"Flyktingståg"
Dikter av Solveig von Schoultz
Utgivare: Sanoma-Opens redaktion, juni 1999
Dikterna publiceras med tillstånd av rättighetsinnehavaren.
Länk: Solveig von Schoultzin runot Brita Polttilan suomennoksina
| Bröd, dröj kvar mellan mina händer.
Skänk livets värme, du gudomligt givmilda, och låt mig luta min kind mot din skrovliga bark, trofasta bröd. |
||
| Hur lyckliga är icke dina bruna dofter:
säd som sötmat i sol, mörk ria, kornrassel. Blod rann dig till ur jordens innandömen, blossande bröd. |
||
| Hedniska kvinnor formade dig under besvärjelser
och kristna kors slog ring om ditt heliga läger: mörka vapen sträcktes inför ditt öga, mänskornas bröd. |
||
| Vördade bröd, du som såg ätternas ursprung,
du, född ur mull och begraven i mull och född igen, övergiv oss icke på den yttersta dagen, barmhärtiga bröd. |
||
| (Alla träd väntar fåglar, sid 45) |
| Ert hem tog vi,
ert bröd tärde vi, er ro störde vi, men vi brydde oss bara om ett: vårt land. |
||
| Med er sov vi,
till er talte vi, hos er grät vi, men vi tänkte bara på ett: vårt land. |
||
| Av er tog vi,
från er trår vi, ert hem glömmer vi, vi vet bara ett, bara ett: vårt land. |
||
| (Alla träd väntar fåglar, s. 22) |
| Natt. Stränga och sorgsna
stammar ilar förbi. Vad? Du flyr från din egen mark? Det kan inte vi. |
||
| Mörka stammar, förlåt mig!
Späda plantors blod för jag i skydd, jag har dem här. ag trodde ni förstod. |
||
| Blod? Vi vattnas alla.
Vår tunga röda mull är ock för dina rötter. Blod rinner för din skull. |
||
| Mörka stammar, förlåt mig!
Vet min svåra bot: Jag slets. Jag brast. Kvar i er mark värker min djupa rot. |
||
| (Alla träd väntar fåglar, sid 21) |
| Också den dagen blev natt.
Vår lyktas blåa ljus darrade över asfalt, tom mellan tomma hus. |
||
| Vi gick på skärvors klirr
på fönsters trasade lik, försiktigt, liksom gömdes någonstans ett skrik. |
||
| Men gatan var redan död.
Väggar, blekta av sår, stod med brustna ögon. Här lekte barn igår. |
||
| Brandrök gick förbi,
besk, av främmande art. Fönstret närmast vår lykta stirrade stumt och bart. |
||
| Gardiner, styva av sot.
En nattvind rörde dem. De lyfte som svarta vingar, fåglar utan hem. |
||
| (Alla träd väntar fåglar, sid 20) |