Min vän "pedofilen"

HÄROMDAGEN SLÄPPTS EN av mina bästa vänner ut ur fängelse. Han hade suttit där dömd för pedofili.

BESKEDET OM DOMEN mot min vän, med ett oförvitligt förflutet, gav mig en rejäl chock. Pedofiler får gärna för mig dömas till lagens strängaste straff. Inte för att jag tror att det förändrar något eller förbättrar den straffade, men för att det uttrycker mina egna känslor i saken. När jag bekantade mig med de närmare omständigheterna i fallet, blev jag chockerad en gång till. Det fanns inte skymten av bevis. Det fanns inga vittnesmål. Det påstådda offret - en tolv års brådmogen pojke (flera år äldre, när ärendet behandlades i rätten) med dokumenterade sexuella fantasier och psykiska störningar - hade inte ens hörts av domstolen. I tingsrätten började ynglingen skrika så våldsamt, att domaren beslöt att han inte skulle höras. I hovrätten lade en psykolog fram ett papper som hävdade att ynglingen inte skulle klara av ett förhör. Min vän dömdes på utlåtande av samma psykolog och en av hennes kolleger, som gjort tolkningar utgående från "offrets" utsagor. Vid dessa "experters" samtal med ynglingen var ingen annan närvarande. Det fanns inga bandinspelningar, inga videoupptagningar eller dylikt som skulle göra det möjligt för utomstående att bedöma vad som verkligen sagts och hur saker sagts. När ett vittne från försvarssidan - Anu Suomela från Sexpo, en av de faktiskt sakkunniga i Finland när det gäller sexuellt våld - började redogöra för att ett samlag rent fysiologiskt inte kan genomföras så som "offret" beskrivit, stoppades hon av domaren, som i hysterisk ton sade att sådana detaljer inte behövde gås igenom.

MIN EGEN UPPFATTNING grundar sig på att jag läst en del av de dokument som föreligger och lyssnat på andra som läst allt. Två av dessa personer är jurister på hög nivå och med lång erfarenhet av brottsmål. De underkänner fullständigt rättegångarna och anser detta vara ett solklart justitiemord. Själv har jag hört en bandupptagning, där en av "offrets" (härefter kallad J) vänner berättar hur J inte bara erkänt att han hittat på beskyllningarna mot min vän, utan även bland kamrater skrutit om saken. J:s syfte, enligt detta vittne, har varit att få del av ett skadestånd, som J:s föräldrar p.g.a. drogmissbruk skulle ha stort behov av. I fängelset hände det sedan att en ny fånge råkade nämna att han kände J. Också denne fånge hade hört J berätta att pedofilhistorien var påhittad. När denne fånge nu mötte min vän och insåg konsekvensen av J:s bluff, blev han så upprörd att han gick till fängelseledningen och berättade alltsammans. Enligt uppgift har detta lett till att Centralkriminalpolisen inlett en ny undersökning. Problemet är att denna efter snart ett halvt år veterligen inte avancerat alls.

SJÄLV HAR JAG genom denna händelse förlorat min tilltro till rättssamhället. Tydligen kan vem som helst under olyckliga omständigheter dömas till vad som helst. Min vän nonchalerade först åtalet mot honom. Han kunde helt enkelt inte tänka sig att grundlösa påståenden skulle kunna hålla i en rättegång. Det var nära att han fått rätt, ingendera rättsinstansen var enig. I hovrätten reserverade sig t.ex. en av domarna mot domen på ett mycket skarpt sätt. Anu Suomela, som gått igenom de flesta liknande domar i Finland, anser att det finns flera oskyldigt dömda. Åtminstone en dom i Lovisa och en i Vasa är enligt henne felaktiga. I en större genomgång (publicerad i boken "Sex, lögner och terapi: verkligheten bakom vår tids häxprocesser") har journalisten Lilian Öhrström kommit till att många även i Sverige har fällts på falska beskyllningar. I egenskap av journalist har jag haft möjlighet att uppmärksamma denna sak i en av Finlands mest respekterade tidningar. Tanken var att min vän skulle ställa upp med namn och bild och berätta sin historia. Allt var klart för publicering, då han drog sig tillbaka. Hans familj hade protesterat. Uppmärksamheten skulle bli för plågsam, framför allt för barnen. Skadan var redan skedd, min vän hade förlorat sin tjänst och sina politiska uppdrag, de flesta bekanta hade sagt upp bekantskapen. Inget av det som förlorats kunde ändå fås tillbaka.

MIN VÄN AVSTOD för familjens skull. Jag kan förstå hans hållning, men tycker det är väldigt synd att han valde den. Hans enda chans att få upprättelse - och kanske centralkriminalpolisens utredning att gå framåt - är att få omvärlden att lyssna och reagera. Genom att gå ut och berätta sin historia skulle han - eventuellt - ha kunnat åstadkomma en godartad debatt. Även om detta fall visar just att man aldrig får skära alla över en kam, har det hos mig ändå föranlett en stark skepsis mot psykologer. En yrkesgrupp som tillåts utöva sin verksamhet under sådana former borde stå under konstant polisbevakning.

Svenolof Karlsson
Skribenten är journalist och publicist