Crocodile Bar - The Story

Helsingfors mars 1994

version 1.0
Av Markus Ekholm och Johanni Larjanko

(Knapprande, skrapande ljud. Bilar som tutar. Uteljud. Stötvisa gurgel)
En lång kö. Stora portar. Öppna. Luktar klor. Urtvättade tidningssidor. Godisautomater.
På andra sidan gatan kommer Paul von Martens gående. Han har en svart käpp i handen och ett plommonstop på huvudet.

-Gnotis i afton.
-Afton.
(steg på tom gata)
(mumlande) -Vi spelar alla med märkta kort.

Rakt framför mig ser jag hur den stora avenyn försvinner i en kurva uppåt. Bilarna sugs in i tvättmaskinsvirveln. Jag får inte trampa på mellanlinjerna. Då går det illa. På tågvagnens toalettvägg i tåget som går till Vasa har någon skrivit med svart tusch och stora bokstäver: Elisabeth Rehn är en CIA-agent.

-Mig var det ingen som frågade.
-Nä, du var nog för grön.
-Mmhm.
-Va sa du?

Jag var en präktig ingenjör men hade samtidigt som kritiker bliviet en enfant terrible. Måleriet lades åt sidan, skådespelaren blev en realitet. Den hypnotiska doften från rostbiffen gjorde oss galna, och tanken på en måltid var mer än vi stod ut med.

-Men vad skulle jag säga?
-Berätta bara hur svårt det är.
-För det mesta är de hur trevliga som helst, de här killarna.

Nu väljer jag. Uppför backen, längs den lilla grå kälken, över sundet, och...

-Vaddå för grön?

Vasa är kallt och tyst. Ljuden har fryst inne. Inga köer utanför restauranterna, inga taxibilar i fickan, ingen korv i kiosken. Jag är alltid hungrig. Det är en egenhet hos mig. Egenhet. Bra ord. Hon har svart hår, röda läppar och ett tomt spritglas framför sig. Just när varningssignalerna slår på är det för sent. Jag vet att vi är fångar i ett spel som ingen av oss kan överblicka. Vi är spelknappar i ett spel på liv och död med galaktiska dimensioner. Jag vet att det gäller att handla snabbt: den fria västliga marknadsekonomins framtid vilar på våra hala gröna ryggar. Jag försöker snärta till Johalligator med stjärten- men mina muskler vägrar att lyda mig. Jag försöker skrika, men skriket blir bara till liknöjt gurgel. Johalligator är fortfarande oskuldsfullt aningslös, jag känner fyrtiofemman trycka mot buken men kan inte nå den. Jag är totalt förlamad och sekunderna tickar i väg...

_{Queen: Flash Gordon}

Egentligen börjar den här historien mycket tidigare. Då jag var ett litet kräk och Johalligator bara ett ägg. Jag hade just svalt mitt första grodyngel och väntade på att mamma skulle jaga mig i säng för att hon i lugn och ro skulle få se på tv-nyheterna. Men mamma var av någon anledning försenad och jag bestämde mig för att bege mig på en kvällspromenad. Kanalesplanaden i Jakobstad dallrade fortfarande av högsommarvärmen fastän klockan redan hade hunnit bli halv nio. Jag vek av vid Södermalmsgatan och ringlade mig förbi den gamla munstycksfabriken. Jag stannade till för att dra in den varma sommarluften som nu för första gången hade lite smak av kvällning. Farbror Gustav linkade förbi i sin rödgråa badrock och på andra sidan gatan fnittrade två godbitar på sju bast med grälla hårspännen. Just då slog den distinkta doften av gudahadin emot mig. Som små, små rökpustar puiffade gudahadin fram ur en av källargluggarna till munstycksfabriken. Gudahadin smög sig in genom min känsliga vänstra nosvinge, strök förbi mina bihålor, gjorde en lov genom lilla hjärnan och det centrala nervsystemet och plötsligt var jag i Härnösand- eller för att vara exakt: jag var Härnösand. En gud med ett mycket begränsat tjänsteområde- en gud bara för Härnösand. Jag känner nyfikenheten vakna och beger mig ut på spaning...

Nu väljer jag. Uppför backen, längs den lilla grå kälken, över sundet.
Härnösand är kallt och tyst. Ljuden har fryst inne. Inga köer utanför restauranterna, inga taxibilar i fickan, ingen korv i kiosken.

-Bra, bra.
-Vad sa du?
-Allt är på plats.
-Jasså.

Ikväll skall jag vara gud på travbanan. Jag klär mig i mitt vackraste flin och ett par ray-bans. Ja, jag vet. Jag är fåfängt femtital, men vafan, jag är gud, va. Jag slävker några gatlyktor med tanken. Ligister har jag ingen pardon med. Mycket folk här ikväll. Bra, bra. Luften fylls av frustanden och varm korv. Varm korv är det bästa jag vet, näst femtitalet. Jag skärper sinnena. Snart är han här. Ikväll skall jag göra nåt oerhört. Han skall få en andra chans. Jojo, jag vet vad regelboken säger, men vaddå, gudar måste också roa sig.

-Jag fattar fortfarande inte varför jag är för grön.
-Nej, det kan jag tänka mig.
-Jamen, säg då!
-Nej.
-Idiot.

Kunde det ha varit i just det ögonblicket jag såg Elisabeth Rehn? Hon såg malplacerad ut. Trots att klockan var över nio kände jag kvällskylan krypa fram. Nu måste han komma, tänkte jag. Mjukvaran slocknar snart och kontakten får inte förödas. Jag kanske är lite egensinning, men slarvig, det är jag inte. Det är andras gebit. Om man riktigt tänker efter, kan man säga att det är mitt hela raison’d’etre.
(ljud av tusentals plaskande änder)

-Afton.
(förvånad, rädd) -Öh, jaja.
- Ni väntade mig inte?
(harkling) -Jojo.
-Nå, har ni tänkt färdigt?
-Nej.
(förstående, övertalande) -Såså. Vi har gått igenom det här.
(plötsligt, ofrivilligt) -Jag vill inte!

Travbanan fylls med folk. Hundratals ögon vänds mot den upplysta banan. Köerna till insatsluckorna är långa. Småbarnen leker mellan benen på de vuxna. De minsta har somnat i sina barnvagnar. Här och där skymtar jag ansikten. Svart hår, röda, målade läppar prövar fiskelyckan. Jag är lite utanför. Det är en egenhet hos mig. Vattnet sugar svart som bläck under broarna i Härnösand i kväll. Mitt illamående har gått över. Nu känner jag bara en tinglande sensation i bröstet. Min vänstra hand darrar en aning. Jag skall ha honom! Plötsligt ser jag det hela klart för mig ännu en gång: den mörka smala trappan, det sjabbiga gymet......