I cyberrymden är innehållet gratis

Tainaron är som känt namnet på Leena Krohns "brev från en annan stad", vilka tillsammans bildar en roman, liten till formatet men betydande som konstverk, ett juvelskrin ur vilket man först bör plocka fram och beundra de olika smyckena ett efter ett, såsom hon har lagt ned dem och som man sedan gärna återkommer till enligt eget förgottfinnande, läsande breven i den ordning eller oordning som råder i ens eget hjärta (något som underlättas av att Thomas Warburton ett par år efter bokens publicering år 1985 gav oss en fullt tillfredsställande tolkning av den till den svenska).
Till vem riktar sig meddelandena om livet hos de insektliknande tainaroniterna? Vems är dessa brev om "förändringen", som Krohn i ett efterord (ingår i Rapina ja muita papereita, 1989) har tillagt att breven framför allt handlar om?
Jag ska inte försöka utreda frågan ur ett s k litterärt perspektiv, genom att studera författarens bakgrund, hennes biografi eller hennes läsekrets och läsarrelationer - vilket i och för sig kunde vara utomordentligt intressant. Däremot vill jag ännu litet uppehålla mig vid en aspekt på verket, som jag redan har påpekat: att det rör sig om en roman i form av "brev". Jag vill reflektera över brevet som det skrivna ordets ursprungligaste och mest universella form och uppmana varje läsare att läsa varje skrift som ett brev, eller flera. Detta är ett avgörande och i alla sammanhang hållbart kriterium.
Jag påstår nämligen att brevet är skriftens mening och att sådana skrivna ord som inte alls känns som brev följaktligen mycket väl kan antas eller åtminstone misstänkas vara meningslösa, om nu inte den mer eller mindre tragiska situationen råder, att läsaren helt enkelt inte begriper vad skribenten har att meddela. Jag vill gå ännu längre: det jag påstår är att den som skriver faktiskt måste dela med sig av det han har till sin läsare (obs! läsaren är ensam ; Thomas Rosenberg, som kritiserade mig för en individcentrerad syn på kommunikation i Hbl 5.4. har alldeles rätt: jag sitter tydligen ohjälpligt fast i den här åskådningen på både läsaren och skrivaren som mycket ensamma figurer, vilka ändå på något konstigt vis lyckas kommunicera med varandra via skriftens virtuella gemensamma verklighet) alltså till vem som helst och dessutom helt gratis. Det är inte någon enkel ordlek jag bedriver utan själva ordet kommunikation betyder ju just detta: att dela med sig - gratis. (Jfr lat. communicare, därav också sådana avledningar som kommun, kommunism mm., allihopa betyder de att man delar på något och äger det tillsammans.) Leena Krohns brev från Tainaron, som också är namnet på en grekisk udde, både i verkligheten och i mytologin, får läsas av precis vem som helst och det helt utan att några pengar eller andra betalningsmedel behöver klirra till på någon disk eller raspa lätt på någon hårddisk i banken. För att parafrasera Krohn själv i den av hennes böcker som hon fick Finlandia-priset för (Matemaattisia olioita, 1992): hennes verk består av "delade drömmar".
Jaha, men du tänker väl ändå inte frånta författaren hennes odelbara upphovsmannarätt och inkomst? Du måste ju erkänna att en författare "ska leva av sina ord", som Märta Tikkanen häromdan (Hbl 19.7) så riktigt påpekade? Jag kan se dessa invändningar torna upp sig för min inre blick, jag känner på mig att ett anklagande finger redan är riktat mot mitt lilla försök över Tainaron: menar jag faktiskt att författaren ska jobba gratis? Att hon ska skänka bort sitt verk utan att ta betalt? Ty vad är skillnaden mellan att dela med sig, att kommunicera, och att ge?
Ingen, svarar jag. Och erkänner mig tydligen samtidigt skyldig. Ja, jag menar att författare, konstnärer, forskare, filosofer med flera faktiskt bör dela med sig av sin intellektuella egendom utan att ta betalt. För att genast lite dämpa den indignation som min åsikt - berättigad eller inte - eventuellt kan väcka hos t ex administratörer av litterära rättigheter (vilka nyligen har beslutat ett bildat en egen organisation i Sverige, se infon i Märta Tikkanens ovannämnda bidrag) ber jag om att få påminna om en sak. Nämligen att alla goda författare, filosofer osv. faktiskt faktiskt redan idag bjuder på sig själva alldeles gratis. I själva verket har de också alltid gjort det, om de bara kunnat, och ju mer betydande de har varit desto mer har de gett.
Den intellektuella egendomen är innehållet i multimedia, den är den mångomtalade informationen, som påstås vara särskilt viktig i detta nu, eftersom just det här samhället kallas för informationssamhället. Kan så vara, men som så ofta tidigare så har vi som lever i det här samhället blott ett dimmigt begrepp om vad som egentligen händer. De som kommer efteråt kommer säkert att förundra sig över t ex våra cyberdebatter: vad menade vi egentligen med cyber-? Och information? Förklara det den som kan, vad information är för något. En initierad amerikansk journalist, Esther Dyson, skriver i alla fall i Wired (juli 1995) att en det nyss nämnda nya samhällstillståndet innebär ekonomiska förhållanden, som är lika olika våra tidigare/nuvarande förhållanden som livet på månen vore, jämfört med jordelivet, på grund av fysikens lagars olika inverkan på levnadsbetingelserna på de två himlakropparna.
Däri finner jag en poäng, ty ekonomin utvecklas ju inte så mycket i enlighet med de lagar som stiftas av parlament eller regeringar som enligt sina egna, från naturhistorien hämtade lagar. Dyson kunde också ha jämfört med Tainarons annorlunda värld där de kitinbepansrade varelserna antar mänskliga proportioner och där fursten, sedan länge negligerad av sina undersåtar, förtroligt delger den främmande besökaren att "numera är allting tillåtet".
Främst bland de nya informationsekonomiska reglerna är, enligt Dyson, att "innehållet är gratis" - content is free. Jag har redan sagt vad innehållet är; det är den intellektuella egendomen: litteraturen, konsten, idéerna och tankarna. Den intellektuella egendomen är ingalunda ekonomiskt värdelös men icke desto mindre ges den allt oftare bort, utan ersättning. I det ekonomiska (penning)kapitalets kretslopp tjänar det intellektuella kapitalet allt oftare endast som advertisement för olika slags tjänster eller övriga produkter. Som reklam, kort sagt. Men det engelska ordet, som går tillbaka på lat. ad-vertere, dvs ' vända till' uttrycker kanske bättre vad det är fråga om än vårt ord, vars etymologi är lat. re-clamare och som snarare för tankarna till ut-ropandet av varorna, massfabrikörernas skrikiga reklam i den typ av industrisamhälle som vi är på väg ut ur (förhoppningsvis, skulle jag nästan vilja tillägga, åtminstone i det här fallet). Ty vad vi, fortfarande enligt Dyson, redan upplever och vad vi kommer att få se allt mer av i framtiden är en reklamens intellektualisering och individualisering som innebär t ex reklamsnuttar, som faktiskt är humoristiska, och produktbeskrivningar, som verkligen är sanningsenliga och dessutom mera liknar riktiga, personliga meddelanden än den nuvarande reklamen.
Någonting alldeles nytt är detta ju inte och mycket riktigt hänvisar Dyson också till medicéerna i Florens, de första stora sponsorerna. Förutom att det äldsta europeiska borgerskapet självt förstod att njuta av den skönhet och det sanningssökande som det investerade i, skaffade det sig rykte och berömmelse. På motsvarande sätt vinner nutidens affärsmän på att vara först med att leverera ett visst "innehåll" , särskilt om de lyckas få publiken att identifiera detta "innehåll" med sina egna produkter.
Om vi nu hastigt kastar en blick på produktionen av software för datorer, vilket också är en form av intellektuell egendom, så har vi ett verkligt lysande exempel här på hemmaplan. Jag avser naturligtvis Linus Torvalds och hans Linux-operativsystem. Linus T. handlade just så nymodigt som man kunde vänta sig ifall man bekantar sig med hans skapelse: han stipulerade, att Linux får kopieras, plagieras, modifieras, säljas och förtjänas pengar på av hjärtats lust. Själv begärde han inte ett penni för sin strålande uppfinning. Villkor: det är förbjudet att på något sätt begränsa tillgången på Linux. Linux tillhör alla och ingen. Det typiska för den intellektuella egendomen är för övrigt, att den blir det först när den (med)delas. Ingen intellektuell egendom är som ett stycke jord, som har en enda ägare eller ägarfamilj. Linux (med)delas bokstavligen över Internet, över särskilda Linux-konferenser, dvs ansamlingar av elektroniska brev av kanske tusentals avsändare (kommentatorer och bidragsgivare) och med hundratusentals mottagare. Linus Torvalds blev världsberömd och naturligtvis har hans skapelse hjälpt honom ekonomiskt, gett honom inkomster att leva av, fast han gav bort den helt gratis.
Steget från programmerarens ekonomiska villkor till diktarens är kort. När Leena Krohn nyligen publicerade två opublicerade Tainaron-brev i Internet fick hon såvitt jag vet ingen ersättning i pengar, inga extra inkomster. Däremot är det sannolikt att hon får nya läsare, att hon inspirerar till att jämföra, reflektera och begrunda, att hon lyckas kommunicera med allt flera läsare. Av detta kommer hon förmodligen också att på sätt eller annat skörda någon ekonomisk nytta, dvs inkomster. Jag har i alla fall svårt att föreställa mig någon ekonomisk skada, som hon skulle lida därav eller någon ersättning, som hon går miste om genom att ge ut sina belles lettres i Internet. Jämfört med att trycka en bok eller publicera en tidskrift kostar det så gott som ingenting att publicera sina verk på Internet, om man bara har lärt sig den konsten (vilket Krohn som en av de första av våra skönlitterära författare faktiskt har gjort).
"Alla ska ha ersättning för att deras text återges i ett kommersiellt sammanhang", skriver Tikkanen apropos CDROM-versionen av sin egen roman Rödluvan. Jag vill inte polemisera mot henne på den punkten. Jag finner tvärtom att hennes åsikt och hennes krav är helt rimliga. Problemet är ur den skapande konstnärens synvinkel inte minst att avgöra vad som ska avses med "ett kommersiellt sammanhang" - och att lyckas handla som sina föregångare, de sk renässansmänniskorna, som hade också hade näsa för gynnsamma affärer. Visst är också Internet ett "kommersiellt sammanhang", eller det är det också, men tillsvidare på ett mycket annorlunda sätt än skivbolagens mer traditionella affärsvärld (CDROM är ju bara ett nytt slags grammofonplattor). I Internet gäller redan nya ekonomiska lagar, lika märkliga som tainaroniternas. Om vilka Leena Krohn själv skall få det sista, förbluffande ordet: "För mig är Tainaron allt annat än en fantasiroman: av fiktion och fantasi innehåller den faktiskt inte ett dugg"(i Rapina, samma hänvisning som ovan).
Någon kan förstås försöka lugna sig med att advokaterna sitter inne med svaren men i verkligheten återstår det alltjämt att formulera frågorna.

Mikael Böök

PS. Jag vill korrigera två sakfel i min föregående artikel (Hbl 27.7.95) den amerikanska ludditen (ett ord som jag försökte förklara) hette inte Seale utan han heter Kirkpatrick Sale. För det andra ingick intervjun med honom redan i juninumret av Wired och inte i julinumret där Dysons ovannämnda artikel står. Sådana fel uppstår när man inte har tillgång till det stöd för minnet som all informationsteknologi slutligen är avsedd att vara. Och nu vill jag ytterligare tillägga, att ett annat minst lika läsvärt bidrag till studiet av den reella informationsekonomin som Esther Dysons gav forskaren Ilkka Tuomi vid Median Murros-seminariet i Kabelboken 22.4.95. Tuomis artikel publicerades i HeSa 23.4.95 och den finns också att tillgå i World Wide Web (Internet) som:

http://www.kaapeli.fi/~katto/medianmurros/kybertalous.html