Tårar och Tequila

På vespa genom TV-kungens land

Del 3: Tårar och Tequila

-Det var Giuletta. Hon har stuckit igen.
-Jag blir inte klok på de där två. Men, vänta ett ögonblick. Du - han - lånade han din bil, händelsevis?
-Ja, vad skulle jag säga då? Nej, jag har redan lovat Roberto...du vet ju hur Rockan är när han är sån där. Man kan inte snacka med honom.
-Åh nej. Jag får NOG. Jädrans Rocka. Och just idag som jag fått ett dödssäkert tips. Nä, jag ger upp. Omöjliga människor. Och ni ska va vänner.

Roberto, redan irriterad av sin korkade kund kokar över. I hans fall är det lika med ohörbart mumlande och tandagnisslan. Han har trots allt inte ärvt sin faders temperament. När han blev arg rök servisen, och en gång gjorde han tillochmed hål i köksvägge n med bara knytnäven. Men lika fort som ilskan fick honom att se allt i rött gick den över. Sen hjälpte bara sprit.
Ojoj.
Detta liv.
Gianluca är däremot hemligt tacksam över att slippa. Han kan ärligt talat inte förstå Robertos envishet. Hon har ju redan dumpat honom på det grymmaste av vis, innan de ens kom igång. Elaka är de, Greveflickorna. Elaka, förnäma och självgoda, tänkte Gianl uca, plötsligt bitter själv. Nå, han skulle nog visa dem. Alla.
Som vanligt leder tanken ingenstans. Det är bara skönt att avreagera sig. Få känna den orättfärdigt behandlades arga blodpumpande adrealinkick. Tanken kan inte leda nånstans, för inget är längre nånsin någons fel. Visst, sätt dit Berlusconi bara. Kläm åt alla världens Craxis, Andreottisar, maffior och frimurare. Inte spelade det nån roll. Inte gjorde det nån skillnad. Inte gav det honom ett bättre liv. Farsan - knäckt. Kristdemokrat sen födseln, och nu? Arbetslös, partilös, frånskild. Knäckt. Nej. Nejnejnej. Den vägen leder ingenvart. Skärp dig Gianluca. Självömkan stinker. SKÄRP DIG.

-Öh. Jag behöver en jamare. Hängerupå?
-Visst. Varför inte. Jag bjuder.

Även Roberto kör fast i tankarnas cirkelsåg. Bara ett möte med Kung Alkohol kan lätta på dimslöjorna och ta bort regnmolnen.

Det är betydligt senare. De har fortsatt från Popolo hem till Roberto. På trälådan som är TV-bord står en halvtom flaska Tequila Cuervo. De hade talat om pengar. De hade talat om att sticka, nånstans långt bort. De hade talat och druckit. Sen hade de tystnat. Och druckit. Gianluca har stämt träff med John Blund och snarkar sig som bäst dit, på den dubbelvikta madrass som är TV-soffan. Roberto ser på sin sovande vän och känner sig lite bättre till mods. Åtminstone nån som fattar. Han ryser till av e n frossbrytning och knäpper på TV:n. Han sätter ljudet på högsta volym för att dränka sina tankar.
Telepiu 1 visar Tredje mannen. Orson Welles är sig inte lik, där han lägger ut sin världssyn i pariserhjulet. Det är nåt med rösten. Han mumlar på italienska, helt olikt sig. Orden faller olyckligt, Roberto tappar tråden i översättarens miss. Distraherad reser han sig och går till kylskåpet efter en öl. På vägen stöter han till en hög med papper, som dråsar i golvet.

-Ooooh. Inte nu igen. Jag orkar inte längre ha farsans gamla papper här. Basta!

Roberto greppar resolut buntarna med gulnade blad och går bort till kaminen. Han öppnar luckan och slänger i den första näven papper. Lågorna slickar girigt det torra pappret. Roberto skall just släppa ner den andra handfullen när han får syn på sitt namn på ett av bladen.

-Vad i he.. som jag inte längre orkar. Sätt in alltihop i Robertos namn, han kommer att behöva det en vacker dag. Men säg inget till honom än. Låt det bli en överraskning. Säg det sen...sen när jag är borta. Min älskling, kan du nånsin förlåta mig? Jag gj orde det inte så mycket för min som för Robertos skull. Jag älskar honom mycket, trots alla hans trakasserier. Vad ska det bli av honom? Knappast vill han hit till golvet där jag står. Jag förstår. Det ville inte jag heller. Men allt det där vet du ju. Ja g vill bara att han skall få det bättre och...
Där slutar brevet från hans far tvärt. Roberto har stelnat till. Han hör sin fars röst bortom graven. Han hör de hårda orden.
De ekar.
Han godkände inte.
Som om vi alla skulle kunna vara som han. Men att gubben kände så här...det var nytt. Brevet var inte daterat eller underskrivet. Det såg mer ut som en kladd. Kanske hade han aldrig sänt iväg det. Han hade förstås inte vågat.
Och vad hade hänt? Vad skulle förlåtas? Och vad skulle sättas in i hans namn? Det kunde väl bara inte vara frågan om pengar?

De första stegen går han framåtböjd, han snubblar nästan på sina fötter. Sen sträcker han på ryggen och saktar ner. Inte visa svaghet. Utan att darra på rösten säger han -Buongiorno och sätter sig tvärsemot Giulleta. Hon tittar en stund på honom, blicken är halvt förebrående, halvt skälmsk. Sen gäspar hon stort och dricker sitt morgonkaffe i tystnad. Rockan är van vid den här leken. Han drar fram en röd gauloise, drar djupa morgonbloss och iakttar sin fru. Efter en stund frågar han, som om det var världen s naturligaste sak:

-Ska vi?

Nu spricker Giullettas ansikte ut i ett leende, och hon skakar på huvudet. Utan ett ord reser hon sig, tar honom under armen och leder honom mot hissen. I det trånga utrymmet blandas doften av hans svett och hennes parfym (är det Opium? eller Venezia?). Gretchen, på väg upp till hotellrummet efter Baedeker-guiden, ser generat ner på sina skor, nyputsade av märket Ecco. Det är elektricitet i luften. Hon får en bild i huvudet av att hissen stannar mellan två våningar och hon är fast med de här två...två... med ett pling öppnas hissdörren mot friheten och Gretchen andas ut, hennes kinder är blossande röda. Hon fumlar med nycklarna och sneglar i förbifarten på sina medpassagerare från hissen som börjat kyssas samtidigt som de får upp sin dörr och försvinner i n i mörkret. Klicket från deras dörr får henne att rycka till. Rum 69 tänker hon tankspritt och slår på innebelysningen, hämtar guideboken från hallbordet och går tillbaks mot hissen..
Var inte det där kvinnan som tagit in på hotellet igår natt? Hon som hade ett sovande barn i famnen, med stripigt hår av det ihärdiga regnet, som på något sätt fått henne att se än mer tragisk ut, och fått Gretchens hjärta att ljudlöst gå ut mot henne. De hade inte varit rättvist. Hon och Hans, varma och lite sömniga av nattmössan i hotellbaren, med den behagliga innekänslan som en varm och trogen hund runt benen, eller kanske hellre en katt i famnen. Jovisst var det hon. Vem var nu denne man? Var det hon om hon flytt, eller är det hennes älskare? Gretchen är inte säker. Med florentinare vet man inte, tänker hon och skyndar igenom foajen mot den väntande Hans. Han har gått ut på trottoaren och tittar på när en Carro Atrezza bogserar bort en stackars olyck lig sates rosa Renault. Man ska inte parkera olagligt. Inte i den här stan. Det kommer nån snart att få erfara.

-Kom nu! Det är redan kö till Uffizi!
-Jaja.

Sergio vaknar långsamt ur drömmen. Samma dröm som alltid. Han vet inte hur många gånger den kommit till honom. Han har slutat räkna, slutat värja sig.
Det gör inte ens ont längre. Det är mera minnet av att det gör ont som ekar i honom, som träningsvärk dagen efter ett hårt pass. Fast när hade han träningsvärk senast? Nej, det har blivit för mycket dricka igen. Det är ett nöje jag inte vill unna Annabell as fördomar, tänker han och ler snett. Denna människa, denna... granne. Inte mycket empati att hämta där. Fast så är de alla. Drar sig undan. Talar enstavigt, strävt, motvilligt. som om livet var ett enda stort lidande. Så hade det inte varit med...men jösses, titta på klockan, dags att gå rond! Han har inte råd att få sparken, det har han inte. Mössan från s piken vid dörren, Sogno väntar redan. Såja, såja. Även denna dag har ett slut. Därborta, nånstans.
Och efter motionen lite kaffe och en cornetto. Och så tidningen.
Hmm. Vad skriver Manifesto om idag då?
Ja, det kunde man ju vänta sig. Mancuso ställde nog till med så mycket så...Men Bertinotti förklarar som vanligt hur det bör skötas. Sergio kan inte riktigt bestämma sig för vad han egentligen tycker om Fausto Bertinotti. Å ena sidan har han ordet i sin m akt, han får folk att följa honom. Men det är nåt otäckt stalinistiskt över hans käkparti. Och ögonen, ser inte ögonen lite tomma ut ibland? Som om det inte alltid var nån hemma? Manifesto är honom ännu trogen, men Sergio tycker sig ha märkt att linjen är förskjuten en liten liten aning. Det är inte samma megafonstil som i Liberazione. Mer..mänskligt liksom. Och så temanummer om stöd för invandrarna. Fascisterna har igen sparkat ner nån svart yngling i Turin. Att de kan med! Och PDS går samman med Polon i ett klart invandrarfientligt dekret. Nu visar de sin rötta färg! Gör allt för några röster! Prodi har slagit blå dunster i ögona på dem. Sergio biter argt i sin Cornetto. Han häller upp mer kaffe. Starkt, svart, espressokaffe. Han njuter av att falla in i rutinens trygghet. Den är ett mönster som ger honom utrymme att tänka. Han funderar på MeDea, en dramatiserad uppläsning han såg på Teat ro Studio. Det är just efteråt. Hon förstår inte vad hon har gjort. Hon har tappat sig själv. På gränsen till galenskap letar hon efter sig själv. Några ord fastnade djupt inne i Sergio, och på natten kunde han för första gången på länge gråta. Det hade l ättat. Han förstod att han måste igenom, att han bara kunde göra det själv, att han inte skulle bli galen. Han tänkte på blommorna. De röda nejlikorna han skulle välja ut efter jobbet. Binda ihop och föra till stället. Det hade naturligtvis slagit honom f lera gånger att han kanske gjorde saker värre genom att stanna kvar. Men vart skuille han ta vägen? Rutinen är ett mönster. Jag kan tänka. Det kommer att bli bra. Fast han borde dra ner på vinet. Kanske skulle det inte bli så svårt. Rocca Guelfa hade börjat smaka allt surare i munnen. Och det stal tid från hans läsande.

TV-rutan där borta har slocknat. Borta är sjuttiotalets urblekta färger, whoapedaler, polisonger och utsvängda jeans. Natten sveper in trädgården i drömmens sammet, hundarna skäller fortfarande, men grannens barn har åtminstone tystnat. Tintin har flyttat till Sydamerika i sitt nya jobb som frälsare och lördagens videokommunister har alla gått att sova. Det är stunden efteråt, stunden då blixtarna inte längre syns, men doften av ozon ännu är frän. Höstens regnmolnsparader är ännu långt borta. Rober to vet ingenting om blixtbesöket från USA. Gianluca har ingen aning om att han kommer att få jobb. Sergio ser inte slutet på sin ensamhet i och med freden i Bosnien. Rockan vet inte att deras försoning burit frukt, om nio månader kommer en dotter, Lucia, att födas.
Nej, om framtiden vet de alla intet.
Nattkrypen har tagit sig in genom fönsterspringan i sin dödsmarsch mot den nakna glödlampan. Golvet har ännu en svag men distinkt lukt av klor i sig. Det är nu fullt av döda insekters vingar, förpassade till en bättre tillvaro. Månen ritar tecken i skyn, men ingen verkar titta. Bergskammarna har försvunnit i skymningens mörker. Ensam, övergiven till och med av fåglarna, står Anjelica, ansiktet vänt mot kvällsbrisen, månskenet lyser igenom henne.

Och det ser ut som, ja, det är en tår på hennes kind. Den glänser i månskenet. Den rinner sakta från hennes bruna ögon ut i tomma intet. Anjelica gråter. Nunnan uppe på Via L Lippi 3, som sätter skräck i de modigaste män, gråter efter sin förlorade vän, gråter trots att hon varit död i 140 år.

Slut