På vespa genom TV-kungens land

Del 1: Dagdrömmarminnen

TV-rutan där borta är ett enda blurr. Fastnat i sjuttiotalets urblekta färger, whoapedaler, polisonger och utsvängda jeans. Dimman sveper in trädgården i ylletäcket, hundarna skäller fortfarande, men grannens barn har åtminstone tystnat. Anjelica g år genom huset, som osar av bränd olivolja av märket Carapelli. Men det är inte längre nån som lägger märke till henne. Tintin har för länge sen låtit skägget växa och lördagens videokommunister är ännu långt borta. Det är stunden mitt emellan, stunden då blixtarna ännu syns, men åskan, il tuone, upphört mullra. Anjelica sveper igenom den halvtorra tvätten, verkar inte lägga märke till TV-bruset, ser inte nattkrypen som tagit sig in genom fönsterspringan i sin dödsmarsch mot den nakna glödlampan. Golvet, nysopat ännu i morse, och med den distinkta lukten av klor kvar som i en simhall, börjar fyllas av döda insekters vingar, förpassade till en bättre tillvaro. Blixtarna ritar tecken i skyn, men ingen verkar titta. Bergskammarna lyses tillfälligt och dramatiskt upp, hårda i skymningens mörker. Syrsorna har hakat upp sig. Det knäpper i taket av nattens svalka, och trots att solen inte längre lyser finns kvavheten kvar. Den hänger som en svettrem innanför skjortan.

Inte heller det märker Anjelica. Märkligt frånvarande. Det enda som inte alls stämmer är dimman. Dessa eviga filmer. Försök bara att trycka ner dem i burken och klippa av dem med intelligensbefriad marknadsföring av spaghetti, barnmat och bilar. Nänä. De sipprar ut som dimman, oombedd, formlös. Sergio har somnat framför TV:n. Igen. Moppen, modell Piaggio, ligger slarvigt utspridd i närheten, till skam för grannskapet ( som Annabella aldrig försummar att påpeka för Fiore) och fälla för senkomna fäder, som hotar bryta nacken av sig vid vingelkurse n från baren och hem. Skulle just vara typiskt. Respektabel samhällsmedborgare lömskt mördad av strategiskt utplacerad moped, märke Piaggio. Piaggio! Vad skulle föräldrarna säga!? Om det åtminstone vore nåt med lite stil. Sergio är inte mycket för stil. Vill säga, inte längre. Inte sen den där...Det som Annabella särskilt lägger märke till är den ständigt växande högen av tomma Rocca Guelfa-Chianti flaskor nere vid skräpbingen. Det är stor synd och skam, brukar hon säga ti ll Fiore, och alla andra är villiga att höra på, eller annars bara råkar befinna sig inom hennes rösts radie. Och om man är en stammis på Coop, vilket ju i stort sett alla är, då råkar man förr eller senare ut för Annabella. Om man får tro henne är det me sta fel. För tillfället är älsklingsobjektet Sergio, förra månaden var det de korrumperade kristdemokraterna, dessförinnan den missförstådde Berlusconi, och ännu tidigare, för dem som ännu mindes så långt tillbaka som till början av året, var det överflöd et av vilda katter som rörde till Annabellas sinnestillstånd och hennes sinne för rim och reson. Det är inte längre så många som hör vad hon säger. Nånslags självbevarelseinstinkt skall man ju ha. Rockan och hans kompisar skrattar öppet åt henne, när de i nte är upptagna med att vissla åt tjejer eller ta ännu ett varv runt torget på sina döhäftiga moppar. De lever bara upp till Annabellas bestämda uppfattning om landets allmänna degenerering.
Uppe på kullarna ovanför ser dimman ut som piprök, men det luktar inte piptobak, det luktar blöt rök och färsk basilika. Märkligt hur dofter förstärks i mörkret. Det är ingen obehaglig eller påträngande lukt, nej, tvärtom ger det en behaglig smak i munnen av mat, eller kanske ett minne där bakom hörnet. Rockan tänker förstås inte på nåt sånt när han susar uppåt genom mörkret och lukterna på sin femtiotalskopierade Scarabeo. Istället njuter han av farten, känslan av att vara nästan tyngdlös, mörket som rus ar emot, uppslitsad av hans knubbiga ljusstråle. Det är i slutet på Augusti, sommaren lägger in ett sista högvarv och Rockans huvud är fullt av musik.

-Due te freddi.
-Pesca o Limone?
-Pesca.
-Va bene. Tremila.
-Två isté.
-Persika eller citron?
-Persika.
-OK. Tretusen.

Efter att Rockan åkt har Roberto äntligen blivit ensam med Gianluca. De sätter sig i hörnet av det stora, och så här sent öde rum, som är Casa del Popolos bar.

-Nå, har du nåt?
-På Francesca? Nä. Du, jag måste ha mera tid, fattar du inte det?
-Hur svårt kan det vara egentligen? Vi har ju snackat om det här i en vecka!

Roberto säger inget, men hans uttryck är talande, han himlar överdrivet med ögonbrynen, tar omständligt fram ett paket röda Gauloise, skakar fram två pinnar och sträcker sig fram över bordet. Gianluca stryker eld på en tändsticka och båda suger in, håller andan och låter röken sippra ut genon näsan. Det är en pågående duell. Den här gången drar Roberto längsta stråt och Gianluca hostar ut resten av röken, flämtande efter luft.

-Okej, jag skall försöka, jag lovar.
-Bra, svarar Roberto och släpper därmed ut den sista rökpuffen.

Han tar upp il Manifesto och bläddrar förstrött.
Gianluca trutar med munnen och går, eller snarare släntrar mot jukeboxen. Han slänger i 500 lire och trycker självmedvetet in 666.

Rockan kallsvettas under skinnjackan när han äntligen är framme. Han parkerar elegant och stiger vant över Sergios välta moppe. Han gör det omedvetet, automatiskt. Han skulle antagligen snubbla om den INTE fanns där, förbi krönet på Via Costa del R ossa 26, därmed raserande den teori som Annabella orerat så vältaligt för. Rockan smyger förbi Annabellas gårdsplan. Inte av hövlighet, utan mer för att inte väcka Vittorio, en ettrig terrier. Nu är en ettrig terrier inte mycket att vara rädd för, och räd dsla är förresten en känsla Rockan aldrig skulle erkänna sig skyldig till. Nej, det är bara det att en hund genast väcker flera hundar, och snart är hundarnas OS i skällande igång. Och det vill Rockan gärna undvika.
Det är sent, och han hade ju lovat, men vafan, man kan ju inte bara sticka va, från kompisarna, och..Rockan slutar argumentera med sig själv. Det spelar ingen roll. Han har dåligt samvete, och han är arg för att han har det. Aldrig kan man göra alla nöjda , tänker han uppgivet och undrar varför det är så. Så orädd Rockan än må kalla sig skulle han aldrig ta genvägen över Via L Lippi. Ingen leker med Anjelica. Det är inte feghet, det är allmänt vedertaget. Så gör alla.
Rockan svär tyst och önskar att han inte glömt sin svettnäsduk hemma. Svetten är kall och börjar klibba. Helst vill han in i duschen, men det är förstås inte att tänka på. Det skulle hon inte svälja. Han undrar snabbt om deras gräl strax skall fortsätta d är det slutade i eftermiddags, men slår bort tanken. Snart nog skulle det märkas ändå. Fan också. Vittorio hördes inte av, och Rockan pustar ut. Sen ser han att det är mörkt i fönstren. Ett ögonblick är paniken där; har hon stuckit? Packat väskan och kru pit hem till mamma, svalt stoltheten, packat in Gino och flytt fältet. Men lika fort som panikskräcken kommer är den borta igen. Nej, hon skulle inte göra så. Hon skulle komma på bättre sätt att hämnas. Eviga bataljer. Det lärde dom aldrig ut i skolan, st od inte i nåra läroböcker. Livet är ett slagfält och närstriderna sker innanför hemmets väggar. Eller om dom lärde ut det hade han missat den lektionen. Han försöker föreställa sig gamle Vincenzo, med sina vaxade mustacher, predika om äktenskapets krigsly cka. Ett leende far över munnen, och följs av ett smackande, en ovana som han själv inte vet om, och han öppnar dörren till köket. Handen går automatiskt till ljusknappen, på vänster sida om dörren. Han för handen till munnen för att kväva ett -Vad i he-...

Sergio vaknar med ett ryck klockan sex på morgonen av att han trillar ner från soffan. TV:n står på, och det första har ser när han satt på sig glasögonen och fokuserat blicken är dammråttorna under soffbordet. Desorienterad sätter han sig upp och stirrar rakt in i 250 par skinkor, ben och lår som i tre nummer för små svarta ursäkter till baddräkter försöker morgonjumpa sig till den åtråvärda Miss Italia-titeln. Programvärden är utlädd till korv, salami från det sponsorerande bolaget närmare bestäm t, men den detaljen, liksom resten av programmet har för länge sen slutat fånga Sergios uppmärksamhet. Han letar efter fjärrkontrollen för att få tyst på eländet och blidka Kung Alkohols stilvidriga smedjeslag i den armades hjärnan. När det inte lyckas re ser han sig upp och går ut genom den halvöppna dörren, nerför de två trappstegen, över gården och fram till sin vita moped. Han grenslar besten och rullar nerför backen. Den är brant och lång, han behöver inte starta motorn förrän han är långt hemifrån. Förutom att han just kommer på att han glömde kolla om han tog med sin plånboken. Han drar igång motorn, och knattret från det trasiga avgasröret väcker genast några hundar, och sen är orkestern igång. Inte för att Sergio bryr sig. Han pressar sin gamle tr ottjänare uppför via Chianesi, ställer upp bakhjulen och låter motorn knattra, medans han lugnt öppnar grinden, går in i hallen och plockar på sig plånboken. I trädgården nappar han åt sig ett plommon, stiger åt sidan för en skorpion som just vaknat och sätter sig på moppen en andra gång. Klockan är 6:15. Inga bilar i rörelse, fönsterluckorna är stängda överallt. Trots baksmällan gillar Sergio ensamheten. Det känns som om han är den enda levande personen. Tyvärr håller inte illusionen särskilt länge. Han parkerar på Sardellis tomma parkeringsplats och låser upp de höga grindarna. Han går fram till vaktbåset, byter om till uniformen efter att ha stämplat in, och ger sig av efter Giuseppe. Som vanligt ligger han i lagerbyggnad tre och snarkar.

-Ecco. Miscusa Signore, säger han med låtsad stränghet. -Non voglio disturbare, ma...
Guiseppe flyger upp i ett huj och ser sig yrvaket omkring. -Ah, siempre tu. Porca Madonna, Sergio.
-E Buon giorno anche a lei, svarar Sergio obesvärat. Tänkte lösa av dig tidigt idag.
-Hm.
Guiseppe skrapar sig i huvudet, sträcker på sig och motstår impulsen att ta fram en cigarett.
-Några besök?
-Nä.
-Mhm.
-Mh.
-Sköna drömmar?

Guiseppe svarar inte, fortfarande lite putt över den abrupta väckningen. I själva verket var det en MYCKET angenäm dröm som blivit avbruten mitt i, men det tänker han inte berätta åt Sergio. Låt honom våndas, tänker han, men ångrar genast sin elakhet, även om han inte uttalade den högt. Med lätt skuldförvirrad blick ser han på sin arbetskamrat och vän.

-Det blir en fin dag.

Himlen bortom bergen är ljusblå, molnen är få. Det ser att bli ännu en varm, kvav, augustilördag. Fukten ligger i luften, men inte länge till. Dimman syns det inte ett spår av. Några fåglar tjattrar i närheten av fruktträdgården på andra sidan väge n. En ödla rör sig ryckigt över den sönderfallande stenmuren som ligger mellan frukterna och alltför ivriga småpojkshänder och munnar. Det är inte det att frukten där är speciell, men muren gör den förbjuden, och därför spännande. Så det som skulle vara h inder blev en lockelse. Därav taggtråden bakom muren. Det kan ju tyckas lite överdrivet, men då känner man inte don Leoluca Bagarella. Om detta bryr sig ödlan ingenting, den är ute för att fånga solens första strålar.

Han vaknar av smällen. Går ut i hallen och plockar upp breven från dörrmattan. Skänker brevbäraren en flyktig tanke, undrar varför han alltid smäller i grinden när han kommer. -Reklam, reklam, ah. Nu ska vi se. Han öppnar ett litet vitt kuvert. Otåligt. -mmh, käre Roberto, blah blah..kan inte förstå varför du lämnade San persiceto för Grassina..jaja..jag har nu satt in pengar på kontot, men som du vet är pensionerna inte desamma sen Berlusco...jag vill inte höra på ditt eviga klagande, protesterar Robert o högt, trots att hans mor är flera hundra kilometer bort. Om han känner nånting så är det irritation. Är det kanske hans fel att farsan slet ner sig vid FIATS löpande band och dog för tidigt? Är det kanske hans fel att morsan är ensam? De andra, de fattade att sticka i tid. Två kort om året är allt vi ser av dem , tänker han avundsjukt. Det ena vid julen, det andra på morsans födelsedag. Merry Christmas from Maryland. -I am an engineer. En-GI-near. I want to get rich. Ritch. Roberto går ut i köket. Eller, det är kanske för mycket sagt. I det källarutrymme han hyr av Marcella finns ett rum och en kokvrå. Men Roberto gillar att kalla det för kök. Varmvatten saknas, liksom telefon. Det är billigt och utsikten är fin. Det är bara temporärt, säger Roberto. Tills jag hittar nåt bättre. Eller - vem vet - sticker till USA. Med alla albaner som tränger sig på, hur skall man få plats? Om Robertos far-frid över hans minne-skulle höra honom nu, blev det genast fysisk påkänning, närkontakt med bältet. 30 år i PCI och 20 år fackligt aktiv hade gjort Fadern till övertygad kommunist, men vad gott gjorde det honom, frågar Roberto. Död är han likafullt. Och jag är pank. Ta´t där du kan få't, säger jag..

Slut på del 1

© Johanni Larjanko 1995

Del 2; Uppgörelse med förhinder.