Uppgörelse med förhinder

På vespa genom TV-kungens land

Del 2: Uppgörelse med förhinder

BrrrrrrrrRRRRRRRRRrrrr
Ännu en överflygning. Sergio ser de utbombade husen på andra kullen, rökplymer, tjattret av automateld. Han hör den klagande gråten, ser de svartnade fälten.
Sergio dagdrömmer. I hans dröm blandas flygplansljudet ihop med skräcken och spänningen när han var med Rifondaziones hjälpsändning av kläder till Bosnien. Sergio följde med som tolk när de tre långtradarna for över Trieste och in i kriget. Allt var kaoti skt, vägarna var upplösta i lera, kontrollerna tog evigheter, och ingen visste med säkerhet om hela projektet lönade sig. Inte såg de mycket av kriget heller. Några i kretsen hade faktiskt gett sig av till fronten, då, för länge sen. Inte Sergio. Våld var inte hans metod. De hade kommit tillbaks, tystlåtna. Två kom inte tillbaks. En hamnade på dårhuset. Nej, inte visste han om deras insamlade kläder skulle göra något till eller från. Men man gjorde åtminstone nåt.
Sergio vänder på sig i halvsömnen. Sogno, vakthunden, snusar honom i handflatan. Sergio ler. Han minns ViaReggia. Han och Tómas knattrade dit på Moppen. Avgasröret protestereade fram ett hål. Han hade inte lagat det än.
Minnen, minnen. De hade gett sig av tidigt. Klockan halv fem möttes de på ett öde torg. Ännu var det mörkt. Luckorna fördragna, bara katterna var vakna. De ville hinna fram före trafiken blev för tung på SS22:an. Att köra moped på motorväg är naturligtvis stängeligen förbjudet i Italien, och det fick dem att fnissa av förtjusning. Men risken har en gräns; de kompromissade fram en tidig avresa för att undvika morgonrusningen.
Två timmar och några svettiga ögonblick senare kom de fram. Över havet simmade en dimslöja, stranden var tom, stranden var deras. De simmade i det morgonsvala vattnet, guppade på vågorna med blicken riktad mot himlen.
De hade inte sagt så mycket, bara legat där, på rygg. Om han bara hade vetat då. Om han bara hade vetat....

Anjelica ler sitt lilla sorsgna leende. För alla olyckligt förälskade. För alla som inte vågade. För alla som skildes åt. Det är inte hennes mening att skrämmas, och hon vet inte själv om att hennes närvaro får tillochmed de modigaste i byn att ska ka knän. Om hon kunde förklara sig skulle de kanske bli lugnade, men det kommer aldrig till det. Ingen närmar sig, och hon har alltid tankarna på annat håll. Hennes leende är inåtvänt, hemlighetsfullt.
Trots alla de hårda orden. Trots försöken att bli kvitt henne. Hon förlåter dem. I trädgården, platsen dit hon alltid återvänder, förlåter hon dem alla och envar. Även de som är sedan länge borta.
När gryningsljuset silar över berget, fåglarna, hennes vänner fåglarna, tjattrar som morgonpiggast, och dörrar slamrar i andra änden av huset, det är då hon oftast brukar kunna skymtas i trädgården, just innan dimman lättar. Hon verkar inte störas av ensa mheten, tvärtom. Hon ser mycket mänsklig ut, just i det ögonblicket. Oskyddad, sårbar. Ögonblicken före...

-Oggi sciopero parziale, strejk idag från klockan..... -Äh. Varför skulle min Scarabeo ge upp just i dag av alla dagar. Hur ska jag nu komma in till stan? Himla ATAF.

Rockan är irriterad. Han låter som vanligt sin ilska gå ut över nåt annat. Så att han inte behöver tänka på det där. Skjuta upp det lite till. Bara lite till.
Just en snygg hämnd hon tänkt ut. Var får de allt ifrån? Man tror att man känner alla knepen.
Ha.
Just en snygg överraskning. Att spela på hans dåliga självförtroende, när hon istället borde uppmuntra honom. Hur skulle han kunna komma ihåg allt? Det är mänskligt att fela!
Men visst sved det. Deras förlovningsdag. Och han hade glömt. Men inte hon. Nänä. Hade gjort fint. Lagat hans älsklingsmat. Satt blommor i vas. Och lappen på kylskåpsdörren. Eftersom min herre inte behagar komma hem till middag kan han se sig i månen efte r sin fru. Hon har tagit besparingarna och flyttat in på hotell BelPaese. Om min herre önskar ha något mer att göra med frun kan han lämpligen pallra sig iväg till frukostserveringen vid nämnda hotell, senast klockan 0900. Undertecknat G.
Strålande.
Han hade somnat arg och han vaknade arg. Nu var det bråttom. Och så denna strejk. Rockan går över gatan till de oranga telefonkioskerna, stoppar i tvåhundra lire och slår numret till Gianluca.

-Ah, gomorron. DU, jag måste låna din Renault. Det är viktigt. Va, du låg och sov? Jaja, det fattar du väl, jag skulle inte ringa om det inte var viktigt. Fransesca? Nä, jag bryr mig inte om Robertos fixa idéer. Hördu jag hinner inte snacka mer nu, kommer du eller? Sjysst. Visst, på Popolo, kan vi inte säga en kvart istället? Bra. Ses.

Gianluca stoppar huvudet under kranen och hoppar i bilen med vatten skvättande runt omkring sig. Fortfarande halvsovande kör han de slingrande tio kilometrarna från Greve, mer av vana är skicklighet håller han sig på vägen. Han svänger in på parkeringspla tsen 20 minuter efter att Rockan lagt på luren. Han tar på sig sina Police-solglasögon och går in på Casa del Popolos bar, som vid den här tiden på morgonen är full av folk, mest gamlisar. Han nickar åt några i församlingen och sätter sig vid Rockans hörn bord.
Rockan ser upp från l'Unitas sportsidor.

-Där är du ju äntligen. Nu är det bråttom.

-Och varför ska de börja hoppa på di Pietro nu då? Mannen är ju uppenbart slutkörd. Se bara på honom. Han ser skurkar överallt. Han är inte den samme sen de sköt Falcone. Hör du det Fiore, jag sa att han inte är den samme. Nej nej, han vill för myc ket, som de alla. Såg du förresten den spännande finalen i morse? Jag tror Fransesca har en bra chans. Jag tror hon klarar sig bra, Greveflickan. Visste du att en moster till hennes systers mamma har bott granne med min salig Umberto, frid över hans minne . Kommer du förresten med till kyrkogården som vanligt imorgon? Ska vi säga klockan 10?

Fiore nickar stumt. Hon har inte hört ett ord av Annabellas oreringar: hon försöker komma ihåg ingredienserna till mormoderns Ribollita-soppa. Bönor, det där speciella brödet, mozarella...och lök - hade hon inte satt i lite lök? Naturligtvis skulle de träffas och gå till kyrkogården. Det gjorde de ju vareviga söndag. Fiore förstår inte varför Annabella alltid måste upprepa självklarheter.

De står vid Coops grönsaksdisk. Stället är fullproppat, liksom alltid, den här tiden på dagen. Fiore står med bönorna i ena handen och löken obestämbart i den andra handen.

-Jah, eine guten käsee, bitte.
-Questa? E un pecorino. Va bene? E poi?
-Danke, danke.
-Kom nu Gretchen.
-Ja ja, jag kan bara inte bestämma mig. Är antiche bättre än vanlig extra vergine? Vågar man köpa såna det står Coop på? Och hur många kalorier är det i en deciliter? Varför kan det inte stå nånstans?

-Tja ba. Harut merej?
-Klart.
-Uhm, hur mycket?
-Det vanliga, trehundra.
-Säkert att det funkar?
-Inget har klagat än.

Roberto tittar ut genom fönstret. Regn faller över den upplysta gräsplanen. Regn faller över bilarna på parkeringsplatsen. Regn faller över två turister som sitter vid ett av parkborden och äter på nånting.
Regn faller.
Säkert tyskar, tänker Roberto. Han för capuccinon till munnen, tar en klunk och tittar i förbifarten på sin kund. Bestäm dig nån gång, tänker han otåligt. Han vill hinna slänga några ord med en sömndrucken Gianluca, som sitter i andra änden av Popolos bar . Rockan hade sett aldeles vild ut när han rusade iväg, och det gjorde Roberto nyfiken. Men, business before pleasure, som schweizarna säger.

-Kör till. Jag tar den. Har du fler? Jag vet en kille som är intresserad.
-Är påven katolik? Klart jag har fler. Du, jag har lite bråttom. Jag kan ta varorna med mig ikväll, ska vi säga klockan 9, på sport?
-Va, har du den inte här? Jag trodde...
-Tror du jag är helt korkad eller? Klart jag inte har den med. Kom till sport ikväll, du får två för femhundra.
Roberto reser sig upp, irriterad, och går snabbt mot Gianlucas bord.

-Cretino! Ur vägen! Jag har bråttom. Seså, sätt fart. Vet du ens var gaspedalen sitter, idiot?

Rockan är inte ens i vanliga fall särskilt försiktig i trafiken, och stressen gör honom extra trafikfarlig. Flera gånger är olyckan nära, men som genom ett under klarar sig Gianlucas rosa Renault utan fler bucklor än den redan har. Klockan tickar, men köe rna är långa. Rockan, som är van att ta sig igenom även de värsta köer på sin vespa tappar nästan besinningen över allt väntandet. Han får tunnelsyn, omgivningen försvinner, han ser bara rakt framför sig, koncentrerar sig på att komma förbi. Busstrejken g ör förstås sitt till för att öka trafiksoppan. I Bagno a Ripoli skymtar Rockan några av dagens löpsedlar. La Nazione upprörs av strejkerna och budgetförslagen, L'Unita tar upp Mancusos misstroendeomröstning, La Gazzetta della Sport oroar sig för Baggios s pelskick inför de avgörande kvalmatcherna. La Mattina skriver att uffizibombens skyldiga arresterats. Allt detta ser Rockan i ett ögonkast. Det enda som fastnar är Gazzetts Baggio-dubier. En människa kan ta emot 11 faktum i sekunden, men det vet inte Roc kan, för han skolkade den dagen från skolan för att se en avgörande match mellan Juventus och Fiorentina. Juve hade naturligtvis vunnit, men inte utan en hård kamp. Och domarn. domarn var klart mutad. Såg ju vem som helst. För bara några år sedan följde Rockan med alla matcherna, kunde alla spelarnas egenheter, spenderade timmar i diskussioner om speltaktik och strategi. I ett vansinnigt ögonblick täcker Rockan där han fastnat i kön på via Chiantigiana att han sticker ifrån alltihopa, struntar i Guilietta och Gino, åker till zio Dino utanför Palermo och lever ungkarlsliv igen. Nej, nej. Det är ju inte egentligen hennes fel. Och hon köpte ju till och med en av Robertos olagliga decoders för att han skulle kunna se fotbollsmatcherna på Telepiu 1:an. Men det var inte samma sak längre. Han orkade inte bry sig. Ska han va ärlig är hon helt schysst. Och hon valde hotell BelPaese. Rockan skrattar till. Stil, det har hon, min Guilietta. Just då släpper smeten en aning och han rusar kvickt som en vessla in framför en långsam cinquecento, får ett par ilskna helljusblink i nacken, men kommer in i en annan rytm och är snart långt borta. Han ställer bilen vid Oltr'arno och skyndar sig igenom smogen uppför de tre trappstegen och in genom de väldiga dörrarna i ädelträ och glas. Han genar snett över den stora och tomma foajen, hans skor sjunker ner i den röda plyschmattan, som eliminerar alla ljud, han rättar till håret när han får syn på sin bild i en spegel, harklar sig och tittar ännu en gång på klockan.
En minut i nio.
Han tar en djupt andetag och öppnar dörren till salongen där frukosten serveras.

Slut på del 2

Del 3; Tårar och Tequila