|
|
|
|
|
 |
| [ document manifest ] |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Leonard Cohens visa "Everybody Knows" har gett rubriken till det här kapitlet. När jag lyssnar på Cohen och hans orkester, och särskilt då på "Everybody Knows", känner jag hur det går kalla kårar längs min ryggrad. Det är en filosofisk poplåt, som uttrycker någonting väsentligt om den mänskliga naturen.
Om 9/11 var ett insiderjobb borde konspirationen redan ha avslöjats, Någon av de skyldiga eller inblandade borde redan erkänt och avslöjat den hemliga sammansvärjningen. Hmm, jo, men:
Det stämmer "att man inte kan hålla hemligheter i Washington" eller "i en demokrati", och att "oavsett hur känslig hemligheten är så kommer du antagligen att få läsa om saken i New York Times i morgon". Men detta är banaliteter. Sådana truismer är grundfalska. De är vilseledande berättelser för att smickra och lura journalister och deras läsare. De är en del av den process som går ut på at hålla hemligheterna väl. Naturligtvis kommer så småningom många sådana hemligheter ut, som inte hade gjort det i ett alltigenom totalitärt samhälle. T ex rivalitet mellan byråkrater som kämpar om budgetandelar leder ofta till läckage. Dessutom avtar förmågan att hålla en hemlighet i någon mån med antalet människor som har kännedom om saken. "Tre personer kan bevara en hemlighet om två av dem är döda", sägs det ju. Men faktum är, att den överväldigande majoriteten av hemligheter inte läcker ut till den amerikanska allmänheten. Detta gäller även när den hemlighållna informationen är välkänd för en fiende och när den vore absolut nödvändig att ha för att kongressens maktbefogenheter i krigssituationer ska fungera och för att någon som helst demokratisk kontroll av utrikespolitiken skall vara möjlig. I verkligheten kan den verkställande makten hålla saker hemliga i årtionden för allmänheten och för flertalet kongressmedlemmar och för pressen även om tusentals insiders känner till dem. Men denna realitet har förblivit okänd. — Daniel Ellsberg, Secrets: A Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers (Övers MB.)
Daniel Ellsberg, fd militäranalytiker och whistleblower — en som blåser i polispipan när ingen annan har mod att göra det och polisen själv inte heller begriper att göra det — är inget dåligt vittne. Det var han som i tiderna läckte ut de sk Pentagonpapperen om Vietnamkriget. Papperen avslöjade många hemligheter och konspirationer bakom det kriget. Men officiellt har dessa hemligheter aldrig publicerats. Först i övermorgon ska det ske.
Idag skriver vi den 11 juni 2011. Pentagonpapperen publicerades för första gången i New York Times nästan på dagen för 40 år sedan, den 13 juni 1971. I övermorgon ska USAs regering för första gången släppa Pentagonpapperen officiellt. 55
Intervjuad i New York Times om vad han anser om denna officiella och tydligen avsevärt kompletterade utgåva av regeringshandlingar om Vietnamkriget, fäller den grånade hjälten flera visa ord. Jag väljer att ta med ett relevant utdrag ur intervjun, som jag tror att kommer att stå sig också när dammet lagt sig över det rykande aktuella dagsläget:
"Herr Ellsberg sade att många lärdomar fortfarande kan vinnas. Utgivningen av Pentagonpapperen kommer vid en mycket läglig tidpunkt, ifall någon skulle läsa dem. Han sade att dokumenten visar hur klokt det är att ge kongressen befogenheter att besluta om krig. Enligt honom har den verkställande makten i allt större utsträckning tillskansat sig dessa befogenheter. Vad Pentagonpapperen visade för 40 år sedan var dessa befogenheters pris, sade han. Om en liten grupp av män i statens verkställande gren tillåts att fatta beslut om krig i hemlighet — att förbereda besluten i hemlighet, utföra dem i hemlighet, att manipulera Kongressen, ljuga för Kongressen och allmänheten om varför och vad de gör — så kommer man garanterat att få se flera Vietnamkrig, Irakkrig och Libyenkrig, och överhuvudtaget dumdristiga, ansvarslösa och farliga politiska åtgärder. Herr Ellsberg sade sig hoppas att allt flera männniskor kommer fram med information som bidrar till att stoppa dessa krig. Han prisade soldat Bradley E. Manning, militäranalytikern, som sitter i fängelse för anklagelser om att ha läckt en stor mängd regeringsdokument till WikiLeaks. Om han har gjort det han är anklagad för så är han min hjälte. Jag har väntat på att någon skulle göra det i 40 år, sade herr Ellsberg. Men ingen har hittills gjort det". 56
Ellsbergs vittnesmål berör kanske inte direkt 9/11. Men också i 9/11-sammanhanget finns det anledning att betrakta Ellsberg som en gammal expert. En sakkunnig, vars utlåtanden det kan vara nyttigt att lyssna på.
För att styrka Ellsbergs utlåtande om de mäktigas diskreta förehavanden ska jag bifoga några ytterligare synpunkter.
Under andra världskriget organiserade USAs regering Manhattanprojektet tillsammans med ett antal av världens ledande kärnfysiker. Projektet gick ut på att ta fram atombomber för att försäkra sig om det militärtekniska övertaget i det pågående kriget mot axelmakterna. Som känt lyckades också detta. Vad mera är: det lyckades regeringen att hemlighålla Manhattanprojektet från allmänheten trots att projektet kom att sysselsätta över 100.000 personer. Hur många av dem var medvetna om sammanhanget och målet?
Målet var inte en gång för alla givet. Att målen för människornas verksamheter är dynamiska och att de förändras med tiden lär oss historien. Så förhåller det sig också med de stora strategiska målen. Manhattanprojektets slutresultat blev troligen inte precis vad man hade tänkt och önskat sig. Så förhåller det sig också i fallet 9/11. De som planerade byggandet av och byggde de första atombomberna och de som utförde dåden den 11 september hade nog mer eller mindre klara uppfattningar om vad de vill åstadkomma utöver det som de åstadkom 6-9 augusti 1945 och 11 september 2001. Men i ett längre perspektiv kan det te sig som att de handlade lika mycket i blindo som sina hantlangare och medhjälpare.
Den österrikiska grävande vetenskapsjournalisten Robert Jungks berömda bok Starkare än tusen solar — atomforskarnas öde 57 innehåller mycket riktigt ett kapitel med den talande rubriken "For They Know Not What They Do" — ty de vet icke vad de gör.
Manhattanprojektet krävde en omfattande organisation. Hur många personer deltog, mer eller mindre medvetna om målet med sina speciella uppgifter, i planeringen och genomförandet av 11-septemberdåden? Enligt den gängse historieskrivningen skulle terroristerna inte ha behövt särskilt många medhjälpare. Om man däremot utgår ifrån att de två flygplanskrascherna med påföljande bränder inte var den främsta orsaken till de tre WTC-skyskrapornas förintelse så måste man tänka sig en större organisation. Och då ter sig jämförelsen mellan 9/11 och Manhattanprojektet genast rimligare.
I båda fallen önskade de ansvariga projektledarna påverka och ingripa i stormaktsrelationerna och det militärstrategiska världsläget. 6-9 augusti 1945 och 11 september 2011 hör till det moderna politiska systemets viktigaste historiska vändpunkter: kanske slutet på början respektive början till slutet för den samtidshistoriska epok, som brukade kallas för atomåldern?
Ordet strategi betyder ungefär detsamma som "plan för att vinna kriget". Manhattanprojektet var en hemlig plan, en geostrategisk krigslist. Ifall man inte utesluter vissa tolkningsförslag såsom otänkbara kan man också uppfatta 9/11 som en sådan krigslist.
Uppenbarligen bedömde och bedömer USA-regeringen att det av olika skäl var nödvändigt att inleda ett krig "mot terrorism". Men hur skulle man sätta igång detta krig? 9/11 tjänade som den nödvändiga och tillräckliga förevändningen.
Manhattanprojektet utvecklade och iscensatte de första tillämpningarna av en aldrig tidigare skådad (nukleär) krigsteknik. Detta, att atombomben bokstavligen var någonting oerhört underlättade hemlighållandet av vad projektet handlade om, inte bara för den stora allmänheten utan också för majoriteten av de tusentals människor som på sätt eller annat bidrog till projektets förverkligande. De som ledde och utförde 11-septemberdåden lyckades, genom att spränga WTC-tornen, på ett motsvarande sätt överväldiga publiken och sannolikt också många av sina medhjälpare. WTCs kollaps var någonting som man inte kunde föreställa sig att skulle kunna hända, skriver den filosofiskt orienterade journalisten Jakke Holvas i sin introduktion till den finska översättningen av Jean Baudrillards tidiga essä L'esprit du terrorisme. 58 Baudrillard själv, som skrev sin essä redan under september-oktober 2001, föreställde sig uppenbarligen inte heller möjligheten av att tvillingtornen revs genom sprängning. För övrigt kunde terroristerna sannolikt inte (lika litet som experterna) förutsäga Tvillingtornens ras, som i högre grad än Pentagon var den häftigaste symboliska chocken, skriver han. 59 Baudrillards åsikt att tornrasen var ett slags extra bonus, som inte ens terroristerna hade kunnat föreställa sig, är förståelig. Men hans analys av terrorismens nya “anda” eller “ande” mystifierar företeelser, som inte hör till mystikens eller metafysikens område. Han skriver:
Vi har helt och hållet förlorat begreppet om en symbolisk kalkyl, som man gör i poker eller i en potlatch: maximal vinst med minimal insats. Precis detta uppnådde terroristerna med attacken på Manhattan, som var ett bra exempel på kaosteorin: en första chock, som fick otaliga följder jämförd med amerikanarnas väldiga åtgärd ("Ökenstormen"), som bara ledde till löjliga effekter — orkanen ledde så att säga till fjärilns vingslag. 60
Baudrillards försök att förlöjliga det första Irakkrigets effekter är tragikomiskt. Vilken fjäril skulle inte skynda sig att fladdra iväg ifall "Ökenstormen" vore i antågande? 61
Kill the Messenger är en TV-dokumentär, som jag vill rekommendera, trots att den handlar om kusliga ting. Dokumentet sändes av Finlands Svenska Television 6.6.2008. Där gjorde FST verkligen en insats för sanning om 9/11.
Den franska produktionen Kill the Messenger (Une femme à abattre) handlar om den iranskfödda unga amerikanskan Sibel Edmonds och hennes kamp för att få berätta vad hon vet i offentligheten. Eftersom Sibel har goda kunskaper i azerbajanska och persiska ombads hon att fungera som översättare och tolk på FBI under veckorna omedelbart efter 9/11. Härigenom kom hon att få läsa och höra saker som myndigheterna i USA önskar hemlighålla. Det handlar bl a om myndigheternas förhandskunskap om planeringen av terroristattacken, om American-Turkish Council (en organisation som finns till för att främja handeln mellan Turkiet och USA), och om Pakistans kärnvapen. 62 Förevändningen för hemligstämplandet är att det som Sibel vet kunde skada USAs diplomatiska relationer och amerikanska bolags affärsförbindelser. 63
För några år sedan gjordes det en version av Leonard Cohens “Everybody Knows” där Sibel Edmonds emellanåt inflikade några ord i en mixad ljudfil. Under ett par år kunde den här ur konstnärlig synvinkel också rätt så starka Sibel Edmonds-versionen av Cohens paradnummer ses och höras på Youtube. Men när jag försöker öppna länken idag (11 juni 2011) så fungerar den inte längre. I stället för den ursprungliga Youtube-videon får tittaren nöja sig med att läsa följande meddelande: This video contains content from SME, who has blocked it in your country on copyright grounds. Det är också lite kusligt. 64
Man kunde ju tycka, att konspiratörerna måste ha varit så många till antalet att någon av de sammansvurna med nödvändighet redan skulle ha trätt fram och erkänt eller blivit avslöjad? Men är det så säkert? Vem eller vilka av de sammansvurna kröp frivilligt till korset i samband med Watergate-skandalen 1972-1974 som bragte president Nixon på fall? "Deep Throat", som hjälpte journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att belägga president Nixons roll i affären deltog såvitt man vet inte personligen i inbrotten i demokraternas partihögkvarter. Men varför dröjde "Deep Throat" i 30 år med att knysta om sin egen identitet? Först då, tre decennier senare, kom han ut ur garderoben. Han visade sig vara fd polisagenten, sedermera chefen för federala polisen FBI, Mark Felt.
Hur många utanför Utrikesdepartementet visste om Utrikesdepartementets spionage på FN-högvarteret innan Wikileaks kom med sina avslöjanden om Hillary Clintons ukas till sina underordnade där hon uppmanade dem att samla in all möjlig information om FN-diplomaternas telekommunikation? Man vet av erfarenhet, att diplomater och utrikesdepartement håller på med sådant. Men man känner inte till de närmare detaljerna innan de kommer i dagen genom WikiLeaks eller p g a av någon annan mer eller mindre frivillig läcka i systemet.
När samhällets reella makthavare ertappas med konspirationer som inte tål dagsljus väljer de om möjligt att bemöta avslöjandena med polisiära och andra repressiva maktmedel. Men lika vanligt och ofta nog förvånansvärt effektivt är att de reagerar med en axelryckning. So What?
There'll be the breaking of the ancient western code
Your private life will suddenly explode
There'll be phantoms
There'll be fires on the road
and the white man dancing
— Leonard Cohen, The Future
Minnets kamp mot glömskan är människans kamp mot makten, skrev den tjeckiska författaren Milan Kundera. Vi förknippar hans sentens med Warszawapaktsländernas invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Men det finns all anledning att citera den också med tanke på nutiden och framtiden.
"År 1999 fick Europaparlamentet till sin överraskning ta del av en undersökningsrapport som det hade beställt av den brittiska journalisten Duncan Campbell. Rapporten avslöjade att det finns ett världsomfattande system för avlyssning av telekommunikation, Echelon. Systemet inbegriper verksamhet som är mycket mer omfattande än sedvanlig informationsverksamhet, nämligen företagsspionage och avlyssning av privatpersoners kommunikation. Enligt rapporten omfattar nätverket Förenta staterna, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland, och genom det kan de amerikanska informationstjänsterna hjälpa amerikanska företag att komma åt kontrakt före sina europeiska konkurrenter."
Ovanstående är ett citat ur dokumentet "Europaparlamentets verksamhet. Höjdpunkter 1999-2004", utgivet av Europaparlamentet. När jag sökte efter det ovannämnda dokumentet på webbadressen ‹http://www.elections2004.eu.int/highlights/sv/108.html›, som jag hade sparat med tanke på framtida behov, så fick jag meddelandet Problem Loading Page, Server Not Found... Inte sällan innebär ett sådant meddelande, att den som söker efter sanning, eller efter dokument som kanske skulle göra det man funnit mera sannolikt, att man måste ge upp åtminstone för stunden. Därefter kan man ju börja leta i pappersarkiven ifall de inte redan är digitaliserade och papperet använt som bränsle centralvärmeugnarna. Men i det här fallet löste sig problemet lätt genom ett besök på internets utmärkta, om än långt ifrån fullständiga arkivsajt ‹http://archive.org›. Där får besökaren använda sig av Wayback Machine för att försöka leta fram glömda eller annars bara borttappade datafiler.
Via Archive.org hittade jag den här gången filen jag behövde. Detta fick mig att fundera vidare på Echelonprojektet. Hur många hundra eller tusen människor är i dagens läge anställda i Echelon? Ska vi tänka oss att en liten grupp av människor, säg 20-30 personer, klarar av att tolka det väldiga materialet och göra det användbart för de ansvariga projektledarna och deras överordnade? Hur många av dagens EU-medborgare är medvetna om att Echelonprojektet finns och fungerar för att vid behov kunna avlyssna dem? Kommer de meppar som väljs i juni 2014 att minnas Echelon? Vi får anta, att Echelon kommer att hålla deras existens i sitt "minne".
När Echelon-projektets arkiv någon gång i framtiden öppnas av WikiLeaks med flera, så kommer man kanske dessutom att hitta några av sina egna borttappade filer. Eller så får ens barnbarn ta del av dessa västliga underrättelsearkiv.
Echelonprojektets existens avslöjades av den grävande journalisten Duncan Campell. Det var m a o inte heller i detta fall de projektanställda som beslöt att gå ut med en serie avslöjanden om sig själva. Varför väntar vi oss att de som var anställda i 9/11-projektet ska gå ut med avslöjanden om sig själva?
Efter andra världskriget slöt Förenta Staterna, Storbritannien, Kanada och Australien i hemlighet en pakt om att fortsätta det utbyte av information, insamlad genom signalspaning och avlyssning, som hade vuxit fram under kriget. Pakten kallas UKUSA. De enskilda medlemsländerna i UKUSA-pakten förbjuds av sina respektive lagar att spionera på sina egna medborgare. Men lagarna hindrar dem inte ifrån att spionera på andra länders, inklusive de övriga UKUSA-ländernas medborgare! Så kan myndigheterna i ett enskilt UKUSA-land elegant kringgå det egna landets lagstiftning. Det här exemplet har jag hämtat ur Micah Sifrys bok WikiLeaks and the Age of Transparency. 65
För Shirky, Sifry, mig och många andra som lever under dagens machiavelliska globalstyre 66 representerar WikiLeaks en strimma av hopp om att vad vi här i Norden kallar offentlighetsprincipen ska utsträckas till alla länder och världsdelar. Vi tyder WikiLeaks-fenomenet som ett tecken på medborgarna i denna globaliserade värld har tagit itu med att skapa sig ett eget parallellt system för avlyssning och kontroll av staternas regeringar och imperiernas härskare.
Den schweiziska historikern Daniele Ganser har undersökt hemliga NATO-operationer under kalla kriget, inklusive terrordåd under falsk flagg, som skylldes på vänsterextremister i avsikt att förhindra italienska kommunistpartiets regeringsmedverkan. Ett sådant dåd var bombningen i Bolognas järnvägstation 2.8.1980 varvid 85 personer miste livet och över 200 skadades.
"Baserande sig på en omfattande forskning visar Ganser hur NATOs hemliga styrkor var inblandade i olagliga aktiviteter, som i många fall ledde till våldsamma terrorattacker, vilka hade till uppgift att svartmåla den politiska vänstern. Under den nuvarande eran av 'kriget mot terrorism' väcker doktor Gansers forskningsresultat grundläggande frågor om underrättelsetjänsternas roll i de demokratiska samhällena." 67
President George W Bush och vicepresident Dick Cheney har sagt, att det är nödvändigt att tortera och erkänt att de har sanktionerat tortyr. Men de har sluppit undan. Ingen har varit mäktig nog för att få dem fällda i domstol för de brottsliga verksamheter, som de har varit högsta politiska ledare för. Ordet brott tar i det här sammhanget särskilt fasta på tortyren av krigsfångarna i Irak och Afghanistan, tortyren i Guantanamo, tortyren i CIAs hemliga fångläger i Europa och hur USAs regering använde sig av uzbekiska tortyrkammare för att pressa fram falska underrättelseuppgifter. 68
Är tortyren betydelsen (Bedeutung) eller meningen (Sinn) i ordet brott när det används om tortyr? Eller hör brottet, terrorn, tortyren och kriget till en kategori av substantiv som behöver analyseras skilt för sig eftersom de förutsätter mänskliga relationer? Det behövs minst två för tortyren. Så även för förälskelsen, sexlivet (vi undantar självplågarna respektive självsmekarna), kärleken och försoningen.
Lawrence Wilkerson, pensionerad överste i USAs armé och tidigare stabschef för utrikesminister Colin Powell, lägger ut sin syn på 9/11 i en serie intervjuer med Paul Jay på The Real News Network, en av dessa nya TV-kanaler på internet som det lönar sig att titta på för att komplettera vår egen Rundradio YLEs nyhetsutbud. 69
I ett av intervjuavsnitten fäller Wilkerson följande bittra ord:
Det som mer än någonting annat som hände under Bush och Cheney fick mig att glömma min entusiasm för sanning, rättvisa och den amerikanska livsstilen var inte Irak eller talet [som Colin Powell höll] i FN den 5 februari [2003]. De här sakerna var illa nog. Det var inte heller 9/11-kommissionen, där vi bedrog oss själva när vi sade att vi hade blivit alarmerade om al-Qaida i förväg, fast vi i själva verket hade blivit alarmerade om saker som ABM [USAs upphävande av avtalet om antiballistiska missiler], NLCB [No Child Left Behind, skolpolitisk lag som antogs 2001], skattesäkningar osv. Det som verkligen förändrade min uppfattning var tortyren, tortyren och misshandeln. Det smärtade mig att tala ut om det i offentligheten eftersom jag vanligen inte gör på det viset. Ingen bra soldat gör på det viset. Men i oktober 2005 beslöt jag att jag måste tala ut, vilket helt och hållet byggde på att USAs armé var inblandad i vad administrationen förskönande kallade förstärkt förhör ("enhanced interrogation"). 70
I slutet av 1970-talet gick USA in för att finansiera och utbilda mujahedins, de islamiska gudskrigarnas, väpnade uppror mot den sovjetstödda regimen i Kabul för att att provocera Sovjet till en militär invasion i Afghanistan. Usama bin Ladin var en av de krigare som i hemlighet fick stöd genom den amerikanska underrättelsetjänsten. I slutet av 1990-talet publicerade ex-president Jimmy Carters strategiska rådgivare Zbigniew Brzezinski boken The Grand Chessboard om det Det Stora Spelet 71 som beskrev den amerikanska politiken i Eurasien. Brzezinskis avslöjanden om USAs hemliga intervention i Afghanistan för att ge Sovjet "ett eget Vietnam" var sensationella. Notiser med citat av Brzezinskis cyniska uttalanden publicerades också i världspressen. Några medborgare läste kanske notiserna och lade dem på minnet. Men hur många minns dem idag? Medierna brukar i sin bevakning av Afghanistankriget inte gå så långt tillbaka i tiden som till det fjärran 1970-talet. Å andra sidan är det först då, när man går längre bakåt, som man överhuvudtaget har en chans att begripa något av vad som händer — i Afghanistan eller i de övriga länderna. Ytterligare några decennier tillbaka befann sig mänskligheten fortfarande i kolonialismens epok och går man ännu lite längre kommer man till Mohandas Gandhis, Ghaffar Khans och Winston Churchills ungdomstid då de imperialistiska makternas erövring och uppdelning av hela världen — Det Stora Spelet — ännu var långt ifrån fullbordad. 72
Att här börja utreda Clearstreamskandalerna — där det är fråga om penningvätt, skatteparadis, skumma vapenaffärer, korruption och rivalitet om den högsta makten, kort sagt om finansglobaliseringen betraktad ur en europeisk synvinkel — skulle föra för långt. 73
Låt mig bara peka på fallet med dataingenjören Régis Hempel, som Denis Robert berättar om i sin bok La boîte noire. 74 Hempel erkände, att han medan han arbetade för clearingfirman Clearstream i Luxemburg hade hjälpt cheferna där att sudda ut spåren från vissa finanstransaktioner ur systemet, vilket bara den som har tillgång till programkoden kan lyckas med. Det kallas "hard-coding". Men när Hempel berättade om dessa ting inför de franska parlamentsutredarna Vincent Peillon och Arnaud Montebourg hade hans brott redan hunnit preskriberas i Luxemburg, där han hade begått dem. Ett intressant exempel i och för sig. Den första Clearstreamskandalen illustrerar samtidigt hur stora kvalitetstidningar såsom Le monde i Paris (för att inte tala om myndigheterna i Luxemburg) när det kniper gör sitt bästa för att undanhålla vissa känsliga vittnesmål från allmänhetens kännedom.
Grävande ekonomireportern Robert Denis, som också är svag för filosofi och skönlitteratur — han uttrycker sig emellanåt i romanform, som Voltaire — har förvånat sig över att så många forskare och kollegor tycks sakna elementära kunskaper om datateknik och nutida finansteknologi. Detta har naturligtvis bidragit till att underlätta mörkläggningen av Clearstreamskandalerna. När man idag talar om Clearstreamskandalen i Frankrike så menar man närmast en skandal, vars politiska kärna bestod i rivaliteten mellan Dominique de Villepin och Nicolas Sarkozy om presidentämbetet, som ju till slut ledde till att de Villepin fick stryka på foten. Den egentliga, första Clearstream-skandalen, som är mycket större och viktigare än den andra, vill man helst inte veta av och i synnerhet inte veta mer om. Den kan sägas ha brutit ut när domarna Bernard Bertossa , Renaud Van Ruymbeke, Eva Joly och Benoît Dejemeppe publicerade sin insändare "Les boîtes noires de la mondialisation financière" (Finansglobaliseringens "svarta lådor") i Le monde 10.5.2001.
Det sägs att Eva Joly, som är född i Norge, tänker ställa upp i nästa franska presidentval. Tänk om Frankrike skulle få en riktig finansglobaliseringskritiker som dessutom är en kvinna, till president! 75
Konspirationer i politiken och i banksektorn är naturligtvis inte någonting som enbart förekommer ute i stora världen. Soneraskandalen har åtminstone haft betydelse för Finland och grannländerna, inte minst Sverige, vars telekombolag Telia ju sedermera fusionerades med Sonera. Juha E Miettinen, en av finska statens högsta datasäkerhetschefer medverkade i olaglig användning av data om Sonera-anställdas och journalisters telefonsamtal. Några journalister på "Helsingin Sanomat" fick nys om saken, vilket bidrog till att några Sonerachefer och Miettinen småningom ställdes inför rätta. Men kunde inte detta brott — Soneraledningens konspiration mot sina egna anställda — när allt kommer omkring ha förblivit en hemlighet trots att rätt många människor visste om det olagliga avlyssnandet och anade oråd?
Enligt ordföranden för aktiespararnas förbund, professor Jarmo Leppiniemi borde det ha gjorts en specialrevision av Sonera inklusive Relanders finanstransaktioner. Centerkvinnan Anneli Jäätteenmäki stödde lite obeslutsamt kravet men gav upp efter att socialdemokraten och statsministern Paavo Lipponen hade beskyllt henne för populism. Hur mycket gjorde gammelmedierna för att gå till grunden med Soneraskandalen? Det nya mediet internet gjorde en viktig insats genom att sprida pamfletten Minne hävisivät Soneran rahat? som en ebok 76 långt innan gammelförlagen hade börjat utkomma med sina eböcker.
Kanske någon av de som deltog i sprängningen av WTC någon gång kommer ut ur garderoben. Men de brott som begicks den 11 september 2001 var brott mot mänskligheten. De kan inte preskriberas. Vi har knappast någon anledning att tro, att någon av de ledande förövarna frivilligt kommer ut i världsoffentligheten för att att erkänna sina skräckdåd.
Hur länge det räcker innan en oberoende utredning tillsätts, varefter de huvudmistänkta kan höras av av en domstol, beror inte minst på hur medierna förhåller sig till frågan.
Media är på sitt eget sätt med i den officiella sammansvärjningen. Så länge som de papegojaktigt upprepar den obevisade tesen om den sagoomspunne Usama bin Ladins och de tjugo terroristernas huvudansvar för dåden är medierna att betrakta som deltagare i den officiella sammansvärjningen om 9/11 .
Dock skulle jag akta mig för att påstå, att journalisterna medvetet ljuger om 9/11. En lämpligare beteckning är självcensur. Självcensuren är invävd i vardagens sunda förnuft och goda omdöme. När man väl har införlivat åsikten att 9/11 omöjligen kan ha varit ett inside job med sitt eget jobb så behöver man inte längre tänka så mycket på saken. Självcensuren har till uppgift att undvika ett ständigt ifrågasättande av tvivelaktiga sanningar som ständigt bör ifrågasättas just därför att de är tvivelaktiga.
Fram till idag, tio år efter 11 september 2001, har det varit väldigt svårt att få alternativa synvinklar presenterade ordentligt och i ordets egentliga mening kritiskt i medierna. De seriösa forskare, som har pekat på den officiella konspirationsteorins luckor och förvrängningar — typ David Ray Griffin i boken Omissions and Distortions — har antingen negligerats eller, om man inte har lyckats helt och hållet undvika dem, översköljts med spott och spe.
I enstaka fall har pressen nödgats släppa igenom kritiska röster, om så bara för korta stunder, varefter man har skyndat sig att lägga på locket igen. Före detta miljöministern Michael Meacher (UK) 77 och före detta teknologiminister Andreas von Bülow (Tyskland) 78 måste ges möjlighet att uttala sig även om de bara är politiska föredettingar. Inte på prime time, förstås, men kanske i någon snutt i något aktualitetsmagasin? Före detta europarlamentarikern Giulietto Chiesa (Italien) är redan ett mer tveksamt fall. Vem vet vem han är, utom hans landsmän? I sitt hemland måste han i alla fall emellanåt tillåtas vädra sin åsikt om 9/11 och kriget mot terrorism. 79
De ovannämnda personerna, som har tillåtits uttrycka sina åsikter om Bushregeringens inblandning i 9/11 i stora tidingar och/eller television här i Europa är prominenta och sakkunniga nog för att emellanåt få komma in någonstans mellan raderna. Och det räcker, tydligen. Hälften av människorna har under årens lopp tillägnat sig den elementära sanningen, att den officiella teorin är falsk.
För den andra hälften förblir USA-regingens inblandning i 9/11 trots allt någonting otänkbart eller åtminstone osägbart. USA, med alla sina brister, anses ju vara ett godartat imperium. Man vill inte gärna tro dess regering om att ha smitt ondskefulla planer mot sina egna medborgare. Den här uppfattningen liknar också ett sunt förnuft, någonting som alla vet. Det är också vanligen bäst att veta det.
Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied
Everybody got this broken feeling
Like their father or their dog just died
—Leonard Cohen, Everybody Knows
55. Se Ellsberg, Michael: "Pentagon Papers Officially Declassified on the 40th Anniversary of Their Publication – 40 Years Later", New York Times 8.6.2011.
56. Se "After 40 Years, the Complete Pentagon Papers", New York Times, 7.6, 2011.
57. Heller als Tausend Sonnen (1956). På engelska: Brighter than a Thousand Suns. A personal History of the Atomic Scientists; på svenska: Starkare än tusen solar — atomforskarnas öde (1957).
58. Se Holvas, Jakke: "Sitä ei toivottu, mutta siitä unelmoitiin", i Baudrillard, Jean: Terrorismin henki. Tutkijaliitto 2006, s 18.
59. Baudrillard, a a s 27.
60. a.a. s 40.
61. När Baudrillard på vintern år 2002 skrev essän "Hypothèses sur le terrorisme" kunde han redan föreställa sig att 9/11 var ett inside job, se a a ss 87-89.
62. Se Chris Gourlay, Jonathan Calvert, Joe Lauria: "For sale: West's deadly nuclear secrets", The Sunday Times 6.1.2008; ‹http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/middle_east/article3137695.ece› (4.7.2011)
63. Mer om Sibel Edmonds och filmen Kill the Messenger, se ‹http://www.justacitizen.com/› och ‹http://www.boilingfrogspost.com/›; Daniel Ellsberg Says Sibel Edmonds Case 'Far More Explosive Than Pentagon Papers'; ‹http://www.bradblog.com/?p=5260› ; Philip Giraldis artikel" What FBI whistle-blower Sibel Edmonds found in translation", Dallas News 17 februari 2008. Giraldis artikel finns i Internetarkivet, se ‹http://bit.ly/l7kTfE›; webbadressen är förkortad med hjälp av bit.ly.
64. Tillägg 13.7.2011 Youtubevideon med Sibel Edmonds-versionen är tillbaka. Se ‹http://blogi.kaapeli.fi/book/190› !
65. Sifry, Micah L.: WikiLeaks and the Age of Transparency. OR Books 2011 s 221. Sifry citerar ett föredrag av Clay Shirky under ett symposium om WikiLeaks och internets frihet 24.1.2011.
66. Den engelska termen är global governance.
67. Citatet är min översättning från finskan av prof Jussi Hanhimäkis recension av Ganser, Daniele: Naton salaiset armeijat. Operaatio Gladio ja terrorismi Länsi-Euroopassa. Pystykorvakirjat / Rauhanpuolustajat. Jyväskylä 2009. Citatet förekommer också på bokomslagets baksida.
68. Ang. uzbekiska tortyrkammare, se video från den brittiska diplomaten Craig Murrays presskonferens om boken Murder in Samarkand; ‹http://www.youtube.com/watch?v=GNYES8KOIqY› (18.6.2011)
69. The Real News Network syns på sidan ‹http://www.trnn.com›
70. Övers MB. Se "A Security and Finance State that Dominates the American People". Lawrence Wilkerson Pt.8: I don't know if our grandchildren will live in a democratic republic; ‹http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=31&Itemid=74&jumival=6877› (2.7.2011)
71. Brzezinski, Zbigniew: The grand chessboard: American primacy and its geostrategic imperatives New York 1997. För en citatsamling ur boken mm, se ‹http://www.wanttoknow.info/brzezinskigrandchessboard› (8.7.2011)
72. Härom, särskilt med avseende på Afghanistankrigen, se Tapio Tamminens nyutkomna bok Islamin aseeton soturi. Ghaffar Khan ja talebanien synty. [Islams krigare utan vapen. Ghaffar Khan och talibanernas ursprung] Into. Helsingfors 2011.
73. Min information om Clearstreamskandalerna har jag ur böcker av Denis Robert och Robert Backes och artiklar av den amerikanska journalisten Lucy Komisar. För närmare källhänvisningar, se mina artiklar "Världens största tvättmaskin" (Ny Tid 23/2002); "Fregattikauppojen palkkioselvittelyt levisivät rahanpesuskandaaliksi Ranskassa" (Voima 3/2005); samt "Pilkuton leopardi. Mihail Hodorkovski ja Menatep" (Voima 5/2005). Artiklarna är länkade till min hemsida ‹http://www.kaapeli.fi/book›.
74. Robert, Denis: La boîte noire. Les Arènes. Paris 2002. I boken ingår utdrag ur de franska parlamentsledamöterna Vincent Peillons och Arnaud Montebourgs förhör med Régis Hempel 19.9.2001, ss 333-362.
75. En kopia av åklagarnas inlägg finns här: ‹http://users.skynet.be/cadtm/pages/francais/boitesnoires.htm› (18.6.2011)
76. Eboken kan numera läsas här: ‹http://www.kolumbus.fi/sidewinder/Sonera-kirja.txt› (18.6.2011). Den handlar om Soneras affärer under åren 2000-2001. Mer om Sonera-boken i finska Wikipedia: ‹http://fi.wikipedia.org/wiki/Sonera-kirja›
77. Se Meachers artikel "This war on terrorism is bogus" i The Guardian, 6.9.2003; ‹http://www.guardian.co.uk/politics/2003/sep/06/september11.iraq› (17.6.2011)
78. von Bülow räknas som en expert på underrättelseverksamhet. Hans ministerperiod inträffade åren 1980-1982 under Helmut Schmidts regering. von Bülows bok CIA och 11 september. Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll finns också på svenska.(Alhambra 2004).
79. Så skedde t ex i ett populärt TV-program på RAI DUE; se ‹http://www.youtube.com/watch?v=nnA1vvKQnWs›
här txt om bokförlaget  Copyright Mikael Böök © 2004 Under Creative Commons licensen Erkännande-DelaLika 3.0 . See http://www.kaapeli.fi/book/ book@kaapeli.fi |