22-29.3-95
hbl.395
Demokratins lag eller djungelns?
Glädjande många inlägg har hittills inkommit i diskussionen om datanäten och deras samhällelliga konsekvenser - också om det förvånar mig att ingen av dem som kommenterat mitt skum (Hbl 5.3.) egentligen berört den fråga jag tog upp, dvs. den om det gemensamma, offentliga samtalets framtid.
Mikael Böök gör visserligen ansatser åt det hållet (7.3.), men lyckas plottra bort hela poängen genom en överraskande naiv och individcentrerad syn på detta med kommunikation. Han skriver för säkerhets skull rentav två gånger att "information förutsätter ett levande och aktivt subjekt", vilket enligt honom medför att det principiellt inte är någon skillnad mellan de texter han sänder över näten och den text jag nu skickar till Hbl, där den, för att tala med MB, "gömmer sig i textmassan, mellan annonserna i tidningen". (Det senare är dessutom inte ens sant, eftersom den typ av texter jag skriver - tillsvidare - inte är gömd bland annonserna...)
Min centrala poäng var uttryckligen att det finns en avgörande och principiell skillnad mellan den information som når enbart enskilda, atomiserade individer (vilket kan sägas prägla informationen över datanäten) och den information som samtidigt och i samma form är tillgänglig för ett stort antal människor (typ dagstidningstext). För att ett samhälle i ordets mest förpliktande mening skall vara möjligt krävs det ett visst minimum av gemensam offentlighet, dvs. fora där man kan utbyta både information och värderingar - annars faller det sönder i brist på sammanhållande kitt.
På Hedenhös' tid var "offentligheten" en glänta i skogen, en öppen kulle eller kanske ett torg. Under den borgerliga epokens tid har det främst handlat om tidningspress och radio (MB har förvisso helt rätt i att "strukturomvandlingen av offentligheten", som Habermas säger, är en lång historia.) Men nu? Var finns offentligheten i datanätens globala verklighet? Vad jag vill hävda är att den kanske inte alls längre existerar. Och det är eventuellt ett problem.
En av hörnstenarna i det vi kallar demokrati är nämligen att det finns en offentlighet där informationen, kunskapen och värderingarna når inte bara enskilda subjekt utan också, och uttryckligen, når dem i egenskap av levande och aktiva kollektiv . Att 100 000 människor nu läser detta samtidigt har en annan social innebörd än det att 100 människor skriver om saken i datanäten. Det pladdras nämligen, kan jag tänka mig, en hel del i näten just nu kring vår polemik. Ett syfte med mitt skum var därför att uttryckligen tvinga e-postfolket ut i den gammaldags offentligheten för att där, inför alla oss som överskridit stofilstrecket, diskutera konsekvenserna av deras e-postande.
Nu kan man givetvis hävda att antalet datanätsläsare kommer att öka, medan antalet tidningsläsare (eventuellt) kommer att minska - men det eliminerar ju inte det principiella problem jag velat diskutera. Tvärtom.
*
Mikael Böök bygger upp en stor del av sin argumentation kring det misslyckade i metaforen med den "elektroniska motorvägen". Jag medger gärna att uttrycket inte är lyckat, och tackar MB för hans informativa utläggning om utvecklingen på området. Men när Böök själv i stället för motorväg talar om en "djungel" av små stigar illustrerar han samtidigt en av datanätens fragmenterande effekter. För det är just uppkomsten av en vildvuxen och alltmer virtualiserad djungel som skapar erosion i den sockel demokratin står på (också om jag inte är blind för djungelns fördelar). Vi har under många sekler mödosamt lärt ossdemokratins principer - skall dessa nu åtföljas av djungelns lag?
*
Sedan några ord om Robin Fortelius' inlägg (..3.). I ett vällovligt försök att reda ut grundbegreppen på området serverar han en såpass snårig text att den utmärkt väl illustrerar just den klyfta som håller på att uppstå; för de redan invigda var förklaringarna antagligen onödiga - medan de för resten i sin tur var obegripliga.
I förbifarten nämner Fortelius att också Språkvårdsbyrån nu går in för att datorisera sina tjänster. Ifall det innebär att man i framtiden blir tvungen att konsultera Språkbyrån i första hand på elektronisk väg kan jag enbart beklaga; jag har nämligen uppskattat möjligheten att i språkfrågor diskutera direkt med dess personal. T.ex. med Robin Fortelius själv.