|
||
EU: militariseras För fred eller världsherravälde? "Att driva nedrustningsfrågor skulle i själva verket bli grundlagsstridig verksamhet". (Gerald Oberansmayr Österrikaren Gerald Oberansmayr anser inte att EU enligt EU-konstitutionen upplöser staterna, men att dessa inordnas i en hierarki och i ett nytt herre-drängförhållande. Oberansmayr anser att EU militariseras medvetet och dyrt. I boken "Auf dem Weg zur Supermacht - die Militarisierung der Europäischen Union" vederlägger han EU-ledarnas retorik om EU som ett fredsprojekt. Boken finns översatt till finska med namnet Supervalta EU - Euroopan unionin militarisoimisesta ( LIKE 2005). Upprustningen gäller också atomvapen, beställda av Frankrike. I en tabell i boken upptas EU:s upprustningsprojekt, beställare, beställningens omfattning, tidtabell mellan 2001 och 2015 och kostnader i euro. En summering av materialkostnaderna ger 300 miljarder euro. Tas dessa miljarder av välfärdspengarna? frågar jag mig. Är det för fredens eller världsherraväldets skull en stat militariseras? Kan en stat som aktivt eftersträvar världsherravälde vara en fredsaktör? Militariseringen är en nödvändig följd av stormaktsambitionerna hos EU. En stormakt har inget val i den globala arbetsfördelningen när det gäller produktionen av varor och tjänster samt i konkurrensen om resurserna. Militariseringen behövs för globaliseringen, det globala herraväldet. Skall finländska soldater i framtiden strida i Afrika i en EU-armé, är det i globaliseringens tecken för freden eller för något som till innehållet och gagnet liknar den tidigare kolonialismen? Jag följer Oberansmayrs resonemang. Åtlydnad av reglerna för världsmarknaden kräver att någon har ett världsherravälde vilket leder till världskrig. De mänskliga relationerna när det gäller arbetsfördelningen karakteriseras av konkurrens. I konkurrenssituationen sållas deltagarna ut i vinnare och förlorare, i ägare och egendomslösa. Konkurrensen skapar hierarkier också mellan ägarna så att en del ägare växer och blir allt mäktigare medan andra blir ensamma och småföretagare. Staten har monopol på de generella bestämmelserna i samhället, men är inte överordnad rålinjerna. Också för statens agerande gäller den gyllene regeln: Den som äger guldet dikterar reglerna. Den kapitalistiska staten tryggar den samhälleliga harmonin och "freden" och upprätthåller rålinjerna inom landet med mer eller mindre repressiva medel. Kapitalgruppernas kamp om världsmarknadsandelarna leder till att också staterna konkurrerar sinsemellan. Det kan finnas flera konkurrenter om samma andelar, men i kampen lyder alla samma bestämmelser. Mer än ett slags ordning är oordning. Den gyllene regeln gäller också omvänt: Den som dikterar reglerna har förtur till guldet. Den kapitalistiska globaliseringen leder till nationell chauvinism. Kampen om världsmarknaderna och världsherraväldet ökar trycket mot världskrig i vilket de största maktgrupperna kämpar om första platsen i den globala pyramiden. Den skärpta konkurrensen tvingar jordklotet obönhörligt tillbaka till den gamla ordningen mellan herre och dräng, mellan vän och fiende. Den som har stormaktsambitioner måste bli ledande på vissa områden. Det krävs av stormakten att den politiska viljan koncentreras och att hela området omfattande många länder talar med en röst, kulturell hegemoni för en minimering av kostnaderna för maktutövningen, överlägsen ekonomisk produktivitet och ett teknologiförsprång, att den globala infrastrukturen kontrolleras, dvs. trafik, energi, kommunikationer, logistik osv., en världsvaluta, att den egna nationella valutan fungerar som internationell placerings-, reserv- och växelvaluta vilket ger försprång i jakten på de globala rikedomarna, att makten producerar och kontrollerar handeln med strategiska råvaror och sist men inte minst ett överlägset militärt våldsmaskineri, en armé, rustningar och massförstörelsevapen, käppen som tillåter det globala handlandet. Det finns i dag en stormakt, USA, och en makt som eftersträvar att bli en stormakt EU. USA har "klarat sig" trots sitt handelsunderskott på grund av att dess valuta fungerar som betalningsmedel på världsmarknaden. Dollarns värde och placerarnas förtroende garanteras av USA:s militära styrka. Dollarns hegemoni är tryggad om de strategiska råvarorna, främst oljan, kontrolleras av USA. Det har varit brukligt att fakturera den internationella oljehandeln i dollar. Målet för USA:s krig mot Afghanistan och Irak var kontrollen av oljeområdena i Mellanöstern och Centralasien, dels för att täcka det egna behovet, dock bara till 25 %, dels för att säkerställa faktureringsvalutan vid oljehandeln över lag. Kontrollen av "det svarta guldet" garanterar att dollarn förblir världsvaluta. USA:s ekonomi är i obalans genom handelsunderskott. Den balanseras av att landet exporterar ökade mängder värdepapper och våld. Dollarns hegemoni förutsätter ett krigsmaskineri och finansieringen av den amerikanska rustningsbudgeten förutsätter dollarhegemoni. EU:s båda storprojekt, den gemensamma valutan, euro, och euroarmén tär på de stöttepelare som USA:s världsherravälde grundar sig på, dollarmonopolet och våldsmonopolet. Euron är ett de facto ett hot mot dollarn. Som exempel kan anges att Irak efter år 2000 fakturerade sina oljeleveranser i euro. Iran fakturerar sin olja i euro till stora delar. Nord-Korea har bytt ut hela sin valutareserv till euro. I och med att det grundas en euroarmé är inte bara vautamonopolet utan också USA:s våldsexportmonopol hotat.
Militariseringen är viktig både för USA och EU. Supermakten USA är ekonomiskt svag och politiskt impopulär, men den kompenserar sin ekonomiska och politiska nedförsbacke genom att skynda från krig till krig och demonstrera ett övertag inom vapenteknologin. EU strävar å sin sida efter att stärka sitt ekonomiska uppsving, sin valuta och sin ännu instabila politiska enhet genom att utveckla beredskapen att föra krig i eget intresse och för egen räkning. Oenigheten inom Nato i fråga om anfallet på Irak var inte dikterat av fredsvilja från Tysklands och Frankrikes sida. Tyskland och Frankrike hade egna överenskommelser med Irak. Ryska och franska koncerner hade löften om att exploatera irakisk olja. Icke desto mindre drog Tyskland och Frankrike nytta av USA:s krig mot Irak. Det främjade deras EU-projekt för stark militär närvaro på Balkan, i Afghanistan och i Afrika. EU upprustar som aldrig förr. Upprustningspolitiken finns inskriven i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Skall med globalisering förstås ett nyord för kolonialism?
EUROPEISK KAPITALISM INFÖRDE SLAVERIET Efter att slavhandeln hade kommit i gång i en viss del av Afrika var det snart omöjligt för en enskild afrikansk stat att ändra på situationen. Dahomey försökte motsätta sig slavhandeln men det lyckades bara en viss tid. En enskild afrikansk stat kunde på den tiden inte lösgöra sig från den europeiska kontrollen. De afrikanska staterna var alltför små och politiskt splittrade, Europa kunde därför diktera världsdelens roll i världsproduktionen och handeln. Europa var centrum för slavhandeln, den europeiska kapitalismen införde slaveriet och slavhandeln över Atlanten. Under 1600-1800-talen var exploateringen av Afrika och afrikansk arbetskraft en källa till kapitalackumulation som återinvesterades i Västeuropa. Amerikas ekonomiska utveckling fram till mitten av 1800-talet var helt och hållet baserad på utrikeshandeln i vilken slaveriet var medelpunkten. På 1830-talet stod bomull som slavarna odlat för 50 % av USA:s hela exportvärde. Slaveriets roll för att främja rasism är väldokumenterad. Utan reservation kan det konstateras att vit rasism som har genomträngt världen var en integrerad del av det kapitalistiska sättet att producera. Det är dock inte av rasistiska orsaker som européerna förslavade afrikanerna. Europeiska plantageägare och gruvägare förslavade afrikanerna av ekonomiska orsaker så att deras arbetskraft kunde exploateras. Det hade varit omöjligt att öppna Nya Världen och utnyttja den som en konstant källa till rikedomar om den afrikanska arbetskraften inte hade funnits. En diskussion om handeln mellan afrikaner och européer under de fyrahundra år som föregick kolonialtiden handlar praktiskt taget om en sak, slavhandeln. Vad har detta med Finland att göra? Skall finländska soldater i framtiden strida i Afrika i en EU-armé? Jag har jämfört termerna globalisering och kolonialism och slagit upp en definition på kolonialism i Larousse: "En doktrin som avser att legitimera ockupation av ett område eller en stat, politiskt herravälde över området/staten och ekonomisk exploatering av området/staten som genomförs med stöd av doktrinen." "Globaliseringen" av Irak svarar bra mot den här definitionen. Misstanken är att EU-trupperna sedan med tillhörande finländare går in i Afrika för att försvara andras investeringar än afrikanernas och att de är oönskade precis som de europeiska kolonisatörerna var det under slavjaktskrigen och kolonialtiden. Det förs en debatt i saken, med rätta eftersom Finland är ett militärt icke-allierat land enligt Statsrådets redogörelse SRR 6/2004 som behandlar Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Att vara "icke-allierad" har stöd hos majoriteten av finländarna. I samma skrift anser sig Finland också officiellt vara ett självständigt land. Jag citerar: "Finlands säkerhets- och försvarspolitiska handlingslinje tar sikte på att trygga landets självständighet". Men kan Finland stå emot? Alltfler EU-länder skaffar sig legoarméer, vilket försvagar transparensen, men underlättar militaristiska ambitioner. Finland är inte ännu där, men från militaristiskt håll är landet utsatt för påtryckningar. Och trots att Finland officiellt deklarerar sig såsom icke-allierat land så är det motstridigt när Finlands officiella ambition är att ha bättre kapacitet och beredskap att delta i EU:s civila krishantering och militära krishanteringsoperationer, inbegripet de planerade snabbinsatsstyrkorna. Varför de finländska politikerna i så många läger från vänster till höger i det här perspektivet så hett beklagar att konstitutionen inte blev av är för mig en gåta. Ta till exempel artikel III-309 om fredsinsatser. Fredsbevarande insatser är bra, men fredsskapande åtgärder är illa. Fredsskapande åtgärder kan aldrig vara försvarsoperationer. De företas alltid utanför EU-ländernas gränser, är offensiva operationer och aggressionshandlingar. De utförs av snabba insatsstyrkor och stridande trupper. Våra soldater har svurit att försvara sitt hemland, ett löfte att försvara sitt eget land inkluderar inte anfall på andra länder. Gerd Söderholm |