Ur Mirkka Rekola :Kuka lukee kanssasi
[Vem läser med dig],
översättning och uppläsning Henrika Ringbom
Kun maailma
on täynnä muistini agentteja
När världen är full av mitt minnes agenter
Ettenkö tunne vihaa.
Att jag inte känner hat
Kuljetat tätä koteloa ja aina matkalla
Du bär på det här fodralet, alltid på väg
En katsoisi tätä seinävaatetta ellei seinä
Jag skulle inte se på den här gobelängen om inte väggen
Tätä on muuten mahdoton kuvata
Det här är annars omöjligt att beskriva
Meri nostaa sinut pystyyn
Havet reser dig upp
Pidä huolta
ihmisistä, eläimet liikkuvat
Ta hand om mänskorna, djuren rör sig
Missä he nyt ovat, kannattelevatko he saarta
Var är de nu, bär de en ö
Nyt näkyy valkoinen majakka kirkkaasti
Nu syns den vita fyren klart
olen jo sanonut, että se on
maailma, totta kai, se on toistava
viestintäjärjestelmä, ja sinä menet ja kiistät
osani etkä ole ollenkaan varma, olenko
jossain muualla, tarkemmin rekisteröity
kuin sinä tiedät, mitä sinä nyt taas haluat.
mihin kaikkeen minua tarvitaan, miten vähään
minusta on, ja toisin päin, ole hyvä, sinä
haluat olla näkyvä harha, mene jo, minä olen
väsynyt puhumaan kanssasi, agentti, lurjus, ryöväri.
jag har redan sagt, att det är
världen, naturligtvis, den är ett imiterande
kommunikationssystem, och du går och bestrider
min roll och är inte alls säker, är jag
någon annanstans, mer noggrant registrerad
än du vet, vad vill du nu igen,
vad allt behövs jag till, hur litet
duger jag till, och tvärtom, varsågod, du
vill vara en synlig villa, gå nu, jag är
trött på att prata med dig, agent, slarver, rövare.
menin ulos, säkenöi, ruoho sihisi,
pensaat, pensaiden oksat kiemursivat,
sisältä valaistut käärmeet,
olin saanut ne raivoihinsa, niiden raivo
minussa, minun vihani, kun tulen
huoneeni pimeään marraskuussa, suljen
ja avaan nyrkkejäni, ikkunani mustaan alaruutuun
kimpoaa vahvan keltaisten kukien rivi.
gick ut gnistrade det, gräset väste,
buskarna, buskarnas kvistar slingrade sig,
inifrån upplysta ormar,
jag hade gjort dem rasande, deras raseri
i mig, mitt hat, när jag kommer
in i mörkret av mitt rum i november, sluter
och öppnar jag nävarna, i den svarta nedre rutan av mitt fönster
spritter en rad granngula blommor upp.
niin kuin et tietäisi,
toista paikkaa ei ole,
on vain yksi,
ja sen voi ottaa leukansa alle, pohja on
punaista vaahteraa,
kansi kuusta, ei ole avarampaa tilaa soida.
som om du inte visste
att ingen annan plats finns,
det finns bara en,
och den kan man ta under sin haka, bottnen är
av röd lönn,
locket av gran, ett vidare rum att ljuda finns inte.
En katsoisi tätä seinävaatetta ellei seinä
olisi edessä, näitä värejä, puita,
kukkia, pieniä eläimiä, en katsoisi
tuota naista, kaukaista kuvaa, hänen
leijonaansa ja yksisarvista, jolle hän
niin selvästi haluaa olla peili,
kun matka alkaa, se rientää ylöspäin
viiden aistin määränpäätä kohti.
Ellei seinä olisi takana, ilta taivaan
tummansininen teltta, viimeinen
kangas tässä sarjassa, kolme
kuunsirppiä pieninä tuolla teltan katolla,
en katsoisi kuinka hän nyt on siinä,
seisoo sen teltan edessä ja luovuttaa,
antaa pois mitä piti kalliina, koko matkansa,
niin kuin se olisi sen määrä. A mon seul désir,
enkä tiedä sen nimeä, teltta on tyhjä,
kaikki ajattelevat että hän menee sinne.
Mutta tätä on muuten mahdoton kuvata.
Ei hän sinne mene. Se on auki hänen takanaan
niin kuin nainen joka levittää
jalkansa, joka ei mene sinne, joka on se teltta.
Jag skulle inte se på den här gobelängen om inte väggen
fanns framför, dessa färger, träd,
blommor, små djur, jag skulle inte se
på den där kvinnan, den fjärran bilden, hennes
lejon och enhörning, som hon
så tydligt vill vara en spegel för,
när resan börjar rusar den uppåt
mot de fem sinnenas mål.
Om inte väggen fanns bakom, tältet
mörkblått som kvällshimlen, den sista
vävnaden i denna serie, tre
månskäror små där på tältets tak,
jag skulle inte se hur hon nu finns där,
står framför det där tältet och ger upp,
ger bort det som hon höll kärt, hela sin resa,
som om det vore dess mål. A mon seul désir,
och jag vet inte dess namn, tältet är tomt,
alla tror att hon går dit.
Men det här är annars omöjligt att beskriva.
Inte går hon dit. Det är öppet bakom henne
som en kvinna som breder ut
benen, som inte går dit, som är tältet.
Veteen se seinä, veden vaakunaliljat,
se kirjoittaa niin paljon paremmin.
I vattnet med väggen, vattnets vapenliljor,
det skriver så mycket bättre.
Valonsäieköysi pitää kädestä. Nyt olet lähtenyt
tältä rannalta. Nyt olet näkymättömän purjeen tuulessa.
Ljusstrålsrepet håller i handen. Nu har du lämnat
den här stranden. Nu är du i det osynliga seglets vind.
heissä, minne ne muuten menisivät, kyllä sinä tiedät,
karhu voi ottaa sinut päänaluseksi, ja niin onkin parempi.
i dem, vart skulle de annars ta vägen, du vet nog,
björnen kan ta dig till huvudgärd, och det är ju bättre så.
silmäluomillansa, poissaolevat,
mehän aina olimme täällä jostakin poissa,
ja kun suljen silmäni yöksi, näen rannan
punaisen graniitin hehkuvan auringon edessä.
på sina ögonlock, de frånvarande,
här var vi ju alltid frånvarande någonstans ifrån,
och när jag sluter mina ögon för natten, ser jag strandens
röda granit framför den glödande solen.
silmäni siirtää sitä pitkin merta,
tuolla laiva, pieni hinaaja, liikkuu
hitaasti, takana hiekkajaala täydessä lastissa,
siinä viedään jotakin saarta kaupungin rantaan.
ja nyt taas majakka. Nyt se häikäisee,
minä en katso, aivan edessä on neliskanttinen
kivi, kuin jakkara se haluaa että istuisin sille.
Merkillinen violetti kivi, päivänpuoli punaruskea.
Kiitos kivi, mutta sitten en näe sinua.
mina ögon förflyttar den längs med havet,
en båt, en liten bogserbåt, rör sig där
långsamt, bakom den en fullastad sandskuta,
där fraktas någon ö till stadens strand.
Och nu igen fyren. Nu bländar den,
jag ser inte dit, alldeles framför mig är en fyrkantig
sten, som en pall vill den att jag skall sätta mig på den.
En märklig violett sten, solsidan rödbrun.
Tack sten, men då ser jag dig inte.