paluu

Artikel av Gerd Söderholm

Fallet Connolly och yttrandefriheten

De finländska regeringarna utnyttjade överraskningsmomentet som taktik när Finland styrdes in i Europeiska unionen genom folkomröstningen 1994. Regeringarna förhindrade varje riktig debatt om den ekonomiska och monetära unionen så som EU-kommissionen krävde. Finländarna röstade i en fråga som de fördes bakom ljuset om.

Det bär britten Bernard Connolly vittnesbörd om i boken ”The Rotten Heart of Europe - the Dirty War for Europe’s Money”. För den fick han sparken från sin tjänst vid kommissionen i oktober 1995. Boken utkom i september 1995.

Bernard Connolly överklagade och drev saken ända till EU-domstolen i Luxemburg efter att ha fått avslag på sitt klagomål mot disciplinnämndens yttrande och avsättningsbeslutet 1996 och efter att förstainstansrätten ogillat hans talan i dom 1999. Den samlade EG-domstolens dom den 6 mars 2001 lydde slutligen att EU-kommissionen gjorde rätt i att avskeda Connolly.

Ett studium av förstainstansrättens och EU-domstolens argumentering är ett studium av EU:s uppfattning om yttrandefriheten.

Formellt lades det Bernard Connolly till last att han åsidosatt tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna som samtliga tjänstemän anses känna till, särskilt artiklarna 11, 12 och 17 vilka hårklövs i förstainstansrättens och i den samlade EG-domstolens argumentering till Bernard Connollys totala nackdel.

Enligt artikel 11 skall en tjänsteman fullgöra sina uppgifter och uppträda med enbart gemenskapens bästa för ögonen; han får varken be om eller ta emot instruktioner från någon regering, myndighet, organisation eller person utanför sin institution och inte utan tillsättningsmyndighetens medgivande ta emot hedersbetygelser, ordnar, förmåner, gåvor eller ersättning av något slag från någon regering eller annan källa utanför sin institution utom för tjänster som han gjort antingen före sin tillsättning eller under särskild ledighet för militärtjänstgöring eller annan nationell tjänstgöring.

Enligt artikel 12 skall en tjänsteman avstå från varje handling, särskilt från offentliga uttalanden, som kan skada tjänstens anseende. En tjänsteman som önskar, mot ersättning eller ej, utöva en bisyssla eller åta sig uppdrag utanför gemenskaperna, måste ha tillstånd från tillsättningsmyndigheten. Tillstånd får inte lämnas om bisysslan eller uppdraget är av ett sådant slag att det skadar hans oberoende ställning eller gemenskapernas verksamhet.

Enligt artikel 17 andra stycket får en tjänsteman inte, vare sig ensam eller tillsammans med andra, utan tillstånd från tillsättningsmyndigheten offentliggöra eller låta offentliggöra texter som har samband med gemenskapernas verksamhet. Tillstånd får endast vägras om det planerade offentliggörandet kan skada gemenskapernas intressen.

Samtliga tjänstemän oavsett administrativ ställning omfattas av artikel 12 och artikel 17. Artikel 12 första stycket och artiklarna 11 och 21, utgör ett särskilt uttryck för lojalitetsplikten som gäller varje EU-tjänsteman och som kräver att tjänstemannen i fråga avstår från handlingar som undergräver tjänstens anseende och den respekt som krävs gentemot institutionen och dess myndigheter. Tjänstemannen, i synnerhet om han har en hög befattning, skall uppträda på ett sätt som är höjt över alla misstankar så att det förtroende som finns mellan institutionen och honom alltid skall bestå.

Må medlemsländernas invånare härav dra slutsatsen att deras EU-tjänstemän, när de uttalar sig, inte gör det i det egna landets intresse utan har skyldighet att göra det i EU:s intresse. En ytterligare slutsats av detta är att de har förverkat det nationella förtroendet.

Men till det väsentliga: Varför fick ingenting ofördelaktigt om det monetära europeiska projektet komma ut i offenligheten innan folkomröstningarna?

Det var enligt Connollys beskrivningar inte meningen att människorna skulle förstå innebörden av den monetära frågan eller ens att de med ett penndrag berövades sitt lands viktigaste ekonomiskpolitiska instrument: valutan, centralbanken och penningpolitiken.

Bernard Connolly visste av erfarenhet att han aldrig skulle fått tillstånd till någon bok i monetära frågor mitt i den känsliga tid när Mastrichtfördraget genomdrevs 1991-1992.

Bernard Connolly var sedan 1990 till chef för den enhet inom EU-kommissionen, som ansvarar för övervakningen och driften av europeiska växelkursmekanismen (ERM) och förberedelsen av den gemensamma valutan. Han arbetade i Monetära kommittén, underkommittén för den monetära politiken och [Centralbankschefs]kommittén och övervakade medlemsstaternas monetära politik och analyserade de monetära följderna av genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen.

Vid tre tillfällen från 1991 ingav han utkast till artiklar om tillämpningen av monetära teorier, utveckligen av Europeiska monetära systemet (EMS) och de monetära följderna av vitboken om Europas framtid utan att beviljas förhandstillstånd för att publicera artiklarna. År 1995 ansökte han om tre månaders tjänstledighet av personliga skäl och lät under tjänstledigheten publicera boken ”The Rotten Heart of Europe - the Dirty War for Europe’s Money” (Europas ruttna hjärta - det smutsiga kriget om Europas pengar). Vis av tidigare avslag, visste han att han inte skulle få tillstånd att publicera en bok, trots artikel 10.1 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna enligt vilken var och en har rätt till yttrandefrihet innefattande åsiktsfrihet och frihet att sprida uppgifter och tankar utan att någon offentlig myndighet får hindra det. I artikel 10.2 räknas de ändamål upp som kan motivera att yttrandefriheten inskränks: statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa och moral eller av annans goda namn och rykte, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids och upprätthållande av domstolars auktoritet och opartiskhet. För att yttrandefriheten skall få begränsas måste alltså något av de skäl som anges i artikel 10.2 förefinnas. Annars är det aldrig tillåtet att begränsa yttrandefriheten.

Inget av de ovan nämnda skälen fanns när förstainstansrätten och EU-domstolen i Luxemburg valde att förkasta samtliga av de sju, därefter tretton grunderna som Connolly åberopade.

I Connollys fall blev det ett de facto förbud mot allt offentliggörande och den berörda institutionen fick makt att utöva obegränsad censur med åberopande av artikel 17 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.

För den som vägrar tro att den finländska ekonomiska kraschen 1990-1993 var oberoende av Finlands anpassning till EU:s monetära unionspolitik är Connollys bok av stort intresse. Jag tror inte att intresset minskar med tiden, eftersom vi kommer att leva länge med de svårigheter som en enda valutan innebär för ett litet exportberoende land i periferin. Det är tvärtom hög tid att ta reda på Connollys argumentering för att kunna göra något i vår egen sak.

Det klarnade genom Connollys bok, och särskilt hans dom, varför den politiska debatten avstannade när vi kördes in i EU och varför vi fick regnbågsregeringarna där alla tyckte lika.

Maastrichtstrategins lyckliga genomförande berodde enligt Connolly på tre villkor. Det utlovades ett pris – deltagande i en enda gemensam valuta (1997). Allt som hotade att Maastrichttidtabellen spårade ur riskerade att minska motivationen hos myndigheterna att piska befolkningen att gå igenom smärtbarriären i strävan att nå priset. Det var viktigt att myndigheterna längtade efter priset – eller att väljarna tillät detta. Det fick inte förekomma några tvivel på en gemensam valuta, eftersom smärttröskel för konvergenskriterierna då kunde sjunka eller den stränga åtstramningspolitiken förslappas.

De finska regnbågsregeringarna på 1990-talet band många partier noga till samma politik. En regering som var EU-kritisk kunde inte tillåtas.

Det tredje villkoret, nämligen att konvergenspinan under valutakursmekanismen (ERM) inte får bli olidlig, var inte särskilt relevant för vårt land. Dels är vi vana att tiga och lida och Finland har sisu, men framför allt fördes vi bakom ljuset med argumentet att EU-harmoniseringen kommer att rädda oss, och i själva verket är vår enda chans.

Den finska arbetslösheten steg ju nog under landets värsta ekonomiska krasch någonsin från 3,4 procent 1990, 7,6 procent 1991, 13,1 procent 1992, 17,9 procent 1993 till 18,4 procent 1994 och stora delar av ungdomssysselsättningen offrades, men Finlands regeringar följde Bundesbanks bud om att ansökarländerna till EMU skall demonstrera att de menar allvar med en svuren medbroderlighet – alla för en och en för alla – redan innan den fullständiga monetära unionen blivit verklighet.

Bernard Connolly demonstrerar detaljerat hur ländernas svårigheter, bland annat arbetslösheten, följde av anpassningen till den ekonomiska och monetära unionen. Han gjorde det så effektivt att EU-kommissionen med hela tyngden av sin juridiska expertbyråkrati förklarade att han hade skadat tjänstens anseende och på ett irreparabelt sätt rubbat det förtroende som kommissionen har rätt att kräva av sina tjänstemän.