• Den första valinsamlingen ägde rum år 1907 då en enkammarriksdag för första gången valdes med lika rösträtt.

• Initiativtagare till insamlingen var bokförläggaren Werner Söderström.

• Valinsamlingar har redan i snart hundra år sammanfört över parti- och språkgränserna människor intresserade av handikapp- och folkhälsoarbete.

• Fram till 1960-talet användes intäkterna från valinsamlingen för att bekämpa tuberkulos.

• Sedan riksdagsvalet 1991 har 17 medborgarorganisationer samfällt genom valinsamling uppbringat medel för handikapp- och folkhälsoarbetet. Organisationerna har tillsammans cirka 500.000 medlemmar.

....och i ett längre perspektiv

Den första insamlingen redan 1907

Den första valinsamlingen i Finland anordnades redan år 1907 då för första gången ledamöter valdes till den nya enkammarriksdagen genom allmän och lika rösträtt. Valen högtidlighölls genom en insamling för mindre bemedlade personer med lungsjukdomar.

Valinsamlingens tillblivelse är nära förknippad med att organiserade insatser startades för att motarbeta tuberkulos. Tuberkulos var vid sekelskiftet en allvarlig folksjukdom och en vanlig dödsorsak. P å 1880-talet visade sig att sjukdomen orsakades av en tidigare okänd bacill. Så småning om hade man tillräcklig information om betydelsen av sund livsföring, den sociala miljön och behandling som inleds vid rätt tidpunkt. Arbetet med att bekämpa sjukdomen kan sägas ha inletts på allvar.

Tack vare uppmuntran från internationella seminarier och efter förebilder från andra länder framlade det svenskspråkiga Finlands Läkarförbund år 1905 som sitt mål att grunda en förening för tuberkulosens bekämpande. Även den finsksinnade läkarföreningen Duodecim understödde att föreningsverksamhet startades. En kommitté tillsattes med medlemmar från bägge föreningarna. Man levde i en politiskt orolig tid och kommittén sammanträdde inte förrän i april 1907 för att bereda ett förslag till stadgar och kalla till ett allmänt möte.

Valinsamling "ett kärleksfullt värv"

Eftersom staten inte var villig att satsa på tuberkulosbekämpning måste finansiering sökas på annat håll. Cirka en månad före riksdagsvalen i mars 1907 vädjade bokförläggaren Werner Söderström i dagstidningarna till läsarna med följande ord: "Kunde man ändå inte föreviga minnet av dessa viktiga dagar med något slags manifestation, ett betydande kärleksfullt värv som kunde omfattas av alla och ur vilket skulle växa försoningens och välsignelsens frukter för all framtid".

Med andra ord föreslog han att man genom en insamling som anordnades i anslutning till valet skulle lägga grunden till ett nationellt sanatorium för lungsjuka personer. De praktiska arrangemangen delegerades till fru Augusta av Heurlin från Nykterhetens Vänner som ett par dagar senare gick ut med en allmän inbjudan till samråd om hur insamlingen praktiskt kunde genomföras. En interimistisk insamlingskommitté tillsattes. Läkarsällskapet Duodecim ansvarade för de medicinska och formella frågorna och Nykterhetens Vänner tog över de praktiska arrangemangen. Att dessa båda samarbetade föll sig naturligt eftersom sprit och lungtuberkulos ansågs vara nationens största hot.

Först ett par dagar före valen erhölls ett tillstånd som berättigade till en insamling och tanken som förefallit utopisk blev verklighet. Insamlingen anordnades 15-16 mars 1907 utanför vallokalerna med rekvisita i form av ett plakat som hissades i en flaggstång och som upplyste om lungtuberkulosens faror. Intäkterna från den första valinsamlingen 30.016,87 mk.

Mångsidigt arbete för tuberkulosens bekämpande

I juni 1907 blev kommittén permanent och döptes till Keräystoimikunta Vähävaraisten Keuhkotautisten Hyväksi (1921-29 ändrades namnet till Vähävaraisten Keuhkotautisten Avustamisyhdistys). Insamlingskommittén arbetade bl.a. för att sanatorievård skulle erbjudas mindre bemedlade personer med lungtuberkulos samt för koloniverksamhet och andra insatser för att främja sjukdomsbekämpning bland barn. 1910 uttalades ambitionen att skapa ett nätverk av modellsanatorier, vilket i praktiken visade sig vara svårt. Många sanatorier fick dock sin början tack vare valinsamlingsmedel.

I augusti 1907 grundades en annan förening inom området, Föreningen för Bekämpandet af Tuberkulosen (Tuberkuloosin Vastustamisyhdistys). Eftersom föreningen var svenskspråkig förlades tyngdpunkten för verksamheten till västra Finland, medan Keräystoimikunta, som arbetade på finska, mer fokuserade på östra Finland. Föreningarna grundade i samarbetsfrämjande syfte år 1924 en kommitté som år 1930 utmynnade i Föreningen för Tuberkulosens Bekämpande i Finland (Suomen Tuberkuloosin Vastustamisyhdistys). Att tillägga ordet Finland till namnet var ägnat att framhäva den nationella aspekten och överbrygga föreningarnas språk- och partirelaterade motstridigheter.

Före självständigheten fick föreningar ganska lite statligt stöd och därför gällde det att vid sidan av valinsamlingar även driva in medel på något annat sätt för att finansiera verksamheten. "Bekämpningsföreningen" sålde bl.a. julmärken och "Insamlingskommittén" arrangerade lotterier. Till en början framhävde föreningarna på något olika sätt vikten av förebyggande och sanatorievård. Genom att två föreningar var verksamma ökade konkurrensen, vilket gynnade arbetet för tuberkulosens bekämpande. Föreningarna var sysselsatta på många olika plan för att driva sin gemensamma sak. År 1912 ansvarade Insamlingskommittén för en tuberkuloskurs som riktade sig till lärare på folkhögskolor. År 1913 inleddes en utbildning för sjuksköterskor i regi av Bekämpningsföreningen. Insamlingskommittén arrangerade dessutom kurser med möjlighet för arbetspraktik. I tidens anda organiserade Insamlingskommittén tävlingar i författarskap inom olika genrer för att samla undervisningsmaterial. Kommittén stod bl.a. bakom den första finskspråkiga läroboken i tuberkulos avsedd för sjuksköterskor. Dessutom anordnades föredrag och evenemang i upplysningssyfte.

Insamlingsarbete på bred bas

När insatserna vid tuberkulos blev lagstadgade efter andra världskriget minskade kraven på Föreningen för Tuberkulosens Bekämpande i Finlands viktiga arbete. Ett flertal andra handikapp- och folkhälsoföreningar hade grundats i landet och behövde stöd via penninginsamlingar. Redan år 1945 hade Tuberkukloosipotilaiden liitto (nuvarande Lungskadeförbundet) fått tillstånd till en insamling i anslutning till kommunalvalen. Förbundet anordnade en insamling även 1956. Förbundet Utvecklingshämning beviljades insamlingstillstånd i anslutning till valen år 1968. Även Invalidförbundet sökte tillstånd som även beviljades i samband med riksdagsvalen år 1970.

Det nuvarande samarbetet mellan ett flertal organisationer går tillbaka till år 1971 då Invalidförbundet, Förbundet Utvecklingshämning, nuvarande Lungskadeförbundet och Krigsinvalidernas Brödraförbund samfällt fortsatte insamlingstraditionen medan Föreningen för Tuberkulosens Bekämpande i Finlands drog sig tillbaka. Förbunden avtalade om att en fjärdedel av intäkterna skulle gå till de lokala föreningarna samt om fördelning av sina respektive andelar i relation till hur aktivt de lokala föreningarna deltog i insamlingen. Vid riksdagsvalen 1983 inkluderades i insamlingsarbetet De Utvecklingsstördas Stödförbund, De Synskadades Centralförbund, Finlands Dövas Förbund och Hörselvårdsförbundet. Förbundet De Utvecklingsstördas Väl gick med i presidentvalsinsamlingen år 1988.

Det mest dramatiska skedet i valinsamlingens historia torde ha inträffat på tröskeln till kommunalvalen år 1988 då länsstyrelsen i Tavastland till handikapporganisationernas överraskning beviljade ett rikstäckande insamlingstillstånd till åtta folkhälsoorganisationer. Dessa var Allergi- och Astmaförbundet, Epilepsiförbundet, Förbundet för Njur- och Transplantationspatienter, Psoriasisförbundet, Diabetesförbundet i Finland, Finlands MS-förbund, Reumaförbundet i Finland och Hjärtsjukdomsförbundet i Finland. I sista stund fick även handikapporganisationernas sammanslutning ett insamlingstillstånd som beviljades av Nylands länsstyrelse. Alltsedan riksdagsvalet år 1991 har de 17 ovan uppräknade organisationerna gemensamt samlat in medel för handikapp- och folkhälsoarbetet. Under loppet av tio år har förbundens och lokalföreningarnas samarbete hittat väl fungerande former för att främja sin gemensamma sak. Organisationerna representerar omfattande medborgerliga insatser - de har sammanlagt cirka en halv miljon medlemmar.

Valinsamlingen fortfarande en viktig inkomstkälla

Fastän handikapp- och folkhälsoorganisationernas arbetsmetoder har förändrats sedan den första insamlingen år 1907 har deras viktigaste uppgift bevarats: att eftersträva jämlikhet för handikappade individer och olika patientgrupper. Arbetsfältet är fortfarande stort nog och allt ekonomiskt stöd är välkommet.

Insamlingen är fortfarande en betydande inkomstkälla för organisationernas lokalföreningar, som kan tillgodoräkna sig hälften av sin kommuns intäkter. För de flesta föreningar är valinsamlingen ett av de viktigaste sätten att driva in medel. Föreningarna värnar på lokal nivå om sina medlemmar, informerar, arrangerar kurser och föreläsningar samt erbjuder rekreation och vård.

De medborgarorganisationer jämte föreningar som anordnar valinsamlingen har all anledning att vara tacksamma för den stora allmänhetens bidrag ty man har varit givmild även i dessa dagar då samtidigt hundratals andra insamlingar pockar på uppmärksamhet.

Litteratur:

Ahto-Kari, Reijo: Elämä voittaa, Puoli vuosisataa työtä keuhkovammaisten hyväksi (1991)

Härö, Sakari: Vuosisata tuberkuloosityötä Suomessa (1992)

Mähönen Hannu: Omin voimin yhteistoimin, Invalidiliitto ry 60 vuotta (1998)