Den som besöker Helsingfors stadsbiblioteks nya filial Kabelboken (i Kabelfabriken) kan egenhändigt förvissa sig om att prof. Harts elektroniska bokverk faktiskt är på god väg att fullbordas. Och mycket annat i samma väg. Hur detta ska ske kan bibliotekets besökare också bilda sig en uppfattning om, i den del av biblioteket som kallas Kabelknuten. Det gäller bara att be bibliotekarien om "Internet".
I biblioteket Kabelboken finns något som jag föreslår att vi här - i brist på vedertagna benämningar - kallar för en bildningsdator. Därmed avses en dator som hjälper besökaren att bilda sig, såsom en ugn är till hjälp då man ska baka bröd. Skillnaden är att brödet får vi för pengar (så länge bönderna behagar odla säd och bagarna går med på att utföra sitt lönarbete; i skrivande stund strejkar de). Men för att få bildningen räcker det inte med pengar utan då måste vi fortsättningsvis bilda oss.
Vid Kabelknutens bildningsdator är det inte fråga om datorstödd undervisning. Man går ju inte till biblioteket för att bli undervisad. Jag frågade bibliotekarien Erkki Lounasvuori (som jobbar i Kabelboken) hans åsikt om varför människorna egentligen besöker bibliotek, och han svarade: "För att uppleva något". Okej, bildning kan väl definieras just som en fråga om erfarenhetsodling, om människans arbete med sina upplevelser. Eller som den fortgående process, vars innehåll är bearbetandet av upplevelser till erfarenheter och vars resultat (eventuellt) är "en bildad person".
I vår skriftkultur har bildningen traditionellt förknippats med boken men idag kan vi redan se att datorn, som potentiellt är ett helt "bibliotek", börjat överta bokens huvudroll som kulturbärare och bildningsverktyg. Vad innebär detta?
Jo, för det första, att vi ånyo måste lära oss att läsa. Det är egentligen en trivial sanning, att datorn, liksom på sin tid tryckpressen, förändrar läsandets villkor och slutligen läsandet självt.
I läsandets historiska omvandling är den alltjämt pågående övergången från "högläsning" till att "läsa innantill" ett klassiskt exempel. Den är blott alltför lätt att glömma i ett nordiskt välfärdssamhälle, fast om det offentliga stödet till biblioteken sinar så måste väl de som inte själva har råd att köpa sina böcker igen börja samlas i läscirklar, där en läser högt för de andra.
Den svenska poeten och forskaren Jesper Svenbro ger i sin studie "Phrasikleia" belägg för att läsandet ursprungligen, i det antika Grekland, uppfattades som en skamlig handling: fri man läser inte! Läsningen uppfattades nämligen som underkastelse; därom vittnar bl.a. en rad inskrifter, som ofta nog använder klara sexuella jämförelser. Att läsa, det kunde för Platons samtida te sig ungefär som att bli tagen bakifrån.
Kontrasten med dagens läsare av hypermedier är verkligen slående. (Läsaren bör f.ö. vara medveten om att dessa rader ingår i ett globalt nätverk av sinsemellan länkade skrivna texter, bilder och ljud - kort sagt: i ett hypermedium.) Att läsa hypertext innebär olika former av praktisk handling, som saknas i den traditionella bokläsningen och med vilka läsaren definitivt höjer sin profil i umgänget med författaren. Vilket det faktiskt är på tiden att läsaren gör.
Avståndet mellan författaren och läsaren, mellan auktorn och recipienten, förkortas drastiskt eller utplånas helt om du (som läser detta) själv går in i texten genom närmaste kabelknut (finns snart i ditt kvarter), och skriver vidare.
book@kaapeli.fi