Marie Redonnet (f. 1948) utkommer huvudsakligen hos den legendariske Jerôme Lindon på Editions de Minuit, Samuel Becketts, Marguerite Duras och den nya romanens förläggare.
Hon debuterade 1986 och har skrivit en romantrilogi: Splendid Hotel, Forever Valley, Rose Mélie Rose, följd av en epilogmässig saga Silsie. Hon har också skrivit noveller, pjäser och dikter. Hösten 1992 utkom romanen Candy Story.
Huvudpersonerna i Redonnets romaner är unga flickor, ofta mycket unga. De omges av gestalter som snarare är arketyper än människor och som fyller likartade funktioner i olika böcker. De gamla kvinnorna ger språket och arvet vidare, de medelålders kvinnorna styr ut de unga flickorna i dansklänningar och hjälper dem att prostituera sig. De manliga gestalterna har lustiga korthuggna namn. De yngre av dem har en tendens att kasta sig över huvudpersonen och halvt eller helt våldta henne, de äldre är underliga små gubbar.
Scenariot består av absurda och ändå vanliga handlingar. I Splendid Hotel är huvudpersonen hela tiden sysselsatt med att iståndsätta sitt fallfärdiga hotell och passa upp på sina bortskämda systrar och sina lynniga gäster. I Rose Mélie Rose genomlever flickan alla det vuxna livets skeden i ultrarapid och förevigar dem i tolv polaroidfoton. I Silsie företar hjältinnan en meningslös resa till en bergsby. Hon ska bli lärarinna i byskolan, men då skolan äntligen öppnar reser hon bort.
När Marie Redonnet är som bäst är hennes texter vackra, obönhörliga och humoristiska med en humor som härrör sig ur en absurd konflikt mellan det hemska och det vardagliga, det metafysiska och det triviala. Texterna har drömmens och det undermedvetnas absoluta auktoritet. Hennes personer dör, föds, förvandlas och uppgår i varandra med den största självklarhet, utan att någonsin opponera sig eller på minsta sätt avvika från vardagsspråkets klicheer.
Annika Idström (f. 1947) har gett ut fem romaner och är en av Finlands mest uppmärksammade 80-talsförfattare. Hon hör till de yngre finska prosaister som brutit den finska litteraturens episkt berättande romantradition. Litet tillspetsat kunde man säga, att om den finska romanen tidigare var en tegelsten vars handling utspelade sig i en rural finsk miljö ur en företrädesvis manlig synvinkel, så har den under 80-talet slankat till sig, urbaniserats och förkvinnligats.
Annika Idströms första bok Sinitaivas (Den blå himlen) utkom 1980 och var en rätt traditionell roman om ensamma kvinnor i en Helsingforsförort. Hennes andra bok Isäni, rakkaani (Min far, min älskade) kom ett år senare och styrde in Idströms författarskap på den bana det sedan följt; en gradvis framskridande undersökning av människans psyke.
Isäni, rakkaani iscensätter ett triangeldrama mellan en vuxen dotter, hennes far och hennes mor. Dottern arbetar på en sjabbig restaurang i något som kanske är centrum av Helsingfors. Hennes möte med sin försvunne far och den dominerande moderns återkomst och triumf över dottern beskrivs i drömlika, sammanhangslösa sekvenser. Bokens tonfall präglas av huvudpersonen/dotterns rasande hat. Isäni, rakkaani är som ett primalskri, förklätt i omsorgsfulla detaljbeskrivningar av den yttre verkligheten.
Följande bok Veljeni Sebastian (Min bror Sebastian) bygger också på konstellationen barn-föräldrar. Den överintelligente, lillgamle 11-åringen Antti lever ett symbiotiskt liv med sin mor Kaarina. Idyllen krossas av att styvfadern Mika kommer in i bilden. Anttis berättelse om sin skolgång, sitt hemliv och inte minst hans beskrivning av vistelsen på barnhemmet "Lyckan" är en ironiskt distanserad uppräkning av fasor. Inte heller Anttis imaginäre vän, ljusgestalten Sebastian, undgår döden och våldet. Sebastian överlever med oförminskad lyskraft, men så är han ju också ett fantasifoster eller möjligtvis en ängel.
I Kirjeitä Trinidadiin (Brev till Trinidad) fokuserar Annika Idström ett parförhållande. Hennes hjälte, skatteverkstjänstemannen Seppo Sirén, är på många sätt den finske mannen personifierad: grå och oansenlig, tystlåten i familjen, tillbakadragen i sällskapslivet, skötsam i arbetet. Han är främlingsfientlig närmast av ordningssinne; liksom varje sak har sin plats, bör också varje individ och folkslag hållas på sin geografiskt bestämda ort. Det säger sig självt att när han med sin familj gör en sällskapsresa till Israel, så är det inte hans utan hans yppiga, utåtriktade hustru Elisabets påfund.
Under resan förvandlas Elisabet från en duktig hemmafru och en uppoffrande mor till en egoistisk och grym erotoman. Alla den finske mannens fördomar om utlänningars fula vana att förföra finska kvinnor bekräftas. Seppo Sirén finner sig inkvarterad i ett hett litet krypin i hotellets källare medan hustrun roar sig med sin älskare. Parets utvecklingsstörda dotter förolyckas, hustrun stannar i det heliga landet med sin vän och Seppo Sirén återvänder ensam hem.
I sin hemdator hittar Seppo brev som dottern skrivit till honom. Retrospektivt förstår läsaren att dottern Ursula varit romanens viktigaste person. Det är igen ett barn som Annika Idström har berättat om; ett barn vars nödrop nonchalerats i föräldrarnas maktkamp.
1994 utkommer Luonnollinen ravinto (Den naturliga födan), där Idström vidareutvecklar flera teman från Brev till Trinidad: till exempel parförhållandet och det libidinösa, slutna rummet där huvudpersonen finner sitt jag. Framför allt utvecklar hon ett tema som bara skymtat i den föregående romanen: kannibalismen i förhållandet mellan man och kvinna.
Också Annika Idström har humor, en humor med samma ursprung som Kafkas; en djup, självironisk upplevelse av lidandet och en genuin medkänsla med dem som lider. Liksom hos Kafka är lidandet sällan gestaltat som något upphöjt och ädelt, det är trivialt, fult och ibland löjligt. När den finske mannens inkarnation Seppo Sirén förvandlas till ett odjur, som en annan Gregor Samsa, är det både skrattretande och sorgligt.
Marie Redonnet och Annika Idström arbetar, i likhet med Elfriede Jelinek, alltmer medvetet i en psykoanalytisk-feministisk tradition. Redonnet skriver ständigt nya allegorier om kvinnoblivandet, ett slags könets utvecklingsromaner. I sin viktigaste bok, Rose Mélie Rose, gör hon livmodermystikens grundsymbol, grottan, till begynnelse- och ändstation. Men när hon i sin senaste bok Candy Story tar ut sitt handlingsmönster ur den tidlösa kvinnogrottan och in i en nutida miljö blir resultatet en tröttsam upprepning.
Annika Idström varierar sina böckers innehåll betydligt mer än Redonnet. Ändå är också hon ständigt uptagen av samma ämnen: barndomen och könet. Gång på gång bygger hon upp nya kulisser för ett privat och samtidigt allmängiltigt psykodrama.
Hennes författarskap är en utforskning som aldrig blir stillastående. Ett typiskt grepp hos henne är den absurdistiska samhällskritik som hon firade triumfer med i Anttis beskrivningar av skolan och andra barnavårdande institutioner i Min bror Sebastian. I sina två senaste böcker ägnar hon sig åt feministisk mentalitetskritik av det finska samhället, dess attityder och könssystem.