|
|
|
|
|
 |
| [ document manifest ] |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
När en tidig morgon jag i biblioteket sökte
fram de böcker ur min hemstads fjärran katalog
om de män och kvinnor, re'n av livets framfart krökte,
som med sneda planer, sammansvärjningar försökte
att sin ära, rikedom och ställning, hög som låg
öka eller bättra: femton tryckta titlar då jag såg.
Tillståndet i Biblioteket kallas serendipidity. Om radions meddelande angående läget vid kuststationerna idag klockan åtta påminner om det allra viktigaste, vilket som sagt 122 är att det finns ett hav och ett land, så garanterar biblioteket för sin del det kanske nästviktigaste, dvs serendipidityn. Vad serendipidity egentligen betyder kan jag inte förklara. Det är just det som är poängen med serendipidity. Man bara råkar hitta någon bok som man inte visste att man ville läsa eller att den boken överhuvudtaget hade blivit skriven, tryckt, anskaffad, katalogiserad och uppställd på bibliotekets hylla precis på det ställe där den skulle stå och där bibliotekarien med osviklig kännedom om sina böckers ordning skulle ha kunnat leta fram den åt en i rappet, ifall det hade behövts. Men det behövdes inte. Man bara råkade hitta den i alla fall.
Ranganathan räknade säkert med serendipidityn, han också. Alla riktiga bibliotekarier och matematiker räknar med serendipidityn, dvs att ordningen på det hela bara är ett utanverk, om än ett nödvändigt sådant. Men bibliotekets innersta kommer man inte åt. Det räcker inte med att dela in världen i kategorier och fack. Världen kan knappast bibliotekiseras till den grad att serendipidityn försvinner. Att kalla Serendipidity för Slumpen vore en förenkling. Slump är ett ord för astrologer och alkemister som sysselsätter sig med naturens hemligheter. Kanske också för astronomer och kemister. Men i människolivet sker knappast någonting av en ren slump. Ipse verum factum, Giambattista Vicos sats, låter en ana vad det handlar om. Faktum, det gjorda, av latinets 'facere' (att göra), dvs någonting som någon eller några har gjort. Faktumet har minsann inte gjort sig självt. Ex nihilo nihil — intet ur intet. Nej, någon har varit framme och ställt till det som det är. Och detta något, som någon har sett till att göra, är 'verum'. Det är sant. Det var kanske bara detta V.I.Lenin menade när han påstod att sanningen är konkret. Men av sådana konkreta sanningar som berättar om vad människorna har gjort bör man inte sluta sig till att man har funnit Sanningen. Detta följer logiskt ur läget på kuststationerna och, som jag redan har sagt, av serendipidityn.
Som min trogne läsare antagligen redan har förstått är jag smått förälskad. Ja, jag älskar Serendipidity alldeles vansinnigt. För övrigt är det viktigt att inte undertrycka sin kärlek, som min psykiater till pianolärare Claes Andersson har skrivit i en dikt. (Jag råkade läsa den under ett kort och impulsartat besök i Liljendals bibliotek.)
Serendipidity är häpnadsväckande, paradoxal, motsägelsefull, motstridig, spännande och egentligen ganska rolig. (Jag använder helst inte de neutrala eller adverbiala formerna paradoxalt, motsägelsefullt eller roligt.) Någonting säger mig att Serendipidity är en kvinna och således inte ett neutrum. (Man säger ju inte heller "Anita är roligt", eller någonting i den stilen, eller hur?)
Men, som Kungen nyligen yttrade: nu vänder vi bladen! Låt oss kort och gott konstatera, att Serendipidity är helt och hållet bibliotekets och bibliotekariernas förtjänst. Det är bibliotekarierna som har gett upphov till och skapat Henne. Halleluja!
Översättning från grekiska originalen av Tord Bæckström.
När Kvinnornas sammansvärjning av Aristofanes uppfördes återstod hela 411 år av manliga sammansvärjningar innan Judas förrådde Frälsaren. Nej, vad säger jag. Vår Frälsare fick ju trots allt leva i ett antal år efter det att han blev född. Å andra sidan verkar sammansvärjningen mot Honom ha varit i full gång redan i god tid före Hans födelse. I varje händelse började den senast då. Den första komplotten mot Jesusbarnet finns dokumenterad i Matteus evangelium. Den gick ut på att garantera rikets säkerhet. Eller åtminstone kung Herodes personliga säkerhet. (Stjärntydarna hade delgivit Herodes att den nyfödde utgjorde en säkerhetsrisk.) I korthet gick alltså planen ut på att i försvarssyfte låta mörda alla små gossar under två års ålder i trakten kring Betlehem. Men varför måste så många gossebarn som möjligt slås ihjäl? Jo, helt enkelt för att Herodes och hans medhjälpare inte kunde veta exakt var den nyfödda babyn fanns.
Vi ska inleda detta avsnitt med Grodorna, som uppfördes lite senare, dvs år 405. Att även denna pjäs från början har haft en allvarlig innebörd förefaller enligt Tord Bæckström sannolikt. Som fd elev i Svenska normallyceum där det lästes latin rätt mycket eller rätt länge vill jag försäkra läsaren att ett omdöme, fällt av en person som har översatt Aristofanes från de grekiska originalen, nog lugnt kan tas på fullt allvar. "Komedidiktarna deltog i den politiska debatten med en hänsynslös och fullkomligt orädd frispråkighet", konstaterar den gode Bæckström också i sin inledning. Ack om detsamma kunde sägas om såpoperornas, sitcomseriernas och dokusåpornas manusförfattare!
I Grodorna möter vi Dionysos' och hans slav Xanthias. Efter en visit hos Herakles beger sig de två raka vägen till helvetet för att söka upp Euripides. Där står båtföraren Karon och väntar på att få frakta dem över floden:
DIONYSOS: Var hälsad Karon! Hejsan Karon. Hej på dej!
KARON: Vem söker hamn från livets kval och vedermödor?
Båtlägenhet till Lethe och till Kerberos domän,
till Tainaron — till själva helvetet?
DIONYSOS: Jag. KARON: Nå, raska på ombord! DIONYSOS: Du lägger till
vid helvetet? KARON: Ja, till er tjänst, min bäste herre.
DIONYSOS: Kom Xanthias. KARON: Nej, ingen slav får följa med
som inte gjort sin plikt i den athenska flottan.
XANTHIAS: Jag kunde inte. Kronvrak. Fel på ögonen.
KARON: Då får du ta ditt pick och pack och traska runt.
XANTHIAS: Var ska jag vänta på er? KARON: Där, på andra sidan,
vid stenen. DIONYSOS: Du förstår? XANTHIAS: Ja, mer än väl. O ve!
Vad får jag inte underkasta mig! So long!
Jag ska inte avslöja intrigen i Kvinnornas sammansvärjning, den andra pjäsen av Aristofanes som ingår i den här boken. Det är i själva verket en ganska rå historia. Jojo, de kunde nog de också. De gamla grekerna alltså. Men roligt är det, mycket roligt! Kvinnornas sammansvärjning lär ska höra till A:s mer opolitiska pjäser. Så påstår i alla fall Tord Bæckström. Fast ho vet om det är sant. Det privata är politiskt.
Stockholm 1989. Serie: Bröderna Hardy. Wahlströms ungdomsböcker. "En sammansvärjning som riktar sig inte bara mot en person utan mot flera tusentals människor", berättar baksidestexten. Den ungdomliga detektivduons mysterium handlar denna gång om ett terroristdåd, vars motiv är ren och skär ärelystnad. The Hardy Boys-serien med bröderna Frank och Joe Hardy, som sedan år 1927 har fabricerats av spökskrivare under den gemensamma pseudonymen Franklin W Dixon (och översatts till 25 språk), fortsätter efter 2005 under namnet The Undercover Brothers. Varav denna omåttliga popularitet? Enligt kritikerna Carole Kismaric och Marvin Heiferman, som citeras i Wikipedias artikel lär Hardy Boys-serien läsaren att även om världen kanske inte är under kontroll så kan godheten triumfera över ondskan och att också de svåraste problemen kan lösas om vi bara gör våra andelar och vårt bästa för att hjälpa andra. 123
Tidens bokklubb, Stockholm 1961.
Varför bibliotekarierna har klassificerat den här boken som en fackbok begriper man först efter den spännande krigstida berättelsens första sextio sidor. Boken kan om man vill läsas som Storbritanniens svar på fransmannen Paul Nizans roman "Konspirationen" (se nedan), som handlar om några unga män i 1920-talets Paris. "Den tysta sammansvärjningen" är till att börja med historien om några unga tyskar i andra världskrigets Kroatien. De första sextio sidorna berättar historien om korpral Jan Heidrich (en tjeck) och soldaterna Oskar Grasemann, Willi Seiderer och Herman Hanke, som bl a hade det gemensamt, att de tillhörde samma blodgrupp . Det var praxis i alla pansarregementen i den tyska armén, att besättningen skulle tillhöra samma blodgrupp, ifall det skulle bli nödvändigt med blodtransfusion.
Men efter inledningens blodiga uppgörelser rycker bokens författare, BBC-korrespondenten Peter Eton, in som berättarjag och ställföreträdande huvudperson. Ställföreträdande, eftersom saker och ting knappast kan agera huvudpersoner ens i böcker. De ting som boken först och främst handlar om är guldtackor, som i krigets begynnelseskede bortfördes från Société Générale Bancaire de Yugoslavie i Zagreb och försvann. Utdrag:
Om jag inte av en händelse hade köpt den där tidningen, skulle jag inte ha vetat det ringaste om det här angreppet mot mitt liv. Men hände sådana saker bara av en händelse? Jag undrade. Kanske var det inte alls något sammanträffande utan bara ett slags försynens varning att jag skulle vara på min vakt. Ännu funderande på hela problemet passerade jag genom spärren och tog en taxi till BBC:s studio vid Whiteladies Road. s 116
Slutintrycket blir att det faktiskt är försynen snarare än mänskliga konspiratörer som har regisserat denna Conspiracy of Silence. Vi får alltså fortsätta att tänka oss att Gud, när Han ingriper i våra världsliga angelägenheter, gör det i all tystnad. Alternativt har förlagsredaktören bara tyckt att titeln låter bra utan att bry sig om ifall den motsvarar bokens innehåll. James Leasor har uppenbarligen fungerat som (skicklig) spökskrivare.
Ordfront. Stockholm 1984.
Nils-Olof Franzén, chefen för Sveriges Radio och skaparen av deckarfiguren Agaton Sax (som levde på 1950-talet), ger en lektion i hur det kunde gå till i det svenska 1700-talets herrgårdsliv. Förlaget Ordfront har tyckt att det är bok som bra gärna kunde ges ut på nytt (boken utkom ursprungligen 1955) och det tycker väl jag med.
Ordet konspiration betyder i den här boken statskupp, dvs drottning Lovisas och kung Adolf Fredriks plan år 1756 att ta makten från Rikets ständer (ståndsriksdagen). Planen misslyckades.
Wahlström & Widstrand. Stockholm 1981.
Rom var staden utan nåd: ett dödsrike av trängsel, blod avföring,prostitution, sadistiska nöjen och korruption, en mänsklig sumpmark, packad allt tätare med billig arbetskraft, en svulst som växte och sög ut landet och som allt mer liknade en sårböld eller snarare en taggig vårta allteftersom markspekulationen och trängseln drev hyreskasernerna i höjden, en stinkande, larmande bikupa över kloakernas och likbränningsanstalternas sommarlukt. Allt var på en gång nybyggt och nyslitet. s 30.
Nå, det kan knappast skada om bilden av den romerska republikens slutskede får några ytterligare smutsfläckar. Göran Hägg fortsätter traditionen från Henrik Ibsen att göra Catilina större och i motsvarande grad ta ner hans gamla kompis och senare motståndare Cicero ("kik-ärtan"). Men beträffande konspirationer tycker jag mig inte lära mig någonting utöver det jag visste från tidigare, dvs att redan de gamla romarna...
I Roms orbis skulle snart nog även den revolutionäre Jesus uppträda. 124 Men tyvärr lyckades revolutionen inte riktigt som nasaréen hade tänkt sig utan allt fortsatte i samma gamla stil.
När Göran Hägg gav ut sin historiska roman om Catilina i början av 1980-talet, juppiernas och de första persondatorernas årtionde ("år 1981 invigdes NMT450, det första helautomatiska mobiltelefonisystemet i Norden") användes fortfarande bokkort och ficka med datumblad i biblioteksböckerna. Av anteckningarna på den ljusröda lappen att döma har Lovisaborna lånat denna bok åtminstone 24 ggr. Det kan ha blivit flera lån senare, för när datoriseringen satte igång på allvar så slutade bibliotekarierna antagligen att sätta dessa kråkfötter. Ack, vilken Gutenbergsk nostalgi väcker inte dessa spår av en svunnen tid!
Richter, Malmö 1999. — Efter The Hardy Boys (se ovan) var jag beredd på nästan vad som helst. Flickorna i "Mysterieklubben" på äventyr i Paris visade sig dock vara en ganska trevlig bekantskap. Rena sträckläsningen!
De diskuterade fortfarande när de kom tillbaka till hotellet. Tillbaka på rummet fräste Tracy slutligen Det här leder ingenvart. Jag är dödstrött på konspirationer och terrorister ... Kan vi inte låta hela saken bero ett tag och göra någonting som får oss på andra tankar? Vi kan väl se på TV i stället?
Bakom namnet Fiona Kelly lär dölja sig en rad andra författare. Skulle man inte helt enkelt kunna kalla detta slags genre fiction för sammansvärjningar i syfte att förtjäna pengar? På denna fråga svarar kanske modersmålsläraren och bibliotekarien att det är bättre om flickorna läser böcker än att de tittar på TV. Men den frågan hör kanske inte till den här bokens ämnesområde.
Utg 1992. Övriga medarbetare: Iliste, Ivo, Göranson, Birgitta. — Novellen "Sammansvärjningen", som ingår i denna bok, är en fängelsehistoria från en eländig period i Estland under andra världskriget. Ett ur konspirationsteoretisk synvinkel belysande citat:
... efter så här lång tid är det svårt att säga i vilken mån vi verkligen trodde på vår egen version eller i vilken mån vi tröstade oss med den. s 233
En av poängerna i denna novell är att sammansvärjningar också kan kokas ihop för nöjes skull, t ex ifall de sammansvurna befinner sig i ett fängelse. Då kan konspirationer helt enkelt vara ett sätt att få tiden att gå. Om människan i allmänhet är så olycklig att hon utan orsak kan gripas av leda, är det minsta tidsfördriv nog för att avleda hennes tankar, skrev Blaise Pascal. Men, att det som börjar som ett harmlöst tidsfördriv kan få ett olyckligt slut, visar också detta exempel.
Den här boken skulle jag vilja rekommendera åt unga människor. Varför har bibliotekarierna försett den med vuxenstämpel? Kanske det bara är en fråga om listig taktik för att få de yngre läsarna att intressera sig desto mer för dess innehåll? Hoppas att det inte handlar om någon tyst sammansvärjning från bibliotekariernas sida!
Malmö : Norden, [1946] Originalets titel: Children of the frost. Ämnesord saknas. Must read. På slutet kommer ett kapitel, rubricerat "De gamla männens sammansvärjning". Den gamle Whitefishindianen Imber har rest in till Klondike för att erkänna sina brott. Det händer i slutet av 1800-talet. Imber har dödat många, många av de vita männen, kvinnorna och barnen. Nu önskar han själv dö. Begreppet brott har ännu inte blivit lika vagt i sina konturer som det är vid början av 2000-talet:
— Satan också, sade en man bland åhörarna i främsta ledet. Han sade det i känslig och sorgsen ton. Han var rödhårig. Satan också, upprepade han. Det var min bror Bill. Och med regelbundna mellanrum hördes sedan under hela rättegången hans högtidliga "satan också" genom rättssalen. Hans kamrater hyschade inte på honom och ej heller knackade mannen vid bordet ned honom. s 233
Originaltitel: The Janson Directive. Varför har boken hamnat här? Det beror på bibliotekets ämnesord: Novak, Peter, Janson, Paul, spionromaner, thriller, romaner : kidnappningar, romaner : sammansvärjningar, romaner : terrorister. Men vilken sammansvärjning handlar boken om? Kanske om 9/11 — boken utkom ju 2002 Nja, nej, tyvärr verkar den inte att göra det. Men onekligen handlar boken om den tid då 9/11-konspirationen utspelar sig:
Och hur kunde det finnas sexton miljoner på kontot på Caymanöarna? Hade någon gillrat en fälla för honom? Det var i så fall en mycket kostsam fälla. Vem kunde förresten komma över så mycket pengar? Inte en statlig organisation. Men för en högt uppsatt tjänsteman i Liberty Foundation var det en annan sak. Den gamla frågan gjorde sig påmind: Cui bono? Vem tjänade på det? s 142
Bra fråga. Vem tjänade på det?
Till åtskillnad från Nils-Olof Franzén, som jag tidigare kanske har läst någon artikel av (fast den skribenten hette kanske snarare Lars-Olof), eller Jaan Kross, som jag en gång har pratat i telefon med och vars kärleksroman från Rakvere jag har ägt ett exemplar av (sedermera spårlöst försvunnet), är Paul Nizan en gammal bekant, nästan som en gammal vän. Han dog visserligen ca sex år innan undertecknad överhuvudtaget blev född. Men något slags vänskap kan man känna även med döda författare. Svårare kan det vara att hysa varma känslor för personer som gått bort utan att lämna några spår i biblioteket. Ifall biblioteket inte kan förmedla deras ord får ju den nödvändiga ömsesidigheten och medmänskligheten vänner emellan ingen chans. Orden är känslornas vingar och R.David Lankes, biblioteksvetaren och -byggaren som jag annars uppskattar, överdriver därför i mitt tycke en aning när han säger att en läsare egentligen inte konverserar med författaren utan enbart med sig själv.
Pauls död var tragisk. Före kriget var han en mycket engagerad kommunist och medlem av parti communiste français, som ju på den tiden leddes av nummer två i helvetet näst efter Hitler, dvs Stalin, samt dennes franske apostel Maurice Thorez. När så vicedjävulens kamrat Vjatjeslav Molotov och Fan Självs utrikesminister Joachim von Ribbentrop slöt sin ryktbara nonaggressionspakt i Moskva den 23 augusti 1939 —rena rama sammansvärjningen! — så blev Paul, en känslig fransk intellektuell, naturligtvis väldigt deprimerad. Ja, hur tror ni att han kände sig? Där hade kommunisterna och Stalin och Thorez i flera år drivit antinazistisk propaganda och så, pang, slår de ihop sina påsar med Den Onde i egen hög person, eller åtminstone med hans utrikesminister! Så att svaret på frågan om hur Paul kände sig borde väl vara ungefär lika lätt att ge som när min gamla religionslärare ställde pojkarna i klass IIIK i Svenska normallyceum inför frågan: Hur kände sig Jesus när han hängde på korset?
Eller åtminstone nästan lika lätt. Det krävdes trots allt ganska mycket eftertanke innan en tolvårig elev i klass IIIK vågade sträcka upp en darrande hand för att osäkert stamma fram: I-illa?!
Efter nyheten om Molotov-Ribbentrop-pakten utträdde Nizan ur kommunistpartiet för att lindra sin politiska crapula. Men bara några månader senare, den 25.2. 1940, stupade han på franska sidan i slaget mot tyskarna om Dunkerque. Han hade då uppnått 35 års ålder.
Jag känner mig nästan personligen befryndad med Paul Nizan, genom hans böcker som jag har ägt och läst, inklusive La Conspiration (numera är också den spårlöst försvunnen, verkar det), och Vakthundarna, en svidande vidräkning med Mellankrigstidens franska universitetsfilosofer typ Henri Bergson och Léon Brunschvicq , vilka — om jag nu något förvränger Nizans allmänna tes i mina egna syften — konspirerade för att upprätthålla den tidens gängse borgerliga samhällslögner. (De gjorde det fast de inte ens själv visste att de gjorde det - vad vet egentligen en vakthund?) Jean-Paul Sartre skrev senare, jag tror det var i sin presentation av Pauls ungdomsverk Aden, Arabie att han ångrade, att han inte hade vågat vara lika frän som Nizan.
A propos Mellankrigstiden, hur står det egentligen till i världen? Befinner vi tjugohundratiotalsmänniskor oss också i en Mellankrigstid? Hur ska det hela sluta? Jag hoppas verkligen det går bättre den här gången, dvs att alla dom där gamla sovjetiska generalerna ska dö snart och att våra NATO-fantaster typ Häkämies och Ralf Friberg och Jutta Zilliacus här på hemmaplan också ska göra det, eller åtminstone hinna göra bot och bättring innan de dör; att det nutida Indien, som kallas för världens största demokrati, ska återgå till sin tappre grundares icke-våldslinje (Mohandas K. Gandhi torde nämligen ha varit världens modigaste man; nästan, åtminstone). För att inte tala om Israels Netanyahu, Pakistans Yousaf Raza Gillani, Kinas Wen Jiabao, Japans premiärminister Naoto Kan, som har fått hård kritik för sitt sätt att sköta katastrofen vid Fukushima och som därför på sista tiden (15.6.2011) har varit beredd att avgå, och ajatollah Khamenei (lever ajatollah Khomeini fortfarande?). George W Bush och Tony Blair icke att förglömma. Dem borde man väl med Olof Palmes ord snarast karaktärisera såsom ena "Satans mördare". Nåjo, jag är knappast världens modigaste man fast jag när det behövs kan vränga ur mig sådana här utgjutelser. Jag är bara en boklånare.
Finns det ett svenskt ord för salaliitto? Den bokstavliga översättningen av det finska ordet skulle vara "hemligt förbund". Lönnallians? Nej, man kommer att tanka på lönnar, lönnträd. Hemlig förbindelse. Ja, det låter inte illa. Komplotter, intriger, ränksmiderier, ränker, stämplingar. Kabal, hemlig plan, anslag (synonymordboken). Hos Nizan hittar jag ytterligare ett ord: maskopi.
...de tog inte miste på innebörden i sin vänskap som bara var en rätt stark känsla av hemligt samförstånd mellan unga män som kände sig hotade och därför upplevde gängets gemenskap som värdefull, som var ensamma och därför försökte ersätta verkligheten i nätternas samhörighet med kvinnor med en bild av maskulint kamaraderi: att grunda framtiden på den ungdomliga maskopin mellan dem föreföll var och en av dem som höjden av slapphet. Sid 22.
En till fängelsehistoria. Fängelset befinner sig i fånglägret Kolyma i nordöstra Sibirien. Och liksom i Jaan Kross novell Sammansvärjningen i samlingen Halleluja är huvudpersonen i Varlam Shalamovs novell Juristernas sammansvärjning själv jurist. Men här är det inte enbart en fråga om tidsfördriv. Eller är kanske detta allas krig mot alla också bara ett sätt att få tiden att gå i en samhälle som har urartat i ett rent helvete? Det är inte längre frågan om någon sammansvärjning i ordets verkliga betydelse och mening, eller ens om en konspiration på skämt, som i berättelsen av Kross, utan om någonting som mest av en tillfällighet kom att likna något slags komplott. Svart humor? Ja, närmast väl det. Ännu en bra bok.
De vita herrarna anade inte att medan de lade upp vapenförråd för att hindra de svarta att få demokratiska rättigheter, så lade de svarta samtidigt upp vapenförråd för att krossa de vitas monopol på demokratin. — Sithole
Ämnesord: berättelser: Zimbabwe, noveller: Zimbabwe, romaner: motståndsrörelser. Författaren, Ndabaningi Sithole, hade det gemensamt med många andra mer eller mindre kända konspiratörer, att vara en prästman. Hans namn löper som en röd tråd genom landet Zimbabwes, tidigare kallat Rhodesiens, historia. Jag vet inte om hans bok Revolutionens rötter borde klassas som en vuxenbok. Vore det inte lika så gott om barnen skulle få lära sig sådana här saker redan i skolorna? Sithole bekräftar min åsikt, som kanske när allt kommer omkring bara är en fördom, att det finns både ljusa och mörka sammansvärjningar.
Det var inte hudfärgen jag tänkte på. Men om man nödvändigtvis vill dra in även den i det här sammanhanget, vilket just i det här sammanhanget kanske inte är alldeles bakvänt, så låt gå!
Ämnesord: humor. — Dumskallarnas sammansvärjning må vänta på att medtas till en holme där man firar semester, ifall man snart får göra det och hinner. I annat fall måste ju boken återlämnas till biblioteket så att någon annan dumsk..., så att någon annan låntagare får möjlighet att ha roligt, alltså. Ursprungligen (1980) hette boken A Confederacy of Dunces. Sammansvärjningen verkar vid en snabbtitt ha kommit med först när den översattes till svenska av Einar Heckscher (1982), men vid närmare påseende framgår det att översättaren troligen har fått denna ingivelse ur Swiftcitatet på titelbladet:
När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom.
Vilket erinrar mig om något som jag nyligen läste i en novell av Jaan Kross:
Ödets balansvåg står vågrätt
men rubbas lätt av ett gram.
Steget från snille till vanvett
är kort som ett epigram. 125
Helsingfors : G. W. Edlund, 1899. Denna bok saknar ämnesord, kanske för att biblioteket på den tiden ännu inte var så stort att ämnesord behövdes?
Ämnesordet kunde vara: Cannabis. Ty detta verk handlar om en man, som symboliskt fått bära den ädla växtens namn. Vi befinner oss i det krigiska 1600-talets Helsingforsnejder, roende i ekor och vittjande fågelsnaror i skogen. Hagar, den begåvade flickan, studerar redan latin och grekiska för den trasige skolmästaren "Campis" (Cannabis) på Hertonäs. Det här är en så trevlig läsning att man alldeles glömmer att sköta sitt bibliotek och sin sammansvärjning. Det ordet behöver ej heller nämnas mer i samband med denna bok. Åtminstone inte i denna bok.
När vi nu kommer fram till den sista av de femton potentiellt relevanta titlar som jag har hittat i Lovisa stadsbiblioteks katalog så slår det mig att allt har gått för snabbt. Vad blev det av sommarlektyren? Jag borde förstås ha frågat bibliotekarien, som säkert är skickligare än jag på att leta fram mer av den till saken hörande litteraturen. I stället frågade jag bibliotekarien en massa annat, som t ex hur man klassificerar ungdomsböckerna, och varför, och inte minst var man finner böckerna — att leta fram femton titlar ur biblioteket går ju inte i ett huj, såvida man inte är bibliotekarie. Ja, jag är ju bibliotekarie själv, förstås, men inte proffs. I alla människor sitter en liten bibliotekarie, men alla små bibliotekarier får inte lov att spela bibliotekariens roll i samhället, för att parafrasera en rätt välkänd italiensk teoretiker från förra seklet. Även det en fängelsehistoria, förresten.
Toresens arbete utkom år 2002. Skulle då denna bok kanhända äntligen behandla 9/11-sammansvärjningen? undrade och hoppades jag innan jag kastade en blick på pärmen. Ty detta mysterium handlar om flickor och hästar, eller hästar och flickor, hur man vill ha det. De ser alla pigga och trevliga ut. Jag tror jag ska avstå ifrån att leta efter något samband. Bäst att inte föra fram några fler antaganden!
Bibliotekariernas nuvarande flitiga använding av ämnesord i ordnandet av materialet är emellertid inte enbart ett utslag av det moderna bibliotekets anda, som Ranganathan så förtjänstfullt sammanfattade i sina fem slagkraftiga paroller. 126 Orsaken till att bibliotekarierna har byggt en egen ontologi, en heltäckande beskrivning och kategorisering av sakerna och tingen med hjälp av ämnesorden, är också delvis en följd av datoriseringen. Det är egentligen först den digitala informationstekniken som gör det möjligt att göra ett sådant system effektivt, så att man låta datorn söka fram litteraturlistor med hjälp av ämnesorden. Därför saknar många äldre böcker fortfarande ämnesord i den telematiska katalogen. Ursäkta, telematisk är ett ord från det sena 1980-talet. Nuförtiden finns bibliotekskatalogen självklart tillhanda på internet — både för bibliotekarien och för bibliotekets medlem. Undertecknad skulle i förbigående sagt föredra att inte bli kallad kund när jag besöker eller använder biblioteket och dess katalog eller samtalar med bibliotekarierna. Jag känner att jag också (liksom R David Lankes) gärna vill känna mig som och bli kallad för en medlem i bilioteket. Mitt bibliotekskort är beviset för mitt medlemskap.
I allt fler bibliotek utrustas, tro det eller inte, varje tryckt bok nuförtiden med en radiosändare, som sänder metainformationen (uppgifterna om boken, inklusive ämnesorden) till bibliotekariernas mottagare, som liknar stora förstoringsglas, fast utan glas. Det kallas RFID-teknik. Men äldre verk som Köldens barn av Jack London hänger inte riktigt med i utvecklingen. De har ännu inte blivit helt inpassade in i bibliotekets nya ontologi, eftersom deras katalogposter tillsvidare saknar ämnesord. Det tycker jag ärligt sagt inte är så farligt.
I Finlands biblioteksväsen slog ämnesorden igenom på allvar för bara något decennium sedan. Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det ontologiska grepp, som ämnesorden representera, inte är tillräckligt för att möta internetålderns stora utmaning, som är varken mer eller mindre än internet självt. Ty internet är också ett bibliotek.
Men det var inte det jag skulle tala om. Min muntur gäller bibliotekariernas sammansvärjning för en bättre värld. Häromdagen beslöt jag att oombedd och frivilligt ikläda mig rollen som inspektör av biblioteken i allmänhet och särskilt i grannstaden Borgå. Jag har ju kritiserat journalisterna och medierna för att huka sig inför sammansvärjningen. Ingen av dem har hittills vågat presentera Griffins bok om WTC 7 i sitt medium, för att nämna paradexemplet. Min första fråga till biblioteken var alltså: Vad har ni egentligen för litteratur, inte bara om sammansvärjningar i allmänhet, utan om 9/11?
Det som genast frapperade mig var att biblioteken, i motsats till medierna, faktiskt tillhandahåller en rikhaltig läsning om 9/11. Och det inte bara den ena utan också den andra vinkeln som presenteras! Griffins bok om WTC 7 verkar i och för sig vara svår att syn på i också genom biblioteken: i hela Sveriges samkatalog Libris tyckte ja mig endast hitta 7 exemplar (jag hoppas och tror att en yrkesbibliotekarie hittar några fler, men få tycks dessa vara). Som jämförelse må nämnas, att inte heller serieversionen av 9/11-kommissionens officiella rapport, gjord av Sid Jacobson och Ernie Colón 127 verkar finnas i fler än 11 bibliotek i Sverige.
Men som söker i bibliotekens kataloger, den finner! Om boken saknas i närbiblioteket kan man ta till fjärrlån. Det behövde inte jag göra. Jag hittade alldeles tillräckligt många böcker om 9/11 ändå (i Borgå stadsbibliotek). Åtminstone för ett litet tag. Och jag vill ännu en gång understryka det som kanske när allt kommer omkring är långt ifrån självklart: att biblioteken är öppna rum. Ty medierna är det inte.
Jag började läsa i Åsa Mobergs dagbok från dagarna, veckorna och månaderna efter 9/11. Det var ju en bok som jag sökte mig fram till, men lite serendipidity låg det även i påträffandet av just dessa anteckningar eftersom jag inte hade en aning om deras existens. Som flera andra av dem som lyckades formulera och publicera sina tankar och känslor omedelbart efteråt (titeln på Mobergs bok) upfattar Åsa Moberg först och främst 9/11 som en hämnd:
(12.9.2001) När jag fyllde 26 år, 1973, blev Salvador Allende mördad och Chiles vänster insamlad för att torteras på fotbollsarenor och mördas. Det var en fruktansvärd katastrof. Men världen var sig besynnerligt lik efteråt, bara mer av orättvisor, ekonomiska klyftor, högervåld , vapenvåld och ekonomiskt våld.
Det här är något annat. Världen blir sig aldrig lik igen. Detta är hämnden. Oavsett vem som gjort det är det en hämndaktion. Till och med om det är den amerikanska högern är det en hämndaktion. Hur kan det ha gått till, fyra plan kapade utan en enda varning? Det var frågan som återkom hela kvällen. Men om de inte alls var kapade? Om mästaridén (i terroristbranschen alltså) var att börja med piloterna? Att låta dem utbilda sig för ordinarie tjänst i amerikanska inrikesflygbolag, eller att värva folk som redan hade sådana tjänster?
Nu när idén är demonterad är det som vi kärnkraftsmotståndare alltid hävdat uppenbart: allting är vapen. Även det mest civila av flygplan. Gränsen mellan civilt och militärt är upphävd. 128
Det tycker jag var klokt skrivet. Så mycket Åsa Moberg lyckades tänka och uttrycka redan följande dag!
Ändå tror jag att hon i denna första bedömning träffade helt fel — angående hämnden. Den som har läst de tidigare kapitlen ovan blir knappast överraskad om jag tar avstånd från antagandet om att 9/11 primärt var en hämndaktion. Kanhända var hämndlystnad med i spelet, men i så fall snarast som ett underordnat, styrt, motiv. Kanhända utnyttjades hämndlystna terrorister från al-Qaida-nätverket för att utföra inflygningarna i Tvillingtornen. Men huvudmotivet var inte att ta hämnd på USA och/eller hela Västvärlden. Jag kan givetvis ha fel, men så bedömer jag, utgående ifrån vad vi vet idag, tio år senare.
Huvudmotivet med 9/11-dåden var att överväldiga, att skapa ett generellt chocktillstånd bland så många människor som möjligt. Föreställningen om att det rörde sig om en hämndaktion var precis vad man önskade framkalla. Denna föreställning grundlägger myten om terroristernas attack och skapar därigenom utgångsläget för "kriget mot terrorism", dvs den situation där vi fortfarande befinner oss.
Det är förståeligt att många, många människor i likhet med Åsa Moberg till att börja upplevde 9/11 som en hämndaktion. Men om vi ska ha en chans att ta oss ut ur denna eländiga situation, som kallas för "krig mot terror", så tror jag att vi så fort som möjligt måste försöka göra upp med hämndhypotesen.
Motivet för terroraktioner och terroriserande av hela befolkningar kan visserligen vara hämndlystnad. Men t ex 1800-talets anarkistiska våldsverkare hade andra, mer primära syften för sina aktioner, än hämnd.
9/11 är en alltför komplicerad, alltför tekniskt sofistikerad och organisatoriskt krävande händelsekedja för att klassas som en "terroristattack". Om det "bara" hade varit fråga om fyra samtidiga flygplanskapningar och mord med flygplanen som vapen, då hade hämndhypotesen kanske kunnat bevara sin trovärdighet. Men eftersom händelsekedjan tydligen också innefattar kontrollerad rivning av Tvillingtornen och av WTC 7 sluter sig många (och jag med dem) till att 9/11-operationerna snarare iscensätter en militär strategi än en hämnd. Det handlar kort sagt om krigföring och därför är det en alltför långtgående förenkling ifall man reducerar operationernas motiv till hämndlystnad och målet till hämnden som sådan.
Åsa Moberg antydde att det kunde ha varit en hämndaktion från högern i USA. På den punkten kan en efterklok läsare finna att hennes goda omdöme svek henne. I tanken på en de fattigas och underkuvades grandiosa hämndaktion mot de imperialistiska förtryckarna och utsugarna ligger det ju en viss logik. Men vilken hämnd skulle högern i USA ha utkrävt och mot vem skulle den ha riktat sig?
Följande steg i resonemanget blir att fråga sig vilken organisation det kunde ha varit, som i och med 9/11-händelserna satte igång med att förverkliga sin strategiska plan. För egen del ska jag nöja mig med att peka på det militär-industriella-akademiska komplexet och förena mig i kravet om att brottsundersökningen fortsätter. Målet är att krigsbaronerna och -förbrytarna inte denna gång ska komma undan genom att fortsätta att kriga och terrorisera.
Under tiden, medan brottsundersökningen pågår och småningom når sitt mål, som är att ställa de skyldiga inför en domstol som kan döma dem, finns det oerhört mycket vi kan göra för att skapa de rätta förutsättingarna. Internet ändrar radikalt villkoren för våra medier och våra bibliotek. I princip ger internetutvecklingen alla bibliotek möjlighet att skaffa sig alla böcker i obegränsat antal exemplar. Frågan är bara vad vi ska göra med alla böckerna. Vilken är bibliotekariernas mission? Jag föreslår att vi ska konspirera tillsammans för att förbättra världen genom processer som leder till kunskap om den.
Släpp in maktdjävulen i biblioteket ty där kommer han att duka under. Inte ens fan själv kan veta mer om historiens alla brott. I biblioteket finns alla lögner bevarade. Men där står också sanningarna att finna. Det gäller bara att söka.
122. Jfr kapitlet "Granskat i Radio Vega, avsnittet "Om Nickes synpunkter", stycket om konspirationsteorins inverkan på själen.
123. ‹http://en.wikipedia.org/wiki/The_Hardy_Boys› (30.6.2011)
124. Om Jesus, se Griffin, David Ray: "Jesus and the Roman Empire", tryckt som kapitel 7 i densammes Christian Faith and the Truth Behind 9/11 a.a., ss 107-121.
125. Av Betti Alver. Översättning Hans Svensson.
126. Ranganathan,S R: "Biblioteksvetenskapens fem lagar", i Mänsklighetens minne, Schildts. Helsingfors 2008 ss. 593-672.
127. 11/9 2001. Före under och efter attackerna. Den tecknade versionen av 11 septemberrapporten. Översättning av Emile André. Natur och kultur. Stockholm 2007
128. Moberg, Åsa: Efteråt. En bok om medierna och världen efter 11 september. Ordupplaget 2002, s 8.
här txt om bokförlaget  Copyright Mikael Böök © 2004 Under Creative Commons licensen Erkännande-DelaLika 3.0 . See http://www.kaapeli.fi/book/ book@kaapeli.fi |