Tio litauiska ledare

Om Hufvudstadsbladets Litauenbevakning under tiden 1/3 - 31/5 1990
Av Johanni Larjanko

Innehåll:

1 Inledning
2 Metod och Källor
3 Tidningen tycker
3.1 Den första ledaren
3.2 Saklighet framför engagemang
3.3 Det hettar till
3.4 Fortfarande internationella...
3.5 ..men det närmar sig..
3.6 Skäll på andra tidningar
3.7 Tonen ändras
3.8 Dags för repetition
3.9 Finländska synsvårigheter
3.10 Grand Final
3.11 Där tyckande är tillåtet
4 En analyserande sammanfattning
4.1 Finsk stumhet
5 Hur mycket är mycket ?
5.1 En vanlig dag
5.2 Kommentarer till tabellerna

1 Inledning

Denna uppsats kunde handla om ett litet folks strävan efter frihet. Den kunde vara ett inlägg i debatten, en brandfackla. Många som uttalar sig om Baltikum gör det i ett speciellt syfte. Diskussionen om balternas rätt till självständighet väcker ofta starka känslor till liv.
Om detta handlar uppsatsen inte.

Målsättningen är att granska Hufvudstadsbladets rapportering från Litauen under perioden 1 mars till 31 maj 1990. Under denna tid hamnade landet i strålkastarljuset när litauerna den 11:e mars utropade republikens självständighet utan medgivande från Moskva. Plötsligt fylldes tidningarna av Litauen. Det som tidigare varit en vit fläck på kartan blev något påtagligt, nära.
Varifrån togs informationen ? Var den mångsidig, "objektiv" ?
Och hur kommenterades skeendet på ledarplats ?

2 Metod och källor

Uppsatsen är i två delar. Först analyserar jag de 10 ledare som förekom under perioden. Tanken är att se hur ledarna förändras under denna tid.

Den andra delen är en genomgång av artiklar, notiser och insändare under den aktuella perioden. Detta ger en uppfattning om nyhetsvärderingen. Hur mycket plats gavs egentligen åt Litauen ? Hur ofta sattes artiklarna på första sidan ?
Under våren 1990 skrev tidningarna en hel del om Baltikum. För att avgränsa materialet har jag koncentrerat mig på artiklar och notiser som i första hand handlat om Litauen.
Först gick jag igenom Hufvudstadsbladets klipparkiv. Därefter lusläste jag tidningarna. Till min förvåning hittade jag relativt många artiklar i tidningarna som inte fanns i klipparkivet.

3 Tidningen tycker

Ledaren i våra dagstidningar skiljer sig från det övriga materialet i tidningen så till vida att det uttryckligen handlar om åsikter. I ledaren uttrycks tidningens officiella ståndpunkt. Skribenten tar ställning. Det som uttrycks måste därför vara väl underbyggt och vid behov kunna försvaras. Tidningarnas ledare tillmäts idag en stor betydelse. Enligt Svensk Ordbok är ledaren en "argumenterande tidningsartikel som uttrycker tidningens åsikt i någon (pol) fråga".

Under tiden första mars till sista maj förekom 10 ledare i Hufvudstadsbladet som handlade om Litauen. Till detta kommer tre analyserade kommentarer på ledarsidan. Vi skall titta lite närmare på hur dessa texter är skrivna.

Söndagen den 11 mars 1990 förklarade sig republiken Litauen självständigt. Samtidigt valdes den förste icke-kommunisten till president i en sovjetisk republik. Vytautas Landsbergis ersatte Algirdas Brazaukas.

3.1 Den första ledaren

Två dagar senare, den 13 mars, kommer den första ledaren. Den rubriceras kort och gott Republiken Litauen. Först kommer en saklig genomgång av vad som hänt. Sen konstateras det att Litauen tagit fasta på såväl den sovjetiska konstitutionens passus om republikers rätt att utträda som en rad internationella fördrag om folkens rätt till självbestämmande.
Skribenten påpekar att Moskva under årens lopp ofta använt sig av dessa internationella fördrag inom FN för att stödja länder som slåss mot främmande makters förmyndarskap. Nu råkar Moskva ut för samma behandling själv. Inga ekonomiska motiv kan få Litauen att stanna kvar inom Sovjetunionen. Vad gäller maktmetoder är de uteslutna, enligt Gorbatjov.

Av referatet framgår tydligt ledarens art. Med internationella kopplingar försöker ledaren förklara ett större sammanhang. Den kritiserar inte någon. Snarast har den karaktären av en genomgång. Några tydliga åsikter framkommer inte.
Situationen är alltför ny för att några reaktioner från finländska politiker hunnit komma. Perspektivet blir alltså ganska abstrakt.

3.2 Saklighet framför engagemang

Det dröjer tio dagar innan nästa ledare. Den 23 mars kommer Nervkriget i Litauen. Den börjar med den amerikanska senatens beslut att inte godta en resolution som uppmanade president Bush att erkänna Litauen som självständig stat. Därmed fick Gorbatjov stöd för sin linje, enligt ledaren. Frågan om Litauen knyts ihop med hela utvecklingen i Europa. Avspänningen får inte äventyras. Tonen i ledaren är saklig. Mest handlar det om ett refererande av händelserna.
Den sovjetiska folkdeputerandekongressen ogiltigförklarar Litauens självständighetsförklaring. Litauen menar att Sovjet är en utländsk makt som inte kan bestämma över Litauen.
Det är först vid frågan om vapnen som ledaren ger uttryck för en tolkning. Gorbatjov beordrar alla litauer att lämna in sina vapen. Detta ser ledarskribenten som ett förtäckt hot. Åtgärden är ett sätt att öka trycket på det litauiska ledarskapet.

Ledaren illustreras av en något kryptisk teckning.
Tre slipsförsedda män står och tittar på ett långt rep som slutar i en krok. Intill ligger ett annat rep med en ögla. Men männen tittar inte på den avkrokade öglan, utan på en buktning av repet. Som om repet hade börjat gå sina egna vägar. Bilden är helt öppen för tolkning.

Ledaren fortsätter med en spekulation om Gorbatjovs taktik. Tanken som framförs är att litauerna skall tvingas till en formell reträtt, för att sedan följa de spelregler som Moskva sätter upp. Dessa formuleras i en ny text i den sovjetiska grundlagen som behandlar republikers utträde ur unionen.
Ledaren konstaterar att "det är en procedur som är så svår att man kan tvivla på om den överhuvudtaget är avsedd att erbjuda en fredlig väg."

Fortfarande är tonen ganska abstrakt och allmän. En liten aning tyckande skymtar fram, om än försiktigt. Vi är mycket långt ifrån några brinnande försvarstal för Litauen. Tonen är saklig, närmast lite torr. Ett försök att dramatisera händelserna görs i själva uppräkningen av händelser. De två aktörerna ställs mycket tydligt mot varann. Texten bygger på så sätt upp en växande motsättning. Den förbereder oss på kommande drabbningar. Ännu noteras inga kommentarer från finländska politiker. Aktörerna är Litauen, Sovjet och USA.

3.3 Det hettar till

Den tredje ledaren kommer fyra dagar senare, den 27/3. Den heter Gorbatjovs prioriteringar. Nu börjar det hända saker. Sovjet har använt alla gamla metoder utom direkt våld för att "förhindra att de baltiska folken i enlighet med sina oförytterliga rättigheter utropar sig som självständiga". Tidsfrister har ställts upp, hot har uttalats. Skribenten antyder klart sin inställning rörande Sovjet som en imperialistisk makt.
Därpå följer en helvändning, där det konstateras att den centrala makten i Moskva under Gorbatjovs ledning har visat smidighet inför balternas självständighetssträvanden.
Som tecken på detta ser skribenten rapporterna från Vilnius om påbörjade förhandlingar. En ny faktor förs in. Nervkriget sägs vara ett verk av lokala militärbefälhavare i samarbete med Moskvatrogna litauiska kommunister. Dessa antas ha förlorat nerverna efter självständighetsdeklarationen.

Nu följer den första kopplingen till Finland. Utvecklingen i Vilnius engagerar oss mycket starkt. Kopplingen går enligt ledaren via Ribbentrop- Molotovavtalet år 1939, vars avsikt var att förena Finlands öde med de baltiska staternas. Finland måste således noga överväga betydelsen av varje drag i det politiska spelet mellan Baltikum och Moskva. Denna åsikt ger utrymme för ett försiktigt agerande från Finlands sida. Närheten till grannen i öster antyds. Det bålda agerandet i Stockholm och Köpenhamn skall vägas "mot den historiska vikt som de övriga nordiska broderländernas markeringar hade för 50 år sedan."

Den illustrerande teckningen är klar och entydig. En arg militär jagar en civil man med portfölj runt ett bord. Inget större utrymme för fria tolkningar eller missförstånd.

I samma veva kommer det större perspektivet in, nämligen vad som kan tänkas stå högst på Gorbatjovs prioriteringslista. Ledaren menar att maktstrukturen i hela det sovjetiska samhället har fått sig allvarliga törnar, med stora ekonomiska och politiska problem som följd.
Säkerhetspolitiska värderingar kommer att få en allt större betydelse. Baltiska militärområdet innehar nyckelrollen i försvaret av hela Sovjetunionen.

Detta blir ännu ett försök att förklara situationen utifrån ett helhetsperspektiv. Nytt i sammanhanget är antydningarna om splittringen mellan Moskva och lokala militärbefälhavare. På ett vidare plan ställs frihetssträvanderna mot Sovjets behov av ett fungerande militärt försvar.

3.4 Fortfarande internationella..

Fem dagar senare, den 1 april dyker nästa ledare upp, Prioriteringarna i Washington. En allusion på den föregående ledaren, Gorbatjovs prioriteringar. Rubrikvalet kan ses som ett tecken på att vi rör oss på det internationella planet.
Ledaren föranleds av att president George Bush skrivit ett personligt brev till president Michail Gorbatjov där han uppmanar Sovjetunionen att lösa Litauen-krisen på ett fredligt sätt.
För första gången nämns ordet kris i samband med Litauen.
Utspelet tolkas så, att Bush värderar avspänningen och reformpolitiken i Sovjet mer än ett ökat stöd till Litauen. Detta har redan sagts i tidigare ledare, men lyfts nu fram till en huvudtes.
Ledaren konstaterar också att de baltiska folken har fler sympatisörer än vad Moskva föreställer sig. En våldsam lösning leder till internationella komplikationer av flera slag. Å ena sidan måste Gorbatjov hålla ihop Rådsunionen. Samtidigt behöver han västs stöd, både ekonomiskt och politiskt.
Men även inom västblocket hotar splittring vid en våldskonfrontation, menar ledaren. Bonn vill under inga omständigheter frysa ner relationerna till öst, eftersom återföreningen av Öst- och Västtyskland då hotas.

Återigen handlar ledaren om internationell politik. Inga kommentarer från finländska politiker har synts till. Vi rör oss på den traditionella öst-västarenan. Litauerna är brickor i ett spel. Brickor som ingen tycks vilja satsa på.

3.5 ..men det närmar sig..

Ledare nummer fem dyker upp fyra dagar senare, den 5 april. Den kallas Den stillsamma salamitaktiken. Utgångspunkten är Sovjets upprepade löften om att inte bruka våld. Indirekt ifrågasätts riktigheten i detta löfte. Som bevis på motsatsen redovisar ledaren följande argument: Den sovjetiska militära närvaron i Litauen har förstärkts, regerings- och partibyggnader har intagits, litauiska värnpliktiga har tvingats tillbaks till tjänstgöring, insamlingen av vapen fortsätter, de utländska journalisterna har utvisats, tidningshus är satta under militär kontroll, en eventuell cencur antyds, råvaru- och bränsleleveranser från Sovjet har uteblivit, gränsen mot Polen har stängts och högsta åklagarmyndigheten i Litauen har bytts ut.
Mot detta ställer skribenten utrikesminister Sjevardnadzes uttalande om att "en ärlig dialog" är Moskvas "viktigaste vapen" i krisen med Litauen."

Motsättningen är uppenbar och inte precis till Sovjets fördel. Ledaren tar tydligt ställning. Inte uttalat, men väl genom valet av information. Sjevardnadzes ord ställs mot handling.

Samtidigt tar ledaren fasta på en i tidigare ledare nämd motsättning. Sovjet kräver att den sovjetiska grundlagen följs, men balterna vägrar.
Förra gången denna motsättning beskrevs påstod ledarskribenten att passusen om republikers utträde gjorts krånglig och omständlig.
Nu underbyggs och utvecklas denna tanke. Nu är den så svår att den blir en lag för republiker som inte tänker lämna Sovjetunionen.
Det är därför balterna hänvisar till tvångsannekteringen av år 1940. Genom att ställa sig helt utanför anser de sig inte behöva följa sovjetisk lag.
Ledaren konstaterar att Sovjet avvisat och demonterat självständighetsattributen genom sin tålmodiga salamitaktik.

På teckningen till ledaren står en enorm sovjetsoldat och petar Landsbergis i ryggen. Soldaten ser klart missnöjd ut. Landsbergis vänder sig om med munnen som ett stort O, han håller händerna framför sig, som bleve han tagen på bar gärning. Bilden illustrerar väl ledarens ton och andemening.

Slutligen kommer den första riktigt känslomässiga formuleringen.

" Med beaktande av alla de olika former som sovjetmakten tillgripit för att utrota nationalism och separatism under de senaste 50 åren, undrar man vilka metoder som Gorbatjov och hans män ännu har i spar för att utplåna den baltiska frihetslängtan. Denna längtan kommer att finnas i Baltikum så länge människorna finns där. "

Språkets förändring är tydlig. Värdeladdade ord som utrota, utplåna, frihetslängtan sätter sin prägel på texten, liksom uttryck i stil med Gorbatjov och hans män. Det senare antyder en totalitär makt och diffusa underhuggare.

3.6 Skäll på andra tidningar

Ledare nummer sex heter Generalens syn på Baltikums betydelse och är införd den 6/4, alltså bara en dag efter den föregående. Det föranleds av ett uttalande av den svenske generalstabschefen Gustav Hägglund. Ledaren börjar med en fundering över tystnaden inom finländska media med anledning av uttalandet. Undantaget är, noterar ledaren, ledarskribenterna på Helsingin Sanomat, som korsfäster Hägglund.

För övrigt inget litet undantag, med tanke på att HeSa är Finlands största tidning. Ändå kritiseras tidningens linje på ledarplats i Hufvudstadsbladet. Helsingin Sanomat förespråkar ett godkännande av Litauen som självständig stat.

Hufvudstadsbladet kontrar med att räkna upp de militära styrkorna i området. Tidningen konstaterar att Baltikums betydelse kommer att öka ytterligare den dag de sovjetiska trupperna lämnar DDR.

Texten blir ett slags försvar för en försiktig linje i den finländska utrikespolitiken.
Först i detta skede, ungefär mitt i texten, refererar ledaren till ovan nämnde Hägglund. Han menar att det ur Moskvas synvinkel är en stor skillnad mellan frihetssträvanderna i Östeuropa och i Baltikum. Det senare faller inom Sovjetunionens gränser och dessa är heliga.
Av detta drar ledaren slutsatsen att de baltiska staterna är långt ifrån något VSB-fördrag enligt finländsk modell.

Nu är vi helt inne i stormaktstänkandet. Diskussionen är abstrakt, tonen sakligt refererande. Inget tal om utrotande här inte. Istället kritiseras pressen för att ha kritiserat presidenten och utrikesministern samt den svenske generalstabschefen.

3.7 Tonen ändras

Tretton dagar senare, den 19/4 kommer Priset för ekonomisk press på Litauen. Avbrottet i rapporteringen märks också på nyhetsplats. Litauen försvinner ur tidningen ett tag. När landet dyker upp igen är det med anledning av blockadhot från Sovjets sida. Olja och gas blir Gorbatjovs vapen mot den uppstudsiga republiken, som inte klarar sig utan leveranser från Sovjet. Ledaren konstaterar att hoten om blockad sedan länge varit väntade och spekulerar i hotens syfte.

Här är det intressant att notera tonen. Nu är det tydligt att Hbl tar för givet att de flesta känner till problematiken. Motsättningarna presenteras inte, istället går ledaren in direkt på det aktuella problemet. Litauen har blivit överfört till nutid. Ett välkänt fenomen som utan vidare inledning diskuteras.

Bilden till ledaren är av en nedstämd Landsbergis, fösvunnen i en enorm stövel. Vad står stöveln för ? Att Litauen inte klarar av sin självständighet ? Att de är för små i skorna ? Eller är det Sovjet som har dem under stövelklacken ? Teckningen lämnar fritt utrymme åt läsarens fantasi och associationer.

Den eventuella blockadens avsikter och resultat diskuteras. Anslaget är resonörens. Anta att Sovjet delvis stryper olje- och gastillförseln. Vad får det för effekt på den vanlige medborgaren ? Kommer de att stötta sina ledare, eller söka sig nya ?
Kommer till exempel Algirdas Brazaukas att återvinna förtroendet ?

Plötsligt förekommer ett namn, som inte presenteras. Läsaren förväntas veta vem Algirdas Brazaukas är. Detta slarv kan vara en miss från journalistens sida. Men det kan också vara en antydan om att så mycket har skrivits om Litauen under den senaste tiden, att kommunistledarens namn antas vara välkänt.

Sedan fortsätter resonemanget kring det ömsesidiga beroendet. Flera orter i Vitryssland och den Ryska rådsrepubliken är beroende av de livsmedel som produceras i Litauen. De kan få betala ett högt pris för en blockad.

När ledaren på detta sätt väljer att diskutera de rent konkreta effekterna för vanliga människor på båda sidor gränsen blir det lätt för läsaren att identifiera sig. Den synvinkel ledarskribenten väljer spelar alltså en viktig roll för hur vi uppfattar texten.

Härpå följer de sedvanliga större perspektiven. För Sovjets interna politik är Litauen ett prejudikat. Flera rådsrepubliker har uttryckt sitt stöd och sagt sig vilja följa efter. Den ryska majoriteten i Sovjet ser å andra sidan med stigande missnöje på utvecklingen.

"Litauen har blivit en prövosten för Sovjetunionens fortsatta utveckling mot svårkontrollerat sönderfall eller behärskad strukturomvandling mot en ny typ av federation."

Dessutom hotas de goda relationerna med väst och USA om alltför hårda metoder används mot Litauen. Till slut lite spekulationer om supermakternas positioner och vår gemensamma framtid. Vi påminns i slutet om att stormaktspolitiken angår också oss.

3.8 Dags för repetition

Den 24/4 kommer ledare nummer åtta. Den slår fast att Mycket står på spel. Nu har såpass lång tid sedan självständigheten utropades att ledaren börjar med en kort repetition. Sedan kommer vi direkt till en ny variant av förklaring till varför Sovjet handlar som det gör. Kommandostrukturerna befinner sig i kaos. En uppräkning av problemen i öst följer. Ledaren försöker förklara Sovjets läge och position. Om Gorbatjov förlorar makten väntar kaos och upplösning, något som alla blir lidande av, även Litauen.
Så blir Litauens strävanden åter en bricka i spelet.
Efter nästan en och en halv månad av "självständighet" har litauerna inte lyckats uppbåda särskilt mycket konkret stöd från den övriga världen.
Den sovjetiska reträtten från Östeuropa har varit viktigare för västvärlden än balternas rätt till självständighet, heter det i ledaren.

På tillhörande teckning står Gorbatjov vid en bensinstation och knyter en knut på slangen till den sovjetiska bensinpumpen. Bilen med registerskylten Lithuania får klara sig utan. En direkt konkretisering av Sovjets oljeblockad. Lätt att förstå. Anknyter bara mycket indirekt till texten.

Lite är det således en återgång till internationella tongångar. Samtidigt noteras en del opinionsstöd för balternas sak. Ett tryck som föranlett såväl Francois Mitterand som George Bush att uttala sig för en fredlig lösning, där självständighet är slutmålet. Vi får sedan en koppling mellan Tyskland, EG-integrationen, Moskvas ambitioner i Baltikum och västvärldens reaktioner på litauernas kamp. Ett upprepande av redan nämnda förklaringar med andra ord.

I slutet kommer Finland med på en slutsväng. Å ena sidan får regeringen beröm för sitt hävdande av principer framom verbal retorik. Å andra sidan finns det en gräns för toleransen som borde beaktas.

Ett elegant sätt att säga ingenting således. Inget framkommer heller om vad den finländska regeringen eventuellt sagt eller inte sagt. Det förväntas läsaren känna till.

Som slutkläm menar ledaren att den finländska frånvaron vid utrikesministermötet i Köpenhamn känns odräglig. Mötet diskuterade Litauenfrågan.

Det framkommer inte heller i ledaren.

3.9: Finländska synsvårigheter

Dagen efter, den 25/4, talas det om Finländsk klantighet. Nu handlar det om ministermötet i Köpenhamn. Pertti Paasio kunde inte närvara på grund av en ögonoperation han nyligen genomgått. Läkaren varnade honom för flygresor. Ändå sågs han i Pieksamäki på söndagen, dit han uppenbarligen flugit.

Ledaren menar att hela saken skötts klantigt av utrikesministeriet och Paasio själv. Om de hade sagt som saken var hade inte spekulationerna om svepskäl uppstått.

Litauen är här helt och hållet en bisak. Nu handlar det om Finland. Vad gäller de stora frågorna så tas de inte alls upp här. Finlands hållning, kommentarer till vårt beteende i Litauenfrågan finns inte med. Här lika lite som någon annanstans.

3.10 Grand final

Den tionde och sista ledaren kommer den 8/5 och heter Den baltisk-sovjetiska knuten. Nu är vi framme vid slutet för denna undersökning. Har det hänt något med ledarna ? Ja, utan vidare. Nyss nämnda text börjar med en häftig beskyllning mot Litauen och dess amatörmässiga president.
En odiplomatisk sjävständighetsförklaring störde hela den stora europeiska utvecklingsprocessen. Så anser väst och så anser vi, hävdar ledaren.

Vi är tydligen hela det finländska folket. Eller åtminstone våra politiker.

Utgångspunkten måste vara en utdragen förhandlingsprocess inom ramen för sovjetisk grundlag. Det har letter och ester förstått betydligt bättre än de katolska litauerna, står det i ledaren.

Vad betyder det när ledaren "stämplar" litauerna som katoliker ? Att de är annorlunda ? Mer hetlevrade ?

Balterna utgår från sin självständiga status och fredsfördragen med Sovjet efter första världskriget. Fuskval och tilläggsprotokollen i Ribbentrop-Molotovpakten är orsakerna till den rådande situationen, där baltstaterna är tvångsinlemmade i Sovjetunionen, konstaterar ledaren vidare.

Sovjet har erkänt Molotov-Ribbentropprotokollen, men inte slutsatsen att balterna ingår i Sovjet på basen av en stadslögn. Om någon således vill utträda skall det ske på Sovjets villkor.

Detta är gammalt och välkänt och många gånger ältat. Men nu heter det vidare att balternas deklarationer om frigörelse och självständighet är ensidigt avgjorda, utan hänsyn till motparten.

Märk väl, skribenten tar inte ställning i sakfrågan, utan målar bara upp motsättningarna. Nu följer en passus om Gorbatjov, som för oss i väst framstår som Sovjets förnyare och vårt framtidshopp. Balterna är betydligt mer tveksamma och vill markera sin självständighet mot vem det vara månde.

Detta agerande möts i väst med en blandning av irritation och sympati. När Litauens statsminister besökte Skandinavien talades det mycket om solidaritet, men inte fick det blockaddrabbade Litauen nån olja av oss för det.

För väst är ett fritt Östeuropa och ett enat Tyskland viktigare än de baltiska republikerna. Detta utnyttjar Gorbatjov.

"I världens maktcentra är man alltför medveten om det historiska tillfället för att offra det för tre små folk vid randen av Östersjön."

Å andra sidan. Om balterna accepterar annekteringen och börjar förhandla med Sovjet, vad har de då kvar för legitimitet hos sina egna folk ? Och vad har de kvar som plattform för ett utträde enligt unionlagsstiftningen, undrar ledaren.
Gorbatjov hoppas att tiden skall lösa en del av problemen.
Baltikum har blivit en "Gorbisk knut".
Detta illustreras mycket väl av teckningen som hör till. En man kommer upp ur ett långt rör som leder bort till avlägsna Kreml. Men just som han skall stiga ur fastnar ena benet i en knut på röret.

I denna sista ledare under perioden första mars till sista maj syns förändringen klart och tydligt. Problemet har visserligen svällt ut allt mer och rör nu hela vår gemensamma framtid, men ändå lyckas journalisterna ge texten en personlig prägel.
Det samlar ihop sig till en värdig sammanfattning över vårens händelser. Inte minst intressant är kritiken mot Litauen i början.

Det tyder på att analysen tagit ännu ett steg framåt.

3.11 Där tyckande är tillåtet

Vid sidan om ledarna fanns tre kolumner införda under tiden första mars till sista maj. Hbl har dagligen en kolumn med personliga åsikter/kommentarer på ledarsidan. Texterna är försedda med bildbyline för att understryka den personliga vinkeln. Skribenter är dels tidningens egna, dels "gäst"skrivare.

Den första kolumnen infördes den 28 mars. Vid det laget hade redan tre ledare skrivits om Litauen. Den är skriven av Stig Kankkonen och har rubriken Vilnius vill, men... Kankkonen kritiserar de finländska realpolitikerna och ifrågasätter deras resonemang. Han menar att vi varit alltför lågmälda, ja fega helt enkelt. Vår traditionella öst-politik borde ses över, skriver han.
Är den längre giltig i vår snabbt förändrande värld ? Kankkonen resonerar, han använder sporttermer, han vill något. Det är ett försök att se på Finland och vår östpolitik ur ett större perspektiv, utan att glömma huvudfrågan, Litauen. Vad som inte kommer fram i ledarna sägs här ganska klart ut. Dessutom avslutas kolumnen med en intressant knorr, som ger ytterliggare dimensioner åt texten. Kankkonen frågar hur vi skall bete oss gentemot de som försöker sig på att vara högljudda i dag utan att egentligen bry sig om annat än lättköpta politiska poäng.

Den 9 april kommer Jutta Zilliacus med Klumpigt. Hon börjar med en redogörelse för diverse flygfärder genom världen. På så sätt söker hon ge perspektiv på Litauen och Finland. Hon finner det motsättningsfullt att vi urskillningslöst stöder all världens diktaturer samtidigt som vi visar Litauen kalla handen. Hon efterlyser därmed lite konsekvens i politiken. Inte så att regeringen skall lova något stöd som vi ändå inte klarar av att uppfylla, utan att vi ger dem våra hjärtans stöd.
Hon kritiserar politiker vid namn, och kallar deras agerande för arrogant. Hon slår fast att presidenten inte är förmögen att säga något redigt och tackade för hans inställda presskonferens.

Vad gäller utrikesministern är han också inkonsekvent. Hon avslutar med att häckla de som bojkottar Shell såsom ett sydafrikanskt företag.

Texten är polemisk och retar säkert många. Med vida svängar och stora ord kritiserar hon det mesta som rör sig. Inga band på känslorna, inga försök till analys eller eftertanke. Detta är en text som skall rycka med, inte övertyga. Därtill är ammunitionen för grov.

Sist i raden kolumner är Göran v. Bonsdorffs Litauenfrågan, införd den 26 april. Jag citerar:

" Vill man finna en positiv lösning gäller det först att konkretisera de faktorer som talar till förmån härför och sedan de faktorer som verkar i motsatt riktning.

" En komplicerad genomgång följer. Världen kan inordnas i rutfält och blir benämnd A eller B. Världen är rationell och kan lösas med rationellt tänkande. En kolumn av den här typen leder till onödigt krångligt språk och en problematisering som lätt går läsaren förbi. Samma saker kan sägas mycket rakare och dessutom på mindre utrymme. Talande för texten är slutet, jag citerar:

"Det är inte lätt att lösa den komplicerade Litauenfrågan, men det är säkert inte heller omöjligt."

4 En analyserande sammanfattning

Ledarna har klart och tydligt redogort för situationen. De har inte förutsatt förhandskunskaper i någon större utsträckning. Naturligtvis måste man ha ett visst hum om händelserna, men inte särskilt mycket. En miss är ledare fem (5/4), med rubriken Den stillsamma salamitaktiken, som refererar till insamlandet av vapnen. Detta är helt okänt om man inte läst just den artikeln.

Överlag verkar journalisterna ha svårt för att välja utgångspunkt. Det är väldigt mycket å ena sidan.. å andra sidan... En ledare kan börja med att visa sympati för litauerna för att i nästa andetag förklara att Sovjet har legitima anspråk på militära baser i Litauen. Visst är det bra att inte framställa verkligheten alltför svart-vitt, utan försöka förklara underliggande realiteter. Samtidigt verkar det hela ibland lite kluvet. Tanken håller inte ihop från de första raderna fram till slutet.

Vad gäller illustrationerna är de lika motsättningsfulla. Ibland helt glasklara, ibland oförståeliga. En bild säger ju som bekant mer än tusen ord. Ändå skulle många av dessa bilder inte klara sig utanför sitt sammanhang. De är alltför tidsbundna och alltför mycket koncentrerade på personer. Att med en bild skildra en hel händelse verkar vara för mycket begärt. Bilderna har för den delen heller aldrig några pratbubblor eller förklarande texter. Deras roll är att ge en ironisk kommentar till läget. I bland lyckas de, oftare handlar det om rena illustrationen. Vad jag menar är att bilderna inte alltid tillför läsaren något han inte redan visste.

Klart är att tonen i texterna förändrades från det avlägset abstrakta till något nära och nästan självklart. De mer personliga ledarna tillsammans med en bitvis mycket intensiv nyhetsbevakning gjorde att Litauen på ett helt annat sätt än tidigare dök upp i medvetandet.

Det lustiga i sammanhanget är att linjen ingalunda är entydig. Ansatser till engagemang finns redan i de första ledarna och omvänt hittar vi mycket traditionella texter också i slutet av perioden. Men det är undantag. Det märks extra tydligt när man läser alla texterna i en följd. Dessa mer anonymt skrivna ledare, som vi i vanliga fall inte ens skulle reflekterat över, sticker nu i ögonen.

Kolumnerna å sin sida är utpräglat personliga, med undantag för v. Bonsdorffs torra sakligheter. Skribenterna drar sig inte för känsloargument och stora perspektiv. De följer inte händelseutvecklingen, utan går in i mer tidlösa perspektiv. Dagshändelser kommenteras inte. Så sker inte heller någon utveckling. Den första kolumnen är lika personlig som den sista.

Från att ha varit en vit fläck på kartan, lika avlägset som Inre Mongoliet, med en kultur lika okänd som de australienska urinnevånarnas och en nyhetsaktualitet lika hög som rapporteringen från 1800-talet sattes Litauen under våren först på listan.
Vid sidan av de rena nyheterna förekom förklarande reportage. En ansats till något större togs.

Frihetssträvanderna där blev en symbol för delrepubliker i nästan hela Sovjetunionen. Nästan lika fort försvann landet från löpsedlarna igen. En cyniker skulle säga att det inte finns nåt Litauen längre. Ty det som inte står i tidningarna finns inte.
Är det så ?

4.1 Finländsk stumhet

Det är förunderligt att märka lamheten gentemot finländska politiker och finskt agerande som inte kritiseras i en enda ledare. Nej, faktiskt inte ens nämns annat än som korta kommentarer. Tidningens inställning verkar vara den att Finland inte skall uttala sig. Av tradition har vi hållit tyst om frågor som rört Sovjet. Perestrojkan till trots är vi alltjämt tysta.

Ser vi på när ledarna kom i förhållande till Litauenrapporteringen i övrigt finner vi att Hbl nog varit ganska vaksam. Bara två dagar efter självständighetsdeklarationen kom den första ledaren. Innehållsmässigt var den i och för sig traditionell och kanske lite abstrakt, men där syns nog också försök till ett personligt perspektiv.

Även den andra ledaren kommer innan allt för mycket hunnit hända. Trots att Litauen uppenbarligen inte hade så hög status nyhetsmässigt infördes en ledare den 23 mars. Om pressklippen är en barometer på övriga tidningars inställning till Litauen visar sig Hbl vara tidigt framme med kommenterande och analyserande ledare.

I april kommer ledarna ganska tätt inpå den alltmer intensiva nyhetsbevakningen, med ett litet undantag. Från andra veckan i april blir det tyst om Litauen, både på ledarplats och i övrigt. Men av pressklippen att döma fortgår debatten nog i andra tidningar.

Det är intressant att notera hur tätt inpå ledarna följer efter varann. Ofta är det bara en dag eller två mellan två ledare. Därpå följer åter en tids tystnad. Under slutet av perioden är ledarna ganska väl utspridda. Den sista ledaren är införd den 8 maj, sen blir det helt tyst. Krisen hade uppenbarligen fått tillräcklig bevakning, allt intressant hade sagts. Åtminstone verkar det efteråt som om Hbl fått nog av Litauen för ett tag. Tröskeln för att ta in något blev högre. Temat var utslitet.

5 Hur mycket är mycket ?

Hur mycket skrev då Hufvudstadsbladet om Litauen på nyhetsplats ?
En genomräkning ger summan 135 artiklar och notiser. Summan som sådan är abstrakt. Vad är mycket ? Hur mäta nyhetsprioritering ?
Under den undersökta perioden förekom Litauen på förstasidan 41 gånger. Det ger ungefär 13 gånger per månad, eller en gång var tredje dag. Antalet artiklar blir grovt räknat 1,5 om dagen.

Eftersom det rör sig om tre månader konstaterar jag att Litauen fått en intensiv bevakning. Även om Hufvudstadsbladet ger relativt mycket plats på förstasidan åt viktiga utrikesnyheter är detta en mycket hög siffra. Under tiden mars-maj finns det säkerligen inget annat ämne som förekommit lika ofta på paradsidan.

I början fick Litauen mest puffar på förstasidan, alltså med en hänvisning till en längre artikel inne i tidningen. Senare ökade antalet korta notiser. Saken bedömdes som tillräckligt intressant för att hamna på första sidan, men fick trots det inte utrymme för mer heltäckande artiklar. Precis som jag ovan noterade med ledarna så förekommer mycket av skriverierna i klump. Ett par olika puffar och någon notis fyllde emellanåt nästan hela förstasidan. Tillsammans med ledare och pressklipp på sidan 2 erbjöds läsaren fyllig och mångsidig information om Litauen.

Det överväldigande flertalet artiklar är byråmaterial. Hbl har i det sammanhanget två källor: Finländska NotisByrån (FNB) och Associated Press (AP). Ofta utnyttjades båda källorna till en artikel. Men statistiken visar också att AP nog stått för helt egna grejer. Dessa har påfallande ofta puffats på första sidan. Genom Husis erbjuds läsaren alltså ett bredare utbud än vad Vasabladet och Borgåbladet kan göra.

Liksom Vasabladet tog Hbl ofta in material från Swedish Feature (SF). Det är Dagens Nyheters journalister som skriver för SF. I första hand rörde det sig här om rapportering inifrån Litauen, eller om analyserande artiklar från Moskva. SF täcker med sitt material sånt som Hbl själv skulle ha skrivit, om tidningen haft råd att hålla sig med utlandskorrespondenter.
Vad jag menar är att det mer handlar om sakartiklar än byråmaterial.

5.1 En vanlig dag

Utrikesavdelningen får 1-2 sidor om dagen. En "vanlig" Husis kan innehålla 4-8 artiklar och 2-7 notiser. Gränsen mellan notis och artikel blir ofta flytande. Detta beror givetvis på att nästan allt är byråmaterial. Notiserna går ofta i en spalt och har fet stil. Ibland förlängs de en aning och får en egen ram, men de är likafullt skrivna på notisspråk.

Det är vanligt att någon utrikesgrej lyfts fram till förstasidan. Om inget särskilt har hänt i Finland fylls framsidan på med kanske två olika utrikespuffar, varav den ena ofta har en bild. Om detta är motiverat ur nyhetssynpunkt, eller bara redaktionens sätt att få framsidan fylld är en fråga som trots att den är intressant inte får plats inom ramen för denna uppsats. Över huvud taget är redaktionens prioriteringar en mycket intressant fråga som skulle kräva en egen undersökning. I vilket skede prioriteras vad ?

5.2 Kommentarer till tabellerna.

Redan under mars månad förekom mycket skriverier om Litauen. Den övervägande delen är från nyhetsbyråerna. Hbl skriver just inget själv om händelserna, förutom på ledarplats. För fylligare bakgrundsmaterial och mera featurebetonade artiklar svarade Swedish Feature helt och hållet. Tydligen gjorde tidningen den bedömningen att byråmaterialet räckte. Alternativt hade de inga ekonomiska resurser att göra mer. Framförallt märks en intensivare bevakning mot slutet av månaden. Från den 21:a mars förekommer Litauen dagligen på första sidan månaden ut och en bra bit in i nästa månad.

I början av april kommer flera egna texter och ett par ledare. Även insändarna börjar dyka upp. Fortfarande tas dock huvuddelen av materialet från FNB. I mitten av månaden uppstår en paus. Under nästan en veckas tid försvinner Litauen helt, för att sedan komma igen desto rejälare under andra hälften.

Inte heller i apriltidningarna syns något tecken på en ökad satsning från Hbl:s sida. Ganska många pressklipp tyder på något så när livlig aktivitet inom media.

Maj blir månaden då Litauen sakta tonar bort. Fortfarande hamnar mycket på förstasidan, men det är notiser som tas in. Flera gånger försvinner Litauen helt, för att sedan dyka upp i spridda notiser och någon enstaka längre artikel.

TABELLERNAS SLUTSUMMOR

Hufvudstadsbladet hade 12 egna artiklar om Litauen under den aktuella tiden, mest under april månad. Alla handlar om inrikeshändelser, eller är skrivna på redaktionen. Ingen kommer från Litauen.

Antalet ledare uppgår till 10 stycken, flest under april månad.

Kolumner finns det tre stycken, flest i april.

Pressklippen är sammanlagt 18 stycken, flest i mars.

Det kom in 8 insändare, flest i april. Större delen handlade om vad SFP tyckte eller inte tyckte om Litauen.

Bakom förkortningen SF döljer sig Swedish Feature, alltså Dagens Nyheters journalister. De förekom mest under april månad.

FNB hade 49 införda notiser och längre artiklar, mest i maj.

AP hade 18 artiklar och notiser, många dock sammanslagna med FNB-telegram. De hade 8 helt egna grejer, flest i april.

Det okända materialet uppgår till 9 artiklar/notiser, mest i mars.

Sammanlagt var 135 artiklar och notiser om Litauen införda i Hufvudstadsbladet från den första mars 1990 till sista maj samma år.

Under mars infördes 44 artiklar/notiser.
Under april infördes 73 artiklar/notiser.
Under maj infördes 18 artiklar/notiser.

Tidningen hade Litauen på förstasidan 41 gånger.
18 gånger i mars.
18 gånger i april.
5 gånger i maj.