Gertrud Sandqvist:

Om intuition

Det har upprepats till leda att den postindustriella kulturen är visuell. Behövs bildkonst urskiljas som en särskild kategori?

Ja. Tvärtemot vad som antagits har bildkonstens position i det västerländska samhället förblivit förbluffande intakt. Det faktum att vi fortfarande kan upskatta en renässansmålning visar hur litet bildkonstens förutsättningar har förändrats i förhållande till samhället i övrigt.

Alla de nya medier som möjliggör ett kontinuerligt flöde bilder gör det lättare att urskilja vad som försätter bildkonst i en särställning.

Dr Charcot menade att hans hysteriska patienters vanföreställningar berodde på att de lät ett flöde av bilder utgöra ett skydd mellan dem själva och verkligheten. De drömde. De gjorde motstånd mot en verklighet som de upplevde som alltför hotande genom att låta den ersättas av illusioner eller hallucinationer, fantomer deras kroppar och sinnen reagerade i förhållande till. Dr Charcot och hans efterföljare märkte att de genom att tala,och genom att få den sjuka att tala, kunde hjälpa henne att leva utan dessa bilder. Enligt dem och enligt västerländsk filosofi sedan Descartes, organiserar språket jaget. Detta är grunden för den vitt spridda föreställningen om ordets företräde framför bilden.

När surrealisterna ville nå fram till de omedvetna källorna för bildskapandet upphöjde de bland andra hysterikan, den vansinniga, och hennes bilder. De hyllade kitsch, funna objekt, alla former av fotografi, vilka visuella källor som helst som undandrog sig möjligheterna till val och därmed värdering. I praktiken innebar det all bildkonst som skulle kunna uppfattas som väsentlig i betydelsen krävande för betraktaren.

Surrealismen ansågs länge som en perifer rörelse, mest intressant som tidsfenomen. Det har pekats på att deras försvar av hysterin kan ses som en reaktion på en outhärdlig verklighet, på en vansinnig tid mellan två världskrig. Hysterikan är inte fri. Hon repeterar tvångsmässigt bilder som skydd. Surrealisterna levde också under den visuella masskulturens genombrottsskede. De levde i samhällen vilkas ledare förstod möjlighterna till manipulation genom att låta producera bilder som splittrade jaget och dess möjlighet till självständig bedömning, och därmed gjorde hela folk hysteriska Intressant nog avskydde också dessa ledare den krävande bildkonsten, kanske främst därför att den var obrukbar för deras syften.

Men många av surrealisterna var viktiga bildkonstnärer. De var det genom att deras praktik såg annorlunda ut än deras teori. Deras sammanställning av hysteri med massproduktion av ett till synes osorterat flöde bilder innebär i själva verket en djupt gående förståelse av vad som skiljer bildkonst från andra sorters bilder och från de bilder psyket producerar. Surrealisterna hyllade terror, meningslöshet ,alla sammanhangs upplösning, desintegrering av jaget. Men de gjorde det i bilder vilkas faktiska existens motsäger deras egna teser. Så blev också de förföljda.

Kunde man säga att bildkonst innebär ett motstånd mot de bilder psyket producerar, inte en imitation? och att det är därför den kan verka läkande? Att bildkonst är avhängig av val som görs inom den del av vår erfarenhet som inte nås av språket, och således är ett annat sätt att konstruera den bro mellan jag och värld som är också ordets funktion?

Detta får vittgående konsekvenser. Bland annat innebär det att bara en del av konstverket är analyserbart, medan däremot verket naturligtvis kan beskrivas och bilda utgångspunkt för en tolkning. Icke desto mindre finns det som såväl en egen verklighet och som en mer eller mindre komplicerad modell för ett antagande om verkligheten.

Genom att förväxla den förmåga att producera bilder som finns nedlagt i det mänskliga psyket med förrnågan att göra bildkonst kan villfarelsen uppstå att alla människor har behov av, alternativt åtminstone potentiellt har förmåga att göra bildkonst. Av detta följer också att det inte alls behöver finnas ett Samband mellan en visuell kultur som i avsikt att påverka imiterar psykets sätt att producera bilder, och bildkonst. Det behöver inte heller finnas ett samband mellan en kultur som mekaniskt avbildar verklighet och bildkonst.

Genom att bjuda de psykiska bilderna, de som ibland går under beteckningen illusion, motstånd kan bildkonst ge en förståelse av förbindelser mellan jag och värld som är exakt på ett annat sätt än språkets exakthet. Det innebär att sådana hjälpmedel som är konstruerade för tänkande, som filosofi eller mer specifikt logik, inte är användbara annat än som paralleller.

Det som i sin tur skiljer bildkonst från andra konstformer är att den kräver ett Samband mellan att se och att göra, mellan perception och hand som en del av kroppen, och i deras förlängning det faktiska, existerande rummet. Eftersom perceptionen, seendet, till den grad har knutits till teorier om hur medvetandet fungerar och mer specifikt till tänkande, har återigen, s a s bakvägen, bildkonst kommit att sammanlänkas med språket och dess sätt att nå insikt. Men låt oss gå den andra vägen ,hand- seende - medvetande.

Utmärkande för alla slags hantverk är att man lär sig behärska det genom att någon visar och man gör efter. Detta gäller vidare för all kunskap som inte förmedlas genom språket, från att lära sig cykla till att lära sig laga mat. Efterhand som man blir skickligare lär man sig ett regelverk som kan tillämpas på just det hantverket. Detta regelverk är ett koncentrat av samlad erfarenhet över en lång tid. Då man behärskar det kan man nå friheten att frångå det i ett bestämt syfte.

Samlad erfarenhet som inte är omedelbart tillgänglig för språket, men som verkar i medvetandet, brukar kallas intuition. Ett intuitivt val är således lika medvetet som ett genomtänkt val, det bara använder aspekter av medvetandet som inte är tillgängliga för språket. Det kan inte säga, men visa. Så snart alla former av kunskap som har förvärvats på annat sätt än genom språket skall värderas eller vidare användas, sker detta, menar jag, genom intuitiva val. En annan term som också kan användas är "tyst kunskap". Dessa intuitiva val tror jag är avgörande för det konstnären ser, och således för den fråga/ problem/ möjlighet han eller hon vill använda i konstverket. En del frågor blir meningslösa att ställa, därför att de inte kan relevant belysas inom ramen för verket. Utan den handens förtrogenhet med materialet som alltid har varit avgörande för människans förmåga att ersätta drömbilden med faktisk kunskap, kan dessa val inte göras.

Det är här bildkonstens motstånd mot drömbilden verkar, i ett seende som grundas i relevanta val uppnådda via intuition.

Genom att val utförs etableras skillnader, det som vi ibland kallar estetik, och som består i kvalitativa jämförelser. Naturligt nog uppfattas dessa också i första hand genom erfarenhet, men då inte nödvändigtvis enbart den som är förvärvad genom handens förtrolighet. Vi är i seendets område, och mer allmänt kroppens förmåga att via sinnena uppfatta proportioner, rumsförhållanden, nyanser.

Också detta seende strukturerar medvetandet, och i och med att det finns sida vid sida med språket kan erfarenheten förmedlas också språkligt, om än inte upplevas genom språket.

Och konstnären tänker över sitt arbete, vad det kan ha att betyda, vilket sammanhang det hör hemma i, hur det skall fullföljas, med vad det kan jämföras. Konstnären - och betraktaren, i en delad betydelseproduktion.

Genom sin förmåga att använda kunskap från människans hela erfarenhetssfär, kan konstnären göra verkliga bilder, som genom att ändra vår verklighetsuppfattning på djupet bekräftar det som framförallt kännetecknar verkligheten, dess föränderlighet.

Av detta följer ödmjukhet inför bildens motstånd. Om bildkonst är en verklighetsform är också den oförutsägbar. Till skillnad från den bild som är gjord för att imitera våra illusioner kan inte bildkonst spekuleras fram.

Är det därför bildkonst i många kulturer har förknippats med magi? Inte därför att den sysslar med illusioner, utan därför att den inte låter sig kontrolleras utifrån? Och därför att dess bas är en icke språkligt förmedlad kunskap? Trollkarlar och häxor blev mäktiga därför att de förvaltade erfarenhet om sammanhang mellan faktisk och upplevd verklighet som var, och är, livsviktig.

Och då återkommer vi till intuitionen. När en bildkonstnär hävdar att han eller hon inte tänker innebär det ytterst sällan någon form av somnambult tillstånd.

Det innebär att han eller hon använder erfarenheter som inte är tillgängliga för språket annat än genom en rekonstruktion av ett förlopp. Så uppfattad blir intuitionen en samlingsbeteckning för ett aktivt och krävande sätt att erfara och bearbeta verkligheten.

En sådan bildkonst låter inte betraktaren vyssas till ro av egna, välbekanta drömmar. Den kräver att hela människan är vaken, så att hon vet vad hon ser snarare än ser vad hon vet.

Det är därför bildkonst är livsviktig . Den visar vad som behövs för att överleva.