-en essä om TV-forskning
I have a
vision....television
Bono, U2
version 3.2
av Johanni Larjanko
Hfors 22.8.93
INNEHÅLL
Ni förstår inte vad jag säger, men det gör ingenting, för ni förstår inte att ni inte förstår.
Produktionen av bilder har blivit en utgångspunkt för vårt moderna postindustriella samhälle. Detta kontinuerliga återskapande av verkligheten för oss in i en tillvaro som alltmer styrs av en TVreproducerad värld. Vissa menar till och med att TV:n är den västerländska civilisationens slutpunkt och att vi behöver den som ständigt återskapande bevis för vår existens.
Kärjistäen voidaan sanoa, että nykyisin televisio on paras tae maailman läsnäolosta, ellei peräti sen olemassaolosta; television kautta tiedämme, että olemme olemassa, mutta vain hetkittäin, kelluessamme loputtomassa ohjelmavirrassa. Tässä mielessä broadcast-televisio on itse asiassa nykyaikaa ilmentävä ajatusmuoto, jolle on ominaista maailman käsittäminen toistuvina ja kertautuvina mediakuvana.
I den offentliga debatten får TV:n stå syndabock för ett
allt våldsammare samhälle. Argumenten bygger på
forskningsrapporter i TV:ns barndom, då effekterna av en bild
antogs vara direkt avhängigt dess innehåll. Alltså om jag ser
på mycket våld blir jag våldsam. Numer är forskare betydligt
försiktigare med dylika påståenden. Men i offentliga debatter
räcker argumentet att ett barn sett så och så mycket våld
för att rättfärdiga krav på censur. Likadant är det med
hetsvågen som kallas Political Correctness. Här verkar
argumentet något förenklat vara att om alla minoriteter bara
visas "rättvist" i massmedia och i filmer så upphör
samhällets rasism. Tala om att blanda ihop TV-bilden och
verkligheten. Den bakomliggande tanken är att mängden är
avgörande. Denna struktur kan delvis förklaras via forskningens
dominerande kvantitativa undersökningar och processteorins enkla
grundmall sändare-budskap-mottagare. Länge har forskare räknat
ut hur många timmar våld som förekommit, eller hur mycket folk
tittar på TV.3
Tittarundersökningar har gått ut på att be folk betygssätta
olika program enligt ett färdigt schema. Så grova metoder blir
naturligtsvis begränsade. Hur en tittare tolkar det han/hon ser
låter sig inte schematiseras. Inte heller hjälper det att
analysera ett programs innehåll för att förstå vad en tittare
får ut av det.
Nya metoder behövs, och semiotiken har kommit till massmediaforskarens hjälp. Semiotik är läran om mening. Den är både ett komplement till nuvarande forskning och ett potentiellt hot mot hela den nuvarande forskningens existens.
Det är lockande med förklaringar som påstår att endera TV:n har makt eller att tittaren har det. Hur ska vi kunna acceptera att båda har det ? Eller att ett ting bestäms både av vad det är och vad det inte är. I en värld konstruerad av positivistiska värderingar lärs vi att tänka i antingen- eller banor. Kanske borde vi börja tänka i både-och banor istället.
I den här essän skall jag diskutera hur de två forskningsskolorna kolliderar. Materialet jag undersöker består av ett antal essäer om massmedia. Min hypotes är att många forskare idag hamnat i kläm mellan två skolor. De försöker ta det bästa från båda lägren. Resultatet blir, som vi skall se, mycket intressant.
Vad är mening ? Vad är betydelse ? Vad är det som egentligen händer från det att vårt öga ser något till att vår hjärna förstår det ? Ibland slår det mig hur osannolikt det är att vi lyckas förstå något över huvud taget av denna kaotiska tillvaro. Olika förklaringsmodeller slåss om ensamrätten att förklara hur det ligger till, vad som är sant och vad som betyder något. Samtidigt blir "verkligheten" ett allt mer splittrat begrepp.
Detta är ett lika stort problem för semiotikern som för process-mallens anhängare. Den förfärande insikten om tillvarons relativitet avskräcker även beslutsamma filosofer från anspråk på heltäckande förklaringar. Ju mer vi vet, desto mindre vet vi.
TV:n är en ström av bilder, som gör vissa anspråk på att återskapa verkligheten. Det är en delverklighet, som vi vant oss vid. Försöken att på ett uttömmande sätt förklara TV:s funktion, eller vår uppfattning om världen, är dömda att misslyckas. Det bästa vi kan åstadkomma är ofullständiga fragment av förklaringar. I bästa fall hjälper de till när vi försöker få koll på tillvaron.
I värsta fall blir det självuppfyllande tautologier utan innehåll.
En djupdykning i motsättningarna mellan kvantitativ och kvalitativ forskning leder lätt till paralysering. Det finns inte längre nån absolut, odiskutabel sanning, och inget kommer in för att ersätta sanningsbegreppet. Resonemanget leder snabbt in i en återvändsgränd. Och när vi tittar bakåt ser vi en brett leende, skadeglad kvantitativ forskare.
Vi försöker förklara världen med ord. Ordbyggen, som analyserar andra ordbyggen. Vad finns i själva strukturen? Kanske har Umberto Eco rätt, när han påstår att det inte finns några bakomliggande strukturer, utan att det är ett synsätt som forskaren lägger på världen.
Vi har den forskning vi förtjänar. Länge har den styrts av krav på intersubjektivitet och kvantifierbarhet. Ja, själva forskaridealet har fötts ur bilden av upplysningstidens vetenskapsman. Naturvetenskapens exakta siffror och odelbara värld har fått stå modell för all forskning.
Därför är det lätt att förstå suget i en helt ny metodologi. Inte bara gör den anspråk på att fylla ut en alltmer tunn världsbild, full av intetsägande siffror och distansering till världen. Den är dessutom upprorisk mot själva grundfundamenten i samhället som vi känner det. Vid en ytlig jämförelse kan det tyckas att semiotiken kompletterar traditionell massmedieforskning. Processmallen talar om kommunikation utifrån ett schematiskt perspektiv, som inte tar ställning till vad som sägs. Semiotiken talar om budskapens innehåll. Så långt är allt väl. Men ju längre semiotikern borrar sig ner i textdjupen, desto större blir klyftan. När han/hon sen sitter där med multipla världsåskådningar och inbördes motsägelsefulla massmediebudskap, ja då blir det krångligt. Han/hon har plockat isär pusslet och har nu fler bitar än vad som behövs. Till slut har tornet rasat. Vi befinner oss i Babel, där alla talar olika språk. Denna motsättning kommer knappast att minska. Inte heller går den att lösa. Det är en gordisk knut.
(UT)
Efter ett så radikalt påstående är det dags för en kort historielektion.
Följande avsnitt baseras på Justin Lewis utmärkta bok The Ideological Octopus, sid 7-25. Avsnittet är en kort genomgång av TV-forskningens historia.
Forskningen kring TV:ns påverkan på människor är lika gammal som TV:n själv. Under denna tid har olika teoribildningar avlöst varandra, kompletterat och ibland gått i strid med varann.
På 50-talet kommer effekt-undersökningarna (effect studies), som undersöker sambandet TV tittande-röstande. Metoden är publikundersökningar, gjorda enligt processmallens krav på kvantitet. Det visar sig svårare än man först trott. Man konstaterar snart att folk tittar på TV olika, och av olika skäl. Sett i backspegeln noterar vi att forskningen led av enkelspårighet och övertro till "vetenskapliga" metoder och kvantitativa studier.
När bristerna kommer i dagen slår många forskare bakut och utvecklar användar-tillfredsställande-metoden (user-gratification), som är rena motsatsen, där det heter att det är tittaren som medvetet väljer, och tar det han/hon vill ha. Därmed slängs tidigare forskning överbord, med både brister och förtjänster. Nu är TVn ett svagt, ofarligt medium. Fortfarande är utgångspunkten en odelbar värld av obestridliga fakta.
Problemet med den här modellen är att den skapar en bild av människor som bara tillfredsställer instinkter, vars enda skäl för handling är att uppfylla behov.
Dessutom frågar kritiker om det är vi som skapar mode och trender eller om det kan vara så att vi följer dem, om än "frivilligt", snarare än slaviskt.
Utvecklingen av användar-tillfredsställande-modellen ställer frågan om meningsskapande, som i sin förlängning leder oss till semiotiken.
Andra behåller och utvecklar effekt-undersökningen, och får odlingsanalys (cultivation analysis).
..TV violence was no longer seen in terms of its ability to induce violent behavior, but simply as an possible influence on people´s perceptions. ..(T)he more TV you watch, the more likely you are to have a fearful or distrustful attitude to the world outside (Gerbner and Gross, 1976)µ
Cultivation analysis visar att tv:n i sitt urval kan verka normbildande. För att maximera publiken går man en "ofarlig" mittenväg, som i själva verket är konservativ. Detta kallas mainstreaming. UT
En allmän kritik går ut på att odlingsanalysen begränsar anspråken på att kunna förklara, samtidigt som den generaliserar tv-användning till TV-tittande (enligt Lewis vill och kan modellen inte annat. Det är upp till andra att fylla i luckorna. Denna teori bevisar enl. Lewis att TV:n har en starkt inflytande roll i våra liv och en "medveten" ideologisk inriktning).Denna metod får således fram resultat som faktiskt ger nåt. Samtidigt börjar vi lämna klassisk kommunikationsteori bakom oss. Därute i mörket famlar vi efter ljus. Samhället politiseras, frågor om makt och inflytande dyker upp på agendan. Semiotikern kryper fram ur gömstället. UT
70-talet innebär slutet på publikundersökningar, och mer intresse mot TV-innehållet kontra ägarskap och ideologi. Samtidigt som det är förståeligt att forskare vänder sina blickar mot nya fält menar Lewis att det är olyckligt att detta sker på bekostnad av tidigare forskningsmetodik. Det är först under åttiotalet som publikundersökningar börjar tas på allvar igen. Ännu är det dock innehållsanalyser som dominerar. De kan delas in i två kategorier;
a) Innehållsanalys (content analysis), kvantitativ,
komparativ; hur framställs män, vilka yrken har de, osv.
b) Textanalys (textual analysis), kvalitativ. Ställer frågan;
vad då mening?
Processmetod-skolan utgår från att kommunikation är överflyttning av budskap. Forskaren undersöker hur avsändaren kodar in budskapet och mottagaren sedan utkodar det. Någon vill någon något. Om detta budskap uppfattas anses överföringen lyckad. Om inte är det dags att gå igenom de olika stegen och leta efter fel. Det är denna programmatiska utgångspunkt som fått ge riktningen namn.
Det intressanta är själva handligen, överföringen, och olika aspekter på den. Utifrån denna enkla grundmodell har ett flertal mer komplicerade mallar byggts upp.
Här finns en illustration som av upphovsrättsliga skäl
inte kan återges.
källa: Uppslagsbok i bildanalys, sid 199
Det som talar för processmallen är olika psykologers påståenden om att vår hjärnor arbetar på samma sätt som datorer. Vi delar in världen enligt ett binärt mönster i ja-nej-former. (UT S 24)
Processmetoderna gör anspråk på att schematiskt förklara ett mycket komplicerat förlopp. Det är tankemodeller, teoretiskt säkert oantastliga, men säger de egentligen nånting relevant?
En sån här modell faller på sin egen orimlighet. Var och en som genomfört tittarundersökningar vet att det finns en gräns för hur många underklasser, eller kodindelningar, som är möjliga att genomföra. Nånstans blir det alltid bristfällig täckning. Redan när vi kodar in verkligheten i formulär tvingas vi göra val och tolkningar. Visst kan undersökningens intersubjektivitet prövas. Men det enda vi då får svar på är i hur hög utsträckning vi kodat det tillgängliga materialet "objektivt", utifrån givna ramar. En modell som inte tar ställning till innehållet blir av tvång dessutom starkt begränsad till sin nytta.
Processmallen kommer ursprungligen från ett helt annat område, nämligen telekommunikation. Shannon och Weawer ville veta hur kommunikation via telefon fungerar. 1949 gav de ut Mathematical Theory of communication. Deras sändare är telefonen, och radiovågen, bruset beror på bristfällig teknik. (UT)
Semiotik är läran om mening. Utgångspunkten är en diskussion om människans förhållande till världen, hur hon tolkar det hon ser. Den enklaste modellen ser ut som följer:
1 the signifier+ 2 the signified= 3 the sign
1 saken+ 2 tolkningskoncept = 3 tecknet
1 saken, före den har fått en mening. Något konkret, som vi kan höra, se, känna, smaka.
2 konceptet vi använder för att förstå eller tolka saken. Det som händer i vår hjärna när vi ser till exempel en klocka.
3 tecknet är dessa två tillsammans.
så blir världen vår när vi skapar den i till exempel ord. Vi har "organiserat" världen i något som kan definieras.
obs!
1. men ordet är bara ett objekt, liksom det den beskriver.
2. meningen är inte lika med skillnaden mellan två saker. (28) detta är inte fel, men är inte hela sanningen. en saks mening kommer både från vad det "är" och vad det inte "är". En baby skiljer mellan en mors när- och frånvaro, men närvaron associeras också, mor-bröst-mat.
Språk är en överenskommelse, har inget gemensamt mellan orden och det de föreställer. Inte heller samhället är synonymt med något av gud givet, utan är en uppsättning överenskommelser, för oss att lära in, om vi vill passa in i samhället.
När vi tänker, sker det gärna i bilder. Dessa kan likna "verkligheten" och gör det därför svårt att skilja dem åt. Ting är en sak, våra bilder av dessa ting är en annan.
Tittaren(signified), tv-skärmen(signifier) The meaning of the television message is not fixed, but neither is it arbitrary. Den beror på tittarens bakgrund,etniska tillhörighet, erfarenhet, utbildning osv, och på TVn själv. Dessa faktorer kan särskiljas och studeras...
"We are not free to determine these relationships as we please: we are part of a prearranged semiological world.From the cradle to the grave, we are encouraged by the shape of our environment to engage with the world of signifiers in particular ways."
Det finns också många kritiska program, som mer eller
mindre öppet kritiserar den rådande ordningen.
Problem; även forskare är tittare, och utsatta för samma
kultur.
När vi genom semiotiken försöker förklara ett massmedialt skeende, vem sätter gränserna ? Vem bestämmer eller avgränsar de relevanta frågeställningarna ? Vad som helst går att bevisa. Snabt hamnar vi på sunt förnuft-nivån. Där uppstår igen djupa konflikter mellan realister (processmallen) och relativister (semiotiker). Ett av de vanligaste argumenten i filosofisk diskussion är uppfattningen om någots sanning på intuitiva grunder. Detta gäller i hög grad traditionell forskning. Som mest problematisk blir konflikten om "verkligheten". (UT)
Hur går det att lura i folk ett meddelande, när de ser vad
de vill, hör vad de vill, och alla tolkar olika? Perceptionen!
Semiotik som sådant kan användas i dogmatisk läsning av det
utsända materialet i form av textanalys, där instrumenten kan
användas på felaktiga (läs godtyckliga) sätt. Sådana
läsningar blir lätt offer för spekulativa tolkningar, som
framförs i självsäkra ordalag. Detta ger kritikerna vatten på
sin kvarn om hur semiotik över lag är en "tyckandets"
vetenskap.Med ett så stort område blir det lätt så att
verkligheten anpassas för att fås in i modellen (ett vanligt
problem inom all vetenskap) och att nya teorier och modeller
kastas in allteftersom. Modeller som kommer ur konkret arbete med
materialet, och som därför kan sakna överliggande stringens
och allmängiltighet. Även semiotiken kommer in från sidan. Det
är teorier som utarbetats inom litteraturforskning. Den är till
sin natur starkt textkoncentrerad. Därför uppstår problem när
forskaren vill omsätta teorierna i praktiken. Mycket bygger på
spekulationer. (UT)
illustration
Budskap+mottagare=mening ???
Vad är forskningens mål och mening ?
Vi förstår TV-ns budskap olika, beroende på kön, klass, utbildning, osv. Men om TV hämtar sitt material från de "breda lagren" och riktar sig till de samma, varifrån får programmakarna denna information? (Fiske mot Lewis)
Avgörande för kvalitativ forskning är graden teoretisk koherens, alltså förklaringens förmåga att binda ihop "bevisen". En alltför låg koherens gör naturligtvis undersökningen svagare. Ett annat, nära besläktat sätt att bedöma kvalitativa undersökningar är hur pass totaliserande de är. Den kvalitativa analysen bedöms alltså på helt andra grunder är den kvantitativa, när det gäller krav på validitet. En annan kritik kommer från rakt motsatt håll. Övergången från realism till relativism går ingalunda smärtfritt. Alltför ofta sitter gamla ränder i, och vi ser forskare som ohjälpligt glider in i positivismens fällor. Så dekonstruktivister de påstår sig vara, gör de ändå anpråk på att förmedla odelbara, exakta sanningar.
Process Det återstår ännu för någon att skapa en forskningsmetodik som helt utgår från massmediala förhållanden.
Efter dessa förberedelser är vi färdiga att undersöka några konkreta essäer, där skiljelinjen går mellan kvantitativ och kvalitativ forskningsmetodologi. Med analytikerns vassa kniv skall vi dissekera exemplen i jakt på oegentligheter.
Flera forskare intresserar sig för politkens roll och plats i samhällsdebatten och i massmedia. I en uppställning mellan politiska lösningsmallar jämförs popperianska och konstruktivistiska synsätt. Popperianernas tilltro till lösningar av binär form ställs mot konstruktivisternas strävan efter motstridiga tolkningsmöjligheter.
Konstruktivistinen ajattelu pitää tulkintojen moninaisuutta etenkin kompleksissa poliittisissa kysymyksessä paitsi väistämättömänä myös toivottovana. Ilmiölle annetujen merkitysten erilaisuus ja syntyneen merkityskonfliktin ratkaiseminen muodustavatkin itse asiassa politiikan ytimen. Politiikan lähtökohtana on siis tilanne, jossa yhteiskunnalisesta ilmiöstä vallitsee lukuisia tulkintoja.| Här är tanken att politikern av dessa olika tolkningsmöjligheter utkristalliserar konkreta exempel som talar för politikerns argument. Felet i tankekedjan är alltjämt uppfattningen om en oproblematisk överföring av budskaps innehåll, i det här fallet mellan politikern och väljaren via massmedia. Men media nöjer sig inte längre med bara ge politkern fri etertid, utan kommenterar innehållet. Politker har dessutom en irriterande ovana att ge lösningar på problems symptom, typ mer poliser mot brottsligheten, istället för att ta upp varför brottsligheten ökar. Motsättningen mellan popperiansk och konstruktivistisk politisk analys blir därför delvis en chimär, eftersom båda riktningarna sist och slutligen lutar sig på traditionella uppfattningar om en värld av odelbara fakta, som delas upp i antingen-eller-formuleringar.
8.2 Psykotiska semiotiker utan fjärrkontroll
Den mediavärld, som politkerna lever i, håller slutgiltigt på att tappa kontakten med verkligheten. Inte nog med att det finns ett obegränsat antal möjligheter att utkoda olika budskap; nu börjar dessutom själva inkodningen smulas sönder. I TV:s barndom rådde en naiv uppfattning om verklighet som något påtagligt. TV-kameran förmedlade det som hände. Efter hand kompliceras bilden. Olika kritiker menar att TV:n skapar sin egen verklighet. Den passiviserar (Marshall Mc Luhan), gör allt till underhållning (Neil Postman) eller skapar ett jämt flöde (Raymond Williams). Postmoderna forskare går ännu längre; skillnaderna är nu så stora att det hotar "kontraktet" mellan tittare och media. Kysymys on todellisuuden simulaatiosta; mediamaailman kasvaneet ja sille herkistyneet katsojat eivät enää saa takeita realistisimmankaan tai reaaliaikaisimman ohjelman todellisuudesta tai suoruudesta. Ohjelman ei-fiktiivisyys ei anna takeita siitä, että se olisi tilallisesti tai ajallisesti "totta". Ett resultat av denna splittring är ett intensivt sökande efter "verklighet" i media. "Verkliga" situationer och människor skall till varje pris in i rutan. Misstaget här ligger i tron på att autenciteten skall överleva en närgången TV-granskning. För det första finns det ingen odiskutabel, av alla överenskommen verklighet, för det andra kommer uppfattningen av vad denna "verklighet" består av att vara avhängigt värderingar. Om TV-makarna lyckas övertyga oss om att deras version av "verkliga världen" överensstämmer med så många som möjligt av oss TV-tittare, får de naturligtvis fler tittare igen. Balansen är sålunda återställd, och vi kan återgå till att räkna på hur antalet "vanliga" människor stiger i TV-rutan, liksom antalet direktsändningar.
8.3 Genreindelningar
En intressant aspekt av semiotiken är dels utvecklandet av assoctiationsteorier, enligt vilka det inte existerar några dirketa band mellan det vi ser och vår uppfattning av detsamma. Bilden fungerar associativt, och knyter an till generella koder, som är antingen inlärda, eller självvalda. En annan lika intressant aspekt är försöken till genreindelningar som gjorts. Enligt dem följer media genrebestämda lagar. Dessa lagar påstår sig vissa kunna definiera. De fungerar sen som ett verktyg när forskaren gräver i sitt material på jakt efter mening. Problem uppstår när vi går från en allmän indelning till en mer specifik dito. Här hamnar vi i träsket igen. Hur kunna hitta alla relevanta faktorer ? Det kommer alltid att finnas kritiker som menar att vissa faktorer är irrelevanta, medans andra är bortlämande. Ja, vi kan faktiskt med ett visst fog fråga oss om det alls finns några statiska genrebestämmande faktorer. Svarar vi ja, lutar vi oss mot en enhetlig värld. Svarar vi nej får vi svårt att försvara vårt nyss uppgjorda schema över faktorer. Här liksom annars handlar det till viss del om hårklyverier. Om forskaren lyckas påvisa teoretisk koherens och totaliserande förklaringar är jag beredd att erkänna generiska faktorers användbarhet.
8.4 Den sanna sanningen
sid 46
9 En kulturredaktörs ansvar
Den här essän visar tydligt på nuvarande motsättningar inom massmediaforskningen. Hur skall de kunna appliceras på verkligheten? För det första tycks det mig viktigt att avslöja kampen om mening som nu pågår på alla kanter i samhället. Vi lever i en förvandling. Välkända politiska strukturer bryts samman, ja själva strukturens kitt verkar lossna. Massmedias roll utvecklas. Helsingin Sanomat skriver nu ledare som ifrågasätter politiska aktörers trovärdighet istället för att diskutera det politiska innehållet, som de gjorde för trettio år sedan. . Från att ha varit politikernas medel och arena, finns det tecken på att massmedia över lag håller på att "gå över" på läsarens sida. Det blir "vi" mot "dem". Samtidigt blir naturligtvis politikerna allt skickligare på att manipulera media.
För det andra gäller det att återerövra mediet. Inom filmen är den mest segslitna diskussionen konflikten form-innehåll. Utan att gå in på konflikten närmare kan jag konstatera att det är lika viktigt att slåss för formfrihet som för kontroll av innehållet.
Varför ?
Odlingsanalysen lär oss att medias påverkan är indirekt. Bara det faktum att mediaformerna ritualiseras betyder att vi skickar ut vissa signaler. Dessa förstärker lätt rådande fördomar om till exempel konst som någonting svårt. Ett avancerat kodspråk stänger ute, och delar in publiken i "läs" och "icke-läskunniga". Det spelar inte så stor roll om vi får säga vad vi vill, ifall vi formmässigt ansluter oss till "the mainstream". (UT)10 Utvägar, en slutdiskussion
Istället för att vara ett öra mot världen, är radion en röst i ditt vardagsrum. Ett sätt för staten att komma närmare sina underlydande, vare sig de vill det eller inte. Radion legitimerar sin verksamhet genom folkbildartanken, och får samtidigt makt över lyssnarna, slår fast smakriktningar
Detsamma gäller givetvis för TV-verksamheten.Verksamheten finansieras via allmänt uppburna licenspengar, vilket är en ideologiskt viktig faktor. Betalningen stärker uppfattningen om "vår" radio (och TV). Det uttryckliga målet är att nå en så stor publik som möjligt. Detta leder till publikfrieri, som kommer i konflikt med folkbildarideologin. Även könsfrågan spelar in. Män lyssnar oftare på nyheter och aktualiteter, och det av en slags pliktkänska. Myten om hur en man beter sig, för att tala med Barthes, får dem att "frivilligt" lyssna på den statliga rösten. Så upprätthåller mannen sin egen klassbundenhet, i linje med Althussers teser om inre klassbundenhet. Men kvinnan, som lyssnar av nöje, hon måste lockas in i mönstret. Voila, infotainment, 90-talets gåva till mänskligheten.
Källförteckning
- Filmhäftet 1/2-92
- Fiske, John Merkkien Kieli, Vastapaino 1990
- Geber, Nils-Hugo Play it again, Sam - tjugo texter om film och TV, Filmhäftet, 1984
- Hujanen, Taisto (toim.) Radiotutkimusta kohti, Tamperen yliopisto C18 1993
- Lewis, Justin The Ideological Octopus, Routledge 1991
- Lähikuva 1-92
- Tiede&Edistys 4/91
- Tiedotustutkimus 2-92
- Tiedotustutkimus 2-93
- Uppslagsbok i bildanalys Gidlunds 1985
Noter
1, Hannu Eerikäinen; Broadcasting-järjestelmä, mediateknologian muutos ja vastatelevision utopia, Lähikuva 1/92, sid 20-21
2, Professor Ronald K. L. Collins använder siffror för att bevisa sina teser om att "(a)jatusten vapaat markkinat ovat muuttumassa kulutusideologian kaatopaikaksi". Han har bland annat räknat ut att amerikanska massmedia varje dag fylls med 12 miljarder tryckta reklamer, 2,5 miljoner radioreklamer och 300.000 TV-reklamer. Källa: Marjut Helminen, Sananvapauden rajoja etsitään yhä USA:ssa, Tiedotustutkimus 2/92, sid 64
3, För en mycket intressant analys av våldet i film, se Geber, Nils-Hugo: Våldet i Filmen - begrepp och teorier 1 och 2, sid 174-250 i boken Play it again, Sam - tjugo texter om film och TV, Filmhäftet, 1984
4, Justin Lewis, The Ideolocial Octopus, 1991, sid 19
5,John Fiske, Merkkien Kieli, sid. 14
6,Lewis, sid 30
7,se Koko totuus totuudesta, Tiede&Edistys 4/91, sid 284-297
8,Heikki Heikkilä skriver om Julkisuus politiikan paikkana i Tiedotustutkimus 2/92, sid 31-42
9,Heikkilä, sid 37
10,Ari Honka-Hallila och Veikko Hietala,Todellisuuden paluu television, Lähikuva 1/92, sid 41
11,Hallila & Hietala, sid 42
12,se till exempel Risto Kunelius Uskottavuuden anatomia, Tiedotustutkimus 2/93, sid 33-45
13,se Suhonen, Pertti, Mediat, kansalaismielipide ja Suomen EY-ratkaisu, Tiedotustutkimus 2/92, sid 43-50. Särskilt diskussionen om den tysta majoriteten är intressant. Artikeln bygger sina argument på analyserande av resultat från kvalitativa studier. Suhonen går än en gång igenom klassiska Althusser-inspirerade argument om massmedia som upprätthållare av den borgerliga hegemonin. Ett motargument kommer indirekt från Bjørn Sørensen i Filmhäftet 1/2 92, sid 19-38 där TV:ns snabba expansion i USA på 50-talet ses som ett resultat av öppet publikfrieri. Så sågs nyheter som ett "nödvändigt ont". Samtliga kanaler visade nyheter på samma klockslag. i ett "gentleman agreement - om någon skulle visat en såpopera skulle han omedelbart slå ut de andra kanalerna.
14,Alitalo Simo, Puheesta kuunteluun, Radiotutkimusta kohti, Tamperen yliopisto C18 1993, sid 93-98. Motargument dyker upp i Marjut Helminens, Sananvapauden rajoja etsitään yhä USA:ssa, Tiedotustutkimus 2/92, sid 63, där den amerikanska forskaren Suzanne Garment konstaterar att (s)ekä uutislähteet että lehtien lukijat ovat yhä tietoisempia siitä, että lehdistö on muuttunut linnakkeeksi, jolla on omat selviytymistarpeensa, yksityisintressinsä ja joka käyttää usein vastenmielisiä keinoja tavoitteisiin päästäkseen.
15,Suhonen, Pertti, Mediat, kansalaismielipide ja Suomen EY-ratkaisu, Tiedotustutkimus 2/92, sid 43-50