|
Henrika Ringbom
Om Mirkka Rekola
Foto: Elias Krohn 
Mirkka Rekolas diktsamling Kuka
lukee kanssasi (Vem läser med dig) utkom år 1990.
Det är en titel som i sig innehåller mycket
av det som kännetecknar Rekolas poesi. Frågan är
mild, ja, knappast en fråga, frågetecknet saknas
som om inget svar väntades. Det är en, med Rekolas egna
ord, "mild mening, som hade den ett hemland någon annanstans."
Den undviker att vara ett påstående, men visar på
en möjlighet: någon läser med dig.
Genom Rekolas diktsamlingar går föreställningen om att världen är delad, och då framför allt i bemärkelsen delad mellan, gemensam. "Du står inte bara i förbindelse med skapelsen, du är en del av den", heter det i en aforism. En del, liksom stenarna, fåglarna, haven, årstiderna, dagarna. De är våra följeslagare, kumpaner. Kumppani är ett av de ord som ofta förekommer hos Rekola, och ett av de få främmande ord som jag stött på i hennes dikter är dioskur som, så klart, betyder två oskiljaktiga vänner. Men bakom upplevelsen av att världen är vår, delad, finns den plågsamma upplevelsen av delning, klyvnad, motsatsförhållanden. En delning som också genomsyrar språket med dess motsatspar: svart-vitt, sjukt-friskt, ont-gott. I en självbiografisk skiss i Helsingin Sanomat (30.9.90) beskriver Rekola den personliga bakgrunden till sin upplevelse av att världen är kluven. Vid mitten av 40-talet blev hennes far, som var chefredaktör för en tidning på yttersta högerkanten, satt i fängelse och världen indelad i vi och dom, med hotet från dom mycket konkret i form av telefonavlyssningar. Rekola var då tonåring och situationen ledde för henne till tre år av nästan total stumhet. Var hörde hon hemma i den här tudelade världen? Hur kunde hennes upplevelse få rum, ta form i den? "Min långa resa med de där dualiteterna började kanske då", skriver hon, och på den resan kan man följa med i hennes dikter och aforismer. Ilo ja epäsymmetria (Glädje och asymmetri) är namnet på en av diktsamlingarna (det är också den titel som Martti Soutkari valde för det översättningsurval som kom ut på Ellerströms år 1990). Det berättar en del om färden: den går mot glädje genom en rymd av osamstämmiga par, öppna dualiteter. Från det låsta läge som beskrivs i samlingens första dikt: börjar det röra på sig, ingenting det andra likt, utan undanglidande, oberäkneligt, spefullt:
En klar höstdag. Som den lilla förgyllda träskulpturen jag såg på någon utställning. Den slog handflatorna ihop, började just dansa och kjolarna fladdrade. När jag såg på den från sidan hade den ett grin i ansiktet, rörelsen var borta och handen visade på den plats där jag nyss stod. |