Kontinent utan väggar

Robin Valtiala
173 sid, Söderströms 2000

Rapido

Grusvägen är en oändlig nedförsbacke, vi är myggor i Guds vardagsrum. Strejken i Lima känns mycket mer hotfull och fysiskt närvarande i TV-rutan än ute på gatan. Tågets förstaklassvagnar blir beskjutna på vägen mot Juliaca, som tur är sitter vi inte med de andra turisterna, utan åker tredje klass. Jag försöker begripa nånting av det jag ser men det blir mest detaljer, yttre fakta. Skandaler, korruption, våld och valfusk gör att tillvaron känns mer påtaglig. Kanske är det bara romantiserande. Tio år efter mina resor i Latinamerika följer jag Robin Valtiala i spåren när han ger sig ut på långresa. Det Robin låter mig se är fragment. Små, till synes triviala händelser, kanske i ett försök att slå hål på myten om Latinamerika som den magiska realismens. Reseskildringarna i Kontinent utan väggar blandas med självutlämnande funderingar och litterära kommentarer. Och så några dikter.

Så småningom jobbar jag mig igenom lagren av fragment och börjar känna att Robin mer än något annat mejslar fram bilden av ett tillstånd. Delarna som först gled isär och irriterade mig smälter ihop till en mosaik. Det är inte en knivskarp bild, ansiktet förblir lite suddigt. Som när konstnärer målar för länge på en duk. Kontinent utan väggar är en berättelse utan gränser; jaget, platsen, litteraturen, historien och tanken samsas på sidorna. De förklaras inte, tvärtom anar jag en slags njutning i att låta mycket förbli osagt, liksom i att avmytologisera genom ett tvärhugget språk. I en viss sorts filmer visas vi alltid ögonblicket efter att något viktigt skett, aldrig själva händelsen. Detta tillstånd tar efter hand över och tankebygget tornar upp sig över reseskildringarna. Det blir svårt att hänga med i svängarna ibland, både geografiskt och intellektuellt. Samtidigt är det stimulerande att bli tagen på allvar, det gäller att läsa noga och försöka hänga med.

Två tredjedelar in i boken frågar jag mig; är Robin Valtiala på väg till någonting eller från någonting. Eller rör han sig alls? Ensamhet, barndom, resonemang om livet snurrar som tematiska nattfjärilar runt berättelsens låga, att vara i resan, i rörelsen, och fjärilarna återkommer, kastar sig mot lågan, utan att befrias av elden. Jodå, tillståndet skisseras upp, men boken leder inte till Katharsis. Är bokens slutmeningar just ett tecken på cirkelgången, målet är inte att komma fram, att få svar på de existensiella frågorna, att en gång för alla fånga människor, händelser, platser och tiden i ord. Nej, målet är inte att komma fram. Målet är att hålla sig i rörelse.