Helsinki Citizens' Assembly i Tuzla.
Resejournal 17. - 26.10. 1995

TISDAG

10-17-95 7:15p Prag
Om serbernas högborg Banja Luka faller, befarar man att upp till 700 000 människor drivs på flykten, berättar Hufvudstadsbladet i söndagens nummer, som jag fick med mig igår vid avfärden från Helsingfors flygstation. Vi berör ämnet kort i flyget. Jag kan se att också Timo är uppskakad. På kvällen, i "hotellet", fortsätter vi samtalet om (ex)Jugoslavien utan att gå in på den akuta situationen i Bosnien, som råder där just nu. Timo gör en exposé över staten Jugoslaviens uppkomst och undergång. I kedjan av vålds- och hämndaktioner noterar vi bland annat avrättningarna av kroater, ustasjamän (och -kvinnor? och deras barn?) som verkställdes av Titos segrande partisanarmé.

10-17-95 5:05 Budapest
Första kontakten med övriga hCa-deltagare. Närmare bestämt med Sasha (Alezander Rusetski) och Julia (Kharashvili) från Georgiens hCa-kommitté samt de övriga sammanlagt 18 (!) deltagarna från Kaukasus och Ryssland. Tillsammans väntar vi utanför hotell Mercure vid järnvägsstationen Deli på bussen från Prag, som ska ta oss vidare till Zagreb och Split (och som borde ha avgått klockan 16). Researrangören -- alltså hCa -- representeras av Nina Schou, en ung amerikanska. som "har varit i Europa bara en månad" och som nu har skickats för att möta de som stiger på här i Budapest. Hon ser lite osäker ut när hon berättar detta för oss tre farbröder från Finland. Och vi är förstås inte sena att skämta om amerikanarna, som inte bara leder de diplomatiska förhandlingarna om f.d. Jugoslavien utan som tydligen också håller på väg att överta kontrollen över medborgarorganisationerna i Europa.

International Herald Tribune förtäljer idag att fyra bosnienserbiska generaler har fått sparken samt att kroatiska trupper och tanks rör sig mot Östslavonien.

ONSDAG

10-18-95 0:17a Teresino Polje
Vid midnatt når vi gränsen mellan Ungern och Kroatien vid Teresino Polje. Varken före eller efter den försenade starten från Budapest (ca kl 18) har researrangören meddelat någonting om rutten, tidtabellen, raster, mat eller dryck. (Vatten i plastbehållare mm har i alla fall lastats på bussens baksäte.) Efter flera timmar i bussen, när mörkret redan fallit på, blir vi uppmärksammade av en ung man som vänder sig till Peter, Timo och mig med några ord på engelska: "Välkommen med på resan! Jag heter Tomas Karauskas och det är jag som ansvarar för den här bussen". Tomas är hemma från Kaunas i Litauen och arbetar vid hCas sekretariat i Prag. Han beklagar att det inte tidigare sagts någonting på engelska. I bussen talar ju alla ryska utom vi tre finnar. Våra medpassagerare kommer från Georgien, Armenien och Azerbajdjan och från transkaukasiska områden med oklar (åtminstone för undertecknad) status, dvs Nagorno-Karabach och Abhasien. Bara en av alla dessa rysktalande människor är tydligen ryss och kommer från Moskva. I väntan på att bli insläppta i Kroatien dricker vi vodka och delar de stora brödstycken som stuvats längst bak i bussen. Det är zakuska, den traditionella ryska vägkosten.

10-18-95 8:28a Motorvägen
Formaliteterna vid ungersk-kroatiska gränsen tog flera timmar i anspråk. Vid gränsen har ytterligare två bussar anslutit sig till de två, som startade från Budapest. På de nya bussarna står bokstäverna APK. Har medlemskåren i Arbetarpartiet Kommunisterna mangrannt ställt upp till hCa? Bussarna eskorteras av kroatiska polisen.

10-18-95 10:53a Plitvice Motel
Plitivice, ett insjösjösystem med många vattenfall och kanaler, lär vara en av Jugoslaviens största turistattraktioner. Härifrån till Plitivice tar två timmar med bil, upplyser man oss på motellet där vi stannat för att vänta på de som anländer via Zagreb. Motellet ligger vid en av Zagrebs omfartsvägar. Jag passar på att inhandla en bilkarta, "Atlas Hrvatske sa Slovenijom i Bosniom i Hercegovinom", en flaska skotsk whisky, extra batterier för modemet och annat smått och gått -- till det sammanlagda priset 70 DM. Den kroatiska valutan kuna (1 kuna är ca 1 FIM) har jag också hunnit pröva i caféet.

Det var meningen att köra in i Zagreb men polisen förbjöd det eftersom vi har serber bland oss. Därför töms en av bussarna och sänds för att hämta kroatiska och andra deltagare i hCa från stadens centrum. Serberna, som anslöt sig till följet vid ungersk-kroatisk gränsen, är fler än sjuttio till antalet.

Enligt Thomas, den litauiska studenten, ska vi nå Tucepi (ca fem mil söder om Split) vid sex-sjutiden ikväll. Där ska vi övernatta varefter färden ska fortsätta till Tuzla i nya bussar.

10-18-95 11:29a
Växlar några ord med Stefan Döttinger, hemma från Stuttgart. Han gör liksom jag sin första resa till Bosnien. Stefan har arbetat ett halvt år vid hCa-kontoret i Prag, där personalen f n uppgår till nio personer. I november ska flera sluta och ersättas med nya krafter.

10-18-95 12:55p
Äntligen på väg igen i riktning mot Split. Avstånd: 385 km. Vi är två-tre timmar efter i tidtabellen. Sasha, georgiern, sjunger i högan sky "Helsinki, Helsinki eitj seee ej (hCa)". Meningen är tydligen att vi borde sjunga på finska. Sol, värme, god stämning. Men också sådant som kan göra en dyster. Jag läser (Pellnäs, s 104) om den förödelse som de lokala serberna och jugoslaviska nationella armén åstadkom då de besatte delar av Kroatiens territorium; bl a gjorde de "milslånga dalgångar i terrängen söder och sydost om linjen Karlovac-Sisak" till "en bedrövelsens syn med oräkneliga, kanske tusentals helt förstörda hus och gårdar". Så mycket bättre att två busslaster fredliga hCa-deltagare från Serbien är med på den här färden.

Vi passerar endast några mil väster om de ödelagda trakterna. Landskapet är skönt och till synes välmående, med välskötta och ibland renoverade eller rentav nyanlagda byggnader. På vägen möter vi eller passeras vi av många lastbilar med hjälpsändningar, fordon med FN-beteckning, arbetsmaskiner mm. Vägen genom den kuperade terrängen är smal och slingrande, uppehållen blir många.

10-18-95 3:53p
Efter Brinje tar bussarna av mot Otocac i stället för att, som man kunde ha trott, fortsätta ned till Senj och kusten. Här möter omedelbart förstörda byggnader; största delen av husen i området ligger i ruiner. Instörtade tak, väggar som rasat. Förmodligen spår av kroaternas hämndaktioner. Men också valaffischer -- med president Tudjman och andra segervissa polikergubbar -- och fredligt betande boskap. Stilla, vacker eftermiddag med klart solsken och dofter från brinnande löv.

10-18-95 5:10p Gospic
Kulhål, ödelagda hus. Människorna och fordonen på gatorna, skapar trots allt ett intryck av normalt(?) stadsliv. Återuppbyggnadsarbetet har kommit igång. Vid utfarten från Gospic syns en jättelik fana (Kroatiens flagga -- röd-vit-grön? -- svårt att se färgerna i den nedgående solen) som hissats till toppen av en mast på en hög kulle. Tar vi vägen genom Krajina via Knin eller skall vi ännu vända ned mot kusten? Längs vägen beskådar vi en beklämmande följd av hus efter hus, kilometer efter kilometer, som tydligen sprängts med trotyl eller dynamit så att taket störtat in och fönstren blåsts ut. Därförinnan och/eller efteråt har husen uppenbarligen plundrats. Människorna, husens invånare, har knappast varit närvarande, får man åtminstone hoppas. Men bland ruinerna kan man ändå emellanåt skåda enstaka ljus genom fönster eller källargluggar. Kanske finns där några, som beslutat sig för att stanna, trots allt?

Öster om Gospic gör vi ett uppehåll vid halvsextiden, när skymningen börjar falla. Här syns tydliga spår efter det senaste kriget i augusti då kroatiska armén invaderade Krajina, drev praktiskt taget hela befolkningen (serber) på flykten och återinförlivade området med Kroatiens territorium. I ett förstört hus vid vägkanten struttar fortfarande hönorna omkring, darrande av rädsla för dessa nya människor som stigit ur sina bussar och intagit gårdsplanen.

Intrycket av en planlagd, systematisk ödeläggelse av byggnader blir småningom överväldigande och etsar sig in i medvetandet i form av stora frågetecken. Kommer överhuvudtaget någon att bosätta sig här igen? Varför detta vansinniga slöseri med mänskliga boningar?

TORSDAG

10-19-95 5:27a Tucepi, Hotel Alga
Bussresan Budapest-Tucepi, som räckte sammalagt 29 timmar. Vi har alltså anlänt till Tucepi (söder om Split) ordentligt försenade ca 23.30 och inkvarterats i dubbelrum på ett charterhotell, som uppenbarligen har öppnats för en natt enkom för vår skull. Utom vi som kommit med de fyra bussarna norrifrån har också mängder av övriga hCa-deltagare anlänt. Bland de första jag stöter på i hotellets aula var Gunnar Lassinantti från Olof Palme International Center i Stockholm. Gunnar har kommit till Split med flyg via Frankfurt och Zagreb. Palme-centret understöder över tjugo projekt i olika hörn av världen, bland annat i Bosnien, Nagorno-Karabach och Indonesien, berättar Gunnar. Hans egen uppgift består i att finansiera och administrera dessa punktinsatser för mänskliga rättigheter. Svenska UD anslår årligen miljoner kronor för verksamheten.

Hotellreceptionistens telefonväckning klockan fem -- för säkerhets skull upprepad en kvart över -- kommer lindrigt sagt som en obehaglig överraskning. Min rumskamrat, en äldre gentleman från Belgrad, parkerade sitt bagage i rummet, rökte en stinkande cigarrett och försvann med löfte om att återkomma klockan två. Han höll sitt löfte, återvände punktligt och rökte ett par cigarretter till innan han intog sitt nattläger. Om det nu inte blev så mycket av sovandet så hann i alla fall Peter, Timo och jag äta en pizza på den enda öppna krogen i närheten. Där satt bland andra Gert Weisskirchen, en f d medlem av Bundestag för SPD, bekant från flera av END-konventen på 1980-talet. Man kunde kanske ha väntat sig att någon i går kväll skulle ha meddelat resenärerna klockslaget för avresan. Så skedde inte.

6:55a
Nedanför hotellet ligger havet spegelblankt. Frukost har inte serverats men några (också jag själv) har i alla fall lyckats få en kopp té vid bardisken. Alla packar in sig i sammanlagt sju bussar. Finländare hänvisas till nr 7 på vilken det står "Turks, Bulgars, Swedes, Danish and unidentified". Jag sitter bredvid en tysk. Vi får för första gången skriftlig info av arrangörerrna. En vacker, mörkhårig flicka delar ut: 1) en blankett som alla ska nderteckna och där det står att hCa inte kan ansvara för deltagarnas säkerhet eftersom "this is a somewhat dangerous zone"; 2) En text om hCas fyra kommissioner jämte en förklaring till varför man inte på denna Assembly kommer att anordna val av komisionsordföranden. Kommissionernas arbetsområden: medborgarskap och demokrati; ekonomi och ekologi; kvinnor. Övergripande tema: "civilsamhället som en vehikel för demokratisk integration av Europa"; 3) Instruktioner för bussresan, vilken företas med eskort från den FN-styrkan UNPROFORs militärpoliser och EUs observatörer (monitors).

En klar, vacker morgon. När vi startar kastar solen sina första gyllene spjut över bergstopparna.

10-19-95 8:38a Metkovic
Gränsen till Bosnien. Det är redan hett i bussen och mindre utrymme än i bussarna från Prag och Budapest. Passageraren framför mig, en äldre man från Balkan, fäller ned ryggstödet så långt det går. Jag stiger upp, tar honom i hand, hälsar, ber honom fälla upp ryggstödet igen. Det lyckas; han förstår genast min önskan. Vi får stiga av. I baren sitter ett tiotal soldater från HV, den kroatiska nationella armén. Nordiska FN-militärpoliser syns också. Från barens stereoanläggning strömmar häftig kroatisk rockmusik spelad av bandet "Azra". Vi behöver inte vänta mer än en dryg halvtimme på den noggranna kontrollen av serber och rysser skall bli överstökad.

Jag hör på medan Gunnar Lassinantti repeterar vad hCa är för något, för en annan av de svenska deltagarna. Han börjar med att förklara skillnaden mellan Helsingforskommittéerna, Helsinki Watch och Helsinki Citizens' Assembly; i vart och ett av namnen refererar "Helsinki" till ESSK-förhandlingarnas "korg om de mänskliga rättigheterna". Förhandlingarna fördes och ESSK-avtalet slöts i Helsingfors år 1975.

• Helsingforskommittéerna i olika länder bevakar mänskilda rättigheter i östeuropa. Deltagarna är (eller var) dissidenter i öst och personer i väst, som stödde dem.

• Helsinki Watch är en av fem amerikanska människorättsorganisationer, dvs den som speciellt bevakar Östeuropa. (Torde f.ö. numera heta Human Rights Watch).

• Helsinki Citizens' Assembly (hCa) uppstod ur mötet mellan den västeuropeiska rörelsen mot kärnvapen och de östeuropeiska dissidenter, som kämpade för yttrande- och åsiktsfrihet m fl mänskliga rättigheter i sina respektive hemländer. Viktiga påskyndare av det samarbete som under hela 1980-talet småningom utvecklades mellan dessa ofta ganska olika och oeniga parter var European Nuclear Disarmament (END), holländska interkyrkliga fredsrådet (IKV) och tjeckiska Charta 77. Den första Helsinki Citizens' Assembly hölls år 1990 i Prag.

10-19-95 12:27p Mostar
Staden Mostar, som bör ha varit en av de vackraste på hela Balkan, bjuder idag sin besökare på idel kulhål och ruiner från striderna mellan kroater och muslimer. Hos Pellnäs har jag läst, först om FNs ansträngningar på våren 1993 för att hindra dessa strider från att bryta ut, sedan om den syn som väntade när han återvände i början av år 1994 för att förhandla om "hur stort område som skulle administreras av den Europeiska Unionen i och runt Mostar". Ändå är upplevelsen av att med egna ögon se denna spöklika ruinstad en chock. Infarten kantas av egnahemshus, som de i Krajina, vilka har sprängt ett efter ett med trotyl eller dynamit. I bussen hör jag EU-mandatet diskuteras. Hans Koschnick, f d borgmästare i Bremen är chef för mandatet och kommer att vara här till mars år 1996.

Efter Mostar är vägen är ställvis i dåligt skick men icke desto mindre starkt trafikerad. Flera FN-konvojer har redan dragit förbi i bägge riktningarna. Många lastbilar med hjälpförändelser passerar också. En bro över en ravin är under återuppbyggnad -- eller är det ett nybygge? Svårt att säga.

Under färden läser jag ett medhavt pressmeddelande från fredsforskaren Jan Öberg och hans institut "Transnationella stiftelsen för fred- och framtidsforskning" i Lund. Meddelandet är rubricerat: "FN bör lämna Kroatien och Bosnien nu". Enligt Öberg har uppdraget i f d Jugoslavien visat sig vara "mission impossible". FN bör dra sig ur för att rädda sig självt. Kriget, som till att börja med var jugoslavernas krig har småningom blivit "det internationella samfundets krig", ett krig som förs av "kontaktgruppen" (USA, Ryssland, Tyskland, England och Frankrike). Kontaktgruppen arbetar med hemliga planer, dess medlemmar har egna intressen , dirigerar vapen till sina "klienter" och dess underrättelsetjänster infiltrerar parterna och FN, säger Öberg. Och drar sin sluts: "i en sådan politisk miljö kan FN inte lyckas". Jag låter detta och ett annat pressmeddelande från TFF cirkulera bland nordborna. Alla är överens om att Öberg gått för långt i sökande efter skuld hos alla parter. Någon använder ordet "serbvänlig". En norska jämför också Öberg med Galtung, som nuförtiden lär behandla krigen på Balkan som ett "serbiskt frihetskrig", vilket onekligen låter konstigt.

Diskussionens vågor böljar fram och tillbaka i bussen, som sakta arbetar sig upp mot centrala Bosnien. Lassinantti frågar polacken Konstanty Gebert: Står alla polacker bakom Polens ansökan om medlemskap i NATO?". - Så gott som alla, bekräftar KG och avfärdar i samma andetag det som ersättning för fullt medlemskap föreslagna "Partnership for peace" som någonting fullständigt betydelselöst. - Vad anser du i så fall om Rysslands eventuella legitima säkerhetsintressen? undrar L. - Den frågan kan vi inte behandla tillräckligt grundligt här i bussen utan den kräver ett längre samtal, parerar K. med en blinkning på högra ögat.

10-19-95 3:27p Norr om Konjic
En ensam soldat ur bosniska armén, Armija Republike BiH, övar sig i knivkastning på ett exercisfält. Peter noterar att bilarna kör utan registerskyltar.

10-19-95 4:55p Kiseljak
Chaufförerna önskar en timmes vila. Det är i och för sig välunnat och skönt också för passagerarna men vägen till Tuzla är lång och skymningen nära. Vi är igen på så kallat federalt område, dvs på kroatiskt område. I det federala området, vars gränser jag inte skulle vara i stånd till att visa på en karta (jag antar att de sammanfaller med bosnienkroaternas utbrytarstat Herzeg-Bosnas område) används den kroatiska valutan. Här i Kiseljak spenderar busspassagerarna alltså sina sista kuna på vad man kan finna i butikerna; inte minst på whisky, öl, cigarretter och choklad. Kiseljak-borna verkar att leva i relativ fred i jämförelse med grannkommunernas och städernas invånare. Närmaste större stad är Sarajevo. Vi tar en omväg kring Sarajevo, inleder en kringgående rörelse västerut och kör vid åttatiden på kvällen utan uppehåll genom industristaden Zenica.

10-19-95 8:23p Norr om Zenica
Pratar med en tysk som arbetar för Ludwig Boltzmann-Institut für Menschengerechte i Wien med ett kontrakt som går ut i mars. Han har tidigare besökt Bosnien för att underöka brott mot mänskliga rättigheter i närbelägna Dvornic.

10-19-95 11:48p Tuzla
Efter ankomsten till resans mål vid elvatiden på kvällen (färden från Tucepi räckte med andra ord ca 16 timmar) beordras alla till registrering och inbokning för hotell- eller annan inkvartering i en skola. Ett tjockt häfte med information om fjärde hCa har utdelats. Jag står inte ut med trängseln vid disken, som är stor trots att vi har indelats i fyra kontingenter på basen av efternamnets begynnelsebokstav. Föredrar att vänta ut köerna, sittande i korridoren i sällskap med en bok.

Väljer att bo privat. Adress: c/o Burina Hivzina, Bratsva Jedintsva 8. Efter vissa om och men tillkallas en chaufför, som kör mig dit. En grånad dam öppnar, anvisar mig mitt nattkvarter och försöker envetet fråga mig något (på serbokroatiska). Till slut inser jag att hon bara vill ha reda på när jag vill ha frukost. Stupar i säng vid tvåtiden.

FREDAG

10-20-95 9:45a
hCa öppnas i kulturhuset "Moshe Pijade" (som lär vara namnet på en folkbildare) av Mary Kaldor och med dikter, som Julie Christie läser upp. Sedan talar Selim Beslagic, borgmästaren i Tuzla, om nödvändigheten av att bekämpa fascismen bestraffa de skyldiga. Ingen får acceptera etnisk rensning. Sarajevo och Mostar måste förbli mångkulturella städer liksom Tuzla. Att försvara Bosnien är detsamma som att försvara Europas frihet.

Orförande för Tuzlas Medborgarforum, Sehid Vehic, frammanar en bild av Bosnien-Herzegovina som ett mini-Europa, en väv av olika nationer och kulturer som är svår att avgränsa geografiskt och politiskt. I sitt tal nämner han både en "kroatisk fascism" och en "serbisk fascism". Han försäkrar, att invånarna i Bosnien-Herzegovina aldrig kommer att godkänna något annat än ett mångkulturellt samhälle.

11:35a
Mient Jan Faber öppnar paneldiskussionen "How to unite the nations - how to unite the citiens?" -- och betonar att diskussionen främst bör handla om rubrikens senare del. Tadeusz Mazowiezski och Hans Koschnik har inte anlänt anlänt men sägs vara på väg till diskussionen med helikopter.

Första talare är Freimut Duwe från Tysklands parlament (Bundestag) och ordförande för OSSEs (oganisationen för säkerhet och samarbete i Europa) kommitté för mänskliga rättigheter. Han berättar en anekdot om Tuzla och Beslagic' styre: serberna sköt sönder den serbiska kyrkan i staden. Reparationsarbetna inleddes redan följande dag. Säger: jag fruktar att frågan om terrorism vs. "civic life" avlöser frågan om krig och fred som 2000-talets huvudfråga.

Milan Prodavic, från den (för mig tidigare okända) serbisk antikrigsgruppen "Living in Sarajevo-Belgrad" säger pessimistiskt om läget inom Serbien, att "vi förblir få och svaga medan de som nu är mäktiga och i majoritet fortsätter att vara det också efter det att freden slutits".

Ivan Cicak, människorättsaktivist från Zagreb, som suttit i fängelse för sina åsikters skull år 1966, 1971 och 1987 förutsäger att han kommer att arresteras igen ifall regimen i Kroatien utvecklas vidare enligt nuvarande linjer. Vidare spår han att kroatiska armén inom kort inleder återerövringen av Östslavonien, kanske redan på fredag 27.10.

Elena Popova, jurist från Belgrad, påpekar att hon som "etnisk ateist" inte kan besvara frågan om det ännu finns något hopp om att förena nationerna. Däremot talar jag gärna om att förena medborgarna, säger hon.

Sead Fetahagic, från Helsingforskommitten i Sarajevo, kritiserar FN. Vad vore läget om FN inte hade ingripit? I Sarajevo vore antalet dödsoffer antagligen större än det tillsvidare har blivit dvs ca 10.000 döda varav 1.600 barn. Men en FN-arbetare får 20.000 USD/mån. Det är kanske överdrivet, men mycket pengar används av FN i Bosnien. Säg inte att världssamfundet var oförmöget att stoppa kriget. Det hade ingen vilja att göra det. I stället har kriget blivit business -- också för FN.

Diskussionsämne: Finns det eller finns det inte ett traditionellt hat mellan kroater, serber och muslimer? Eligt Popova finns inte ett sådant hat. Enligt Cicak bygger uppfostran i Jugoslavien på nationalistisk indoktrinering. Som exempel nämner han myten om Kosovo som "serbernas heliga mark" och myten om det katolska Kroatien. Han noterar att inte en enda tidning i Kroatien har publicerat sanningen om Krajinas förstörelse; enligt vissa uppgifter har 22.000 hus förstörts.

- Alla dessa patriotiska poem, all denna hatundervisning, stod också i mina skolböcker, genmäler Popova, men i min generation valde vi att lyssna på rock and roll i stället. Problemet är att unga, välutbildade serber i min generation är inte har stannat kvar utan de har flyttat eller emigrerat.

10-20-95 12:56p
Rundabordsdiskussion "Where to go from here?" öppnad av Mient Jan Faber:

Kenneth Biser, talesman i människorättsfrågor för UNPROFOR talar kort och torrt. Han säger att FN har ombetts att bevaka (monitor) vapenstilleståndet av den 5.10. Däremot hör FN inte till de som undetecknat avtalet.

Ser vi ljus i änden på tunneln? Hans Koschnick, chefen för EU-mandatet i Mostar, är tveksam. Han talar:
- Mitt i allt började människor som levt över trettio år i samma hus döda varandra. Det är med andra ord inte en kamp mellan anonyma kontrahenter. När striderna upphörde i mars 1994 var 60 procent av staden ödelagd. Över hälften av invånarna bor i ruiner. De flesta av dessa är muslimer.
Medan striderna pågick gjorde båda sidorna sig skyldiga till etnisk rensning.
- Kungen av Spanien befallde år 1979 sina undersåtar att inte längre diskutera det spanska inbördeskriget, som slutade år 1939. Och spanjorerna följde verkligen kungens order. Kommer man också att kunna låta bli att diskutera kriget i Bosnien?
Minnena från inbördeskrig är långlivade. I Tennessee kommer människorna ihåg amerikanska inbördeskriget 120 år efteråt.
- I Mostar reparerar vi idag hus och försöker med framgång tillfredsställa invånarnas grundbehov. Däremot har vi inte lyckats med att återförena människorna. Tillsvidare har endast 250 människor getts tillstånd att mellan stadsdelarna. Den kroatiska sidan låter inga muslimer komma över.
- Jag har vistats i Mostar i femton månader. Under den tiden har vi åstadkommit mera än man fick till stånd under de första tre åren efter år 1945 i Tyskland. Muslimerna är emellertid fortfarande blockerade i ett ghetto.
- Min verksamhet bygger på ett memorandum som signerats av bosnisk-muslimska och kroatiska myndigheter och av samtliga utrikesministrar i EU. I memorandumet krävs klart och tydligt ett stopp för stoppandet av människor. De europeiska regeringarna har inte stått bakom Mostar-avtalet, avslutar Koschnick.

1:21p
Tadeusz Maszowiezki, fd FN-rapportör om mänskliga rättigheter i Bosnien (och fd polsk premiärminister), talar:
- During my 3 years I thought that peace can not come before a shock happens. A shock came, and I saw a window of opportunity. This is only cease-fire. But we must use this. Much depends on if the great powers can give up their approach to the Balkans and Bosnia as question of speheres of interest.
- Will we have one state here, or 2-3 statelets? Crucial is the impact of the great powers. The same is true of the recosntruction aid: will it be directed to the one state or to the 2-3 statelets? Will the parties try to grab as much as they can or to build a common state?
- The return of the refugees is the most important problem from a human rights perspective. All 3 sides must agree to resove the refugee problem.
The main questions to be solved are:
* one state
* democratization, including of Serbian parts
* maintaining the multicultural society

Civil society
- Alongside the humanitarian aid there will be needed an aid in reconstructing the civil society. How to do this in the Serb part of Bosnia, where the intelligentia have either been killed or have emigrated? And how to achieve this if progress is so deperately slow in Mostar which should be the show-piece, even in terms of free movement. The issue of developing civil socity , therefore, must be stressed.
- Although there are many legitimate reaspons to protest against the crimes it is still more important to think of the future. We are in a moment of possibility.
Who could have ever expected the end of Communism in Poland to happen? The importance of will in the life of nations. We must want a pluriethnic and democratic Bosnia.

10-20-95 3:52p - 6:07p

Damir och Zamir

Damir är ansvarig för ZamirNet i Tuzla. Han studerar till elektrisk ingenjör i Sarajevo men har inte ännu kunnat avsluta studierna eftersom hans fakultet tillsvidare befinner sig på cetnikarnas område.
- De kallar sig själva cetniks, tillägger Damir tydligen för att jag sätter upp en förvånad min.
Damir arbetar i stadens logistiska center, som grundades år 1992. För honom innebär det här ett alternativ till att vara i arm"n. FNs flyktingkommissariat, George Soros-stiftelsen och hjälporganisationen Care har alla understött centret med utrustning. Det elektroniska postsystemet började trots allt fungera här i Tuzla först i februari 1995. Det har redan hundratals användare över hela Bosnien, både enskilda personer och t ex medier, medborgarorganisationer (t ex det lokala hCa-kontoret), fredsoppositionen och kvinno-organisationer).
Email till och från Sarajevo går via Tuzla, som har Bosniens fördelaktigaste teleförbindelse till Zagreb.
- ZamirNet ger invånarna i Jugoslavien möjlighet att kommunicera med varandra med hjälp av elektroniska posten fast telefonsamtal mellan de olika staterna är förbjudna och den vanliga postgången inte fungerar, säger Damir.
- ZaMir betyder För Fred. I staden Pristina, Kosovo, finns en annan av nätets knutpunkter men där heter "för fred" Za Na och nätet följaktligen ZanaNet. Zamir-nätnoder finns också i Zagreb, Ljubljana, Belgrad och Sarajevo. Snart hoppas vi öppna ännu en i Mostar, berättar Damir.
- ZaMirs knutpunkt i Tuzla upprätthålls formellt av staden Tuzlas "medborgarforum (Forum gradana Tuzle) -- som f ö är medarrangör av Helsinki Citizens' Assembly. Medborgarforumets email-adress:

"Pisma" - brev - är en möjlighet för människor som inte har egna maskiner, modem osv att använda e-mail. Den här möjligheten, som tillhandahålls av Medborgarforumet i dess kontor, används faktiskt också av många människor inom ex-Jugoslavien och för att hålla kontakt med släktingar i andra länder t ex t ex i USA. Det här är sannerligen inte så konstigt med tanke på att vanlig post överhuvudtaget inte når fram till Bosnien eller mellan statern i f d Jugoslavien. Enda sättet att skicka brev inom Bosnien eller från Bosnien till utlandet är med privat kurir, eller med bussbolaget Salina-Trans, som tar breven till Zagreb och postar dem där. Post till adresser i Bosnien kommer överhuvudtaget inte fram. Det är inte enbart kriget som är orsak till den här eländiga postsituationen. Den krigsdrabbade unga staten Bosnien-Hercegovina har överhuvudtaget inte ännu några avtal om reguljär posttrafik med de övriga länderna, t ex med grannlandet Kroatien.
Att ringa till Bosnien är möjligt; förbindelsen upprättas via satellitlänkar över Sarajevo. Att ringa ut är också möjligt men mycket dyrt. Internationella telefonsamtal kostar 3-4 DM/min. Mellan Tuzla och Zagreb finns en förbindelse som kotar 1,40 DM/min.
Zamir-TZ har telefonräkningar på ca 3.500 DM /månad för trafiken på Zagreb; man överför ca 1 MB komprimerade datafiler per dag. Systemet har 4 modemlinjer och fungerar i en vanlig PC med 486-processor och OS 2. Hårddisken är 500 MB.
Damir blir eld och lågor när han hör att vi använder operativsystemet Linux vid Kabelknuten i Helsingfors. Han har själv börjat experimentera med Linux och tror att det kunde vara den rätta lösning på olika (data)problem i Tuzla och Bosnien -- inte minst för att systemet får kopieras gratis. Men han behöver råd och litteratur. Vi skyndar oss att skicka email till Linus Torvalds och till Jyrki Kuoppala, två specialister (på Linux). Som en första åtgärd lovar lovar jag att skicka mina egna nummer av tidskriften Linux-Journal med Eric Bachmann, en tysk som arbetar med ZamirNet.
Damir Kapidzic's e-mail:

LÖRDAG

Besök i flyktinglägren

Vi börjar med att besöka Miladije. Alla invånare här kommer från Srebrenica och de har anlänt hit för två månader sedan. Därförinnan vistades de en månad i ett annat läger.
De allra flesta är barn och deras mödrar samt far- och mormödrar. Alla bor i en f d anstalt för efterblivna barn. Rummen är naturligvis överbefolkade. Vi tittar in i ett klassrum där det bor 28 barn och kvinnor. Busschauffören, som talar tyska, påpekar att förhållandena här är jämförelsevis goda. Mitt intryck är att här åtminstone råder god ordning. Över gårdsplanen hänger flera bykstreck med nytvättade barnkläder. Detta är det bästa av lägren i Tuzla, säger busschauffören. Alla, särskilt barnen, verkar mycket nöjda med att få besök.

Det grämer mig att jag inte har med mig de leksaker som mina barn skickat med mig (den här exkursionen stod ju inte i programmet). Någon påpekar, att det är bra att jag inte hämtade leksakerna hit för då skulle det bara bli bråk om vem som ska få dem. Jag funderar också på vem som borde få leksakerna: barnen i det här lägret, eller kanske barnen i nästa läger -- snarare väl de senare, ifall förhållandena är bättre i det här lägret. Förutom den här ganska fåniga reflexionen gör jag ockå den att ett flyktingläger trots allt är en hoppingivande syn jämfört med ett sprängt hus eller en ödelagd stad: så länge det finns mänskligt liv finns det hopp.
Några av exkursionsdeltagarna, däribland Sommelius, syns inte till när vi ska åka vidare. När vi kommit iväg berättar han att de stannat för att höra en kvinna berätta om vad som hände i Srebrenica. Kvinnorna och barnen packades i bussar och man sade dem att männen följer efter senare. Lägrens invånare är människor som forfarande väntar på att förenas med sina män och fäder.

11:22a Zevenica. Lägret Visac.
Orten Zevenica, som ligger mitt i ett kolgruvudistrikt, har 42.000 invånare varav f.n. 16.000 - 18.000 flyktingar, som bor i lägret Visac.
Det här lägret, liksom de två andra lägren vi besöker, administreras av kommunen. FNs flyktingkommissariat (UNHCR) och andra hjälporganisationer hjälper. Flyktingarna bor i UNHCR-tält. Flyktingarna kommer från Srebrenica.
Jag tar en tur till kökstältet med guiden, som till vardags arbetar för UNHCR. I kökstältet värmer en liten pojke en liten potatis åt sig på en stor eldstad. Fältköket klarar ca 350 mål per omgång, berättar guiden. Invånarna i lägret får ett mål varm mat per dag: ris, bönor och potatis. I "nya läger", som det här, är ransonen 12 kg vetemjöl per år och person. När flyktingarna bott i lägret ett år minskas ransonen till 4 kg per år och person, vilket inte är lätt att anpassa sig till.
Lägret får alldeles för litet vatten för personlig hygien. Inga dusch- eller badmöjligheter, påpekar guiden så gott som i onödan: flera av barnen är smutsiga i ansiktet och på händerna. Men skolan i området fungerar tydligen för fullt och har f.n. (med flyktingbarnen) 1.100 elever. Lärarna arbetar i tre skiften.
Många av flyktingarna lever också här i ovetskap om vad som hänt med deras familjer. Viktigast, hör vi upprepade gånger, är att det görs något för att leta reda på de som saknas.

12:15p
I hela regionen , Tuzla med omnejd, försörjer UNHCR 450.000 människor inskjuter guiden medan vi är på väg till Karaula, det tredje och sista lägret som ingår i exkursionen. Detta är ett helt kvarter av nya hus, ett settlement, som har byggts av svenskar och norrmän.
Också här fär många av invånarna från Srebrenica, men desutom bor här "old-case" flyktingar bl a från Dvornik m fl orter.
Detta läger bombades för en par veckor sedan, vilket även rapporterades i våra (finländska) massmedier. Lägerchefen, en ganska ung man som dock ser tämligen medtagen ut, berättar:
- På söndag förmiddag (8 oktober) hördes två explosioner. Det var två kassettbomber, bomber, som innehåller många bomber och som är förbjudna vapen enligt internationell rätt. Jag såg genast fyra barn ligga utsträckta på marken. Många fler sårades. Vi började genast ordna med sjukhustransporter. Lyckligtvis var den dagen femtio av våra barn skickade till en fotbollsmtch i Tuzla och tjuga andra var på besök i en skola i närheten, för att få mattelektioner.
Sju barn dödades av kassettbomberna, deras sammanlagda ålder var 40 år. Cetnikarna (bosnienserbernas soldater) sköt kanske bomberna med sitt artielleri men i samband med bombattentatet hördes också flyplansljud. Många här tror att bomberna kastades från ett flygplan.
Norwegian People's Aid har ett psykiatriskt team som arbetar med flyktingarna i det här lägret. Det psykiatriska teamet har gjort ett mycket gott jobb här efter bombningen, säger lägerchefen.

1:00p
Talar med en kille som kan en del engelska. Ber honom skriva sitt namn på min mini-PC.
Nuhanovic Jasminn from Bratunac berättar:
- " Nu är jag 18. Jag kommer från Bratunac. Jag kom till Karaula för tre år sedan.
- Cetnikerna förde oss från Bratunac. Vi kom till Vlasenica med cetnikerna. Sedan fördes vi till Kladanj som ligger 35 km från Zivinica. Där var vi ett år. Far är dödad, min mor och mina två bröder är här i Karaula. Mormor kom i somras från Srebrenica. Vi bor i en tvårummare, i ena rummet bor 12 männskor, i det andra 8.
Jasminn tänker bli elektriker. Han går i yrkesskola. Han har livet framför sig.

Wam Kat, den holländska fredsaktivisten som har vistats i Zagreb och andra ex-jugoslaviska städer alltsedan år 1992 och kontinuerligt skrivit om sina intryck i en "Zagreb Diary" på GreenNet och i Internet har påpekat (t ex i förordet till den finska utgåvan i bokform -- och i Internet -- av Zagrebin päiväkirja), att flyktingläger kan och bör utrustas med e-mail. Först nu inser jag hur viktigt det faktiskt kunde vara för flyktingar att ha tillgång till e-mail t ex i den bosniska situationen där övriga kommunikationer -- t ex normal postgång -- överhuvudtaget inte fungerar. För flyktingen är varje möjlighet till kontakt med t ex släktingar inom och utanför det egna landet, och till andra flyktingar, säkerligen av största betydelse.

Mannen som tog initiativet till ZamirNet heter Eric Bachmann. Äter luch med honom på lördag. Han berättar om planer på att upprätta en internetnod i Sarajevo med stöd från Sorosstiftelsen; själv arbetar han som Soros rådgivare i fråga om telekommunikation i fd Jugoslavien. Hans bakgrund liknar min; han samarbetar också med APC och forskar i konfliktlösning. Har ingen adb-utbildning. Eric är liksom Damir mycket intresserad av att få råd angående operativsystemet Linux och ber mig om möjligt hjälpa också människor i Sarajevo med detta.

10-21-95 2:30p Hotel Tuzla
Peter Galbraith, USAs ambassadör i Kroatien har ställt upp till en debatt med hCa-deltagarna.

Han redogör för förhandlingsläget. I de kommande fredsförhandlingarna kommer folken i f d Jugoslavien att representeras av tre deldegationer, som leds av de tre presidenterna Tudjman, Milosevic och Izetbegovic. (Milosoevic repr också bosnienserberna). Parterna har accepterat geneveavatalet om en territoriell delning av Bosnien.
Galbraith har själv lett förhandlingarna om Östslavonien. Den 3.10 slöts avtalet i Erdut om en övergångsperiod med en treparts- administration bestående av kroater, serber och "interationella samfundet". Avtalet garanterar alla flyktingars rätt att återvända. östslavoniensamtalen återupptas måndag, att implementera avtalet blir svårare än att komma överens om avtalets innehål.
- Är detta en "American peace settlement"? Fredsavtalet utgår från Clintons initiativ i augusti, men det bygger på FNs insats och internationella medlare.

Publikfrågor: Kommer USA att utöva press på kroaterna i Mostar? Får flyktingarna återvända till Krajina? De ödelagda husen? Kommer en serbisk-bosnienserbisk federation att uppstå?
Galbraith: geneveavtalet tillåter serberna att ha en federation mellan serber och bosnienserber som är parallell till den mellan kroatien och bosnienkroaterna.
Wahingtonavvtalet och federationen har fått slut på kriget, främst på det militära planet, men detta är fortfarande krig. Av mina vänner som reser mer i Bosnien än jag får jag alltid höra att man i Bosnien anser att federationen är det enda hoppet Mostar är ett specialfall; vi (USA) har pressat på den kroatiska regeringen.
Vi delar ICMMs bedömning om att husen i Krajina har skadats och plundrats.
Flyktingarnas rätt att återvända och återfå si egendom är en fundamental rätt måste stå i fredsavtalet. Åtminstone 3.500 serber i Belgrad har ansökt om att få återvända och vi (USA) har betonat att de måste få återvända så snart som möjligt.
Galbraith: "Varje land som önskar vara en del av Väst måste tillåta flyktingarna att återvända".
Elena Popova frågar om flyktingarna från Krajina eller en del av dem borde behandlas som medborgare i Rest-Jugoslavien.
Galbraith: Min position är att flyktingarna från Krajina bör behandlas som kroatiska medborgare.
Danska, medlem av parlamentet, undrar vem som ska representera Bosnien i förhandlingarna. Enbart Izetbegovic?
Galbraith: vi föredrar ett multikulturellt, multietniskt Bosnien. Den folkvalda presidenten i Bosnien och chefen för federationen sitter vid förhandlingsbordet.
Danskan: Får oppositionsledarna delta?
Galbraith: Borde US invitera olika oppositionsledarna? Borde vi också ha med ledare för oppositionen i USA?
Publiken: Varför deltar Tudjman? När ska Milosevics ansvar tas upp i förhandlingarna?
G: Frågan om krigsförbrytare och om fredsavtal bör hållas isär. Brotten behandlas i Haag. Tribunalen för krigsförbrytelser är en sak för sig. Dess beslut är inte förhandlingsbart. Vi understöder domstolen i Haag. US Minister of Human Rights har nyligen avslutat sin 3dje resa i Bosnien. Vi har försökt att noggrannt undersöka massakern i Srebrenica.
Timothy Garton Ash: Leder Förhandlingarna till "The Yalta of Bosnia"?
Galbraith: Vi kan inte reparera husen i Krajina, men vi kan insistera på flyktingarnas rätt att återvända.
Beträffande Bosnien erkänner vi, att detta avtal är en papperskonstruktion. Konceptet med delning av territoriet så att muslimerna får 51 procent och serberna 49 procent går tillbaka på kontaktgruppens avtal. I newyorkavtalet överenskom man dessutom om vissa gemensamma institutioner. Bosnierna gick tidigare inte heller med på detta.

Publiken: Är förhandlingsperspektivet att den politiska regimen ska förändras i den serbiska delen av Bosnien? Om inte, hur går det ihop med Haags beslut?
Galbraith: Jag tror inte vi kan ha bestående fred utan rättvisa. Om inte förbrytarna bestraffas kommer vi att bära kollektiv skuld. Serberna är inte ansvariga, kroaterna är inte ansvariga utan individer är ansvariga. Mladic, Karadzic skall ställas inför ansvar. Jag skulle vilja se dem komma till USA, bli arresterade och sända till Haag.
Ruben Zagarian (fr. Nagorno-Karabach): Era media spred under Krajinakriget åsikten att de kroatiska trupperna bringade freden närmare.

Galbraith: Den 3.1.95 reste representanter för USA, EU, Ryssland och FN till Knin för att diskutera reintegration. Ledarna i Krajina gick inte med på att diskutera saken.
Efter kroatiska armens offensiv förändrades balansen. Vi insåg att det nya läget kunde utnyttjas för att få till stånd ett fredsavtal.
Publikfråga: New York times skriver att USA gav logistiskt stöd till den kroatiska offensiven i Krajina Känner man sig skyldig till den påföljande etniska rensningen?
Galbraith: NATOs bombräder i Bosnien borde ha kommit tidigare. Något logistiskt stöd till den kroatiska armen i Krajina känner jag inte till.
Mient Jan Faber: beklagar du personligen att USA inte tidigare ingrep för att stöda "safe areas", speciellt Sarajevo? Är USA berett att uprätta skyddszoner efter fredsavtalet och att se till att de mänskliga rättigheterna i dem försvaras?
Galbraith: Vapenembargot 1991 var oacceptabelt. Men det blir historikernas sak att utreda det internationella samfundets misstag. Den amerikanska positionen: vi tryckte på för att Nato skulle göra bombräder redan tidigare men våra allierade, som motsatte sig räderna, betonade att USA inte hade markstridskrafter i Bosnien.
NATO kommer att ersätta UNPROFOR.

Fråga från advokat i Dubrovnik: Tas Dubrovnik-området upp in förhandlingarna?

Galbraith: Jag är USAs honorärkonsul i Dubrovnik... Prevlaka och Dubrovnik kommer att behandlas som en del av Kroatien. Det kan också vara en fråga för två stater dvs BiH och Kroatien, fast vi rekommenderar inte att frågan tas upp till behandling mellan dessa stater.

En kvinna från västra Bosnien: jag kommer från en ort som nu hör till Serbien. Över 90 procent av muslimerna har fördrivits från orten (Koserec). Vad kommer att ske i fortsättningen?
G: Jag delar känslan av att en orättvisa begås om t ex Prijedor, som jag anser vara Bosniens Auschwitz, förblir i serbiska händer. Men den bosniska regeringen accepterade kontaktgruppens delningsförslag.
Jag antar att Ni inte skulle återvända även om ni skulle få möjlighet att göra det men saker och ting förändras.
Kvinnan: ... men var inte Izetbegovic tvungen (under påtryckning) att acceptera Bosniens delning?
Galbraith: Vi är beredda att stöda en fredsprocess, inklusive återuppbyggnaden av civilsamhället.

Distriktsåklagaren från Zenica: Vad är er personliga åsikt om Bosniens framtid?
Galbraith: Frågan borde ställas till USAs ambassadör i Bosnien. Personligen hoppas jag på ett multikulturellt samhälle i hela Bosnien-Hercegovina. Den bosnienserbiska ledningen står för fascism. Id"n om en etniskt ren stat är fascistisk och att förverkligande den id"n är nazism.

Vi återkommer också till diskussionen med Peter Galbraith, USAs ambassadör i Zagreb, som vi nyss åhört. Pat C delar min åsikt att arrangörerna, dvs hCa (och inte minst Mient Jan Faber) förhöll sig tämligen okritiskt till den amerikanske diplomatens budskap. Vi fäller några sarkastiska kommentarer över hans uppmaning till folken på Balkan att uppföra sig väl om de önskar "höra till Väst". Som om "Väst" vore en enhetlig samling av prydliga söndagsskolelever. Det s k "internationella samfundet" har redan börjat ersätta FN och EU som internationell struktur, först här i Bosnien och därefter tydligen generellt. Vad är då "Det internationella samfundet"? Det utgörs kort sagt av NATO-staterna.
Igår tyckte jag mig under middagen känna igen Michel Rocard, f d premiärminister i Frankrike och Mitterrands rival genom åren. Det visade sig mycket riktigt vara Rocard, som kommit i helikopter för att representera Europaparlamentet. Det var meningen att Rocard skulle delta i en diskussion igår kväll tillsammans med bl a Susan Sontag. Diskussionen tycks aldrig ha kommit igång, den blev överhuvudtaget inte av. Arrangörerna verkar att ha gjort bort sig ordentligt på den här punkten. Rocards bidrag till hCa i Tuzla inskränkte sig med andra ord till att han deltog i en presskonferens igår på eftermiddagen.

Pierre Hassner, forskare och skribent om internationell politik, är en annan fransk celebritet på hCa i Tuzla. Jag minns Hassner från åttiotalet som en inbiten supporter av Frankrikes kärnvapenstyrka. Det är med andra ord något förvånande att han under nittiotalet aktiverat sig i ENDs efterföljare hCa. Borde försöka tackla in honom i något hörn i morgon för en kort intervju. Honom skulle man kanske inbjuda till någon diskussion i Helsingfors?

10-21-95 9:53p Hotel Tuzla
Medan jag sitter vid ZamirNets terminal i konferensens presscentrum och läser e-mail (nklusive brev från Finland) frågar en dam otåligt om jag tänker att fortsätta länge. Jag slutar och hon sätter igång med att skriva en lång rad meddelanden. Jag föreslår att vi dricker en kopp kaffe tillsammans när hon är klar.

Hon är kroat, heter Durda Knezevic, och är ledare för Zenska Infoteka dvs Kvinnornas Infotek i Zagreb. Infoteket sysslar främst med att lära kvinnor använda Zamir-systemet. Durda och hennes medarbetare ordnar kurser och driver en elektronisk konferens för kvinnor (män kan läsa men inte skriva i konferensen). Till nästa kurs, som ska hållas om några dagar, har 17 deltagare redan anmält sig.
- När kriget började blev det väldigt svårt att upprätthålla kontakt mellan olika kvinnoorganisationer i Jugoslavien, berättar hon. Vi började omedelbart använda Zamir i Zagreb för att bygga upp ett nätverk, eftersom det faktiskt tillhandahöll det enda fungerande sättet för kvinnor i Kroatien, Serbien och Bosnien att kommunicera med varandra.
- Genom Sorosstiftelsen har vi fått understöd för att anställa en systemoperatör och en "facilitator" för den elektroniska konferensen. Vi får använda utrustningen i Sorosstiftelsens kontor för vår verksamhet, bl a för utbildningsändamål, berättar Durda.
Efter en stund framgår det att Durdas man är Srdjan Dvornik -- samma person som undertecknade Ville Komsis resolution mot våldtäkterna via Internet. Srdjan är systemoperatör för ZamirNet i Zagreb, avlönad av Soros som finansiell konsult och aktivist i den kroatiska antikrigsrörelsen; de här tre uppgifterna upptar enligt Durda all hans arbets- och fritid. Jag informerar Durda om bakgrunden till resolutionen mot våldtäkter och hon lovar översätta den till serbo-kroatiska. Durda Knezevic's e-mail:

Den pakistanska FN-bataljonen PAKBAT står idag som värd -- och kock -- för hCa-deltagarnas middag i hotell Tuzlas restaurang. Tar första priset, måltiden är mycket god. (Andra plats går till NORDBAT som bjöd på middag igår.)

SÖNDAG

10-22-95 9:33a Pedagogiska fakulteten, Tuzla
hCa:s projektgrup om "Citizens' Input inte the EU Inter-Governmental Conference" sammanträder. Hur kan medborgarna i Europa påverka Maastricht nr 2, som ska hållas nästa år (1996; datum för konferensen tycks inte ännu vara spikat). Jag valde att delta i den här projektgruppen för att jag tror att Internet potentiellt är av stor betydelse i sammanhanget.
Gruppens sammankallare är fransmannen Bernard Dreano. De övriga deltagarna är Herbart Ruitenberg (från holländska socialdemokraternas internationella avdelning), Helena Muckova (hCa Slovakien), Linda (Oxfam, UK) Alison Closs (hCa Scotland), Jannie Kuik (IKV) Pat Chilton (hCa UK), Nina Schou (hCa-kontoret i Prag), en journalist från Tuzlas lokal-TV + tolk samt Mikael Böök (deltar i egenskap av medborgare i Europa).

Säkerhet (security) är inte samma sak som Försvar (defense), slår Ruitenberg fast, till att börja med. En alldeles för stor del av Säkerhets-investeringarna går till Försvar. Alldeles för lite går till humanitär hjälp och civil diplomati.
Ingen protesterar.
Sammankallaren, Dreano, upplyser om två tidigare hCa-träffar kring frågan om medborgarnas insats i de europeiska regeringarnas kommande "andra konferens". Den ena som hölls i London fokuserade på relationerna mellan Väst- och Östeuropa. Den andra, i Prag, handlade om Tjeckien, Slovakien, Sudet-tyskarna och EU.
Dreano: "Vi måste lägga in en dos av medborgarskap i regeringskonferensen" men "det finns inga verkligt fungerande medborgar-lobbyr". Till att börja med "måste vi bygga upp en gemensam förståelse". Gruppen Europe 99 har tagit ett initiativ som går ut på att ordna en serie av "konferenser mellan medborgarna" parallellt med förberedelserna av "konferensen mellan regeringarna". hCa i Tuzla betraktas som den första av dessa konferenser; nästa konferens i serien hålls i Barcelona. Deltagande transnationella medborgarorganisationer: Network for alternative economics, Forum pour une alternative europeenne, Forum of citizens of the Mediterranean, Civis. Jag antecknar adress och e-mail:

1. Relationerna mellan EU och dess grannar inlusive frågor om nya medlemskap;
2. Gemensam säkerhet (eventuellt den centrala frågan för hCa);
3. Det sociala och ekonomiska Europa
4. Instititutioner:
   Europaparlamentet (EU-parlament?) EU-regering? Lokalförvaltning? Vad innebär det att vara "europeisk medborgare"?

Dreano: IGC (regeringskonferensen) är organiserad ungefär som hCa! Den förbereds av en "Task Force" och en "Group of Experts". Medlemmarna i dessa grupper strövar oroliga omkring och undrar vad som egentligen är på gång dvs vad Kohl och Chirac är i färd med att bestämma. (Medan vi hCa-deltagare undrar vad Mary Kaldor och Mient Jan Faber ska hitta på härnäst?)

Ruitenberg: Regeringarna har ombetts att komma med sin input före mars 1996. En del regeringar har också skickat input. Vilken är EU-kommissionens input?

Jag föreslår att informationskooperativet Katto-Meny sätter upp sidor för "de europeiska medborgarnas skrivelser" i World Wide Web vid Kabelknuten i Helsingfors. Internet lämpar sig väl för att lösa vidlyftiga organisatoriska problem av typen "Medborgarnas input i de europeiska regeringarnas andra konferens". Det är klart att sådan input kan ges (och kontinuerligt ges) via traditionella medier, särskilt via tidskrifter och tidningar. I World Wide Web kan man samla eller egentligen sammanlänka stora mängder av sådan information och göra den både överskådlig, åtkomlig och bestående (vem sparar på alla de där tidningsartiklarna som kommer ut mellan Ural och Atlanten). Men det återstår tydligen att bygga upp något slags förmedlande "mekanismer"; hur når medborgarnas input fram till beslutsfattarna? Affärsföretagens lobbyr erbjuder ingen bra lösning för medborgarorganisationerna. Lobbyverksamheten kräver resurser som de transnationella företagen har men som de transnationella medborgarorgansationerna saknar.

Min input på mötet består av dylika tankar. Jag noterar att inställningen till att använda sig av Internet är allmänt positiv. Medelåldern bland de närvarande europeiska medborgaraktivisterna är trots allt rätt hög -- kring de femtio, skulle jag tro (det gäller f ö hela hCa-konferensen i Tuzla). -- Men mötestiden tar slut. Tid för att verkligen börja göra någonting ges inte.

Herbart Ruitenberg ger sin e-mail:

Doktorn som fick tuberkulos

Man ser på Adnan att han arbetar hårt. Men trots en viss, märkbar utmattning utstrålar han mycket sympati och värme. Mellan oss kommer ett meningsfullt samtal genast igång (på engelska).
Adnan berättar vad han gjort med under kriget och vad han sysslar med idag:
- Den 17 maj 1992, några dagar efter krigets utbrott anslöt jag mig till de territoriella försvarsstyrkorna, som var början till den bosniska armen. När armén bildades hörde jag till 1. bataljonen i 1. Tuzla-brigaden. Jag var den den första läkaren i den bosniska armén.
- Jag arbetade i militärambulansen. Den bosniska armén hade just inga vapen eller ens uniformer. Jag sköt alltså inte ett skott. Som läkare är jag bunden av Genevekonventionen av år 1949.
- För bara sju dagar sedan demobiliserades jag officiellt men jag lämnade egentligen armén redan för sex månader sedan eftersom jag blev sjuk. Jag drabbades av tuberkulos. Att doktorn själv fick tuberkolos säger mycket om förhållandena i militärtjänsten. Nu har jag fått medicin och blivit frisk igen.
- Tuzla var nästan helt isolerat från omvärlden. Det fanns tillräckligt med salt i staden men allt annat rådde det brist på. Varken kroaterna eller serberna tillät ju humanitära hjälpsändingar att passera. Villkoren var särskilt svåra under år 1993. Av hjälporganisationerna fick vi trots allt säd och frön. Stadens parker och trädgårdar odlades upp. Vi har odlat bönor, tomater, potatis och annat i parkerna. Det var så vi lyckades överleva fast vi har svultit och många har dött hungerdöden.
- Mina föräldrar har en stuga med trädgård öster om Tuzla. De har inte kunnat använda den eftersom det ligger i cetnikarnas område. Dessutom är folk rädda för att röra sig i området på grund av risken för att trampa på minor eller bomber som inte detonerat.
Efter sin demobilisering arbetar Adnan arbetar vid stadens sjukhus. Han fortsätter att specialisera sig i neurologi och psykiatri.
- Under de 3 senaste månaderna har jag varje måndag rest till flyktinglägret i Karaula där jag sköter ett uppdrag som psykoterapeut. Det här uppdraget har jag via Norwegian People's Aid, den norska hjälporganisationen.

Igår, under hCa-exkursionen till Karaula, hörde jag chefen för flyktinglägret i Karaula lovorda det jobb som Adnans psykiatriska team gör i flyktinglägret. Under de senaste två veckorna har teamet tagit sig an de av lägrets invånare som förlorade sina syskon eller barn vid bombattacken på söndag förmiddag den 9. oktober. När jag berättar det svarar han med att i sin tur särskilt berömma NPAs verksamhet:
- NPA är en verkligt bra hjälporganisation, vars medarbetare här har fått god kontakt med människorna. Fast egentligen hoppas jag ju att vi får normala förhållanden så att alla hjälporganisationer kan fara hem. Hur det ska gå till vet jag inte. Det är svårt att se hur livet här i Bosnien ska ordnas efter kriget. Huvudsaken är i alla fall att kriget stoppas. Nu verkar det faktiskt som om kriget skulle sluta.
- Mitt liv är förstört, säger Adnan en gång under vårt samtal. Jag lyckas ändå utan svårighet övertala honom att spela en stund på ett instrument, som jag upptäcker bredvid den öppna spisen i vardagsrummet. Instrumentet liknar en mandolin men det har längre hals och nio (3 x 3) strängar i stället för mandolinens åtta (4 x 2). Detta instrument, som kallas "saz", används används för att ackompanjera "sevdalinka" dvs recitation av bosnisk kärlekslyrik. Bara en av de tre stränguppsättningarna utnyttjas för att spela melodier, på de två andra slås rytmen.

MÅNDAG

10-23-95 6:41a
Adnan hämtar mig punktligt klockan 05.30 på måndag morgon Därförinnan har jag första gången träffat hans far, Hivzina Burina. Mötet blir för kort för att skapa några bestående intryck.
Under bilfärden till hotellet får jag förklaringen till något som inträffade igår ungefär vid midnatt när jag åkte till mitt nattlogi i hotellreceptionistens bil. Bilen blev stoppad av polisen och tillåten att fortsätta först efter ett ganska långt parlamenterande. Hotellreceptionisten fick tydligen böter; han bad mig nämligen on 20 DM i stället för de vanliga 10 DM när vi kom fram.
Böterna berodde, berättar Adnan, på att det råder utegångsförbud mellan klockan tio på kvällen och klockan fem på morgonen. Utegångsförbudet är inte totalt; taxi, t ex fungerar (vilket jag ju kunnat konstatera de tidigare kvällarna). Medan det råder utegångsförbud jagar den bosniska armén cetnikar.
Adnan pekar upp mot bergen. För bara några veckor sedan kunde man fortfarande se cetnikernas elektroniska anläggning, som låg 15 km öster om Tuzla, berättar han. I tre år försökte vi förstöra den, sedan raderade NATO-planen ut den på några få minuter. Det är politiken som styr kriget.

TISDAG

10-24-95 7:45a Tucepi Ankomst hit igår kväll vid niotiden. Cevapcici och rödvin på restaurang. Utsövda väntar vi nu på att fyra bussar ska avgå kl åtta. Nr 1 går via Bratislava direkt till Prag. Nr 2, som Timo och jag ska ta går till Budapest, säkerligen med ungefär samma passagerare som på hitvägen, dvs gänget från Georgien, Armenien, Nagorno-Karabach, Azerbajdjan plus en moskovit och vi finnar. Alla har dock inte fått sova ut. Två busslaster med serber har tydligen blivit uppehållna hela natten vid någon gränsstation (klicka här för mer info om detta). De har anlänt till Tucepi vid sextiden. Deras bussar, nr 3-4, kommer att avgå senare idag med destination Mohacs vid ungerska gränsen.

10-24-95 8:35a Ressällskapet består som väntat åter en gång av transkaukasierna. Jag ber Julia Kharashvili berättar vidare om Abhasien:

Gamsahurdia brukade säga att Abhasien är en del av Georgien. Befolkningen där består til 46% av georgier, 17% av abhasier, resten är ryssar, armenier, greker och övriga.

November 1991 hölls parlamentsval i Abhasien. Parlamentet är indelat i ett kvoter för de olika nationaliteterna. Ardzinba blev parlamentsledare. Dec 91 gjordes statskuppen mot Gamsahurdia. Först regerade en junta, sedan inbjöds Shevardnadze I augusti 1992 bröt kriget ut. Det var ett krig mellan separtister och centralmakt. Kitovani-gruppen (nämnd efter juntans ledare; Kitovani ät fn i fängelse).
Juni 1993: fredsavtal ellan georgier och abhasier. Men efter två månader inledde separatisterna stormningen av Suhumi. September 93: georgierna lämnade Suhumi under svåra omständighter. 346 barn dog under denna "Golgata"-väg. I Suhumi etablerades en totalitär makt under Ardzinba. Etnisk rensning. Endast 10% av georgeierna stannade. I dag ca 250.000 flyktingar från Abhasien i Georgien. Abhasien existerar fortfarande som en illegal stat, som inte erkänts av någon. Suhumi är under blockad.
Många frivilliga från Tjetjenien och Ryssland hjälpte separatisterna i Abhasien . Rysk militärbas i Gudauta med flygplats. Suhumi är en traditionell semesterplats för ryska officerare.
1994 började kriget i Tjetjenien.
Maj 94 Fredsavtal mellan Georgien och Abhasien . Men endast 340 av flyktingarna har återvänt.
5.11.95 Har vi val i Georgien. Shevardnadze har sagt att "alla metoder" måste utnyttjas för att möjliggöra flyktingarnas repatriering.

Julia är en Internally Displaced Person. Hon lämnade Suhumi 1993. Människor från landsorten och bergen lever nu i våra hus. Många abhasiska intellektueölla lever i Moskva. Suhumi bombades och beskjöts under kriget. Idag är det en stängd stad. Efter kriget förblir abhasierna en minoritet på 35 %.
Julia arbetar med rehabilitering av flyktingar, sommarläger för barn (georgier och abhasier) och andra humanitära projekt.

10-24-95 10:53a På väg mot Knin? igen stannar vi uppe i bergen. Peter fotograferar Timo och mig samt Eldar (från Azerbajdjan) med bussen som fond. "EXTREM TOURS".

ONSDAG

10-25-95 8:31a Budapest Gränsen vid Teresino Polje passerades klockan 23. Till Budapest anlände vi fyra på morgonen. Bussresen Tucepi-Budapest tog därmed 20 timmar, dvs 9 timmar mindre än ditresan, som tog hela 29 timmar i anspråk. Tjugo timmar - det är i alla fall ganska mycket, speciellt om man rest femton timmar i buss föregående dag (Från Tuzla startade vi ju kl 6 igår och framme i Tucepi var vi ca kl 21). Under långa bussresor låter resenären småningom letargin ta överhanden. Periodvis försjönk jag i ett slags dvala. Det ifrågavarande tillståndet är inte improduktivt eftersom hjärnan trots allt hela tiden fortsätter med att bearbeta minnen och intryck till ny erfarenhet.

Läsning under bussresan: Ingmar Karlssons skrift "Islam och Europa". Boken innehåller ett utmärkt kapitel on de bosniska muslimerna och de övriga muslimerna på Balkan. I kapitlet diskuteras också om kriget i Bosnien kunde ha förhindrats. Författaren lägger fram en förkrossande mängd historiska orsaker till kriget; dessutom förklarar han varför Bosnien är speciellt svårt att kontrollera militärt. Slutsatsen blir att kriget inte kunde ha förhindrats. Däremot analyserar Ingmar Karlsson inte de krafter i nuet som motverkar (eller motverkade) nationalismen och de gamla, i kyrkohostorien grundade motsättningarna. Människorättsjuristen Elena Popova representerade på hCa-mötet en generation av välutbildade serber för vilka de nationella myterna (till exempel den mycket omhuldade mytem om Kossovo som den serbiska nationens heliga mark) saknar betydelse. Hon tillhör ett yngre skikt (människor som fötts i slutet av 1940-talet eller senare?) som snarare skulle ha velat kalla sig jugoslaver än serber, kroater eller muslimer. Av denna generation har tydligen en betydande del emigrerat till USA och Västeuropa. I Bosnien (och inte minst i Tuzla) och i Vojvodina lever också den antifascistiska motståndsrörelsens traditioner, som är ett ytterligare stöd för idén om ett månkulturellt och multietniskt Jugoslavien.

Under denna resa har jag ändrat åsikt om NATOs bombningar av cetnikernas artilleriställningar runt Sarajevo, Tuzla och andra bosniska städer. Dessa kirurgiska ingrepp borde ha gjorts tidigare, inser jag nu. Cetnikerna kan förvisso inte slås ut enbart med flyg utan därtill skulle det behövas trupper på marken. Bombningarna har i alla fall varit effektivare än jag trott. Deras positiva psykologiska effekt på befolkningen i Bosnien har också varit betydande.

Det är svårt att ens föreställa sig att krigen på Balkan skulle sluta i och med det nuvarande vapenstilleståndet. Den kroatiska mänskorättskämpen Cicac förutspådde under hCa att kroatiska armén inleder återerövringen av Östslavonien redan på fredag. Vidare finns det skäl att frukta för Milosevicregimens nästa steg. Kommer serberna att inleda en fördrivning av de albanska muslimerna i Kossovo?

TORSDAG