"Flyktingståg"

Dikter av Solveig von Schoultz

Utgivare: Sanoma-Opens redaktion, juni 1999

Dikterna publiceras med tillstånd av rättighetsinnehavaren.

Länk: Solveig von Schoultzin runot Brita Polttilan suomennoksina


 

BÖN

Bröd, dröj kvar mellan mina händer.
Skänk livets värme, du gudomligt givmilda,
och låt mig luta min kind mot din skrovliga bark,
trofasta bröd.
Hur lyckliga är icke dina bruna dofter:
säd som sötmat i sol, mörk ria, kornrassel.
Blod rann dig till ur jordens innandömen,
blossande bröd.
Hedniska kvinnor formade dig under besvärjelser
och kristna kors slog ring om ditt heliga läger:
mörka vapen sträcktes inför ditt öga,
mänskornas bröd.
Vördade bröd, du som såg ätternas ursprung,
du, född ur mull och begraven i mull och född igen,
övergiv oss icke på den yttersta dagen,
barmhärtiga bröd.
(Alla träd väntar fåglar, sid 45)

 
 
 

DÄR BORTA

Ert hem tog vi,
ert bröd tärde vi,
er ro störde vi,
men vi brydde oss bara om ett:
vårt land. 
Med er sov vi,
till er talte vi,
hos er grät vi,
men vi tänkte bara på ett:
vårt land.
Av er tog vi,
från er trår vi,
ert hem glömmer vi,
vi vet bara ett, bara ett:
vårt land.
(Alla träd väntar fåglar, s. 22)

 
 
 
 

FLYKTINGSTÅG

Natt. Stränga och sorgsna
stammar ilar förbi.
Vad? Du flyr från din egen mark?
Det kan inte vi.
Mörka stammar, förlåt mig!
Späda plantors blod
för jag i skydd, jag har dem här.
ag trodde ni förstod.
Blod? Vi vattnas alla.
Vår tunga röda mull
är ock för dina rötter.
Blod rinner för din skull.
Mörka stammar, förlåt mig!
Vet min svåra bot:
Jag slets. Jag brast. Kvar i er mark
värker min djupa rot.
(Alla träd väntar fåglar, sid 21)

 
 
 
 
 

30. XI. 1939

Också den dagen blev natt.
Vår lyktas blåa ljus
darrade över asfalt,
tom mellan tomma hus.
Vi gick på skärvors klirr
på fönsters trasade lik,
försiktigt, liksom gömdes
någonstans ett skrik.
Men gatan var redan död.
Väggar, blekta av sår,
stod med brustna ögon.
Här lekte barn igår.
Brandrök gick förbi,
besk, av främmande art.
Fönstret närmast vår lykta
stirrade stumt och bart.
Gardiner, styva av sot.
En nattvind rörde dem.
De lyfte som svarta vingar,
fåglar utan hem.
(Alla träd väntar fåglar, sid 20)