Crocodile Bar - Andra delen

Gudahedin är en doft jag inte kan få nog av. Det är som att titta sig i spegeln.

-Stirra inte så där!
-Nej, mamma.
-Och händerna på bordet!
-Ja, mamma. Mamma, varför dör människor?

Hon ser sig om med ett plågat uttryck i ansiktet. Glaset är tomt. Blicken är tom. Och sen kommer det. Meningen som etsat sig fast i mitt traumatiska bakgrundsminne för evigt, lika tydligt som lukten av svett i skolans gymnastiksals omklädningsrum, lika tydligt som smaken av rädsla när de stora grabbarna tittade åt mitt håll, järnsmaken och den kalla ilningen längs nackhåren.

-Allt är Steffes fel.

Jag vänder mig om. Gymet är tomt. Kvar hänger bara minnet av hårda träningspass, slag i sandsäckens skyddande famn, min kusins pillemariska leende. Det luktar stekt kött. Restauranten våningen under oss har öppnat för kvällens hungriga djur.

-Kom, vi går.
-Nej.

Dammet silar genom den kvava luften, silar ljusspringorna till strålar av damm. Trafiken utanför hörs än tydligare. Jag känner olust. Skinnet tonar ut i mörkgrönt. Jag hostar. Hon rör sig inte. Ett ögonblick ser hon död ut. Men så surrar Gudahedin till, och skingrar tankarna.

-Var inte det Björn Skifs som satt där i hörnet?
-Vem då?
-Han...han som gjorde teddybjörnen fredriksson.
-Var inte det Ola Magnell?
-Näää, eru allvarlig? Ola Magnell, han är ju rockare.
-Nej som satt där alltså.
-Satt var?
-Glöm det.

Varför skall jag minnas detta nu, 1994? Det är ju inte precis som att jag inte skulle ha annat att tänka på. 45:an har bergis skavt in ett präktigt blåmärke i min sargade kropp. Vad skall obducenten tänka om det? 6 centimerters kraftigt blåmärke, troligen orsakatr av ett runt, trubbigt föremål... Dom fattar ju ingenting, va. Som om det kunde mätas. Nu är Johalligators mun på vid gavel, de fruktade käftarna snarkar ljudligt. Jag förstår inte varför de skulle göra så mot mig. Förlamningen börjar avta, känseln återkommer. Jag skulle skrika av glädje, om det inte vore för bandkaveln runt munnen. Och den iskalla känslan som trycker på underifrån. En 45:a är inte att leka med. Det skall gudarna veta. -Gud, hur kunde jag vara så inihelvete urbota dum? Det stod ju skrivet på väggen, men jag såg det inte.

-Kräkholm, är jag för grön?
-Vadårå?
-Jag menar, till färgen liksom.
-Nä.
-Jamen titta först!
-Hinner inte....14, 15, 16, 17. Så.

Härnösand om småtimmarna. Han kom inte, och jag stampar irriterat mina frysande påkar i paket. Jo, även en gud kan bli lurad. Men att han skulle göra det på ett så förbenat skickligt sätt. De andra kommer att skratta ut mig. På kongressen kommer jag inte att får höra nåt annat, än hur han....

-Tyst! Jag ska vrida öronen av dig.
-Aaajjj
-Det var ett evigt tjat. Inte ett ord till, begrips!
(ljudet av örfilar)
-Inte ska du slå ungen.
-Vafalls!

Eländiga evinnerliga kongresser. Arbetsutskottet föreslår en omformulering av tredje styckets första mening till att inbegripa Krokodiler i diasporen: Meningen skulle lyda som följer: Det ovan sagds utesluter emellertid ej, att ett inflytande av desamma, icke skulle överraras av de i kraft nämnda reglerna, av vilka de senare tagits i allmänt bruk, även av Krokodiler i Diasporen.
Det gäller livet, hade hon sagt. Vems liv? Det sa dom aldrig. Det skulle man liksom fatta av sig själv. Jag tvivlade på att Kräkholm upptog sin hjärna med såna här funderingar. Jag hade aldrig uppfattat honom som den intellektuella typen. Fast det är sant, den där gången när vi söp oss stupfulla på nation och hamnade under bordet, så måste jag medge att hans hjärnverksamhet imponerade inte så litet. Vi hade hela kvällen suttit och jämfört erfarenheter.

-Nej.
-Jo.
-Nej.
-Jo, absolut.
-Nej.
-Jo, det är säkert. Dom ÄR större.
-Nej.

Så där kunde vi sitta i timmar. Tv:n flimrade, Gudahedin smög förbi. Jag är Härnösand igen. Kunde dom inte skickat mig nån annanstans? Varför måste just jag vakta över detta gräsliga stadshotell, denna i vit skitig rök omvärvda massafabrik, dessa gråkalla gator. Det är synd om krokodilerna. Fast det är ännu mer synd om Krokodiler på kongresser. Särskilt de här två. Dom är det extra synd om. Dom har inte ett hum.
(ljud av nyhetsuppläsning, bla Sarajevo)

-Jo, jag har sett dom. -Nej.
-Ska vi inte sjunga sången en gång till?
(båda i kör) ALDRIG I LIVET! FÖRSVINN!!
-Nu tappade jag bort mig.
-Du var på 53. Eller 52.
-Tyst.
-Jaja.

Jag tycker inte om grönt. Allre mest tycker jag inte om mintgrönt. Det får mig att tänka på moster Tina. Hon hade det inte så skoj hon. Jag minns särskilt en gång...

(Viskande)-Psst. Det där är en annan historia.

Hade jag inte det där numret av Fantomen nånstans? Var la jag det.... Visst jag, I min väska (gräver i väska). Nu skall vi se...nu skall vi se....Här ja. Finfint.
Ibland tar Fantomen av sig kläderna....
Kräkholm var ett riktigt yngel när han var liten. Hans pappa hette också Steffe. Våra Steffor, bruka vi säga. Fast jag vet inte om hans farsa kände min. Min var alltid ute och spionerade på mörkermakterna. När folk fråga var han va sa jag det. Han är ute å spiisar på mörkermakterna. Då blev dom tysta och sa inget mer. Berätta alltid sanningen, den tror ingen, sa farsan. Och så brukade han tala om märkta kort, och nåt om cigarretter som inte var som de skulle, och sen var han borta. Lukten hänger kvar. Den påminner om... den luktar som..., nej, det är omöjligt.

-Ska det vara nåt mer?
-Nej, det är bra.
-Jaha, 36.50 då tack.
-30, 35, 36, och femtio. Tack så mycket.
-Tack och adjö frun.
-Gud bevare kejsaren och fosterlandet.
-Just så, just så.

...och när vi då sammanfattar dessa anföranden kan vi klart se trycket mot den nya gröna nyansen, som tillsammans med övervägda uttalanden i offentligheten kommer att ge oss den prestige, den elegans som vår käre grundare, en gång såg för sig.

-Pst, Kräkholm, vakna
-Va?
-Vakna, dom e färdiga.
-Jamen jag måste till Doris. Papprena, dom måsta ha papprena.
-Vakna säger jag!

Upplöst i dimma. Puff. Borta. Mina händer bortdomnade, nacken är stel. Jag skulle just förklara alltihop för Doris, Doris från Härnösand, när Johalligator störde mig. Hon skulle ha förstått. Detta hade kunnat undvikas. Men nej, ut i skiten igen. Och blickarna, alltid blickarna. (suck) Jaja, det är väl inge å göra...