La verdad de las mentiras, Lögnernas sanning, har den peruanske författaren Mario Vargas Llosa kallat en essäsamling om 1900-talets roman. I bokens inledning berättar Vargas Llosa att den spanska inkvisitionen förbjöd all import och publicering av romaner i Spaniens amerikanska kolonier, med motiveringen att "dessa oförnuftiga och absurda läs lögnaktiga böcker" vore fördärvliga för indianernas andliga hälsa. Så kom det sig att latinamerikanerna under trehundra år bara kunde läsa hemligt insmugglade romaner och att den första latinamerikanska romanen publicerades först 1816, efter Mexikos självständigblivande.
Det förefaller alltså som en ödets ironi att just den latinamerikanska romanen under senare hälften av 1900-talet fått en sådan blomstring. Den har dessutom blivit berömd för en alldeles speciell form av lögnaktighet, överdrift och verklighetsförvanskning, som brukar kallas magisk realism. "El boom", som företeelsen heter på hemmaplan, förknippas numera nästan mekaniskt med colombianen Gabriel Garc a Márquez' roman Hundra år av ensamhet. Andra företrädare för boomen är just Mario Vargas Llosa, mexikanen Carlos Fuentes, argentinaren Julio Cortazar och kubanen Alejo Carpentier.
Den så kallade magiska realismen är naturligtvis bara ett delfenomen av den latinamerikanska romankonsten och dess rötter sträcker sig längre tillbaka i tiden än till 1967, då Hundra år av ensamhet fixerade den som ett litterärt begrepp. Den kan ta sig de mest skiftande uttryck, allt från argentinaren Borges intellektuella labyrinter till chilenskan Isabel Allendes magiska kioskromaner.
Vargas Llosa, som själv är allt annat än en renodlad magisk realist, påpekar i La verdad de las mentiras: "Man skriver inte romaner för att berätta om livet, utan för att förändra det, genom att tillägga något nytt." Det är ett påstående som kan ses som en vacker omskrivning av den magiska realismen grundprincip: "ljug och skarva så mycket du vill" ett recept som tacksamt anammats av flera yngre romanförfattare också i Europa.
I engelskan Jeanette Wintersons roman Sexing the Cherry (Tillvarons kön) ses 1600-talets London sålunda genom en osannolik, gigantisk hundfångerska och tolv dansande prinsessor. När dansken Peter H eg vill berätta om sitt lands historia gör han det genom en herrgård där tiden står stilla i fyrahundra år (Forestilling om det tyvende århundrade) eller genom en kvinnlig eskimådetektiv i besittning av övernaturlig intuition (Frøken Smillas fornemmelse for sne). När finlandssvensken Lars Sund skriver om Österbottens Amerikafarare och spritsmugglare lägger han orden i munnen på en fabulerande storljugare till berättare.
Den magiska spänningen mellan verklighet och fantasi har gett upphov till större och mindre romanboomar också i andra litteraturer än den latinamerikanska. Lars Sunds emigrantroman Colorado Avenue har tillexempel setts som en del av en liten finlandssvensk boom i slutet av 80-talet, då också Pirkko Lindberg och Agneta Ara överraskade med stora, infallsrika berättelser.
Einar Kárason (f. 1955) är vid sidan av Einar Már Gudmundson den mest kända representanten för den isländska romanens 80-talsblomstring. Han gjorde succé 1983 med romanen Djävulsön, en livfull skröna om barackbyn Camp Thule i 50-talets Reykjavik. Också fortsättningen Guldön och trilogins avslutande del Det förlovade landet blev bestsellers både på Island och utomlands.
Einar Kárason fascinerade och chockerade genom att lyfta fram en bortglömd del av Islands närhistoria: ockupationen, efterkrigsmisären i amerikanernas barackbyar och det fortsatta beroendet av USA. Hans isländska trasproletariat talar en amerikanskinfluerad, häftig slang. De lever i slummar som påminner om USA:s svarta getton. Camp Thules baracker behärskas av starka kvinnor och starkast av dem är Karolina sierska, en blandning av isländsk trollkona och slumdrottning. Det vimlar av fyllbultar, smutsiga ungar och brylkrämsfriserade ynglingar med Elvis som idol och blicken riktad mot USA, det förlovade landet. "Island ligger inte i Europa", låter Kárason en av sina hjältar säga i den sista trilogidelen.
René Vázquez Díaz (f. 1952) har hämtat den magiska realismen från sitt gamla hemland Kuba till sitt nya, Sverige. Han började som diktare och novellist. 1986 sällade han sig till storljugarnas skara med romanen Hägringens tid (La era imaginaria), en barockskildring av en kubansk fiskarby. 1988 kom Förrädarens sista vinter (Habia una vez un abuelo), en roman om tortyr, exil och kulturkollisioner. Våren 1994 utkommer fortsättningen på Hägringens tid, Kärleksblommans ö (La Isla del Cundeamor), som handlar om exilkubaner i Miami. René Vázquez Díaz skriver på spanska. Hans böcker har utkommit i Spanien, Sverige och Finland och har uppmärksammats både i Nord- och Sydamerika.
"Hans nostalgi är hans styrka. I motsats till andra kubanska författare som lever i exil är hans nostalgi inte ett hinder som förvandlar litteraturen till uttryck för en besvikelse, såsom fallet är med Reinaldo Arenas, eller till hämndbegär, som hos Guillermo Cabrera Infante. Vázquez Díaz' nostalgi ger upphov till en frisk, tropisk, överflödande text", skriver den mexikanska kritikern och författaren Maria Luisa Puga om Hägringens tid.
Einar Kárason och René Vázquez Díaz exemplifierar den kombination av publikvänlighet och litterär salongsfähighet som den magiska realismen tycks ge upphov till. De följer de stora latinamerikanska romanförfattarnas rättesnöre: att skriva avantgardistiskt och experimentellt och ändå bibehålla berättelsens attraktiva sug.
Utan att störa sin publik kan Kárason och Vázquez Díaz stiga ut ur sina egna texter och ironiskt peka finger åt dem. I Det förlovade landet börjar en av Einar Kárasons romanfigurer skriva på den romansvit som Kárason själv just håller på att avsluta. I Hägringens tid för huvudpersonerna ett näsvist, metalitterärt resonemang om sin egen existens innanför och utanför bokens pärmar.