Utveckling som hot

För en människa fast i dagliga rutiner känns förändringar skrämmande. Den dagliga arbetsrutinen gör en journalist konservativ. I det välkända finns trygghet. Den antyder att journalisten har en viss plats i samhället, att den platsen är definierad, och berättigad.

Uppfyllandet av standardformuläret skänker arbetet en känsla av ritual. Resultatet blir tryckt, eller sänt. Ett paket. Kritiken blir oftast på formella saker, formuleringar, uttal, rubriksättning.

Vardagen lämnar inte rum för ifrågasättande av en juttus berättigande eller relevans. Mottagarsidan lämnas därhän. Gruppen av kolleger stödjer och förstärker detta. Dessutom spelar tidsfaktorn en avgörande roll. På mötet nästa dag finns lite tid över för utvärdering, en ny sändning/tidning skall fyllas. Det är vanligt att nya journalister eller praktikanter börjar med att ställa en del mera grundläggande frågor. Detta anses normalt, vi har ju alla varit unga. Därför tolereras detta avvikande beteende. Snabbt nog sugs praktikanten in i dagsflytet.

Genomgripande frågor börjar kännas irrelevanta, eller förflyttas till regelbundet återkommande principdiskussioner på pressklubben, eller på redaktionens strategi- och framtidsmöten.

Media ritualiseras, blir en del av vardagen. Hur svårt är det inte att minnas gårdagens nyheter! Media jobbar med invanda mönster. Material skaffas från nyhetsbyråer, "spaltfyllnad". Material skaffas från presskonferenser. Någon säger något om någonting. Det rapporteras. Material skaffas från evenemang. En händelse "bevakas", paketeras, sänds ut. Kritik av händelser, politiska beslut och missförhållanden hamnar på ledarsidan eller i de allt mer populära kommentarspalterna. Huvudjuttun är ett återgivande av "verkligheten" när till exempel budgeten presenteras. Intill finns en kommentartext av en journalist, ofta samma som skrivit huvudjuttun.
Media lyckas behålla ett sken av objektivitet, att vidareförmedla "vad som hände", samtidigt som den försöker tillfredsställa behovet av en tolkning, "vad det betyder".
Är detta bra eller dåligt?
Om vi ser på hur Finlands presidenters traditionella nyårstal har presenterats i tidningarna syns utvecklingen tydligt. Från Kekkonens tid, då hela talet trycktes, komplett med hälsningsorden, till Koivistos tidevarv, då de direkta citaten blev allt kortare, och skribenten mer och mer refererade till huvudpunkterna.

1) I dag är media inte längre politikernas och företagens lydiga springhund. Vem styr? Är det mediahusens ägare? Eller journalisterna själva? Är det folkets vilja? Eller ingen alls?

2) Utvecklingen står inte still. Offentliga personer lär sig allt bättre att handskas med media. Spelregler för umgänget uppstår. Det tjänar båda parter på. Båda sidorna är lika beroende av varandra.

3) Resultatet blir att media behöver upprätthålla skenet av objektivitet. Dess intressen varierar. Ingen tydlig enskild faktor kan urskiljas som styrande. I ett förändrande mediaklimat är det enda bestående intresset överlevnad. Den grafiska industrin går sakta men säkert nedåt. Mediahusen diversifierar, satsar på lokalradio, när-TV, elektronisk nyhetsförmedling.

Idén om en självständig, objektiv, socialt ansvarstagande press är nära förknippad med det demokratiska, västerländska, kapitalistiska samhällssystemet.
Vi har sett det sovjetiska försöket gå i graven. Utifrån sett kan väst verka som segrare. Men det är ett samhälle i kris. Vårt samhälle är byggt som ett korthus. Inte nog med att möjligheterna till expansion nära nog tagit slut, och därmed kastat oss in i en djupare depressionsdal än på länge, vi lever samtidigt i en djup ideologisk kris. Våra stadskärnor känns inte längre trygga. Rasism och våld hotar den välkända bilden. Är det ett missnöje som länge legat och pyrt? Är det ett resultat av krisen? Är det en följd av vänsterns fall och traditionella ideologiers gradvisa sönderfall? Är det samhällets behov av fiender som ersatt kommunistspöket med ett rasistdito?
Är det en åldrande generations oförmåga att hantera den nya situationen och förstå dagens unga?
Alltså en ren generationskonflikt.

Vilken roll spelar media i den nuvarande situationen? Är det media som skall ta över rollen av samhällsbildare genom att förklara världen, utse hjältar och skurkar, ge oss en gemensam arena?
Eller kanske media håller på att också den tappa greppet om "verkligheten", om sina tittare och läsare. För vad spelar väl politiska analyser och förklaringar för roll för en generation som inte bryr sig om politik? Media kan vara opinionsbildare i allsköns ro för de redan frälsta, samtidigt som det stora flertalet hamnar, eller väljer att stå, utanför.

På den politiska arenan fortsätter livet som förr. Nu är det EU som skall ge oss möjligheter till ett bättre liv.

Denna text satte jag på papper för några år sen, när jag blev alltför frustrerad och förbannad på den mediavärld som jag själv kände mig medskyldig till. Mest är det väl skrivet i terapeutiskt syfte. Har du liknande erfarenheter, eller håller du inte med? Skriv!

Johanni Larjanko

SIDOSPÅR

Den elektroniska världen, med Internet i spetsen, talar om ett nytt samhälle. Ett med direkt demokrati, medverkan på gräsrotsnivå och yttrandefrihet. Det som de politiska rörelserna i början av seklet gjorde för att förena och uttrycka en grupp människors intressen utlovas nu i datanäten. Möjligheterna verkar enligt entusiasterna nästan obegränsade. Onekligen låter det lockande. Men bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att innehållet i längden skulle hålla i sig.

SIDOSPÅR 2

Är talet om en nätansluten värld den sista stora uppvisningen av den rationella människans tro på utveckling? Sedan 1800-talet har vi lärt oss att tro på teknikens möjligheter att lösa våra problem och på den medföljande utvecklingen av vårt samhälle framåt, uppåt. Vissa menar att vi börjar nå gränsen för möjlig utveckling. Denna analys sker samtidigt som till exempel datorernas kapacitet fördubblas var 18:e månad. Komponenterna blir allt mindre, snabbare och pålitligare. Kommer denna utveckling att ge oss teknik för dagens och morgondagens samhälle?
Eller kommer vi att falla sönder, ständigt på tröskeln till det förlovade landet?

Möjliga utvecklingar

1)
När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det är lätt att definiera krisen, svårt eller omöjligt att ge några lösningar. En möjlig utveckling är att media börjar på nytt. Att undersökande, kritisk och mångsidig information kommer ifrån det håll vi minst anar; de söndervittrande institutionerna. Utan att ta några större hänsyn till de historiska realiteterna ställer journalisterna frågor, allvarliga frågor som kräver svar. De är samma frågor som ställts en antal gånger förut. Men nu kommer de igen, utan historisk barlast kräver de svar. Utan politiska hänsyn granskar de svarens giltighet. Vi ser detta hända gång efter gång. Efter några förlorade år kommer en ny generation.

2)
I en hårdnande konkurrens börjar även kritisk journalistik sälja. Omkostnaderna går ner, det krävs en mindre publik för att bli lönsam. Massmedia blir "smalmedia", anpassade till läsarnas/tittarnas/lyssnarnas behov. Anhängare av den fria marknadsekonomin tror starkt på denna självreglernade effekt. Enda sättet att överleva konkurrensen är diversifiering och specialisering. Exempel på detta är de många smala lokala FM-stationerna i Paris, eller utbudet av specialtidskrifter i USA.