman's Lunch om nykonservatismen. Det fanns en utbredd känsla av kulturellt motstånd mot thatcherismen, en konfrontation. Thatcher gjorde oss energiska, vi visste var vi stod. Mot slutet av 80-talet hade vänstern försvunnit. Totalt.

Vem ska då protestera i John Majors England?

Svårt att säga. Det finns ingen ilska mer, bara avsmak och illamående. Efter kommunismens fall vet ingen vad för slags samhälle vi egentligen önskar. Jag ville ha ett vänstersamhälle, jag trodde att det bara gällde att göra England socialistiskt. Nu vet jag inte mera... För människor som mig finns det ingenting mer att hämta hos vänstern. Det som finns kvar är inte ens roligt längre.

Det som upptar mig just nu och som min nya roman kommer att handla om är motsatsen fundamentalism-liberalism. Jag frågar mig hur man kan skapa ett liberalt samhälle och hur man lever i ett samhälle där det finns en massa människor som inte är liberala.

Är det fundamentalismen i ditt nya eller i ditt gamla hemland som oroar dig?

I Pakistan har jag inte varit på snart tio år nu. Släktingarna blir gamla och dör en efter en. Men huvudorsaken är att jag helt enkelt inte tycker om att vara där. Hela landet gör mig rasande numera. Då är Indien bättre. Men den islamiska politiken chockerar mig . Pakistan är en teokratisk diktatur, där fundamentalismen började få fart mot slutet av 70-talet. Av allt att döma inverkade den iranska revolutionen på muslimska samhällen överallt i världen.

Naturligtvis kan jag också se att det fanns skäl för den här utvecklingen, som delvis berodde på kolonialismen. För Väst var de här länderna något som automatiskt skulle europeiseras för att bli marknader för amerikanska och europeiska varor. De fanns liksom där som potentiella undersåtar för Väst. Så att de blev islamiska var ett utslag av vrede över den här undervärderingen, ett sätt att finna en identitet. Det fanns många goda skäl för att vända sig till islam. Men för mig är det en mycket otrevlig religion.

På vilket sätt otrevlig?

Det är en auktoritär religion. Om du tror att Koranen är Guds ord, då är Koranen den yttersta auktoriteten. Det omöjliggör sådana begrepp som skepticism, debatt eller en diskussion som inte baserar sig på i förväg fastslagna principer. För sist och slutligen finns bara det som är skrivet i Boken, de som tolkar Boken och de som underkastar sig Boken. Tanken att du kan ändra åsikt eller att samhället kan se saker och ting på ett annat sätt än religionen alla de där liberala idéerna vi har har ingen mening i ett islamskt samhälle. Det finns bara lydnad och underkastelse.

Förorternas Buddha har ju utkommit på en massa språk, men inte på urdu. Är boken förbjuden i Pakistan?

Naturligtvis. Fattas bara annat! Jag hade väl nästan tagit illa vid mig annars.

En sak som måste irritera dig är islams sätt att förhålla sig till sexualiteten och speciellt till homosexualiteten, som väl formellt är förbjuden.

Ja, naturligtvis. Det är också sex före giftermålet. Klart att folk gör allt det här ändå, men det finns en massa regler och skuldkänslor. Det kallas Överträdelserna... hela det här viktorianska skräpet. Det är helt enkelt ett sätt att kontrollera folks sexualitet.

Du sa att din nya bok handlar om den här tematiken.

Jag skriver om vissa teman som aktualiserades i samband med Rushdie. Boken handlar om att skriva, om censur, om minoriteter som är alienerade och förföljda, om att söka efter en identitet. Det blir nog en mycket svart bok, inte alls så rolig som Förorternas Buddha.

Det att tonen förändras i den bok du nu skriver... i vilken utsträckning beror det på att du själv har förändrats och blivit äldre och i vilken utsträckning är det England, Europa och världen som har förändrats?

Jag tror att det mest har att göra med att jag vill skriva om andra, djupare saker, som är mera komplexa och mindre roliga.

Tycker du att du skriver samma språk som i Förorternas Buddha eller blir det språkligt olika?

Det blir mera sofistikerat. I Buddhan kunde inga tankar uttryckas som inte en pojke i den åldern kan tänka. I den här boken kan jag ha en större krets av människor, och den handlar om argumentering, debatt. Men det är svårt att säga något ännu om den här romanen . Att skriva en bok är som att hålla på och gräva i ena ändan av ett berg och inte riktigt veta var det tar slut. Man vet att det viktiga finns där inne och att man måste hålla på och bana väg för att hitta det. Folk tror att konstnärer vet vad de gör, men det är en massa experimenterande i mörkret.

När man ser på din karriär, förefaller du ha gått både målmedvetet och intuitivt tillväga. Liksom Karim i Förorternas Buddha kom du in vid teatern som autodidakt och så gick det bara käpprakt framåt.

Allt författarskap, all konst är i grunden autodidaktisk, självlärd. Att det gick så käpprakt fram för mig har sin naturliga förklaring. När jag började skriva pjäser fanns det praktiskt taget inga asiatiska författare. Ändå fanns alla de här brännande ämnena kring rasproblemen. Teaterfolket ville ha pjäser om de här frågorna, skrivna inifrån av asiater i Storbritannien. Så jag fick tillträde till de bästa teatrarna. Om jag hade varit vit, hade det kanske varit betydligt svårare.

Nu finns det mycket fler av oss, på alla konstnärliga områden. I år kommer det till exempel tre, fyra filmer som gjorts av unga asiatiska regissörer, författare, skådespelare.

Kommer det här att förändra den brittiska litteraturen?

Det har redan förändrat den. Nu heter författarna Naipaul, Ishiguro, Mo, Rushdie. Det har redan hänt och fortsätter att hända. Det finns så många historier att berätta. Våra berättelser är bara början.

"Alldeles nyligen hade jag blivit slagen och omkullsparkad av en lärare för att jag kallade honom bög. Den här läraren fick mig alltid att sitta i hans knä, och när han ställde frågor i stil med 'Vad är kvadratroten av femtusensexhundratjugoåtta och en halv?' som jag inte kunde svara på, brukade han kittla mig. Väldigt bildande. Jag var också förbannat led på att bli kallad Skitfejset och Curryfejset, och komma hem full av spott och snor och krita och sågspån. Vi hade en massa träslöjd i skolan och de andra killarna gillade att låsa in mig och mina kompisar i förrådet och tvinga oss att skandera 'Manchester United, Manchester United, we are the boot boys' medan de höll stämjärn mot våra halsar och skar av våra skosnören. Vi hade en massa träslöjd i skolan eftersom man ansåg att vi inte skulle klara av detdär med böcker. En dag fick slöjdläraren en hjärtattack mitt framför näsan på oss, det var när en av killarna satt en annan killes kuk i ett skruvstäd och började veva. Gå och dra nåt gammalt över dig, Charles Dickens, ingenting har förändrats." (Förorternas Buddha)

innehållsförteckning

nästa kapitel

föregående kapitel