HISTORIENS SKÖNHET

I sin senaste roman lägger den estniska diktaren/prosaisten Viivi Luik himlen som en kupa över den del av Central- och Östeuropa som ännu för några år sedan var kommunistiskt.

Boken heter Ajaloo ilu, vilket ordagrant översatt betyder" Historiens skönhet". Bokens svenska översättare har kanske litet missvisande valt den kunderaskt klingande titeln "Historiens förfärande skönhet".

Ajaloo ilu är andra delen i en planerad trilogi som Viivi Luik (f.1946) skriver om Estlands samtidshistoria. Boken utspelar sig i augusti 1968, då en ung estnisk författarinna förälskar sig i en ung lettisk skulptör i Riga. Han flyr sin armétjänst och emigrerar till New York. Hon offrar deras kärlek och återvänder till Tallinn, dit stupade estniska soldater forslas hem i zinkkistor från det ockuperade Prag.

Viivi Luiks klaustrofobiska bild av Estland och östblocket har upprört det självständiga Estland. Historiens förfärande skönhet har ansetts vara omoralisk och ofosterländsk. Hennes första roman Den sjunde fredsvåren, som handlade om 50-talets Estland, blev däremot allmänt älskad och utkorad till 80-talets estniska roman.

Viivi Luik beskriver i sina bägge romaner Estlands och Östeuropas historia via sin egen barndom och sina egna ungdomsupplevelser. Hon vidgar perspektivet långt utanför det personliga, mot de politiska och samhälleliga samtidigheterna.

Hon skildrar propaganda, hjärntvätt, fattigdom, censur och politiskt förtryck. Ändå påstår hon att hennes böcker handlar om glädje och hopp. Hon berättar om ett barn som är fyllt av obändig styrka och om hur det i historiens skärningspunkter sker under och Herrens ängel kommer ner från himlens valv.

Den finske författaren Olli Jalonen (f. 1954) har nyligen avslutat sin "triptyk" om Finlands 1900-tal sedd genom en släkts öden. I trilogin ingår böckerna Johan och Johan, Far med dotter och Liv, och liv.

Johan och Johan är en stor närhistorisk och samhällskritisk roman. Olli Jalonen dokumenterar både det gryende Sovjetsamhällets helvetiska kaos och 30-talets fascistoida Finland. Det är också en kärleksroman om fadern Johan Betels kärlek till flyktingkvinnan Aia och sonen Johan Betels uppgående i den sinnessjuka Stiina. Följande del i trilogin följer upp spåret från far till son. Johan Betel den yngres son Jouko-Johan är som sina fäder en socialt hjälplös, manisk kärlekssökare. Hans försvarslöshet inför samhället och hans envishet leder till att han kidnappar sin egen dotter och isolerar sig med henne under en mardrömslik resa genom Europa. Den avslutande delen, Liv, och liv går tillbaka till mitten av 1900-talet och handlar om Johan Betel den yngres död.

Den historia Olli Jalonen skildrar är varken behaglig eller rationell. I Johan och Johan finns scener av våld, blod, exkrementer. Far med dotter inleds med ett utomordentligt rått folkmord. Kärleken är hos Jalonen ett häftigt, fysiskt inborrande. Han har också mycket realistiska skildringar av förlossningar och missfall.

Ändå vidhåller han, liksom Viivi Luik, att historien är vacker. Han kan i de mest triviala och motbjudande bilder ur vardagen öppna plötsliga glipor mot något existentiellt och nästan överjordiskt. Han är fascinerad av livet ur en direkt, kemisk synvinkel så som det konkretiseras i samlagets, förlossningens eller sårbildningens vätskor. Hans triptyk är en vandring mot en alltmer avskalad, fragmentarisk prosa och mot det oartikulerade, plasmaaktiga nästanlivet, vars följande etapp är döden eller eventuellt en Gud.

Åländskan Ulla-Lena Lundberg (f. 1947) arbetar på en trilogi om sin övärlds historia sedd genom dess sjöfart. De två första delarna Leo och Stora världen har utkommit, och täcker bondeseglationen på 1800-talet och högsjöseglationen under 1900-talets första decennier. Sista delen, om den moderna färjepoken, återstår.

Bakom sig har Lundberg en tidig diktdebut och en betryggande produktion av omväxlande dokumentär och fiktiv prosa. Avlägsna och exotiska platser har varit den ena polen i hennes författarskap. Hennes första prosaböcker berättade om 60-talets USA. Hon har skrivit en resebok från Japan och gett ut noveller, en dokumentärbok och romanen Sand om Afrika. Hösten 1993 utkom rapportboken Sibirien. Ett självporträtt med vingar, en mycket ovanlig fågelbok med ett underförstått självbiografiskt stråk.

Den andra polen i Lundbergs författarskap har på ett lugnt och självklart sätt varit hennes barndomslandskap Kökar, med en dokumentärbok och med romanerna Kungens Anna och Ingens Anna. I och med sjöfartstrilogin vidgar Lundberg perspektivet till att gälla hela den åländska arkipelagen. Åland blir också en historisk del av Finland och som sjöfartsnation en del av världen.

Leo och Stora världen är ytligt sett ganska traditionella historiska romaner. De har också blivit mycket lästa och älskade som spännande berättelser om två bonde- och sjömanssläkter på Lemland. Ulla-Lena Lundbergs romankaraktärer är "riktiga" människor som läsaren fäster sig vid och intresserar sig för. Också segelskeppen har sitt individuella liv, från den framgångsrika men olycksbringande skonerten Leo till Lemlands stolthet Herzogin, som avslutar högsjöseglationen genom att snöpligen gå på grund vid Englands kust.

Under romanpersonernas öden och äventyr ligger en struktur som betingas av Ulla-Lena Lundbergs socialantropologiska intresse för samhället, hennes noggranna dokumentation och historiska kunskaper. Hennes cerebrala schema finns där och påverkar helheten på ett omärkligt men obönhörligt sätt.

Är historien vacker hos Ulla-Lena Lundberg?

Hon låter sina huvudpersoner födas, få ett namn, en karaktär och ett individuellt öde på ett sätt som gör dem omistliga för läsaren. Simons Kristina blomstrar, vissnar till en liten gumma och dör i unga år. Eskils Carl Gustaf ruttnar bort i en olidlig stank. Kvar blir deras fem söner i en traumatisk, livslång föräldralöshet.

Ulla-Lena Lundbergs värld präglas av en sträng determinism, mindre på grund av den underliggande samhällsstrukturen än på grund av övertygelsen av att varje människa är vad hon är, och att vi alla i grunden är mycket ensamma. Då blir de sociala strukturerna, riterna, och konventionerna snarare en räddning från ett underliggande kaos än en begränsning.

När Simons Elise, en av högsjöseglationens burgna kaptenskor, tillfrågas om hon skulle vilja återfödas till livet efter döden, grips hon av en "oresonlig vildsint skräck" och hon svarar: "Nej! Jag vill aldrig komma tillbaka!"