Vi har Internet, World Wide Web, konst på CD-rom och så kallad interaktiv konst. Men vad gör detta nya media med våra hjärnor? Finns det något i själva det faktum att mediet inte är fysiskt som påverkar oss? Självklart, konstaterar mediaprofessorer, konstnärer och kritiker på seminariet som lockat deltagare från hela världen.
Vi lever i slutet på ett årtusende som de senaste 200 åren gått igenom en plågsamt snabb förändring. Och just som vi börjat lära oss att hantera industrisamhället kastas vi in i en ny tid. Ta till exempel fotografiet. Vi tror på fotografiet. Vi vet att det kan ljuga, men allmänt taget tror vi våra ögon.
Konst har fram till idag inrymt en uppfattning att den kommer
ur någonting, vi kan se på originalet, och säga, detta är en
kopia.
Med virtuell verklighet förändras ordningen. Den virtuella
verkligheten kommer inte nånstansifrån.
Den är ett simulcra, en kopia utan original. Den finns inte.
Begreppen Tid och plats upphör att existera, upphör att vara
relevanta. Och än värre, vad händer med dem som växer upp i
en värld som delvis är fysisk, delvis virtuell?
Kommer vi längre att kunna skilja på oss själva och omvärlden, på tid och rum? Det är en gammal tanke att industrialiseringens utgångspunkt och slutmål låg i skapandet av klockan, mätandet av tiden, som möjliggjorde effektiv industriproduktion. Om tiden försvinner och världen är ett simulcrum, kan vi undgå att bli psykotiska? Diskussionen har förts från Nietszhe, Lacan och Freud, en del av implikationerna närsynades under minimalismen på 60-talet, men först idag, med World Wide Web kommer problemet ett steg närmare majoriteten av befolkningen, det vill säga i västvärlden.
Det finns två aspekter på media-konst och mediakultur, som har tagits upp på seminariet. Den ena är praktisk, trots att datorutvecklingen gjort det billigare att producera en viss typ av konst, att skriva och publicera böcker, så är det ändå den rådande ekonomiska ordningen, marknaden och militären, som styr utvecklingen. Idén om internet som en demokratiserande faktor är en sanning med modifikation. Det gör diskussionen om konstens moral och etik desto viktigare. Vad har vi för ansvar, vågar vi ha åsikter, vilken är vår moraliska värdegrund. Här påminner diskussionen mycket om den etik- och moraldiskussion som från och till förts i massmedia. Än har vi inga svar, bara fler frågor.
Den andra aspekten av utvecklingen som diskuterats är dels etisk, vad är konstens funktion. Om vi idag är på väg bort från dedömningen av ett konstverks kvaliteér, något som konceptkonsten uttryckligen strävade efter, de ville ta bort konstkritikern och skapa en direkt kontakt mellan konstnär och åskådare. Om vi är på väg bort från bedömningen, vad kommer istället? Konst blir kommunikation, gränserna mellan konstformer upphävs, kanske, och den långa kampen inom konsten att befrias från genreindelning har lyckats.
Men i just den processen, att via world wide web gå förbi konstmuseet och konstkritikern och skapa en direkt kommunikation med åskådaren, är det lätt att hamna i en ond cirkel av att vilja bli populär, vilja bli förstådd, att göra konst på publikens villkor,så att konstverken ser ut som dataspel, eller reklamfilmer. Vi tappar också bort den offentliga diskussionen i den mån diskussion förekommer, genom att centrera oss på verken, på handling.
Det är fascinerande och förvirrande att sitta på föreläsningar som rymmer en kritik av 200 års utveckling, och försöka förstå hur detta kan leda till att vi går under som ras i vår jakt efter Nirvana, att bygga paradiset på jorden, i WorldWideWeb kan vi skapa en värld som är perfekt. Men kommer vi att kunna leva i den?