När vi gjort allt som girigheten föreskriver skall vi äga mycket; men en gång ägde vi hela jorden. -- Seneca [1] 

Internet började som ett kommunikationssystem uteslutande för forskare och administratörer inom USAs militär-industriella komplex. Under andra häften av 1980-talet gjorde universitets- och företagsforskare inom natur- och ingenjörsvetenskap Internet till ett internationellt, civilt datanät. Internets guldålder inträffade under åren 1990-1995. Då togs Internet i bruk av miljoner människor i hela världen, både innanför och utanför universiteten. Detta möjliggjordes av den politiska förändringen (det blev fritt fram för telekommunikation över de tidigare blockgränserna) och genom massproduktionen och -konsumtionen av persondatorer. Ingen har patent på boken, tidningen eller filmen - eller på Internet. Internet ägs av ingen och av alla. Däri skiljer sig Internet klart från övriga datanät. Internet vävdes ihop vid universiteten som ett samarbetsnätverk för forskare, lärare och studenter. Nyckelordet var kooperation, samarbete. Genom horisontell samverkan blev de tekniska överenskommelser (TCP/IP-protokollen) som Internet grundar sig på en verkligt internationell standard för datakommunikation, något som både regeringar och företag dittills hade misslyckats med att etablera.

Nu är Internets guldålder över. Internets guldrush, däremot, är ännu bara i sin begynnelse. Nyckelorden idag är kommers och konkurrens, "allt som girigheten föreskriver". World Wide Web, ursprungligen koncipierat som ett samarbetsverktyg för fysiker, uppfattas numera som ett marknadsföringsmedel och en PR-metod för företag och myndigheter. Dataföretag som Microsoft och Netscape försöker muta in åt sig områden av Internet som tidigare varit allmänning, naturligtvis i syfte att förtjäna mera pengar. Penningtransaktionerna intar överhuvudtaget en allt större plats i ett nätverk som tidigare präglades av överföring av tankar och idéer.[2] 

Men i likhet med litteraturen, som innefattar allt ifrån Iliaden till Iltalehti [en kvällstidning i Helsingfors], förmår även Internet rymma både det ena och det andra. Det kan med andra ord förbli ett samarbetsredskap för forskare och internationella organisationer samtidigt som krämarna översållar det med reklam. Det kan fungera som en ny kamparena för postorderföretagen. Men också samtidigt tjäna som allmänt bibliotek och som mötesplats för författare och deras läsare. Eller som ett vapen mot krigshetsare och miljöförstörare.

Teamet vid Kabelknuten (Erkki Lounasvuori, Jyrki Kuoppala, Mikael Böök), fick nyligen [finska] statens informationspris. Därmed erkändes Internet uppenbarligen för första gången i det ifrågavarande prisets historia som en informationsbärare, eller en bärare av samhällets offentlighet, vid sidan av boken och de journalistiska medierna. Det här gav lite nytt hopp åt drömmen från Internets guldålder om att civilsamhällets icke-kommersiella krafter och de allmänna biblioteken tillsammans ska lyckas använda informationsteknologin som ett stöd för och en utvidgning av "den resonerande publiken".

I dessa dagar genomgår Kabelknuten för övrigt en förändring, liksom även dess tvilling Kabelboken, som är en del av Helsingfors stadsbibliotek. Medan Kabelboken flyttar till Glaspalatset stannar Kabelknuten tillsvidare i Kabelfabriken. Kabelknuten upprätthålls av kooperativet Katto-Meny som delar arbetsutrymmen med "Kunskapens Hus" (detta projekt syftar till att utveckla biblioteks-Internet och det drivs av Finlands Biblioteksförening med undervisningsministeriets stöd). Samarbetet mellan biblioteket och medlemmarna i andelslaget Katto (föreningar, författare, konstnärer, journalister och andra producenter av information på Internet) fortsätter alltså, om än i delvis nya former.

Mikael Böök

book@kaapeli.fi

--------------------

Not 1: Seneca-citatet står också som motto för första kapitlet i "Socialismens ide'histora" av Ronny Ambjörnsson. Boken i fråga finns sedan en tid tillbaka också som hypertext länkad till Folkets Bildningsförbunds Web-sida vid Kabelknuten. http://www.kaapeli.fi/~fbf/  

Not 2: Mark Stahlman, ordförande för "New Media Association" har eventuellt en mer pessimistisk syn än undertecknad om WWW:s potential som ett medium för business och reklam. Han tror nämligen att WWW redan i år (1996) kommer attförlora sin snabbt vunna ställning i affärskretsarna. I gengäld kanske WWW tas i bruk för det som det i själva verket var avsett för, dvs "information och utbildning", menar han: 

"Advertisers will dump the Web, and businesses that depend on ad support will become uneconomic. But the cause won't be the poor performance caused by `clogged pipes';... it's more fundamental. The Web is a terrible place to manipulate people's unconscious fears, which is the aim of consumer advertising... Advertising on the Web has to be information, not manipulation. This is because the medium doesn't permit the psychological games that `impact' a modern audience.... unless the Web becomes television, as @Home and others hope. If the Web could readily deliver video-server-based moving images, then the manipulative techniques of TV ads could also be Web-delivered. But the bandwidth just isn't available, and probably won't be for as long as 10 years... But there's still a chance something quite new could happen. The Web is a medium for information and education -- not unconscious mental manipulation. What if the Web's real capability is taken seriously and it becomes the world's largest adult education system?" 

(Information Week 8 Apr 96 p100, citerad i Edupage 16.04.1996).